Category Archives: Sofia Persson

Tack och hej!

DSC01487

Det låter omöjligt och är osannolikt men det är nog sant. Kanske är det för att vi har det förtifem grader varmare än ni har det (känn på den i snön). Men det här är i all sanning det sista inlägget på indienbloggen—för vår del.

Därför tycker vi det passar att skriva det tillsammans en myggig kväll när en brandröd sol sjunkit över vajande milletsfält och taken på den lokala köttfabriken i Pastapur.

Decembers dagar har flugit bort samtidigt som vi flugit kors och tvärs över Indien och inläggen har blivit färre i takt med att vi har varit längre från internetuppkoppling. Sofia har tagit en tur förbi bergen i delstaten Nagaland, i den del av Indien som ligger öster om Bangladesh på gränsen till Burma, och hälsat på North East Network. NEN jobbar med millets precis som DDS och är del av nätverket MINI som Svalorna stödjer. Gustav har försiktigt tagit sig ned från de iskalla morgnarna i Himalaya, via Dehradun, och tillsist har vi mötts långt ned vid Indiens sydspets.

I den sydligaste delstaten Tamilnadu möttes vi i Madurai; en vida berömd stad för sitt mäktiga tempel tillägnat gudinnan Meenakshi. I skuggan av templets väldiga torn fulla av utknackade gudastatyer i bjärta färger har alla Svalornas partnerorganisationer i Indien mötts. Tillsammans har vi delat erfarenheter och dragit upp strategier för att på olika sätt göra människors tillvaro lite vänligare. En häftig upplevelse där vi båda både en och två gånger undrat om vi mest representerar Svalorna eller DDS och SOPHIA.

Dagarna i Indien är räknade och varje tugga chapati börjar kännas högtidlig. Vi är jätteglada för att ni följt oss här på bloggen—varje inlägg har haft mellan 150-200 unika besökare—och tack till alla som kommenterat, likat på Facebook och delat våra inlägg vidare! Vi hoppas att våra inlägg bidragit till att ge nya perspektiv på vad det innebär att vara människa, både i Indien och i Sverige.

Sofia & Gustav

Detta bildspel kräver JavaScript.

1 kommentar

Filed under Gustav Cederlöf, Sofia Persson

Morgonen då vattnet tog våra hem – en berättelse om ett av Indiens alla damprojekt

Jeepen svänger av vägen och in på en grusväg. Vi kommer in i en liten by, Indur, där barn leker med små hundvalpar och kvinnorna sitter på huk vid dikeskanten och spottar paan. Efter att min kollega från DDDS Anishamma utbytt några ord med några av byinvånarna så rullar vår jeep vidare. Längre fram längs med vägen ser vi för första gången Manjira, den stora floden som förser Hyderabad och andra närliggande städer med dricksvatten. Vi rullar vidare och passerar på höger sida några fält där män och kvinnor skördar vad monsunsäsongen har att utdela. Fångsten har de samlat ihop i en hög som sakta växer i takt med deras framfart över åkermarken. Vi kommer upp på ett krön och in i en skogsdunge. Jeepen skumpar fram genom grönskan och stannar på andra sidan krönet. Här har skogen återigen öppnat upp sig som för att visa oss anledningen till att den för snart tjugo år sedan kom till, nämligen den jättelika reservoaren och dammen Singur. Längre bort, ner frör krönet där landskapet planar ut breder den stor vattenreservoar ut sig. Singurs vatten inlede sin framfart över landskapet en tidig morgon runt tretiden 1993. Med sig tog Singurs vatten allt från höns och boskap liksom alla ägodelar som byinvånarna inte hann rädda i sin flykt undan vattenmassorna. Även om de hade blivit varnade av regeringen att reservoaren för den nybyggda dammen skulle komma att dränka deras by hade de i protest inte flyttat på sig för att visa att de inte accepterade vad bygget gjorde med deras liv och levebröd. 2500 acres bördig jord är inget man bara ger upp. Det är både ens levebröd liksom det är ens livsstil. Och vart skulle de ta vägen? Land var redan då en bristvara i regionen, det fanns inget obrukat land dit de bara kunde ha flyttat och startat upp ett nytt liv. Och ingen av de närliggande byarna var beredda att ta sig an dem. Så vattnet kom, med förödande konsekvenser.

Vi kliver ut jeepen in i grönskan och möts av Sunadamma som är ledare för byns Sangham, sk Karya kartha, Sivamma som också är medlem av byns Sangham, liksom två män – Mallanna och Sayanna. De tar oss med på en liten stig in i skogen. Vi vandrar uppför en liten bergsknalle och viker snart av stigen in bland träden. Tillsammans med Sunadamma, Sivamma, Mallanna och Sayanna slår vi oss ner under träden. Lite längre bort står några kor och betar. De börjar berätta för oss om Singur, skogen och allt där emellan.

Efter att dammen tagit deras hem och land 1993 blev de 3000 invånarna inkvarterade i en skola där de fick stanna under de första sex månaderna. Av regeringen blev de tilldelade ett hus och en acre land var samt lite pengar. Dock, tillägger de, de högkastiga i byn blev bättre kompenserade av regeringen. Det berättar dock att kompensationen inte räckte långt utan de blev tvungna att ta sig an jobb på andra personers marker. Som dagavlönade arbetare fick de 5 rupies per dag (knappa kronan).

Så småningom blev de av regeringen tilldelade en bergsknall på etthundra acres som, under regeringens ägo, fick brukas av invånarnas nu nystartade Sangham. De omkring sextio sanghammedlemmarna jobbade hårt med marken under tre månader men fann det hopplöst. Inget annat än sten och åter sten. Människor i deras omgivning började håna dem för att de gjorde ett lönlöst arbete. Anishamma, som hade varit i kontakt med gruppen under hela tiden, gick för gruppens räkning till DDS ledare Satheesh. Man beslutade att hjälpa det nystartade sanghamet med en mindre kompensation för varje hål man grävde i den steniga marken liksom för varje varje planta man planterade. Fem hål på en dag á 2 rupies per hål gav en lön på 10 rupies om dagen (drygt en krona). Efter några månader hade man planterat 32 olika arter av träd.

Jag ser mig om i skogen. Att detta tidigare bara varit sten och berg är svårt att tänka sig. Det är nu så lummigt och fullt av liv. Artrikedomen är slående. Sunadamma, Sivamma, Mallanna och Sayanna berättar att idag finns 92 olika arter i skogen, totalt omkring 200.000 träd liksom ett rikt djurliv. Skogen förser Sanghamets medlemar med gott om mat. Här kan de skörda allt från frukt till medicin till foder för sina djur. De berättar även att Sanghamet betalar enperson för att stå vakt för skogen. Det är tydligt att byn känner en otrolig stolthet över skogen. Stolthet över att med få medel ha lyckats omvandla vad som först tycktes vara en envis bergsknall till en nu bördig skog med så mycket rikedom vad gäller frukt, medicinalväxter och foder. Och med all rätt säger jag – hatten av till Indurs Sangham!

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lämna en kommentar

Filed under Sofia Persson

Vattnet i din T-shirt

Just nu avslutas skördetiden här på Deccanplatån i Indien. Landskapet förändras så sakta i takt med att monsunodlingarnas avkastning inkasseras av bönderna. Igår satt jag tillsammans med några av kvinnorna från DDS Sangham, Kasturi, Nagamoni, Shantama och Manema och rensade ut småsten från nyskördade munbönor och sorghum medan solen värmde min rygg. Lite senare på kvällen kom Kasturi hem till min granne med en nyskördad bladig spenatliknande grönsak som hon vant lagade till med lite olja och vitlök. Hon serverade det sedan med sorghumroti (milletbröd). Det smakade fantastiskt!

Lastbil efter lastbil passerar dagligen genom Zaheerabad överbelamrad med den rikedom som moder jord återigen givit. Men till min förvåning och växande oro så är många av lastbilarna lastade med sockerrör. Sockerrör är en gröda som kräver mycket vatten. Därav tillämpas konstbevattning vid odling av sockerrör. I ett område så som Deccanplatån där regnen är få och landskapet torrt krävs därför stora mängder grundvatten för att kunna odla sockerrör. Grundvattentillgångarna i den här delen av Indien används dock i ett snabbare tempo än vad de fylls på. Om man studerar kartor från FN:s Food and Agricultural Organization, FAO, ser man snart att Indien lider av allvarlig vattenbrist vilket är något som kraftigt hotar jordbruket. Utan vatten är det svårt att odla och det skapar en osäker och i värsta fall livshotande situation för bönderna.

Desto mörkare röd färg desto allvarligare är vattenbristen i regionen

Sockerrör är dessutom en så kallad cash crop. Med cash crop menas att det är en gröda som bönderna inte odlar för sin egen konsumtion utan för marknaden. Detta i sin tur betyder att bönderna hela tiden är beroende av efterfrågan på marknaden för sin egen inkomst och i förlängningen för sig och sin familjs välmående.

Liksom sockerrör är en vattenkrävande cash crop är också bomull en vattenkrävande cash crop. Och liksom sockerör olämpligen odlas i denna torra regionen så odlas här även bomull. Bomull ämnat för marknad och inte för att i första hand föda bonden och hans familj. När jag reser i omgivningarna ser jag fält efter fält med bomull och jag frågar min kollega Anishamma vilken bomull det är. Hon berättar att det är Bt Bomull. Bt Bomull är en genmodifierad bomull som kräver mycket gödningsmedel, bekämpningsmedel och konstbevattning.

Att odla vattenkrävande grödor så som sockerrör och bomull i en region som lider av vattenbrist är naturligtvis inte lämligt. Men pga stort tryck från företag så som Monsanto liksom från marknaden är det ändå många bönder som ser dessa grödor som pengagruvor och därmed en väl vald investering. Ja, för en investering är vad det är för bonden i Indien. Pengarna som skörden generar ska sedan användas för att föda familjen. Så blir det dålig skörd ett år blir bonden djupt skuldsatt till företaget från vilket han köpt frön och bekämpningsmedel. Detta ojämlika förhållande mellan bonden och marknaden har lett omkring 200.000 bönder i Indien till att begå självmord. Då de inte ser någon annan utväg har de druckit av bekämningsmedlet som företaget har sålt dem.

Den här kartan visar vilka jordbrukssystem som är utsatta för risk pga hårt tryck. Indien och Kina är bland de mest utsatta.

Indien står för 10,2 % av världens bomullsproduktion och är därmed den tredje största bomullsproducenten i världen. I den delstat där Pastapur ligger och DDS är som mest aktiva – Andhra Pardesh odlas 14% av Indiens bomull vilket gör Andhra Pradesh till den största bomullsodlande delstaten i Indien efter Punjab (18 % i Punjab). Men en tredjedel av bomullen som odlas i Indien måste konstbevattnas (Chapagain et al).

Av allt vatten som går åt till att odla bomull liksom behandla bomullen för att så småningom få ett färdigt plagg är ofta något som man som konsument inte tänker på. För all bomull som säljs i EU idag kommer ungefär 84% av vattnet som gått åt till att tillverka bomullsprodukten från länder utanför EU, framförallt just Indien och även Uzbekistan. På så vis är vatten i hög grad en osynlig del i handeln med bomullsvaror där vi som konsumenter bidrar till att vattensystem i avlägsena länder förstörs. För konsumenten hemma i Sverige som går till klädaffären till helgen när det är löning för att köpa sig en ny t-shit och ett par jeans betyder det att för varje t-shirt som hen köper så har ca 2720 liter vatten gått åt under den process det tagit att tillverka t-shirten. För jeansen krävs det ungefär tre gånger mer vatten – 9750 liter.

Konsumtion har många anskten. Somliga menar att vi behöver konsumtion för att vårt ekonomiska system ska frodas. Är det dåliga tider uppmanas vi att gå ut och spendera för  ”att få igång ekonomin”. Många är idag medvetna om att plaggen som vi köper i affären är tillverkade av människor i utvecklingsländer under förhållanden som personen själv aldrig skulle accetera att arbeta under. Men hur många funderar kring vad vår konsumtion har för påverkan på avlägsena vattensystem? I helgen är det för många löning. Men det är också den 24 november, en dag som utsätts till en årlig köpfri dag. Förra året tog 11.000 svenskar det längre och deltog i En köpfri månad. Så kanske kan lördagen bli en köpfri dag för fler i år. Kanske kan lördag bjuda på en promenad i skogen istället för på köpcentrum som Nova Lund, Emporia eller Tornby.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lämna en kommentar

Filed under Sofia Persson

Pastapur Diwali

Precis som Dehradun luktar krutrök och svavel dessa dagar så har Pastpur skjutit av Diwali med liknande pompa. För att uppleva Diwali tog Suresh med mig till sin kompis Krishna och hans fru Padmas affär där paret hade förberätt en respektabel puja för att hedra guden Lakshmi. Som företagare är det viktigt at göra detta för sin verksamhet förklarar Suresh, som en ritual för att skapa  framgång i affärerna nästkommande år. Ritualen inleds med att Krishna  blir renad för att sedan, med hjälp av en hindusik brahmin präst, hedra guden Lakshmi. Ritualen fortsätter med långa mantran på sanskrit och Krishna utför diverse små handlingar för att hedra Lakshmi. Prästen skriver på sanskrit i verksamhetens bokföringsböcker. För god framgång och lycka i det nya verksamhetsåret som inleds i och med detta. Så småningom så är det tid för alla i sällskapet som vill att bli renade samt att hedra Lakshmi. Vi går fram en och en till prästen, får ett band på armen, en bottu i pannan (en röd kumkum prick) och utför små handlingar till Lakshmi. Under hela ritualen skjuter männen och barnen öronbedövande fyrverkerier en meter bakom oss. Det hela avslutas med att man tänder eld på en pump som sedan kastas i backen och går i fyra delar. För lycka och välstånd.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lämna en kommentar

Filed under Sofia Persson

Aporna hänger i mangoträdet och vänner kan vi vara utan att kunna prata

Imorse vaknade jag av att det dundrade på mitt tak. Fortfarande sömndrucken hade jag svårt att placera vart jag var och än mindre vad det var som lät. Sen hörde jag någon som ropade schas! Efter lite kringelikrokar i mina tankar för att hitta tillbaka till verkligheten så förstod jag snart att det var aporna som var tillbaka. Aporna har nämligen en daglig rutt över hustaket där de stannar till i mangoträdet i trädgården samt vid brunnen för att dricka lite vatten.

Efter lite frukost bestående av Poori (friterat bröd) och en utsökt grönsaksröra lämnar jag huset under mangoträdet och vandrar mot kontoret. På min väg möter jag diverse överfulla rickshaws, män som för sina boskap på bete och barn som hojtar ”Namaste” (hej) och ”America” efter mig.  Vädret är svalare nu och promenaden blir en skön stund i frisk luft.

På kontoret i Pastapur är det en fridfull stämning. Även om det är mycket att stå i så erbjuder miljön ett lugn som var svårt att finna i det hektiska Hyderbad. Att lyssna till fåglarnas kvitter och hönornas kuttrande medan jag sitter i skuggan under ett träd och knappar på min dator innebär för mig så mycket mer harmoni än att sitta under lysrörsbelysningen på kontoret i metropolen Hyderbad och lyssna på dånet från byggmaskinerna som brottas med betongen i husbygget bredvid. Ja, för det fina med DDS kontor i Pastapure är att det är som ett mindre campus med flera olika byggnader. Mellan byggnaderna är det stora träd och små blommande buskar som erbjuder härliga skuggiga platser att sitta o jobba under.

På gården framför huvudbyggnaden är det sällan stilla utan snarare ofta liv och rörelse. Det är många som kommer och går och jag har fortfarande inte riktigt förstått allas roll i organisationen. Men några har jag lärt känna och som jag dagligen pratar lite med om det går (= om de kan engelska) annars Namstar vi lite och kanske sitter och håller varandra i handen en stund – vilket också är ganska mysigt. På gårdsplanen framför huvudbyggnaden så brukar några barn springa omkring och busa. Ibland kommer de fram och ska busa men oftast hittar de på rackartyg själva. Häromdagen hade de ett cricketracket och en boll som de svingade och slog med när vi var på hemgång. Inom kort hade jag, tre indiska studenter hos DDS och Suresh (anställd hos DDS) hakat på dem och vi fem tillsammans med gänget med små pojkar tjoade och tjimade medan bollen flög i full fart över gårdsplanen.

Väl hemma i huset under mangoträdet bjuder min huskompis och fantastiska kockerskan Shakunthla på en usökt middag med fantastisk indisk mat. Hon spåkar lite med mig på alla de fyra språk hon pratar. Tyvärr är det inget som stämmeröveräns med de språk jag pratar så konversationen bli ganska begränsad till några få ord och desto mer tecken, förvirrade ansikten och skratt. Framåt sju går hon och sover och sisådär två timmar senare stämmer jag in för att ladda inför en ny dag.

Detta bildspel kräver JavaScript.

3 kommentarer

Filed under Sofia Persson

Om att gå från mottagare av mat till leverantörer av mat

Pastapur för trettio år sedan. Ett bristande självförtroende hos kvinnorna. Fattigdom så påtaglig att kvinnorna bara ägde en sari. En sari vilken när det är tvättdags fick tvättas halvvägs för att nästa gång tvätta andra halvan av sarin. Många arbetade som dagsavlönade arbetare på andra personers fält. Kvinnorna hade ingen tillgång till fröer. Milletsgrödorna var marginalised genom olika politiska åtgärder. Det var olönsamt att odla den lilla bit mark som de ägde. Istället var det mer lönsamt att ta del av det näringsfattiga ris som delades ut av regeringen. Ris som räckte till ett mål mat om dagen, det var vad familjen fick klara sig med.

För ett litet tag sedan träffade jag Tejamma. Hon berättade om sin by. En by som främst består av daliter (även s.k. kastlösa, lägst i det indiska kastsystemet). För 16 år sedan gick kvinnorna i byn ihop och vände sig till DDS för att få hjälp och stöd. De ville starta upp ett Sangham, ett slags kollektiv. De började spara 5 rupies varje vecka (knappt en krona). När de enskilt nått upp till etthundra rupies kunde de få ett lån av sitt Sangham på 2000 rupies. Med dess pengar kunde de återuppta det land som de en gång blivit tilldelade av regeringen men som sedan länge legat i träda. Med hjälp av DDS upprättade man olika lönsamma odlingsmetoder som passa väl för den näringsfattiga jorden som präglar områden så som det de lever i. Metoder som bygger på en mångfald av gröder, däribland de näringsrika milletsgödorna.

Så småningom hade kvinnorna i byn lyckats återta 70 acres land som tidigare varit i träda men som nu åter odlades. Genom sina odlingar blev de självförsörjande och kunde förse sina familjer med två näringsrika mål mat om dagen. Idag har de så pass mycket mat att de även kan hjälpa till att förse andra i byn med mat. Tillsammans har de skapat ett eget välfärdsystem genom vilket de distribuerar mat till de med störst behov inom sin grupp. Utifrån kriterier som de själva bestämt har de definierat vad som gör en person eller familj fattig och sålund i behov av mat från välfärdsystemet. Kriterierna utgör till exempel tillgång till bufflar, brunn och storlek på åkermark.

Tejammas berättelse visar på många sätt hur DDS arbetar. Till en början arbetade DDS med att ge marginaliserade grupper så som daliter och kvinnor tillgång till mat. Därefter övergick man till att göra dessa grupper till matroducenter för sig själva men så småningom även för sin grupp och tillslut även för hela deras by. Kvinnorna gick från att ha varit mottagare av mat till att nu istället ha blivit leverantörer av mat.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lämna en kommentar

Filed under Sofia Persson

Vem stjäl du av på Emporia – eller hur det du köper på Emporia påverkar din omvärld

Från mitt uterum/vardagsrum har jag en god utsikt över liv och rörelse i byn. Som rutin har jag nu att äta min frukost där för att sedan sitta några timmar och jobba lite innan myggen tar över. Jag ser någon granne vandra förbi med sina kor och hönsen som skvallrar ute på gatan. När jag så sitter här och jag läser artikeln i Sydsvenskan om hur det 93 000 kvadratmeter stora konsumtionsparadiset Emporia har slagit upp sina portar i Malmö slås jag återigen över hur skev världen är och hur upprörd det gör mig. Ja, för till och med Emporia själv skriver i sin annons – ”Inte för att vi tror att du saknar något, utan för att vi vill ge dig mer. Av allt”. I en kritisk artikel skriver Nina Björk på Sydsvenskan om det banala i vårt konsumtionssamhälle och om vårt ekonomiska system som är så beroende av att vi konsumerar även om vi egentligen inte behöver.

En konsumtion som gör att i det närmaste varje köp vi gör på Emporia innebär en stöld.

Det är en stöld från den fattiga bonden i Indien som inte har fått tillräckligt betalt för sin bomull. Bomullen som förstör hens jordar och gör hens djur sjuka. Med sin dåliga lön försöker hen livnära sin familj. Men det är inte lätt med tanke på de stora skulder hen har till de multinationella företagen som säger sig äga den bomullsgröda hen odlar och kräver ha betalt för detta. Att familjen inte kan äta ordentligt innebär en stor risk att de ansluter sig till de 43 % av Indiens befolkning som är undernärda.  Skulden till de stora företagen ökar också risken att bonden snart inte ser någon annan utväg än att dricka av samma bekämpningsmedel som företaget sålt till honom för att använd till bomullsgrödan. Den bomullsgröda som gror bomullen i dina kläder som Emporia och vi vet att vi egentligen inte behöver.

Det är en stöld från den fattiga tillverkningsarbetaren i en fabrik i Kambodja som får en lön på tre kronor i timmen. Tre kronor. En månadslön på cirka 500 kronor. En lön som inte går att försörja en familj på vilket leder till skuldsättning och undernäring hos arbetarna. Så för att Emporia ska kunna erbjuda oss det som vi vet och Emporia vet att vi inte behöver, så accepterar vi en stöld av det dagliga matintaget från en fattig arbetare i Kambodja som istället svimmar på sitt arbete på grund av för lågt kaloriintag och för mycket övertid. Allt detta för att vi ska kunna köpa våran t-shirt för 69.90 på H&M.

Men det rör sig även om en stöld av naturresurser. Allt som vi importerar till Sverige är naturresurser som kommer någonstans ifrån. Ett par jeans är inte bara den bomull och det syntetiska material som du håller i handen. För att tillverka ett par jeans går det åt mellan 6 000 till 8 000 liter vatten. Dessutom reser dina jeans ungefär 60 000 km innan de klär dina spiror. Allt detta är taget från naturresurser utanför Sverige och som definitivt inte har ett sammanlagt värde på 699 kronor eller vad du nu betalat för dina jeans.

Men Emporia – som ”en plats fri från krav och måsten” – vill såklart inte att vi ska gå dit och tänka på bonden i Indien, fabriksarbetaren i Kambodja eller alla de resurser som gått åt för att tillverka det plagg du just håller i din hand. De vill heller inte att du ska tänka på hur sopberget förväntas fördubbas de närmaste 20 åren eller hur din konsumtion inverkar på klimatförändringarna. Eller hur mycket av det du köper redan vid utformningen är planerat att gå sönder inom sinom tid för att du som konsument ska rätta dig in i ledet, gör din plikt och bidra till att hjulen fortsätter snurra genom att köpa en ny (varför tror du att din farmors nylonstrumpbyxor höll längre än vad dina gör?). Därför säger jag, skänk dessa sidor av konsumtionen en tanke eller två när du sätter din fot innanför dörren till ett nyöppnat Emporia och fundera på om det är något du vill vara del av och om du verkligen behöver det du är på väg att köpa.

4 kommentarer

Filed under Sofia Persson