Kategori: Ellen Gustafsson

Från DDS i Pastapur, Telangana

Hej!

… och hejdå!

Så var det dags för oss här på DDS att skriva vårt sista och avslutande blogginlägg. Om drygt en vecka lämnar vi Indien och redan på tisdag lämnar vi Pastapur för att avsluta praktikperioden på huvudkontoret i Hyderabad där allt började för 4,5 månad sen. Då var allt med Indien främmande och helt ärligt upplevdes allt som kaotiskt. Men nu när det närmar sig hemresa så är Indien inte riktigt lika främmande längre, eller i alla fall inte det som har kommit att bli vårt Indien.

Om det är något vi förstått under vår tid här så är det att det finns flera olika Indien. Med allt från kultur och språk, till mat och boende. När vi pratat med de andra praktikanterna har det blivit tydligt att vi upplevt olika varianter av Indien och att vårt Indien på många sätt skiljer sig åt från deras. Det kanske är just det som är det häftiga med det här landet. Att det finns så sjukt mycket av allt och inget är det andra likt.

Vårt Indien har framförallt bestått av livet på landet, med en touch av storstad och resande. Livet på landet har varit påfrestande emellanåt men det har även gjort att vi sett andra delar av Indien med ett annat perspektiv. Turistlivet under julen och vår weekend i Mumbai var härlig för att den delen av Indien var så otroligt annorlunda från vårt lilla lantliv.

Men lantlivet har också varit ganska skönt. Som när vi efter en dag på kontoret och i värmen uppemot 34 grader, får sätta oss på verandan med en kopp kaffe och titta på de fortfarande lika fascinerande aporna. Eller de möten vi haft under träd i någon avlägsen by där vi inte fattat något på grund av språkbarriären men blir bjudna på oändliga mängder te och en otrolig generositet.

De små vardagsrutiner vi skapat här har gett en avkoppling i det annars väldigt intensiva Indien. Exempelvis som att alltid se ett avsnitt av Historieätarna på kvällen. Efter att nu ha sett oändliga repriser så har vi nu även expertkunskap om Sveriges mathistoria från 1500 talet till nutid. Det trodde vi minsann inte när vi kom hit i oktober!

Trots att vi längtat och nu ser fram emot att åka hem så är det med visst vemod vi nu börjar packa. Det finns ju alltid en speciell känsla närvarande när något når sitt slut. Att vi kommer tillbaka i framtiden är vi båda säkra på men då kommer det vara till ett annat Indien. Minnet av vår tid här och av vårt egna Indien är något vi tar med oss för resten av livet.

Tack å hej!

Ellen & Matilda

Från DDS i Pastapur, Telangana

Under vår tid här är det en sak som konstant är närvarande, och det är alla djur. Allt från råttor, till kor, till exotiska fåglar. I vissa fall är deras närvaro mer påtagligt än i andra, både positivt och negativt.

På vår veranda har vi sen inflytten, med spänning följt den lilla jordekorren som flyttat in i vårt tak. Den kryper in under dörren täkt av myggnät, hoppar upp på gardinstången över dörren, och med något slags parkour trick lyckas studsa på väggen och in i ett litet hål i taket. Nu, 14 veckor senare, tittar två små unga ut och håller på att skrämma livet ur oss när de rangligt klättrar omkring på insidan av taket två, tre meter över golvet.

Otroligt fascinerande är också alla apor. När en av handledarna förvånat tittar på oss och frågar: ”Har ni inga apor i Sverige?”. Ofta sitter vi och tittar på aporna från vår veranda, och så kan man plötsligt få ögonkontakt, och för någon sekund ser de riktig mänskliga ut. Men så hukar de sig, visar tänderna och fräser, och man inser att, näe.

Och korna. Så omdiskuterade som de är här i Indien. De vandrar omkring lite överallt och ibland ser vissa lite mer välmående ut än andra. Oftast står de i en av sophögarna runt om Indien, vare sig det är på en gata i stan eller längs med vägen genom Pastapur här ute på landet. Just skräpet verkar vara en av de viktigaste födokällorna för många av djuren som rör sig runt oss. Hönor, hundar, grisar och kor, alla står de bland människornas plast, metall och annat skräp. I många fall får jag lust att ingripa. Att hjälpa en av de skadade hundarna som ligger i vägkanten. Och det är jobbigt att inse att hjälpen inte kommer göra så mycket, för alla andra miljontals gatuhundar i Indien

Här ute på landet delar vi verkligen plats med alla djuren. Det kan springa förbi en grisfamilj utanför grinden. Eller så tar en av gatuhundarna en lite kyckling. Aporna som stirrar på en från trädet i trädgården. Eller så är det ännu en exotisk fågel som vi måste googla. Vi har nog fått en släng av ornitologi under våra månader här i Indien för det är många fåglar och fågelkvitter att förundras över.

DDS, Pastapur

Hej!

Sedan vi kom tillbaka hem efter partnermötet i Chennai har dagarna varit fyllda av möten, vattenbrist, strömavbrott och luncher på Café Ethnic. Café Ethnic är DDS egna café i Zaheerabad vilket är den närliggande staden till byn vi bor i.

Det här inlägget tänkte vi passa på att dela med oss av lite funderingar vi slagits av senaste tiden. Under tre dagar deltog vi i ett möte med det nationella nätverket Vikalp Sangham. Ett nätverk med deltagare från många olika grupper och bakgrund, men som alla arbetar med liknande frågor inom stärkandet av befolkningen på landsbygden. Det var deltagare från bland annat Greenpeace, universitetslärare, journalister och NGO:s.
Vi försökte hänga med i alla diskussioner och olika sessioner där vi skulle dela våra tankar och känslor om ämnen som diskuterades. Eftersom mötet till viss del hölls på hindi så försökte vi snirkla oss ur de delar när alla skulle dela tankar och känslor om något som precis diskuteras, men de insisterade på att vi alla skulle delta. Det kändes ändå fint på nått sätt och visade på att det var viktigt att alla inkluderades och fick komma till tals vare sig det var vi eller de i filmteamet (även fast dessa sessioner kunde dra ut på tiden nån timme eller två). Under lunchen eller i någon av pauserna passade vi på att prata med olika personer som var där, och frågade om allt från jordbruk till det kommande valet.

En speciell tankeställare fick vi när vi pratade med en universitetslärare från Bangalore om klimatfrågan i det stundande valet. Eventuellt kan effekterna av klimatförändringarna diskuteras, men ingenting om utsläppen. Universitetsläraren menade att en stor del av de indiska valdeltagarna finns på landsbygden, till skillnad från Sverige där en större andel av befolkningen finns i storstäderna. Och befolkningen på den indiska landsbygden släpper i princip inte ut någonting. Varför skulle klimatet diskuteras när befolkningen släpper ut så lite som en eller två ton koldioxid per person. Ska politikerna säga till dem att minska sina utsläpp för att dämpa klimatförändringarna? När vi Sverige släpper ut 11 ton per person och år.

Samtidigt följer vi den aktuella diskussionen om klimatet hemma i Sverige, och det aktuella COP24 i Polen. Att ledarskribenter i SvD får uttala sig om att Parisavtalet är för dyrt och att det bästa är att fortsätta business as usual. För bara några dagar sedan släppte FN:s klimatpanel en ny rapport om klimatpåverkan och dess stora påverkan redan nu. Den nya rapporten visar att det är fullt möjligt att hålla den globala uppvärmningen under två grader, men att hålla 1,5 försvåras i takt med avsaknaden av världens regeringars brist på betydande insatser.

Vi lyssnar på Svalornas partnerorganisationer från Bangladesh som berättar om deras insatser för familjer som förlorat sina hem till erroderande flodar. Att den ökade regnmängden på grund av klimatförändringar drar med sig strandkanterna och hem ner i floden.

Hemma påstår nobelpristagaren i ekonomi, William Nordhaus: ”Att hålla uppvärmningen nere på 1,5 grader skulle innebära en mycket allvarlig nedgång i världsekonomin”. Ett uttalande baserat på sin egna ekonomiska modell, och som fått mycket kritik. Bland annat av Jonathan Metzger, ekonomihistoriker vid KTH som menar att vad som händer efter 1,5 graders uppvärmning fortfarande är svårt att bedöma och mäta. Han menar att ett uttalande som Nordhaus ”ger en precision som enligt kritikerna är farligt”. (Läs mer här)

När vi sitter här ute på den indiska landsbygdens torrare inland, där den totala avsaknaden av regn första delen av sommaren skrämde livet ur bönderna. Innan den andra monsunen kom var det oklart om det skulle bli någon skörd över huvud taget. Att en högt uppsatt, och nu relativt rik man, i den trygga delen av världen där de stora effekterna av klimatförändringar ännu inte setts till, utan självkritik kan uttala sig om att det inte är värt att förebygga klimatförändringarna.

DDS-gänget Ellen och Matilda

Hej!

Vi har nu bott två veckor i vårt lilla hus i Pastapur och börjar så smått vänja oss vid livet på Indiens landsbygd. Folk i byn börjar vänja sig vid oss och hälsar vänligt när vi möts, istället för det tidigare stadiet av konstant stirrande. Och mötts ute har vi gjort en hel del, speciellt vid de platser där rinnande vatten varit tillgängligt.

Vattnet har nämligen varit avstängt i området och vi kan nu lugnt säga att vi uppskattar rinnande vatten ur kran på en helt ny nivå än tidigare! Helt oförväntat, för oss i alla fall, stängdes vattnet av en dag och kom inte tillbaka förens fem dagar senare. Under de följande dagarna gick vi fram och tillbaka till en granne 200 meter bort, släpandes på hinkar med så mycket vatten vi kunde bära. Det blev en konstant fråga om prioritering. Ska vi diska upp grytorna, eller ska man kosta på sig en (välbehövlig) dusch. Snacka om snålspolande toalett under dessa dagar. Dag 4 utan vatten så blev de dagliga strömavbrotten fler, och längre. Lagom tills det blev mörkt hade vi ingen el alls. Strax efter kl 19 och i ljusskenet från en ficklampa gav vi upp på att strömmen skulle komma tillbaka och kröp ner i sängarna under myggnäten. Vi skrattade åt vilka kontraster livet här ger mot det där hemma. Tack och lov kom både vatten och el tillbaka dagen efter och som sagt, rinnande vatten ur kran har aldrig känts så lyxigt som då!

Precis som under vilken utlandsresa som helst påverkas man av det nya landets utbud av levnadsstandard och förnödenheter. Men att bo på Indiens landsbygd har i många fall toppat allt vi båda har varit med om. I alla aspekter är det något nytt att förstå och vänja sig vid om det så har att göra med att duscha och laga mat, till arbetet på kontoret och den absurda frånvaron av att passa tider. Men vi tar in lite i taget och sätter oss ofta med kaffe och kakor ute på vår veranda för att skratta åt allt nytt som omger oss. Innan vi åkte hade vi hört om verandan från tidigare praktikanter, och drömde nog lite om att äntligen få se den. Den har verkligen minst sagt blivit vår lilla tillflyktsplats i vårt nya Indien-liv. Man får verkligen perspektiv på indien-livet härifrån. Delvis är det lite insynsskyddat, så det är inte alltid människorna utanför lägger märke till oss när vi sitter här, och då känns det verkligen som om vi sitter och kollar på en film inspelad på Indiens vardagliga landsbygd. Härifrån följer vi grannfruns handtvättande av hela hushållets kläder, rivandet av en annan grannes badrum och aporna som hoppar mellan träden, hustaken och murarna som skiljer tomterna åt.

När vi satt här en ledig söndag, utan den vanliga tryckande hettan som för en gångs skull dämpades lite av en lätt bris, kändes det nästan som om vi var hemma i Sverige. Som om vi satt på en veranda i ett helt vanligt bostadsområde. Trädet utanför huset vajade och löven prasslade i vinden. Längre bort kunde vi höra något som lät som en trimmer, som om det var en husägare som stod och trimrade i trädgården. Vi satt och läste böcker och löste sudokus om vartannat, med varsin kopp kaffe i händerna. En helt vanlig sommareftermiddag i Juli. Fast i Indien. Och i november.