Kategori: Louis Eberstål

Indien är mitt under en stor förvandling; Globalisering och snabb ekonomisk tillväxt skapar en växande medelklass med höjd köpkraft som nu blir en del av konsumtionssamhället. Med ökad konsumtion så kommer även ökad mängd avfall. Avfallshanteringen är ett uppenbart problem i Indien eftersom infrastrukturen inte hunnit med. Med en befolkning på över 1.3 miljarder människor som producerar 0.8 kilo avfall per person och dag så kan ni själva tänka er hur mycket sopor det blir att hantera. Generellt så finns det två olika system för avfallshantering i Indien. Vissa städer, som tex Bangalore, har ett mer decentraliserat system där de samlar in och sorterar avfallet; Först mellan organiskt och icke-organiskt och sedan efter materialtyp så som plast, glas, metall mm. Det finns även vissa städer som har byggt ’Waste to Energy Plants’ – där man alltså återanvänder energin i soporna genom att elda den och producera el. Men detta är än så länge inte en utbredd strategi. Jämförelsevis så har Indien 8 förbränningsstationer, medan Sverige har 32 stycken.

I de allra flesta städer i Indien så används fortfarande det centraliserade systemet där man samlar in sopor och dumpar dem på stora soptippar. 94 % av alla sopor som samlas in i Indien dumpas på stora sopberg, som bara fortsätter att växa och överstiga sin kapacitet. I september i år omkom två personer när soptippen Ghazipur utanför Delhi kollapsade, välde ut över en väg och förde med sig flertalet människor ner i en kanal. Denna soptipp översteg sin kapacitet för 15 år sedan när den nått sin gräns på 20 meter i höjd men stängdes aldrig eftersom staden än så länge inte har någon annan lösning. När den kollapsade var den 50 meter hög.

Trots att Indiens kommuner enligt lag har ansvar för att samla in, sortera och hantera allt hushållsavfall så samlas 40 % av alla sopor som produceras i Indien aldrig in. Konsekvenserna av sopproblemet är förödande. Nedskräpningen bidrar till förorening i städerna, i naturen och i vattendrag. I Indien går det inte att undvika att se skräp liggandes på marken, vart du än går.

Ett sopberg precis utanför ingången till en kyrkogård

En vanlig gata på landsbygden i Indien

Det är uppenbart… Vi måste tänka om! Men det går inte bara att fokusera på vad vi ska göra med vårt avfall utan vi måste först fundera på hur vi kan minska vår mängd sopor och hur vi kan skapa nya konsumtionsvanor. Vi måste omvärdera vad vi konsumerar, hur vi konsumerar och varför. Nu såhär i jultider så är det extra uppenbart hur mycket tid, pengar och energi vi investerar i att konsumera. Tid, pengar och energi som läggs på saker som endast kommer att användas ytterst få gånger och sedan hamna på en soptipp om du bor i Indien, eller eldas upp i fina förbränningsmaskiner om du bor i Sverige. Varför skall vi fortsätta i denna negativa spiral? En strategi för att omvärdera sina konsumtionsvanor är att fokusera på de följande fyra R:en.

Refuse: Behöver vi egentligen köpa julklappar, nytt julpynt, en ny julslips och överdrivet med julmat? Vi behöver först lära oss att säga nej till konsumtion ibland.

Reduce: Om vi inte vill skippa julklappar och julbord kan vi kanske minska på antalet julklappar och antal rätter som finns på julbordet? Vi kanske kan donera pengar och ge bort ett gåvobevis i julklapp istället. Denna möjlighet finns nu även genom Svalorna Indien Bangladesh, följ denna länk.

Reuse: ”Ära vare Gud i höjden, detta har jag gjort i slöjden”. Alla kanske inte är kreativa skapare, men det finns andra sätt, tex att ge bort ett bokpaket med böcker som man redan har läst genom att sätta ett fint band runt. Vill ni uppdatera ert julpynt så går det köpa mer naturvänlig färg och måla om dem istället för att köpa nytt. Här finns en länk med lite roliga tips på återbruk.

Recycle: Om ni gör en rensning i julpyntet nu i jul och hittar kulor som ni inte tycker om längre så kanske ni kan donera dem och hittar ni trasigt julpynt så bör det gå till materialåtervinningen.

Jag hoppas att ni får användning av denna strategi för att skapa eller upprätthålla mer hållbara konsumtionsvanor. De fyra R:en har hjälp mig många gånger att reflektera kring mitt konsumtionsbeteende. För ju mer vi konsumerar ju mer avfall producerar vi. Även om vi i Sverige har en lösning för att ta till vara på vårt avfall, så kan man argumentera för att vi först borde minska mängden sopor som vi producerar istället för att fokusera på vad vi ska göra av soporna. Men ingen är perfekt och vi kan alla bli bättre. För en sak är säker; jorden som vi lever på nu mår inte bra av hur vi människor konsumerar dess resurser. Så ge en julklapp till oss alla, till naturen, till djuren, till haven och till alla människor, genom att köpa ’ingenting’ och istället låta jorden ta ett djupt andetag. Omvärdera julen och omvärdera dina vanor. Hej hållbart 2018, här kommer vi!

Text och foto: Louis Eberstål 

07.00, klockan ringer. Det är dags att gå upp. Snoozar lite som varje dag tills jag förstår att jag borde gå upp, för annars får ju de andra vänta på mig. Dags att börja dagen med en av de nya rutinerna vi fått; morgon-yoga. Eftersom vi inte vågat oss ut att springa än, som jag vanligtvis hade tränat i Sverige, så har vi i alla fall införskaffat oss yoga-mattor och gör nu varje morgon yoga tillsammans med vår alldeles egna instruktör på Youtube.

Efter yoga och gröt-frukost så delar vi upp arbetet, denna dag var det min tur att elda soporna, Lisa tog disken och Anna passade på att handtvätta lite kläder i en hink.

– Vänta, vänta, vänta, vadå elda sopor?

Oj, ja just det. Jo, för oss har detta nu blivit en ny morgonrutin, något som vi och alla grannar gör här. Det finns liksom inte någon officiell avfallshantering här, utan varje hushåll tar varje morgon ut sina sopor, lägger de i en hög – gärna på en avskild plats i trädgården – tillsammans med lite löv så att det brinner bra, och tänder på. Det var i början väldigt vemodigt, men nu har man vant sig. I ett desperat försök att få återvinna vissa material av våra sopor och inte bara bidra till mer luftföroreningar, så har vi byggt en kompost i trädgården. Denna har vi byggt med hjälp av lite stenar, gamla tegelstenar och grenar för att skydda mot nyfikna djur. Plus att vi har samlat glas, hårdplast och metall i en behållare i hopp om att någon gång träffa en person som vet var vi ska göra av detta.

Efter våra morgonsysslor är avklarade, allt som man vanligtvis gör efter jobbet i Sverige, så turas vi även om att duscha. Eller duscha och duscha. Här har vi en hink och en kanna till hjälp för att tvätta av och fräscha upp kroppen. Och inte är det en skön och härlig morgondusch. Nej nej, det är en uppfriskande avsköljning med kall vatten. Vattnet kommer nämligen direkt från vår vattenbehållare på taket av toaletten, som varje morgon och kväll fylls på direkt från brunnen i vårt område. Har man tur så kan man få en ljummen dusch på kvällen, då vattnet värmts upp av solen under dagen… Men det är nya vanor som denna, som får en att uppskatta de bekvämligheter man har hemma.  Redan efter 45 dagar i Indien, blir vi överlyckliga om vi en dag får varmvatten på ett hotell när vi mellanlandar på väg till ett fältbesök. Att man nu har så nära till ultimat lycka, det är fasen härligt!

När vi sköljt av oss och tagit på oss en mer indisk-anpassad-outfit, så traskar vi mot kontoret. För att komma till DDS kontor så går vi först 500 meter ner för vår gata av röd jord ner till huvudvägen. Därefter följer vi vägen genom byn Pastapur fram till the Millet Complex. Att gå denna sträcka, till och från jobbet, är verkligen en härlig upplevelse. Man möter bönder som för deras kor och getter till bete; bilar och motorcyklar med alldeles för många passagerare; autos med skolbarn som hängt alla väskor utanpå fordonet för att göra plats för fler barn; te-caféer med endast manliga gäster (dit man vill gå för att trotsa könsfördelningen); grisar, hönor, hundar och katter som springer runt fritt; små kiosker längst med vägen där man kan köpa allt från godis till bensin på pet-flaska (vi har tyvärr egen erfarenhet av detta då vi behövde hjälp med att få fyr på soporna vissa dagar). Ja, det är ju inte direkt som en vanlig promenad till jobbet i Sverige. Vart man än går så är det fullt av liv, eller spår av liv och rörelse. Människor är nyfikna, de samtalar, umgås, hjälps åt med sysslor och sitter ute och hänger bara för att. De stressar inte till jobbet, alla här har flex-tid men det är ingenting som de har tänkt på själva eller uttalat, man kommer till jobbet i sinom tid och tar inte så himla seriöst på deadlines, för det är bättre att låta saker ta den tid det tar för då blir resultatet så mycket bättre.

En av kioskerna i Pastapur. Foto: Louis Eberstål

Vad vi gör på jobbet, var vi sitter och arbetar och vilka uppgifter vi har, det varierar från dag till dag. Ibland så vet vi inte att dagen kommer bli något annat än en vanlig kontorsdag, förrän vi helt plötsligt får ett samtal på morgonen:

– Var är ni? Det är ett event nu klockan 09.00? Nehepp, har ingen sagt det till er? Oj, de borde ju någon ha gjort.

Ibland blir man lite trött på att inte kunna ha någon slags framförhållning och aldrig kunna följa en plan, man är ju så van vid att ha utstakade scheman, riktlinjer, lathundar och tidsrapportering. Men det är nog inte så det borde vara. Vem blir lycklig av att hela tiden veta vad som ska hända eller känna att storebror övervakar dig? Jag som i Sverige har haft ett enormt kontrollbehov var ju helt malplacerad här i början. Jag gillar ju scheman, struktur, och ordning. Eller? Gör jag verkligen det? Här kan man vara lite som man är, planer och riktlinjer finns såklart men man tar inte så himla seriöst på det, kommer man försent så behöver man inte ha en utförlig bortförklaring för varför, är det helgdag enligt din religion så kan du vara ledig utan att formellt ansöka om ledighet. Indien är verkligen avslappnat, vi är inte robotar så varför ska vi bete oss som det? Här arbetar man sex eller ofta sju dagar i veckan, för man ser inte arbetet som ett jobb på samma vis. Man lever inte för helgen, utan man är sitt yrke och det får ta den tid som det tar.

Innan vi åkte till Indien så fick vi under våran förberedande utbildning träffa flera psykologer, terapeuter och andra officiella biståndsarbetare som har erfarenhet av att arbeta och bo i ett annat land. De alla underströk vikten av flexibilitet. Det var nästan så man tröttnade på att höra det. Vi brukade skämta om det och använda de som svar på alla frågor bara för att det blev så löjligt. Klart man måste vara flexibel tyckte vi. MEN… det är först nu när kulturchocken har lagt sig som man har insett att – fasen vad jobbigt det här hade varit om jag inte var flexibel, vi har löst det här ganska bra ändå.

Vi har anpassat oss och utvecklat en indisk version av oss själva, ett nytt jag som funkar här. Jag har gått från en tjej med kontrollbehov till en go-with-the-flow-tjej, från att vara pedant till en good-enough-tjej, från en gym och löpar tjej till en harmonisk yoga-tjej. Nu är det bara hoppas att dessa nya sidor av en själv följer med hem till Sverige, så att man där kan leva ett mer hälsosamt liv, utan press och stress.

”And while it is of tremendous use for us, to be able to look ahead and to plan. There is no use planning for a future, which when you get to it and it becomes the present you won’t be there. You’ll be living in some other future which hasn’t yet arrived. And so in this way, one is never able actually to inherit and enjoy the fruits of one actions. You can’t live it all. Unless you can live fully NOW.” – Alan Watts, 1959

Text: Louis Eberstål
Foto: Louis Eberstål och Anna Vikström