135 dagar i Indien

Nu, efter fyra och en halv månad i Indien är det dags att åka hem. Tiden har gått både supersnabbt och jättelångsamt och vår vistelse här har varit otroligt lärorikt. Att berätta om allt vi varit med om skulle ta åtskilliga sidor och bilder och frågan är om vi skulle lyckas även om vi försökte. Men här kommer iallafall lite urval från våra liv som praktikanter på Deccan Development Society. Håll till godo.

Saker vi inte var beredda på när vi lämnade Sverige

  • Att gå på toa i Indien. Visst, vi var väl medvetna om att det är ovanligt med toapapper på toaletter, att toaletterna ser olika ut än i Sverige och kan variera i fräschhet. Det vi inte var beredda på var hur konstigt det känns att helt plötsligt inte vet hur en ska gå på toa – något vi kunnat sen dagis. Hur ska du sitta? Hur gör du praktiskt när du inte har papper? Vad är den bästa tekniken att skvätta med vatten? Vår första vecka satt vi därför och googlade toalett tutorials på youtube och Lisa övningsskvätte i duschen. Efter över fyra månader i Indien kan vi ändå säga att vi föredrar indiska toaletter, dvs hål i marken, framför de västerländska. Dels för att det man sitter i en mer bekväm ställning och  dels för att det är enklare att själv skvätta vatten utan att blöta ner hela sig.
  • Uppmärksamheten. Återigen hade vi blivit förvarnade om att vi skulle dra till oss uppmärksamhet men hur mycket och hur ofta vi skulle få uppmärksamhet var vi fortfarande inte riktigt beredda på. Att barn skriker ”america, america” efter oss varje dag och att vi i tid och otid blir ombedda att ta selfies är något som vi vid det här laget har vant oss vid. Men den gången vi klev ut ur en bil efter ett fältbesök och en skolbuss full med barn började skrika och banka på rutorna som om vi vore världsstjärnor var minst sagt surrealistiskt. Att konstant få uppmärksamhet blir lätt övermäktigt och jobbigt, särskilt om en har en dålig dag.
  • Ärligheten. Något vi tidigt märkte av som vi inte riktigt var beredda på är att indier kan vara väldigt ärliga och rakt på sak. Vi svenskar som kanske mer är vana vid svävande och slingrande meningar kan vid vissa tillfällen chockas över indiers ärlighet, men kanske främst vad som här är ok att säga. Tex när Anna visade kort på sig själv hemifrån tittade en kollega på korten och sen på Anna och sa ”you look bigger in the pictures, have you lost weight since you came to India?” Men efter att den första chocken har lagt sig kan det vara ganska uppfriskande.
  • Sko-problemen. I Indien behöver en tidigt vänja sig vid att ta av sig skorna. Förutom när du går in i någons hem och på kontoret förväntas du även ta av dig skorna när du går in i vissa affärer. Ibland åker skorna även av utomhus när en ska sätta sig ner på en matta och ha möte. Du har därför två val; att ta på dig flip flops som kanske inte är så fotriktiga och sköna men som enkelt går att sparka av sig. Eller att ta på dig ett par gympaskor som förutom att vara bekväma är svåra att ta av. Men om du ändå väljer skor har du ytterligare ett problem – vad gör du med strumporna? Tar du inte av dig dem blir de troligtvis smutsiga av den röda jorden men om du tar av dig dem behöver du sätta i ett par smutsiga fötter i strumporna.
  • Att vända på dygnet. Något vi inte var beredda på innan vi kom till Indien var hur vi på sätt och vis vänder på dygnet. Alla sysslor – såsom tvätta, städa, diska och laga mat – som vi i Sverige gör på eftermiddagen, görs här normalt på morgonen innan jobbet. Våra grannar går upp med solen vid halv sex på morgonen och sätter igång med dagens sysslor. Även om vi har anpassat oss till våra nya morgonrutiner har vi behållit lite av vår svenska tradition och har lunchlåda av gårdagens middag istället för att ställa oss och laga lunchen innan jobbet.

Indien i siffror

  • 135, antalet dagar vi nu har varit i Indien.
  • 5, antalet stater vi har besökt under vår vistelse i Indien. Tamil Nadu, Karnataka, Andhra Pradesh, Telangana, Kerala
  • 5, antalet syften som en hink nu har för oss: Tvätta kläder, städa golv, duscha, tvätta rumpis under toabesök, och ibland diska eller tappa diskvatten när vi har slut på vatten i vår tank.
  • 7, typer av djur som bor i eller runt vårt hus. Kackerlacka, råtta, myra, ödla, mygga, apa, ekorre. Anna är våran grymma kackerlacks-expert som har fått vägleda oss i hur vi ska hantera detta problem. 1) Spraya kackerlacksspray, gör det i hela huset så de inte rymmer till ett annat rum. 2) Undvik att vistas i huset i några timmar. 3) Sopa upp kackerlackorna och spola ner dem i toaletten. Bye bye!
  • 1 gång, och aldrig igen. Antalet gånger Lisa och Anna vardera har råkat äta en hel chili som låg gömd i maten. Till Annas försvar så såg den ut som en tomatbit.
  • 50, antalet liter vatten som vi hushåller med per person och dag. Detta som ska räcka till dusch, tvätt, disk och sanitet.
  • 40, antalet grader som det just nu skiljer mellan Sverige och Indien. Brrr!!

Till sist, en kort kom-ihåg-lista till oss själva över saker vi behöver tänka på när vi kommer tillbaka till Sverige

  • Att ha blivit bjuden på fika är inte en okej ursäkt till att komma försent till jobbet. Kan ju förstås vara frestande att stanna upp på vägen när en träffar en vän eller kollega för att ta en kopp te, men vi får nog vänja oss vid vid att boka in dessa möten något i förväg, eller iallafall spara spontaniteten till utanför arbetstid.  
  • Inte äta all mat med händerna. Hur lockande det än kan vara att börja plocka i grytorna av ren bekvämlighet så är det nog ändå bäst att låta bli om en inte befinner sig i likasinnat sällskap.
  • Fråga inte alla du möter om de har ätit frukost. Eftersom detta inte är en artig hälsningsfras vid alla tider på dygnet i Sverige.
  • Elda inte sopor i trädgården varje morgon. De ska istället källsorteras för att sedan slängas.  
  • Man får inte åka hur många som helst i en bil. Ytterligare är i princip alla bilar och även många bussar utrustade med bilbälten som är till för att användas.
  • Avslutningsvis borde vi påminna oss själva om att alla nya vanor inte behöver avvänjas utan istället kan bidra med lite guldkant på tillvaron. För även om vi är i Sverige kan vi faktiskt fortsätta att prata med främlingar, fråga om hjälp och bjuda grannen på te.
28033261_10214226897599409_720503478_o
Vi tillsammans med vår handledare Tejasvi på Biodiversity Festival

Text: Anna, Lisa & Louis, praktikanter på Deccan Development Society.

Har ni inga gatuhundar alls?

Att reflektera över likheter och olikheter mellan samhällen är något som jag fått mycket tid till de senaste månaderna. Därför kommer jag nu berätta lite över mina tankar om skillnader i syn på djur och trafik samt vad jag tror mig ha för nytta av att gå runt och tänka på detta.

När jag i oktober flyttade till Pastapur var ett av mina första intryck att det fanns så otroligt många djur. Överallt. Apor, hundar, bufflar, kossor, getter och höns för att nämna några. Alla gick dessutom runt fritt. Vi delar även vårt hus med ödlor, ekorrar, myror, paddor, kackerlackor och antagligen råttor (dessa har jag svårast för, men har endast sett spår av dem, så låtsas som att de inte finns). I början tyckte jag det var lite småjobbigt. Nu, några månader senare, har jag vant mig och tycker oftast att det är ganska mysigt – bortsett från råttorna och det faktum att jag fortfarande ibland blir rädd för både apor och hundar.

Kontrasten till Sverige känns ännu större när jag hör hur personer här reagerar när jag berättar hur vi har det hemma.

-Har ni inga gatuhundar alls? Vad händer om ni ser en lös hund? Ringer ni polisen?!

Det händer att de även börjar reflektera vidare över varför vi hägnar in vår boskap och sätter koppel på hundarna.

-Varför ska människan vara den enda varelsen som får leva fritt? Varför skulle vi inte kunna samexistera?

Trafiken är ett annat samtalsämne där kontrasterna snabbt uppenbarar sig. När jag berättar om vårt ordningsamma land där alla bilar kör på rad och en har hjälm på sig när en kör motorcykel är en vanlig reaktion att det är bra men låter ganska tråkigt.

-Så blir inte livet tomt och tråkigt när man måste följa alla regler och organiserar bort allt som är jobbigt och roligt? Visst, vissa lagar kanske är bra, men när det gäller dem som inte är bra? Och som dessutom har fattats av någon som jag inte har något alls att göra med?

Att få lite andra perspektiv på ens egna samhälle tycker jag är väldigt spännande. Hur saker som jag ser som självklara är jättemärkliga för någon annan. Kanske ligger det något i deras tankar om oss. Även sociologen, filosofen och nationalekonomen Max Weber skrev i början av förra seklet om hur byråkratiseringen och rationaliseringen av vårt samhälle har gjort livet tomt och meningslöst och satt människan i en mental järnbur som hindrar henne från att leva livet fritt och till fullo.

Riktigt så illa tror jag dock inte det behöver vara att leva i Sverige. Jag tror att vi kan finna vägar och mening trots att alla bilar kör på rad, hundar går i koppel och att vi oftast följer svenska lagen till punkt och pricka. Men kanske behöver vi ibland påminna oss om att saker och ting inte alltid måste vara precis som det alltid varit, att våga tänka själva, att tänka nytt. Att inte alltid falla tillbaka på gamla mönster och system utan ifrågasätta för att se om de fortfarande håller. Att inte vara rädd för det främmande, att komma ihåg att det finns dem som tycker annorlunda och att vår åsikt inte alltid är den rätta. Att när jag ser en raggig gatuhund ser en annan en fri varelse. Någonstans måste vi ju kunna mötas. Dela våra perspektiv och synsätt. Sedan finner en kanske fortfarande att sitt eget svar är bättre, men att stanna upp, våga reflektera och ifrågasätta var vi är på väg kanske ändå kan leda till någon slags rikare och meningsfullare vardag.

Att vara bonde

Här kommer ett inlägg om att vara bonde. Dock så får jag erkänna att mina erfarenheter av att vara bonde, trots att jag är uppvuxen omringad av fält, är begränsade till att typ ha gått på en åker och kollat på när andra har jobbat med den. Så förvänta er inga djupgående teorier om biologisk mångfald eller skördetips, det får ni fråga just en bonde om. Den här texten handlar istället om de diskussioner jag har fått lyssna på och saker jag observerat de senaste veckorna.

Det jag inte visste när jag åkte till Indien var att jag skulle möta kvinnor med stor självrespekt och stolthet. Som oavsett ålder balanserar på murar, filmar, planterar träd, skördar och samtidigt ger mig ett kärleksfullt välkomnade varje gång jag kommer till jobbet. Amazing! De flesta av dem är också bönder och kämpar för sin rätt att få vara just bönder och odla på traditionellt sätt. Deras kamp handlar inte bara om själva odlingen utan är även kopplat till deras kultur, kunskapsområde, makt över sin situation och möjligheten att säkerställa att de har näringsrik mat till både sig själva, sin familj och sina djur. Vidare möjliggör traditionellt jordbruk självförsörjning och att kvinnorna varken blir beroende av sina män eller statliga bidrag.

IMG_9652
Bönder demonstrerar för sin rätt att odla på traditionellt sätt. Foto: Louis Eberstål

Tyvärr erkänns nästan aldrig kvinnornas odlingar i samhället och deras grödor, millets, är sällan inkluderade i jordbruksstatistik eller policys. Just detta, att bli bemötta med respekt och inkluderade i politiken, är en fråga som bönderna i organisationen Deccan Development Society just nu driver. Hur pass starkt engagemang som finns in denna fråga visades när ca trehundra kvinnor i november samlades till möte i Zaheerabad för att säga sin åsikt och utmana inbjudna politiker från olika partier att jobba för deras rätt att få odla på traditionellt sätt. Att få vara med när cirka tvåhundra kvinnor kräver sin rätt genom sånger och tal var en mäktig upplevelse. Särskilt eftersom de vanligtvis räknas till de grupper som har lägst social status i Indien, det vill säga kvinnor på landsbygden varav många även är daliter. Så avslutningsvis vill jag säga att jag är både imponerad och inspirerad. Kanske inte just till att börja odla, men för att stå upp för det jag tror på och jobba för ett bättre samhälle.

IMG_9770
Bönderna håller möte i Zaheerabad. Foto: Louis Eberstål

 

Did you have breakfast?

De senaste veckorna har innehållit många timmars resor med tillhörande power naps, konversationer som jag inte förstått fullt ut, storstad, stark men mestadels god mat, naturupplevelser, festivaler, nya relationer, nattåg, supercoola projekt, galen trafik, fina färger, djur av massa slag, fält och …en ganska stor dos av förvirring… Dock är det kanske så det blir när man försätter sig i en situation man aldrig tidigare upplevt i ett land som en bara sett på film. När jag nu efter en veckas field trip till östra Indien är tillbaka till vårt lilla hus i Pastapur, fullt med diverse djur och roliga inomhustegeltak, känns den senaste månaden något överväldigande. Typ som jag har pressat in ett helt års intryck på få några veckor.

Något som jag återkommer till i mitt funderande är svårigheten att kommunicera. Både på jobbet och privat. Att det även de gånger jag faktiskt har någon som kan översätta hyfsat åt mig kan ta tjugo minuter att förklara -Nej tack, jag behöver inte en extra hink med kokhett vatten att duscha med, den jag har är full. Eller hur en inledande intervjufråga som -Vad heter du och var kommer du ifrån? tar extra lång tid eftersom jag aldrig har hört något liknande namn förr och än mindre vet hur det stavas. Jag fattar så klart att detta med interkulturell kommunikation inte är någon revolutionerande ny upptäckt, men kan samtidigt inte låta bli att blogga om det eftersom det hittills har varit en så stor del av min tid i Indien.

För att dela med mig om mina erfarenheter ytterligare och eventuellt hjälpa folk i liknande situation ger jag nedan mina bästa tips om hur man som praktikant i Indien gör sig förstådd. Eller kanske rättare sagt, hur en kan jobba runt kommunikationsbiten för att hålla psyket på en hyfsat stabil plats.

  1. Glöm bort att få det du faktiskt vill om någon annan ska göra det åt dig. Se det istället som att du kan lära dig att tycka om nya saker eller utöka dina kunskapsområden. Till exempel så upplever jag det näst intill omöjligt att få kaffet som jag vill ha det, utan mjölk och socker. Har kanske lyckats en eller två gånger. Antar att indierna tänker att jag måste ha sagt fel – att ingen ska behöva dricka sådant rävgift. Eller så kan det vara att de tänker att de ska göra mig hälsosam, en nunna jag träffade rådde mig nämligen att ta mer socker för hälsans skull…
  2. När du befinner dig på ett bondemöte uppe i en bergsby i Eastern Ghats bland stamfolk och inte riktigt fått sammanhanget förklarat för dig, ha ändå något slags tal och frågor förberett. Finns stor sannolikhet att de ber dig om båda. Min strategi är att om jag inte fattar någonting ändå verka glad och tacksam att vara där samt försöka känna av tolkens reaktion på om frågorna är för konstiga och då kanske styra om lite. Om du och tolken förstår varandra alls vill säga. Sen får man försöka klura ut om man har gjort bort sig eller ej efter mötet om det går att hitta någon som talar båda språken. Men antagligen kommer du aldrig veta. Oftast är det bästa att acceptera situationen och njuta av utsikten istället.
IMG_1842
Utsikt på väg till Koduvalasa Village 
  1. Visa kort. Alltid uppskattat – då det inte behövs att man talar samma språk. Tänk dock på att det finns en stor risk om du visar bilder från telefonen att din telefon skickas runt bland samtliga närvarande så att alla kan bläddra igenom alla dina fotoalbum.
  2. Fråga folk om de har ätit, särskilt frukost. Tror det ses som någon slags hälsningsfras eller trevlighetsgrej. Tex, igår klockan åtta på kvällen, sittandes i mörkret på en skolbuss tillsammans med massa bönder på väg ut till en by där en demonstration för millets skulle äga rum fick jag frågan av damen bredvid (som endast kan några få ord engelska) -Did you have breakfast? Första gången jag fick denna frågan på kvällen skrattade jag lite för mig själv och funderade på hur borta de trodde jag var. Men denna gången hade jag lärt mig. Jag svarade tydligt -Yes, log stort och gav motfrågan -Did you?. Kändes som vi fick en fin relation efter detta.
  3. Ibland pallar man inte socker i kaffet. Investera i en pressokanna + gott kaffe och koka själv (finns att köpa dyrt på känd cafékedja i Hyderabad).
IMG_8417
Morgonkaffe i Pastapur

Storstad, värme och ny på jobbet

GruppbildSverigeDDS4986redpref
Från vänster: Anna, Louis, Lisa. Foto: Arwid Littmarck

Det är vi som är de nya praktikanterna på Deccan Development Society [DDS].

Vår första vecka har vi spenderat på DDS huvudkontor i mångmiljonstaden Hyderabad. Här har vi fått introduktion av organisationen i stort och fått insikt i hur de jobbar. Nästa vecka kommer vi att flytta till Pastapur, som i kontrast till Hyderabad är en by på landsbygden med några tusen invånare. I Pastapur finns DDS projektkontor vilket vi kommer utgå ifrån resten av vår praktik. Förutom att läsa in oss på organisationen har vi även fått en snabb introduktion till indisk kultur och till det varma klimatet. Som ni ser på bilden har vi bland annat köpt lite nya kläder som är lämpliga för oss att ha ute i fält.

GruppbildIndienDDS
Foto: Syster Sunila

Det har varit mycket intressant att få läsa om hur DDS och nätverket Millet Network of India (MINI) arbetar tillsammans med marginaliserade bönder, främst dalitkvinnor, för att uppnå matsuveränitet, ekologiskt jordbruk och öka kunskapen om millets. Millets är ett samlingsnamn för grödor såsom hirs och sorghum som har gemensamt att de är fulla med näring och har stark motståndskraft mot värme och torka samt kan växa i näringsfattig jord – något som är extremt viktigt för att klara av klimatutmaningar.

Som praktikanter är vår roll bland annat att delta i DDS arbete, följa med på fältbesök och sammanställa fältstudier i olika format. Utöver detta ska vi även inhämta kunskap och se hur arbetet går till för att kunna förmedla denna information tillbaka till Svalorna, deras medlemmar och andra som är intresserade av Svalornas arbete. Vi hoppas att ni vill följa vårt arbete under de kommande 4 månaderna.

Om ni är mer intresserade av DDS och MINIs arbete kan ni läsa mer på deras hemsidor: DDS ddsindia.com & MINI milletindia.org