Kategori: Josefine Mattsson

I detta inlägg, som även blir mitt sista på indienbloggen, är tanken att jag ska försöka knyta ihop den berömda säcken, summera detta äventyr of a lifetime och samtidigt göra det rättvisa… Hur ska jag lyckas att sammanfatta en fantastisk 4,5 månaders praktikupplevelse när det känns som att det endast var ett par veckor sedan jag kom hit? Jag förvånas ännu en gång över hur fort tiden går och att det nu snart är dags att packa ihop resväskan och bege mig mot nordligare breddgrader igen.

Indien, som i oktober var ett för mig nytt och outforskat land, har givit mig så mycket – nya systrar och vänner i mina otroliga inspirationskällor till kollegor på Okkuta, fantastiska möten med kvinnor i projektbyarna som bär på så mycket kunskap och livsvisdom, en ovärderlig erfarenhet av hur arbetet med att stärka kvinnors rättigheter på landsbygden kan se ut på en sydindisk kvinnorättsorganisation, och sist men inte minst minnen för livet.

Jag har åtskilliga gånger under min praktik funnit mig i nya och oväntade situationer, som t.ex. då vad som var tänkt skulle vara ett snabbt toabesök under en intervju helt plötsligt förvandlades till en tepaus med tillhörande tilltugg, eller då en kvinna vi träffat genom ett fältbesök gärna ville att jag och Gabriella skulle förlova oss med hennes son (varken jag eller Gabriella eller sonen i fråga verkade särskilt begeistrade i det förslaget och lyckades avstyra det hela). Människor har välkomnat oss till sina hem, bjudit på te och kex, strukit gurkmeja vid våra öron, satt blommor i vårt hår och gett oss banan och jordnötter för att visa sin gästfrihet. All den värme och välvilja hos de människor vi mött under våra månader hos Okkuta och dess kvinnliga medlemmar har lämnat mig hänförd och påfylld av positiv energi.

Samtidigt kan jag inte förneka att jag nu längtar hem till mitt vinterklädda Jämtland, min familj, vännerna och vardagen i Sverige. Jag längtar efter att kunna äta vad jag vill, motionera regelbundet och obehindrat, samt att inte behöva vara lika beroende av andra när det kommer till att planera och göra mig förstådd i vardagliga situationer. Jag har också insett under dessa månader att jag inte har någon fallenhet för att tvätta för hand, vilket gör att jag längtar till att få återgå till att tvätta mina kläder i tvättmaskin igen (trots att handtvätt onekligen kan ge tillfälle för viktig reflektion, som Heidis senaste inlägg påvisar). Dessutom ska det bli skönt att slippa oroa sig för om prasslandet i trädet utanför vårt kontor kommer från en ekorre, orm eller apa.

Slutligen vill jag framföra ett enkelt om än genuint tack till alla som på olika vis gjort denna praktik till den fina upplevelsen den blivit. Tack!

Indien – vi ses igen!

 

Text: Josefine Mattsson

I en skumpande rickshaw längs en ojämn landsväg långt från stadens hets och förorenade luft har jag åtskilliga gånger de senaste månaderna funnit mig själv inklämd mellan pratglada tanter och nyfikna barn. Oftast har vi varit på väg ut till någon av Okkutas projektbyar för att göra en intervju till en case study. Oftast har de senaste och coolaste låtarna från India’s Top Ten skrålat ut från det lilla fordonets oproportionerligt stora högtalare. Oftast har vi fått stanna ett antal gånger under resan för att låta fårherden och alla hans femtioelva får gå åt sidan så att vi kan passera.

Det är omöjligt att vistas här i Indien en längre tid utan att fundera och våndas över… TRAFIKEN! Det är bortom mitt förstånd hur detta organiserade kaos kan flyta på till synes obehindrat och hur saker som först kändes helt omöjligt för mig att acceptera i oktober nu tillhör vardagen. Som till exempel hur jag, då vi blev upphämtade på flygplatsen när vi först kom till Indien, frenetiskt letade efter mitt bilbälte (för det kan ju inte vara tanken att vi ska åka bil i denna trafik utan att ha bälte?!) bara för att till slut inse att det inte fanns något sådant. Eller som de första gångerna vi skulle åka rickshaw och människa på människa klämde in sig i denna lilla kärra tills vi till slut var 16 stycken (!!!).

Nu har jag insett att det bara är att ”gilla läget”. Bilbältesanvändadet här är lika med noll då de flesta bilar inte ens är utrustade med bilbälten förutom i chaufförsätet, och att åka 15-16 stycken i en rickshaw (som egentligen är tänkt att skjutsa omkring 4-5 personer) är nu en del av vardagen. Inte heller blir jag längre förvånad då jag ser fyra personer svischa förbi på en motorcykel, eller då vi möter ett gäng med lösa kor sakta flanerandes längs vägen (inte ens när detta sker på motorvägen).

För en utomstående som mig verkar det var djungelns lag som råder här där alla fordon, inklusive lastbilarna och bussarna, verkar tävla om vem som först kommer fram till nästa farthinder. I kurvorna tutas det för att signalera att ”Se upp! Här kommer jag!” och om det ska svängas är det bara att vifta lite med armen utanför bilfönstret så pass att de andra medtrafikanterna hinner uppfatta att det är något i görningen. Att allt detta flyter på någorlunda smärtfritt är ju rätt ofattbart och otroligt. Fast.. Å andra sidan är det ju inte helt ofarligt att varken köra eller på annat vis vistas i trafiken ute på de indiska vägarna. Enligt en rapport från den indiska regeringen dog 413 personer dagligen i trafikolyckor under 2016. Detta är alltså 17 dödsfall i timmen. Galet.

Men.. det är även i en skumpande rickshaw längs en ojämn landsväg just när den rödorangea eftermiddagssolen gör omgivningen sådär extra skimrande och magisk, som jag åtskilliga gånger de senaste månaderna funnit mig själv med ett leende på läpparna, i ett tillstånd av fullständig eufori, reflekterandes över hur vacker världen är och hur mycket jag får uppleva tack vare denna praktik!

 

Text och foto: Josefine Mattsson