Kategori: Praktikanter 2017-2018

Anna Vikström, DDS, Lisa Rådbo, Louis Eberstål, Uncategorized

135 dagar i Indien

av lisaradboLämna en kommentar på 135 dagar i Indien

Nu, efter fyra och en halv månad i Indien är det dags att åka hem. Tiden har gått både supersnabbt och jättelångsamt och vår vistelse här har varit otroligt lärorikt. Att berätta om allt vi varit med om skulle ta åtskilliga sidor och bilder och frågan är om vi skulle lyckas även om vi försökte. Men här kommer iallafall lite urval från våra liv som praktikanter på Deccan Development Society. Håll till godo.

Saker vi inte var beredda på när vi lämnade Sverige

  • Att gå på toa i Indien. Visst, vi var väl medvetna om att det är ovanligt med toapapper på toaletter, att toaletterna ser olika ut än i Sverige och kan variera i fräschhet. Det vi inte var beredda på var hur konstigt det känns att helt plötsligt inte vet hur en ska gå på toa – något vi kunnat sen dagis. Hur ska du sitta? Hur gör du praktiskt när du inte har papper? Vad är den bästa tekniken att skvätta med vatten? Vår första vecka satt vi därför och googlade toalett tutorials på youtube och Lisa övningsskvätte i duschen. Efter över fyra månader i Indien kan vi ändå säga att vi föredrar indiska toaletter, dvs hål i marken, framför de västerländska. Dels för att det man sitter i en mer bekväm ställning och  dels för att det är enklare att själv skvätta vatten utan att blöta ner hela sig.
  • Uppmärksamheten. Återigen hade vi blivit förvarnade om att vi skulle dra till oss uppmärksamhet men hur mycket och hur ofta vi skulle få uppmärksamhet var vi fortfarande inte riktigt beredda på. Att barn skriker ”america, america” efter oss varje dag och att vi i tid och otid blir ombedda att ta selfies är något som vi vid det här laget har vant oss vid. Men den gången vi klev ut ur en bil efter ett fältbesök och en skolbuss full med barn började skrika och banka på rutorna som om vi vore världsstjärnor var minst sagt surrealistiskt. Att konstant få uppmärksamhet blir lätt övermäktigt och jobbigt, särskilt om en har en dålig dag.
  • Ärligheten. Något vi tidigt märkte av som vi inte riktigt var beredda på är att indier kan vara väldigt ärliga och rakt på sak. Vi svenskar som kanske mer är vana vid svävande och slingrande meningar kan vid vissa tillfällen chockas över indiers ärlighet, men kanske främst vad som här är ok att säga. Tex när Anna visade kort på sig själv hemifrån tittade en kollega på korten och sen på Anna och sa ”you look bigger in the pictures, have you lost weight since you came to India?” Men efter att den första chocken har lagt sig kan det vara ganska uppfriskande.
  • Sko-problemen. I Indien behöver en tidigt vänja sig vid att ta av sig skorna. Förutom när du går in i någons hem och på kontoret förväntas du även ta av dig skorna när du går in i vissa affärer. Ibland åker skorna även av utomhus när en ska sätta sig ner på en matta och ha möte. Du har därför två val; att ta på dig flip flops som kanske inte är så fotriktiga och sköna men som enkelt går att sparka av sig. Eller att ta på dig ett par gympaskor som förutom att vara bekväma är svåra att ta av. Men om du ändå väljer skor har du ytterligare ett problem – vad gör du med strumporna? Tar du inte av dig dem blir de troligtvis smutsiga av den röda jorden men om du tar av dig dem behöver du sätta i ett par smutsiga fötter i strumporna.
  • Att vända på dygnet. Något vi inte var beredda på innan vi kom till Indien var hur vi på sätt och vis vänder på dygnet. Alla sysslor – såsom tvätta, städa, diska och laga mat – som vi i Sverige gör på eftermiddagen, görs här normalt på morgonen innan jobbet. Våra grannar går upp med solen vid halv sex på morgonen och sätter igång med dagens sysslor. Även om vi har anpassat oss till våra nya morgonrutiner har vi behållit lite av vår svenska tradition och har lunchlåda av gårdagens middag istället för att ställa oss och laga lunchen innan jobbet.

Indien i siffror

  • 135, antalet dagar vi nu har varit i Indien.
  • 5, antalet stater vi har besökt under vår vistelse i Indien. Tamil Nadu, Karnataka, Andhra Pradesh, Telangana, Kerala
  • 5, antalet syften som en hink nu har för oss: Tvätta kläder, städa golv, duscha, tvätta rumpis under toabesök, och ibland diska eller tappa diskvatten när vi har slut på vatten i vår tank.
  • 7, typer av djur som bor i eller runt vårt hus. Kackerlacka, råtta, myra, ödla, mygga, apa, ekorre. Anna är våran grymma kackerlacks-expert som har fått vägleda oss i hur vi ska hantera detta problem. 1) Spraya kackerlacksspray, gör det i hela huset så de inte rymmer till ett annat rum. 2) Undvik att vistas i huset i några timmar. 3) Sopa upp kackerlackorna och spola ner dem i toaletten. Bye bye!
  • 1 gång, och aldrig igen. Antalet gånger Lisa och Anna vardera har råkat äta en hel chili som låg gömd i maten. Till Annas försvar så såg den ut som en tomatbit.
  • 50, antalet liter vatten som vi hushåller med per person och dag. Detta som ska räcka till dusch, tvätt, disk och sanitet.
  • 40, antalet grader som det just nu skiljer mellan Sverige och Indien. Brrr!!

Till sist, en kort kom-ihåg-lista till oss själva över saker vi behöver tänka på när vi kommer tillbaka till Sverige

  • Att ha blivit bjuden på fika är inte en okej ursäkt till att komma försent till jobbet. Kan ju förstås vara frestande att stanna upp på vägen när en träffar en vän eller kollega för att ta en kopp te, men vi får nog vänja oss vid vid att boka in dessa möten något i förväg, eller iallafall spara spontaniteten till utanför arbetstid.  
  • Inte äta all mat med händerna. Hur lockande det än kan vara att börja plocka i grytorna av ren bekvämlighet så är det nog ändå bäst att låta bli om en inte befinner sig i likasinnat sällskap.
  • Fråga inte alla du möter om de har ätit frukost. Eftersom detta inte är en artig hälsningsfras vid alla tider på dygnet i Sverige.
  • Elda inte sopor i trädgården varje morgon. De ska istället källsorteras för att sedan slängas.  
  • Man får inte åka hur många som helst i en bil. Ytterligare är i princip alla bilar och även många bussar utrustade med bilbälten som är till för att användas.
  • Avslutningsvis borde vi påminna oss själva om att alla nya vanor inte behöver avvänjas utan istället kan bidra med lite guldkant på tillvaron. För även om vi är i Sverige kan vi faktiskt fortsätta att prata med främlingar, fråga om hjälp och bjuda grannen på te.
28033261_10214226897599409_720503478_o
Vi tillsammans med vår handledare Tejasvi på Biodiversity Festival

Text: Anna, Lisa & Louis, praktikanter på Deccan Development Society.

Josefine Mattsson, Praktikanter 2017-2018, Uncategorized

Att knyta ihop den där säcken

av Josefine MattssonLämna en kommentar på Att knyta ihop den där säcken

I detta inlägg, som även blir mitt sista på indienbloggen, är tanken att jag ska försöka knyta ihop den berömda säcken, summera detta äventyr of a lifetime och samtidigt göra det rättvisa… Hur ska jag lyckas att sammanfatta en fantastisk 4,5 månaders praktikupplevelse när det känns som att det endast var ett par veckor sedan jag kom hit? Jag förvånas ännu en gång över hur fort tiden går och att det nu snart är dags att packa ihop resväskan och bege mig mot nordligare breddgrader igen.

Indien, som i oktober var ett för mig nytt och outforskat land, har givit mig så mycket – nya systrar och vänner i mina otroliga inspirationskällor till kollegor på Okkuta, fantastiska möten med kvinnor i projektbyarna som bär på så mycket kunskap och livsvisdom, en ovärderlig erfarenhet av hur arbetet med att stärka kvinnors rättigheter på landsbygden kan se ut på en sydindisk kvinnorättsorganisation, och sist men inte minst minnen för livet.

Jag har åtskilliga gånger under min praktik funnit mig i nya och oväntade situationer, som t.ex. då vad som var tänkt skulle vara ett snabbt toabesök under en intervju helt plötsligt förvandlades till en tepaus med tillhörande tilltugg, eller då en kvinna vi träffat genom ett fältbesök gärna ville att jag och Gabriella skulle förlova oss med hennes son (varken jag eller Gabriella eller sonen i fråga verkade särskilt begeistrade i det förslaget och lyckades avstyra det hela). Människor har välkomnat oss till sina hem, bjudit på te och kex, strukit gurkmeja vid våra öron, satt blommor i vårt hår och gett oss banan och jordnötter för att visa sin gästfrihet. All den värme och välvilja hos de människor vi mött under våra månader hos Okkuta och dess kvinnliga medlemmar har lämnat mig hänförd och påfylld av positiv energi.

Samtidigt kan jag inte förneka att jag nu längtar hem till mitt vinterklädda Jämtland, min familj, vännerna och vardagen i Sverige. Jag längtar efter att kunna äta vad jag vill, motionera regelbundet och obehindrat, samt att inte behöva vara lika beroende av andra när det kommer till att planera och göra mig förstådd i vardagliga situationer. Jag har också insett under dessa månader att jag inte har någon fallenhet för att tvätta för hand, vilket gör att jag längtar till att få återgå till att tvätta mina kläder i tvättmaskin igen (trots att handtvätt onekligen kan ge tillfälle för viktig reflektion, som Heidis senaste inlägg påvisar). Dessutom ska det bli skönt att slippa oroa sig för om prasslandet i trädet utanför vårt kontor kommer från en ekorre, orm eller apa.

Slutligen vill jag framföra ett enkelt om än genuint tack till alla som på olika vis gjort denna praktik till den fina upplevelsen den blivit. Tack!

Indien – vi ses igen!

 

Text: Josefine Mattsson

DDS, Jordbruk, Louis Eberstål, permakultur, Uncategorized

Back to Basics: Traditionellt jordbruk för framtidens matsäkerhet

av Louis EberstålLämna en kommentar på Back to Basics: Traditionellt jordbruk för framtidens matsäkerhet

Vi människor vill hela tiden utvecklas och hitta lösningar. Men när vi själva är källan till problemet så kan det ibland verka svårt att få perspektiv för att hitta den bästa lösningen. Ofta så blir lösningen att dämpa symtomen med en teknisk lösning istället för att ta ett steg tillbaka och hitta källan till problemet.

När man talar om jordbruk så finns det två motpoler. Först så har vi traditionellt jordbruk, där man tar tillvara på det som finns på gården; frön som bonden bevarat ifrån förra säsongens skörd, gödsel från djuren för att ge näring till jorden och ekologiska lösningar för att hantera potentiella skadedjur. Men framförallt så är det viktigt att odla rätt gröda i rätt område så att man slipper vattna eller alternera jordens egenskaper och näringsämnen för att de skapa rätt miljö för en viss gröda. För att inte lägga alla ägg i samma korg, för att inte satsa alla kort eller på samma åsna – ja ni fattar vinken – så odlar bonden olika slags grödor tillsammans på samma fält [även kallat för permakultur]. Detta för att det som bonde finns vissa saker som du inte kan kontrollera, som väder och vind eller risken för skadedjur. Så för att öka oddsen för att bonden skall kunna skörda tillräckligt för att kunna få mat på bordet, ge foder till sina djur och kunna sälja överskottet för att säkerställa en ekonomisk inkomst, så sår bonden olika grödor som är bra på att hantera olika väder och vind. Det låter väl ganska logiskt allt detta? Tar man hand om jorden och naturen så ger den tillbaka. Tyvärr så finns det många grupper som tror att de kan överlista naturen och göra den ”bättre” och mer produktiv.

Bonden Gopal hänger upp en ekologisk fälla för fruktflugor.
Komposten ger en näringsrik jord som de sprider runt sina grönsaker.
Suwarno och hennes partner Gopal på deras ekologiska fält.

Den andra sidan av odling är det kommersiella och ”moderna” jordbruket som introducerades på 1960-talet under den gröna revolutionen. Då vissa vetenskapsmän och kapitalister ansåg att vi skulle mekanisera och industrialisera jordbruket för att försöka maximera produktiviteten och maximera den ekonomiska vinsten. Detta jordbruk går ut på att du odlar en gröda på ett stort område, gärna med ett frö som är konstruerat och modifierat i ett vetenskapligt labb [GMO], där de har korsat det vanliga fröet med egenskaper från andra grödor, för att få en specifik smak, färg eller storlek. Men dessa fröer fungerar inte så väl tillsammans med andra organismer i naturens ekosystem. För dessa fröer behöver speciella konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel för att kunna växa på det vis som det var tänkt, och kunna motstå de skadedjur som dras till dem. Eftersom de har speciella kemiska medel som skall appliceras för varje gröda, så kan du inte odla dem tillsammans. Så bonden odlar endast en gröda per fält [monokultur]. Det gör att bonden satsar alla sina kort på skörden från en gröda. Det är detta som har gjort att tusentals bönder begår självmord i Indien varje år. För när skörden inte går bra för dessa bönder. Då förlorar de allt. De har ingen mat och ingen skörd de kan sälja för sitt levebröd, eller för att betala tillbaka till företagen som de köpte fröer, konstgödsel och bekämpningsmedel av. Så de blir skuldbelagda hos företaget. Ett företag som har tagit alla bondens pengar och lovade guld och gröna skogar, men som inte ger något tillbaka, mer än hot om pålagd ränta eller att de kommer komma att ta marken ifrån bonden.

Det ”moderna” jordbruket är ett exempel på hur vi människor är fast i ett ”framstegsfälla” där vi hela tiden försöker bli bättre, starkare och större. Men sanningen är att detta mekaniska jordbruk och fokus på överproduktivitet bidrar till klimatförändringarna, hotar att utrota tusentals av arter av djur, gör marker obrukbara och under resans gång, förstör många bönders liv och lämnar efter tusentals änkor. Inte i någon värld borde industri och jordbruk benämnas i samma mening. Jordbruk och kultivering av mat är en syssla som är helt och hållet beroende av fungerade ekosystem. Vi måste respektera att vi människor inte kan kontrollera allt. Det går inte att ”fixa” allt med ingenjörskonst. Ibland måste man ta ett steg tillbaka och lyssna på naturen. Försöka samarbeta med naturen istället för att försöka överlista den.

Under min tid i Indien har jag förstått hur viktigt det är att värna om de småskaliga bönderna. Hur viktigt det är att alltid välja ekologisk och rättvis mat om alternativet finns och med fördel handla direkt från bonden eller från alternativa marknader (så som farmers market), för att minska antalet mellanhänder och öka den ekonomiska vinsten för bonden. Som konsument så ser du inte alltid alla positiva fördelar som du bidrar till med detta enkla val. Men för en småskalig bonde som spenderar stora delar av sin vakna tid på fälten och grundar hela sin inkomst på jordbruket, så gör det en enorm skillnad. Det gör skillnad för att de kan säkra sin inkomst nu och i framtiden – eftersom de tar hand om den jord som de har och inte förorenar den med kemikalier. Bonden slipper även att utsätta sig själva för dessa kemikalier och får därför en bättre fysisk hälsa. Det ökar även chansen att bonden att i framtiden överlämna en gård till sina barn, som inte är skuldbelagd.

Så när du står där i mataffären nästa gång eller funderar på om du ska köpa ekologiskt eller inte, hur kommer du att resonera kring detta val? Det kostar kanske ett fåtal kronor mer för dig i direkt kostnad. Men om man funderar på alla de positiva fördelar, som det ger till bonden och till naturen, då kanske detta pris inte är så högt? Vi behöver inte försöka hitta nya lösningar för att öka produktiviteten och säkra mat på bordet för en ökad global befolkningsmängd, lösningen finns redan. Vi behöver bara ta ett steg tillbaka och samarbeta med naturen istället för att försöka överlista den, så kommer den att belöna oss.

Frön, huvudstjärnan under festivalen för den biologiska mångfalden.
Bönderna svär en ed att de ska odla med traditionella och ekologiska metoder.

Text och foto: Louis Eberstål

DDS, Lisa Rådbo, Uncategorized

Har ni inga gatuhundar alls?

av lisaradboLämna en kommentar på Har ni inga gatuhundar alls?

Att reflektera över likheter och olikheter mellan samhällen är något som jag fått mycket tid till de senaste månaderna. Därför kommer jag nu berätta lite över mina tankar om skillnader i syn på djur och trafik samt vad jag tror mig ha för nytta av att gå runt och tänka på detta.

När jag i oktober flyttade till Pastapur var ett av mina första intryck att det fanns så otroligt många djur. Överallt. Apor, hundar, bufflar, kossor, getter och höns för att nämna några. Alla gick dessutom runt fritt. Vi delar även vårt hus med ödlor, ekorrar, myror, paddor, kackerlackor och antagligen råttor (dessa har jag svårast för, men har endast sett spår av dem, så låtsas som att de inte finns). I början tyckte jag det var lite småjobbigt. Nu, några månader senare, har jag vant mig och tycker oftast att det är ganska mysigt – bortsett från råttorna och det faktum att jag fortfarande ibland blir rädd för både apor och hundar.

Kontrasten till Sverige känns ännu större när jag hör hur personer här reagerar när jag berättar hur vi har det hemma.

-Har ni inga gatuhundar alls? Vad händer om ni ser en lös hund? Ringer ni polisen?!

Det händer att de även börjar reflektera vidare över varför vi hägnar in vår boskap och sätter koppel på hundarna.

-Varför ska människan vara den enda varelsen som får leva fritt? Varför skulle vi inte kunna samexistera?

Trafiken är ett annat samtalsämne där kontrasterna snabbt uppenbarar sig. När jag berättar om vårt ordningsamma land där alla bilar kör på rad och en har hjälm på sig när en kör motorcykel är en vanlig reaktion att det är bra men låter ganska tråkigt.

-Så blir inte livet tomt och tråkigt när man måste följa alla regler och organiserar bort allt som är jobbigt och roligt? Visst, vissa lagar kanske är bra, men när det gäller dem som inte är bra? Och som dessutom har fattats av någon som jag inte har något alls att göra med?

Att få lite andra perspektiv på ens egna samhälle tycker jag är väldigt spännande. Hur saker som jag ser som självklara är jättemärkliga för någon annan. Kanske ligger det något i deras tankar om oss. Även sociologen, filosofen och nationalekonomen Max Weber skrev i början av förra seklet om hur byråkratiseringen och rationaliseringen av vårt samhälle har gjort livet tomt och meningslöst och satt människan i en mental järnbur som hindrar henne från att leva livet fritt och till fullo.

Riktigt så illa tror jag dock inte det behöver vara att leva i Sverige. Jag tror att vi kan finna vägar och mening trots att alla bilar kör på rad, hundar går i koppel och att vi oftast följer svenska lagen till punkt och pricka. Men kanske behöver vi ibland påminna oss om att saker och ting inte alltid måste vara precis som det alltid varit, att våga tänka själva, att tänka nytt. Att inte alltid falla tillbaka på gamla mönster och system utan ifrågasätta för att se om de fortfarande håller. Att inte vara rädd för det främmande, att komma ihåg att det finns dem som tycker annorlunda och att vår åsikt inte alltid är den rätta. Att när jag ser en raggig gatuhund ser en annan en fri varelse. Någonstans måste vi ju kunna mötas. Dela våra perspektiv och synsätt. Sedan finner en kanske fortfarande att sitt eget svar är bättre, men att stanna upp, våga reflektera och ifrågasätta var vi är på väg kanske ändå kan leda till någon slags rikare och meningsfullare vardag.

Apan som satt bredvid mig på kontoret under tiden jag skrev blogginlägget.
Anna och apa på kontoret.
Anna Vikström, Biodiversity Festival, DDS, Uncategorized

Biodiversity festivalen

av annapaulinevikstromLämna en kommentar på Biodiversity festivalen

För en vecka sedan, den 14 januari, invigdes den årliga Biodiversity festivalen i byn Potpally. Det är nittonde året i rad som DDS anordnar festivalen som uppmärksammar och firar milletsbönderna, deras kamp för millets och deras roll att bevara den biologiska mångfalden i regionen. Festivalen pågår under en hel månad och besöker över 30 byar. En karavan av utsmyckade och färgglada kor drar vagnar med milletsfröer och förflyttar festivalen från by till by. I flera av byarna välkomnas korna av bybor som tvättar deras klovar för att visa vördnad. I varje by byts korna ut innan festivalen går vidare. Festivalen är ett kulturellt event och milletsfröna hedras och firas genom bland annat sång, dans, film och konstverk. Det är även en chans att synliggöra böndernas röster och för människor att träffas och diskutera olika ämnen såsom biologisk mångfald, matsäkerhet, ekologisk odling och millets. Invigningen sammanfaller varje år med den hinduiska högtiden Sankranti som traditionellt firas i tre dagar. Det markerar början av skördesäsongen och det faktum att dagarna nu börjar bli längre. Vid den här tiden blir också vädret varmare, en hint om att sommaren är på väg. Biodiversity festivalen är dock ett sekulärt event där fröna hedras istället för gudar.

Karavan Foto Louis
I slutet av invigningen gav sig karavanen iväg mot nästa by. Foto: Louis Eberstål

Under december och januari har vi sett hur organisationen succesivt börjat förbereda sig för det stora eventet. De har tillverkat konstverk av milletsfrön, skickat ut inbjudningar, skapat planscher och tryckt upp foton, pressat tryck på saris och övat dans. Nu var dagen äntligen här! Invigningen av festivalen började med den traditionella dansen kolatam. Milletsbönder gick sedan sjungandes in till mötet med utsmyckade jordkrukor fyllda med frön i händerna. Bönder, politiker, media och privatpersoner deltog under invigningen. Det hölls flera tal och fem bönder från olika byar i regionen uppmärksammades och fick motta pris för att de odlade över 30 olika grödor på deras 2 hektar mark. Det faktum att samtliga bönder som hedrades är kvinnor gör utmärkelserna extra viktiga för DDS arbete eftersom kvinnors roll inom jordbruket sällan får uppmärksamhet och kvinnor inte erkänns som bönder av den indiska staten.

Det var en intensiv men väldigt rolig dag. Inte minst för att festivalen, som många andra event vi besökt, bjöd på oväntade händelser. Efter två timmar av diskussioner och tal, så blev det helt plötsligt en extrem uppståndelse när en kvinnlig och högt uppsatt politiker, som själv är dalit, anlände till festivalen. Telefoner och kamrer dök upp och männen, som hitintills hållit sig i längst bak i tältet, började tränga sig fram för att få en närmare ”selfievänlig” position. Situationen blev ännu mer bisarr när flocken av folk som samlats framför scenen sakta började skingras och hon för första gången fick syn på mig och min praktikantkollega Lisa och mitt i ett tal stannade upp och började fråga ut oss om vilka vi var, vad vi gjorde där och vad vi tyckte om eventet.

 

Kvinnorna öppnade invigningen med den traditionella dansen Kolatam. Foto: Louis Eberstål
Bönderna tågar in med krukor fyllda med frön. Foto: Lisa Rådbo

 

Det kändes samtidigt lite vemodigt under invigningen. För festivalen är något som det har pratats om ända sedan vi kom till Pastapur men den har alltid legat så långt bort. Det var något som skulle ske i slutet av vår praktik, något som markerade att vi snart var på väg hem. Nu är den alltså här. Det absolut roligaste med dagen var att det var en möjlighet för oss att fira något stort tillsammans med så många av de kvinnor som vi träffat under praktikens gång och gjort denna erfarenhet så fantastisk. Deras värme, glädje och kämparanda är något som jag kommer ta med mig hem och sent kommer glömma. Samtidigt som det kändes lite sorgligt att praktiken snart är slut bestämde vi oss där och då för att fullt ut njuta av vår sista månad i Indien.

 

Gruppbild Saree Foto Tejas Kompis
Festivalen var en perfekt ursäkt för oss att ha på oss Sari för första gången. Foto: Alekhya Yerroju

Text: Anna Vikström

Josefine Mattsson, Praktikanter 2017-2018, Uncategorized

Joyride

av Josefine MattssonLämna en kommentar på Joyride

I en skumpande rickshaw längs en ojämn landsväg långt från stadens hets och förorenade luft har jag åtskilliga gånger de senaste månaderna funnit mig själv inklämd mellan pratglada tanter och nyfikna barn. Oftast har vi varit på väg ut till någon av Okkutas projektbyar för att göra en intervju till en case study. Oftast har de senaste och coolaste låtarna från India’s Top Ten skrålat ut från det lilla fordonets oproportionerligt stora högtalare. Oftast har vi fått stanna ett antal gånger under resan för att låta fårherden och alla hans femtioelva får gå åt sidan så att vi kan passera.

Det är omöjligt att vistas här i Indien en längre tid utan att fundera och våndas över… TRAFIKEN! Det är bortom mitt förstånd hur detta organiserade kaos kan flyta på till synes obehindrat och hur saker som först kändes helt omöjligt för mig att acceptera i oktober nu tillhör vardagen. Som till exempel hur jag, då vi blev upphämtade på flygplatsen när vi först kom till Indien, frenetiskt letade efter mitt bilbälte (för det kan ju inte vara tanken att vi ska åka bil i denna trafik utan att ha bälte?!) bara för att till slut inse att det inte fanns något sådant. Eller som de första gångerna vi skulle åka rickshaw och människa på människa klämde in sig i denna lilla kärra tills vi till slut var 16 stycken (!!!).

Nu har jag insett att det bara är att ”gilla läget”. Bilbältesanvändadet här är lika med noll då de flesta bilar inte ens är utrustade med bilbälten förutom i chaufförsätet, och att åka 15-16 stycken i en rickshaw (som egentligen är tänkt att skjutsa omkring 4-5 personer) är nu en del av vardagen. Inte heller blir jag längre förvånad då jag ser fyra personer svischa förbi på en motorcykel, eller då vi möter ett gäng med lösa kor sakta flanerandes längs vägen (inte ens när detta sker på motorvägen).

För en utomstående som mig verkar det var djungelns lag som råder här där alla fordon, inklusive lastbilarna och bussarna, verkar tävla om vem som först kommer fram till nästa farthinder. I kurvorna tutas det för att signalera att ”Se upp! Här kommer jag!” och om det ska svängas är det bara att vifta lite med armen utanför bilfönstret så pass att de andra medtrafikanterna hinner uppfatta att det är något i görningen. Att allt detta flyter på någorlunda smärtfritt är ju rätt ofattbart och otroligt. Fast.. Å andra sidan är det ju inte helt ofarligt att varken köra eller på annat vis vistas i trafiken ute på de indiska vägarna. Enligt en rapport från den indiska regeringen dog 413 personer dagligen i trafikolyckor under 2016. Detta är alltså 17 dödsfall i timmen. Galet.

Men.. det är även i en skumpande rickshaw längs en ojämn landsväg just när den rödorangea eftermiddagssolen gör omgivningen sådär extra skimrande och magisk, som jag åtskilliga gånger de senaste månaderna funnit mig själv med ett leende på läpparna, i ett tillstånd av fullständig eufori, reflekterandes över hur vacker världen är och hur mycket jag får uppleva tack vare denna praktik!

 

Text och foto: Josefine Mattsson

DDS, Louis Eberstål, Uncategorized

Årets Julklapp: Ingenting

av Louis EberstålLämna en kommentar på Årets Julklapp: Ingenting

Indien är mitt under en stor förvandling; Globalisering och snabb ekonomisk tillväxt skapar en växande medelklass med höjd köpkraft som nu blir en del av konsumtionssamhället. Med ökad konsumtion så kommer även ökad mängd avfall. Avfallshanteringen är ett uppenbart problem i Indien eftersom infrastrukturen inte hunnit med. Med en befolkning på över 1.3 miljarder människor som producerar 0.8 kilo avfall per person och dag så kan ni själva tänka er hur mycket sopor det blir att hantera. Generellt så finns det två olika system för avfallshantering i Indien. Vissa städer, som tex Bangalore, har ett mer decentraliserat system där de samlar in och sorterar avfallet; Först mellan organiskt och icke-organiskt och sedan efter materialtyp så som plast, glas, metall mm. Det finns även vissa städer som har byggt ’Waste to Energy Plants’ – där man alltså återanvänder energin i soporna genom att elda den och producera el. Men detta är än så länge inte en utbredd strategi. Jämförelsevis så har Indien 8 förbränningsstationer, medan Sverige har 32 stycken.

I de allra flesta städer i Indien så används fortfarande det centraliserade systemet där man samlar in sopor och dumpar dem på stora soptippar. 94 % av alla sopor som samlas in i Indien dumpas på stora sopberg, som bara fortsätter att växa och överstiga sin kapacitet. I september i år omkom två personer när soptippen Ghazipur utanför Delhi kollapsade, välde ut över en väg och förde med sig flertalet människor ner i en kanal. Denna soptipp översteg sin kapacitet för 15 år sedan när den nått sin gräns på 20 meter i höjd men stängdes aldrig eftersom staden än så länge inte har någon annan lösning. När den kollapsade var den 50 meter hög.

Trots att Indiens kommuner enligt lag har ansvar för att samla in, sortera och hantera allt hushållsavfall så samlas 40 % av alla sopor som produceras i Indien aldrig in. Konsekvenserna av sopproblemet är förödande. Nedskräpningen bidrar till förorening i städerna, i naturen och i vattendrag. I Indien går det inte att undvika att se skräp liggandes på marken, vart du än går.

Ett sopberg precis utanför ingången till en kyrkogård
En vanlig gata på landsbygden i Indien

Det är uppenbart… Vi måste tänka om! Men det går inte bara att fokusera på vad vi ska göra med vårt avfall utan vi måste först fundera på hur vi kan minska vår mängd sopor och hur vi kan skapa nya konsumtionsvanor. Vi måste omvärdera vad vi konsumerar, hur vi konsumerar och varför. Nu såhär i jultider så är det extra uppenbart hur mycket tid, pengar och energi vi investerar i att konsumera. Tid, pengar och energi som läggs på saker som endast kommer att användas ytterst få gånger och sedan hamna på en soptipp om du bor i Indien, eller eldas upp i fina förbränningsmaskiner om du bor i Sverige. Varför skall vi fortsätta i denna negativa spiral? En strategi för att omvärdera sina konsumtionsvanor är att fokusera på de följande fyra R:en.

Fyra r-en
Bildkälla: http://monkincamo.com/low-impact-living/

Refuse: Behöver vi egentligen köpa julklappar, nytt julpynt, en ny julslips och överdrivet med julmat? Vi behöver först lära oss att säga nej till konsumtion ibland.

Reduce: Om vi inte vill skippa julklappar och julbord kan vi kanske minska på antalet julklappar och antal rätter som finns på julbordet? Vi kanske kan donera pengar och ge bort ett gåvobevis i julklapp istället. Denna möjlighet finns nu även genom Svalorna Indien Bangladesh, följ denna länk.

Reuse: ”Ära vare Gud i höjden, detta har jag gjort i slöjden”. Alla kanske inte är kreativa skapare, men det finns andra sätt, tex att ge bort ett bokpaket med böcker som man redan har läst genom att sätta ett fint band runt. Vill ni uppdatera ert julpynt så går det köpa mer naturvänlig färg och måla om dem istället för att köpa nytt. Här finns en länk med lite roliga tips på återbruk.

Recycle: Om ni gör en rensning i julpyntet nu i jul och hittar kulor som ni inte tycker om längre så kanske ni kan donera dem och hittar ni trasigt julpynt så bör det gå till materialåtervinningen.

Jag hoppas att ni får användning av denna strategi för att skapa eller upprätthålla mer hållbara konsumtionsvanor. De fyra R:en har hjälp mig många gånger att reflektera kring mitt konsumtionsbeteende. För ju mer vi konsumerar ju mer avfall producerar vi. Även om vi i Sverige har en lösning för att ta till vara på vårt avfall, så kan man argumentera för att vi först borde minska mängden sopor som vi producerar istället för att fokusera på vad vi ska göra av soporna. Men ingen är perfekt och vi kan alla bli bättre. För en sak är säker; jorden som vi lever på nu mår inte bra av hur vi människor konsumerar dess resurser. Så ge en julklapp till oss alla, till naturen, till djuren, till haven och till alla människor, genom att köpa ’ingenting’ och istället låta jorden ta ett djupt andetag. Omvärdera julen och omvärdera dina vanor. Hej hållbart 2018, här kommer vi!

Text och foto: Louis Eberstål 

Quick Facts JPEG

 

Anna Vikström, DDS

Alla dessa Myggjävlar

av annapaulinevikstromLämna en kommentar på Alla dessa Myggjävlar

Myggorna är överallt och biter mig hela tiden. Inne i huset, utanför huset, på morgonen, på kvällen, på kontoret under dagen – överallt. En av de första dagarna i Pastapur såg en kollega alla mina myggbett och frågade mig vilken blodtyp jag har. Jag tittade förvånat på henne och svarade noll negativ, varpå hon nickade och sa ”their favourite”. Och det märks verkligen att myggorna i Indien har sina favoriter. Jag, och även Louis, får bett hela tiden medan Lisa kan räkna antalet bett hon fått sen hon kom hit på en hand.

 

När vi först kom till Indien frågade vi om det var något som vi skulle tänka på eller vara försiktiga med. Vi fick då till svar att den största faran i Pastapur är myggen. Det är kanske inte så konstigt eftersom Indiens befolkning är hårt drabbade av myggburna sjukdomar som hotar människors hälsa och livssituation. Vanligt förekommande sjukdomar som bärs och sprids av myggor är malaria, denguefeber och chikungunia och tidigare i år rapporterades även tre kända fall av Zikaviruset. Enligt WHO ligger Indien på plats tre vad gäller högsta antalet rapporterade malariafall i världen och hundratusentals indier smittas varje år av denguefeber och chikungunia. Flest antal fall rapporteras kring monsunperioden men sjukdomarna är vanligt förekommande under hela året.

 

För att ändå hantera situationen har jag utvecklat olika strategier. Jag förstod tidigt att min ”Mygga” som jag tagit med mig från Sverige inte hjälpte ett enda IMG_7446dugg och jag använder därför numera den lokala ”Odomus” som i alla fall hjälper lite bättre. Jag har på mig kläder som exponerar så lite hud som möjligt. För att undvika myggbett sover jag under ett myggnät. Varje kväll kravlar jag mig in under nätet i sängen och ser sen till att det är väl slutet kring madrassen så att inte en mygga skulle kunna få för sig att komma in under natten och bita mig. Minst en gång i veckan glömmer jag dock vattenflaskan, hörlurarna, glasögonfodralet eller att släcka en lampa och måste då kravla mig ut ur mitt myggnät för att sedan göra om hela processen en gång till. För att överhuvudtaget kunna sitta ute och njuta av frukost, fika eller middag på vår veranda behöver vi tända speciella myggrökelser. Sedan några veckor tillbaka är vi även stolta ägare av ett myggracket som effektivt dödar myggorna med en elektrisk stöt.

 

Jag har för länge sedan slutat oroa mig för att bli smittad av denguefeber eller chikungunia, som det i dagsläget inte finns något vaccin mot. Det hade tagit upp alldeles för mycket av min energi. Till skillnad från många av mina grannar har jag dessutom en bra försäkring och behöver inte oroa mig på samma sätt över tillgången till sjukvård eller förlusten av inkomst på grund av förlorade arbetsdagar. Det gör mig tyvärr inte desto mindre galen av allt kliande från alla mina myggbett. Idag gick jag till apoteket för att försöka hitta någon lokal kräm för att dämpa min instinkt att hugga av mig min högra fot som nu, efter att en natt i Hyderabad utan myggnät, har ca 15 stycken myggbett (det är en aning svårt att räkna med tanke på att alla just nu har svält upp och snarare ser ut som ett enda stort myggbett). Eftersom jag inte kan hindi och apotekaren inte kan så bra engelska försökte jag hålla konversationen så enkel som möjligt. Jag sa ”mosquitos” och pekade på min fot.  Mannen bakom disken tittade på min fot och nickade, ”allergic reaction”. Det tog ett tag innan han hittade vad han ville bland hyllorna bakom disken. Tillslut kom han fram med en Aloe Vera kräm och sa ”apply every night”. Jag, som hade hoppats på något mer giftigt där jag skulle behöva undvika att läsa innehållsförteckningen men som skulle göra att betten magiskt försvann efter en strykning, såg troligtvis väldigt besviken ut. Mannen tittade på mig och sen på krämen. Han satte sedan krämen framför mig och sa ”Good cream, 100 rupies”. En aning uppgiven gick jag därifrån med min Aloe Vera kräm och hoppades innerligt att den kommer funka.

 

Jag trodde till en början att antalet mygg skulle minska ju längre bort från monsunperioden vi kom, men det verkar inte vara fallet i Pastapur. Lisa och Louis kommer därför troligtvis fortsatt behöva finna sig vid att jag minst en gång om dagen brister ut ”asså alla dessa myggjävlar”.

 

Praktikanter 2017-2018, Uncategorized

Alkoholismen – ett hinder för världens utveckling

av Josefine Mattsson1 kommentar till Alkoholismen – ett hinder för världens utveckling

Samtidigt som fattigdomen i världen minskar, jämställdheten mellan könen sakta ökar och den globala hälsan förbättras finns det fortfarande faktorer som hindrar den globala utvecklingen. Alkoholen är just ett sådant utvecklingshinder som i många länder ställer till stora problem. Enligt Världshälsoorganisationen inträffar årligen så många som 3,3 miljoner alkoholrelaterade dödsfall världen över, vilket utgör nästan 6% av världens alla dödsfall. Dessutom medför en osund alkoholkonsumtion en ökad risk att drabbas av en rad olika sjukdomar och skador.

I Indien, som är en av världens största alkoholproducenter, är alkoholism ett utbrett problem som tenderar att drabba de allra fattigaste hårdast då familjernas inkomst som egentligen borde finansiera barnens skolgång och näringsriktig mat istället går åt till att köpa alkohol. Förutom att alkoholismen kopplas till en ökning av våld i allmänhet leder den dessutom till en ökning av våld mot kvinnor i synnerhet, både inom hemmet såväl som ute i samhället.

Article3
Bild från en konferens som ägde rum i oktober där tiotusentals människor, inklusive Okkuta och deras nätverkspartners, för att stötta förslaget om alkoholförbud i Karnataka.

I de byar vi besökt i Kolardistriktet där Okkuta arbetar, är det många kvinnor som vittnar om alkoholens baksidor och utbredning. Bland annat anges över hälften av männen i en av byarna missbruka alkohol, samtidigt som en kvinna från en annan by berättar om hur hennes dotter och dotterson misshandlas av den alkoholiserade maken. Detta gör alkoholfrågan till en av Okkutas, såväl som många andra NGOs, viktigaste i arbetet med att öka jämställdheten och stärka kvinnors ställning på den indiska landsbygden. Förutom att under en lång tid ha drivit kampanjer mot alkohol på lokalnivå som lett till att ett antal butiker som sålt alkohol fått stänga ner, stöttar Okkuta och dess medlemmar tillsammans med en rad andra nätverkspartners ett förslag om alkoholförsäljningsförbud i delstaten Karnataka. Om detta förbud skulle bli verklighet skulle Karnataka bli den femte delstaten av totalt trettio i Indien att svartlista försäljningen av alkohol i butik. Detta skulle enligt Okkuta innebära en minskning av våldet mot kvinnor och att fattiga familjers ekonomiska situation skulle förbättras.

Article1
Under konferensen ropades det ständigt ”Nej till alkohol – vi kräver vatten!”

I Sverige mottog Socialdepartementet nyligen en begäran från en delegation ledd av KSAN (Kvinnoorganisationernas samarbetsråd i alkohol- och narkotikafrågor) att arbeta fram en global alkoholkonvention. I detta förslag ingick målet att halvera alkoholkonsumtionen i världens länder innan 2025 – något som skulle förbättra livet, hälsa och välmående för hundratusentals människor globalt och reducera de stora alkoholrelaterade samhällskostnaderna. Om denna konvention och dess tillhörande mål skulle träda i kraft skulle det inte enbart innebära ett internationellt erkännande av alkoholens negativa påverkan på utvecklingen i världen utan förhoppningsvis också medföra att Okkutas arbete för ett alkoholförbud skulle underlättas och snabbare föras upp på den inrikespolitiska agendan.

Daliter, DDS, Lisa Rådbo, Uncategorized

Att vara bonde

av lisaradbo1 kommentar till Att vara bonde

Här kommer ett inlägg om att vara bonde. Dock så får jag erkänna att mina erfarenheter av att vara bonde, trots att jag är uppvuxen omringad av fält, är begränsade till att typ ha gått på en åker och kollat på när andra har jobbat med den. Så förvänta er inga djupgående teorier om biologisk mångfald eller skördetips, det får ni fråga just en bonde om. Den här texten handlar istället om de diskussioner jag har fått lyssna på och saker jag observerat de senaste veckorna.

Det jag inte visste när jag åkte till Indien var att jag skulle möta kvinnor med stor självrespekt och stolthet. Som oavsett ålder balanserar på murar, filmar, planterar träd, skördar och samtidigt ger mig ett kärleksfullt välkomnade varje gång jag kommer till jobbet. Amazing! De flesta av dem är också bönder och kämpar för sin rätt att få vara just bönder och odla på traditionellt sätt. Deras kamp handlar inte bara om själva odlingen utan är även kopplat till deras kultur, kunskapsområde, makt över sin situation och möjligheten att säkerställa att de har näringsrik mat till både sig själva, sin familj och sina djur. Vidare möjliggör traditionellt jordbruk självförsörjning och att kvinnorna varken blir beroende av sina män eller statliga bidrag.

IMG_9652
Bönder demonstrerar för sin rätt att odla på traditionellt sätt. Foto: Louis Eberstål

Tyvärr erkänns nästan aldrig kvinnornas odlingar i samhället och deras grödor, millets, är sällan inkluderade i jordbruksstatistik eller policys. Just detta, att bli bemötta med respekt och inkluderade i politiken, är en fråga som bönderna i organisationen Deccan Development Society just nu driver. Hur pass starkt engagemang som finns in denna fråga visades när ca trehundra kvinnor i november samlades till möte i Zaheerabad för att säga sin åsikt och utmana inbjudna politiker från olika partier att jobba för deras rätt att få odla på traditionellt sätt. Att få vara med när cirka tvåhundra kvinnor kräver sin rätt genom sånger och tal var en mäktig upplevelse. Särskilt eftersom de vanligtvis räknas till de grupper som har lägst social status i Indien, det vill säga kvinnor på landsbygden varav många även är daliter. Så avslutningsvis vill jag säga att jag är både imponerad och inspirerad. Kanske inte just till att börja odla, men för att stå upp för det jag tror på och jobba för ett bättre samhälle.

IMG_9770
Bönderna håller möte i Zaheerabad. Foto: Louis Eberstål