Category Archives: Praktikanter 2017-2018

MeToo – med periferin i fokus

De senaste veckornas medierapportering har dominerats av de otaliga anklagelserna om våldtäkt och sexuella utnyttjanden mot mäktiga, erkända och uppskattade män som exempelvis Hollywoodproducenten Harvey Weinstein, Fredrik Virtanen och allas vår mysfarbror Martin Timell. Tillsammans med den efterföljande nätkampanjen #MeToo där kvinnor världen över fortsätter att dela med sig av sina egna berättelser om sexuellt våld och trakasserier, har denna dystra läsning lämnat en sträv eftersmak. Samtidigt som det sexuella (över)våldet verkar vara otroligt utbrett och normaliserat, är det häftiga motstånd som nu satts i rörelse förhoppningsvis ett tecken på att tabun kring dessa frågor äntligen är på väg att luckras upp. Förövarna skyddas inte längre av samhällets frånvända blick eller lösryckta bortförklaringar, oavsett maktposition.

Sexuellt våld och förtryck är nästan uteslutande något som drabbar kvinnor – oavsett ålder, religion, klass, eller härkomst. Den främsta anledningen är att de är just kvinnor. Vissa grupper av kvinnor däremot kan i större utsträckning vara mer utsatta för våld än andra grupper av kvinnor. Anledningen till denna extra utsatthet kan bero på klass, etnicitet, kast, etc. Det sexuella våldet är också något som återfinns, både historiskt och i nutid, i alla sorters kontexter. I krigs- och konfliktsammanhang används till exempel våldtäkt som en strategi för att bland annat förnedra och bryta ned fienden där män tvingas se sina fruar våldtas av soldater, eller för att skapa samhörighet inom beväpnade grupper där tvångsrekryterade pojkar och män uppmanas att i grupp våldta. Sexuella ofredanden, våldtäkt och trakasserier är även återkommande i samhällen som inte är drabbade av krig eller konflikter, och är högst pågående i både offentliga liksom mer privata rum – i hemmet, i skolan, på arbetet, på gatan, etc. Gemensamt är dock, oavsett situation och kontext, att kvinnors kroppar och sexualitet ses och i allra högsta grad används som passiva objekt öppna för manlig exploatering och annektering. Enligt Unizon, Sveriges kvinnojourers riksförbund, har var femte vuxen kvinna i Sverige utsatts för ett allvarligt sexuellt övergrepp någon gång under sin livstid. Förövarna utgörs till 98 procent av män och killar.

Observera att detta inte på något vis är ett inlägg som avser att lägga skuld på den enskilda individen, inte heller är tanken att utmåla ALLA män som förövare och ALLA kvinnor som offer. Avsikten är att belysa de ojämlika strukturer och de tillhörande destruktiva könsrollerna som ligger bakom denna problematik. En problematik som i sin tur motarbetar det globala utvecklingsarbetet, som utgör stora samhällsekonomiska kostnader och som förhindrar hälften av jordens befolkning att åtnjuta sina fulla mänskliga rättigheter. En problematik som tåls att belysas upprepade gånger för att successivt konfrontera och förändra de negativa strukturer som ligger till grund för det sexuella och könsbaserade våldets fortsatta existens. Dessutom är detta inlägg avsett att belysa vikten av att tillåta alla kvinnor ta del av kampen och göra sina röster hörda, inte bara de vita västerländska.

För samtidigt som #MeToo-kampanjen har rivit upp en storm av känslor, väckt debatt och lett till manifestationer i över 85 länder, finns stora områden som täcks av radioskugga. I svenska dagstidningar och bloggar förespås patriarkatet falla, och även om det inte skulle vara en dag för tidigt är det endast en begränsad och ytterst liten del av det stora globala könsmaktsordningen som i så fall skulle brisera. Här i den kontext där jag befinner mig nu, hos kvinnor på den sydindiska landsbygden, hörs inte de förargade ropen från #MeToo lika högt. Här är tillgången till sociala medier lägre liksom kunskapen om kvinnors rättigheter, men förekomsten av sexuellt och könsbaserat våld lika vanligt (om inte vanligare) som på andra ställen. Här stigmatiseras och trakasseras våldsutsatta kvinnor av förövarna, som i allra flesta fall är deras egna makar, och ibland också av grannar och övriga familjemedlemmar. Internetbaserade kampanjer likt #MeToo riskerar att tappa sin styrka när enbart vissa kvinnors röster, de med tillgång till och möjlighet att nyttja internet, kan ta plats. För att alla världens kvinnor ska kunna dra nytta av denna snöboll som satts i rullning behöver kampanjens räckvidd breddas och utkräva ansvar och handlingskraft genom att försäkra att beslutsfattare på alla nivåer inom alla sektorer sätter jämställdhetsarbetet i fokus och erkänner kvinnors rätt att existera på lika villkor som män.

Förhoppningsvis står vi inför ett paradigmskifte där sexualbrott inte längre tystas ner utan där kvinnor istället högt och tydligt gör sig hörda och river upp patriarkatet bit för bit. De hundratusentals berättelser som rullats upp på sociala medier under hashtagen #MeToo har kraften att leda till förändring för långt fler kvinnor än enbart de med twitter- eller facebookkonton. Förhoppningsvis kan #MeToo och dess efterskalv medföra att debatten kring sexuellt våld och strukturell ojämställdhet skakas om i grundvalarna för att komma alla kvinnor till gagn – oavsett bakgrund och nätverkstäckning.

Text: Josefine Mattsson

Lämna en kommentar

Filed under Praktikanter 2017-2018, Uncategorized

Did you have breakfast?

De senaste veckorna har innehållit många timmars resor med tillhörande power naps, konversationer som jag inte förstått fullt ut, storstad, stark men mestadels god mat, naturupplevelser, festivaler, nya relationer, nattåg, supercoola projekt, galen trafik, fina färger, djur av massa slag, fält och …en ganska stor dos av förvirring… Dock är det kanske så det blir när man försätter sig i en situation man aldrig tidigare upplevt i ett land som en bara sett på film. När jag nu efter en veckas field trip till östra Indien är tillbaka till vårt lilla hus i Pastapur, fullt med diverse djur och roliga inomhustegeltak, känns den senaste månaden något överväldigande. Typ som jag har pressat in ett helt års intryck på få några veckor.

Något som jag återkommer till i mitt funderande är svårigheten att kommunicera. Både på jobbet och privat. Att det även de gånger jag faktiskt har någon som kan översätta hyfsat åt mig kan ta tjugo minuter att förklara -Nej tack, jag behöver inte en extra hink med kokhett vatten att duscha med, den jag har är full. Eller hur en inledande intervjufråga som -Vad heter du och var kommer du ifrån? tar extra lång tid eftersom jag aldrig har hört något liknande namn förr och än mindre vet hur det stavas. Jag fattar så klart att detta med interkulturell kommunikation inte är någon revolutionerande ny upptäckt, men kan samtidigt inte låta bli att blogga om det eftersom det hittills har varit en så stor del av min tid i Indien.

För att dela med mig om mina erfarenheter ytterligare och eventuellt hjälpa folk i liknande situation ger jag nedan mina bästa tips om hur man som praktikant i Indien gör sig förstådd. Eller kanske rättare sagt, hur en kan jobba runt kommunikationsbiten för att hålla psyket på en hyfsat stabil plats.

  1. Glöm bort att få det du faktiskt vill om någon annan ska göra det åt dig. Se det istället som att du kan lära dig att tycka om nya saker eller utöka dina kunskapsområden. Till exempel så upplever jag det näst intill omöjligt att få kaffet som jag vill ha det, utan mjölk och socker. Har kanske lyckats en eller två gånger. Antar att indierna tänker att jag måste ha sagt fel – att ingen ska behöva dricka sådant rävgift. Eller så kan det vara att de tänker att de ska göra mig hälsosam, en nunna jag träffade rådde mig nämligen att ta mer socker för hälsans skull…
  2. När du befinner dig på ett bondemöte uppe i en bergsby i Eastern Ghats bland stamfolk och inte riktigt fått sammanhanget förklarat för dig, ha ändå något slags tal och frågor förberett. Finns stor sannolikhet att de ber dig om båda. Min strategi är att om jag inte fattar någonting ändå verka glad och tacksam att vara där samt försöka känna av tolkens reaktion på om frågorna är för konstiga och då kanske styra om lite. Om du och tolken förstår varandra alls vill säga. Sen får man försöka klura ut om man har gjort bort sig eller ej efter mötet om det går att hitta någon som talar båda språken. Men antagligen kommer du aldrig veta. Oftast är det bästa att acceptera situationen och njuta av utsikten istället.
IMG_1842

Utsikt på väg till Koduvalasa Village 

  1. Visa kort. Alltid uppskattat – då det inte behövs att man talar samma språk. Tänk dock på att det finns en stor risk om du visar bilder från telefonen att din telefon skickas runt bland samtliga närvarande så att alla kan bläddra igenom alla dina fotoalbum.
  2. Fråga folk om de har ätit, särskilt frukost. Tror det ses som någon slags hälsningsfras eller trevlighetsgrej. Tex, igår klockan åtta på kvällen, sittandes i mörkret på en skolbuss tillsammans med massa bönder på väg ut till en by där en demonstration för millets skulle äga rum fick jag frågan av damen bredvid (som endast kan några få ord engelska) -Did you have breakfast? Första gången jag fick denna frågan på kvällen skrattade jag lite för mig själv och funderade på hur borta de trodde jag var. Men denna gången hade jag lärt mig. Jag svarade tydligt -Yes, log stort och gav motfrågan -Did you?. Kändes som vi fick en fin relation efter detta.
  3. Ibland pallar man inte socker i kaffet. Investera i en pressokanna + gott kaffe och koka själv (finns att köpa dyrt på känd cafékedja i Hyderabad).
IMG_8417

Morgonkaffe i Pastapur

Lämna en kommentar

Filed under DDS, Lisa Rådbo, Uncategorized

Teater som berör bland dimmiga berg!

FullSizeRender

En bild från promenaden.

Min första vecka på Keystone i Kotagiri var väldigt händelserik. Under den första promenaden ner till bykärnan, fick jag en känsla av eufori när jag traskade runt i den sköna och ofantligt vackra gröna naturen runt bergsbyn. I skymundan av det vackra bergslandskapet framträdde även bybornas spartanska liv men också den påtagliga fattigdomen som smälte in bland de vackra men än dock mycket enkla husen – tätt längs med bergskroppen.

En annan upplevelse som var väldigt fascinerande under vår vistelse här i Kotagiri var besöken vi fick av de vilda djuren. På Keystones campusområde har vi fått många besök av ståtliga och stora gaurer, knasiga makakapor som försöker att stjäla mat, ett stort vildsvin, söta salamandrar som smyger runt här och var samt andra små besökare.

FullSizeRender

Ytterligare bild från promenaden

Något som även fångade mitt intresse var när vi hade tepaus en dag på organisationen där några ungdomar, som deltar i organisationens Community Wellness program, spelade upp en sketch för alla anställda.

Sketchen utspelade sig utanför kantinen och var en berättelse om en familj som en dag hade upptäckt att deras dotter försvunnit och började leta efter henne i området, tillsammans med byborna. Efter ett långt sökande återfann familjen dottern som hade gått vilse ute i skogen. Den unga flickan hade blivit traumatiserad när hon inte kunde hitta vägen tillbaka hem från skogen och hade därför mist förståndet efter ett tag på grund av rädslan.

Eftersom flickan inte kunde prata som vanligt och betedde sig lite annorlunda efter sina traumatiska upplevelser ute i skogen, behandlade byborna henne illa genom att kasta sten på henne när de såg flickan för att de tyckte att hon verkade galen och konstig, men också för att de var rädda att hon skulle smitta de andra byborna med sin sjukdom – något som de trodde att hon hade.

En dag får byn besök av en kvinna som jobbar med social- och hälsofrågor och som får nys om den lilla flickans historia och besöker familjen. Efter besöket råder kvinnan familjen att söka professionell hjälp hos det statliga sjukhuset. När flickan sedan får hjälp och behandling hos en psykolog börjar hon så småningom bli bättre och kan prata och leka som vanligt igen. Sketchen avslutas med ett litet tal om budskapet som ungdomarna ville framföra genom sketchen.

FullSizeRender

Bild på ungdomarna som spelade sketchen (lite oskarp bild dock).

Andemeningen i denna korta sketch var att belysa åskådaren om stigmatiseringen av mental ohälsa i samhället och vikten av att upplysa befolkningen om att det är okej att söka hjälp för mental ohälsa, samt att det inte är en smittosam sjukdom – vilket många bybor tror att det är. Dessa ungdomar – som är lokalbor från trakterna omkring Nilgiriområdet – reser runt i byarna och spelar upp liknande sketcher för att upplysa byborna om social- och hälsofrågor genom teater och sketcher för att lättare kunna få byborna att ta till sig budskapet som framförs.

Förhoppningsvis kommer vi även kunna få gå på fältbesök i andra byar, då ser jag verkligen fram emot att få ta del av dem andra bybornas berättelser och låta mig ytterligare hänföras av den vackra omgivningen och naturen.

Text: Dilan Cetinkaya

Lämna en kommentar

Filed under Dilan Cetinkaya, Keystone, Praktikanter 2017-2018, Uncategorized

Från stad till landsbygd

Nu har jag, Lisa och Louis äntligen anlänt till Pastapur, byn som de närmaste månaderna kommer vara vårt hem. Efter nästan två och en halv vecka i Hyderabad lämnade vi stadens buller tidigt på onsdag morgon och åkte ca 3 timmar västerut inåt landet. Jag lutade huvudet mot bilrutan och fäste blicken mot vägkanten. Ju längre vi kom bort från Hyderabad desto mer minskade trafiken. De sista dagarna i Hyderabad hade varit intensiva med två fältbesök och byråkratikrångel (Louis hade problem med registreringen hos FRRO) så vi var alla ganska trötta där vi satt i bilen men samtidigt väldigt spända för vad som nu väntade oss.

 

När vi svängde av den stora vägen började jag nyfiket titta mig omkring. Strax efter att vi svängt av gjorde bilen ytterligare en sväng, bort från den asfalterade vägen och fortsatte in på en smal och guppig väg av sten, röd jord och sand. Medan vi packade ur bilen och började göra oss bekanta med vårt nya hem kikade nyfikna grannbarn fram mellan springorna i grinden. Utanför vårt hus går även grannarnas kossor, grisar och höns fritt omkring medan aporna hoppar runt mellan träden och hustaken. Det är minst sagt en stark kontrast till storstaden med kaosartad trafik och ljud- och luftföroreningar.

 

IMG_3946

Vårt nya hem i Pastapur. Foto: Anna Vikström

Välkomnandet hos DDS och byn har minst sagt varit varmt. Varje morgon blir vi tillfrågade, först av våra grannar och sedan av våra kollegor, om vi har ätit frukost och om vi är hungriga. Under vår korta tid här har vi redan hunnit bli bjudna hem på middag två gånger och har vi några som helst problem så går vi bara två hus ner på gatan till ”madame” (vad alla våra grannar kallar henne) och på något magiskt sätt så har hon inom tio minuter fått dit en man som fixar vattentanken på taket, en annan man som fixar gasen i köket och en tredje som försöker få vår fläkt på verandan att fungera. Och när vi första dagen åkte in till den närmaste staden, Zaheerabad, ca 10 minuter bilfärd bort, för att handla mat tog det mindre än 5 minuter innan tre kvinnor kom fram till oss och frågade om vi behövde hjälp – och de jobbade inte ens i affären.

 

De första dagarna i Pastapur har vi spenderat mycket tid med Krishi Vigyan Kendra (KVK) – DDS center för jordbruksforskning. Inom DDS finns en stark tro på den lokala kunskap som finns bland bönder och det pratas ofta om konceptet ”farmers science”, dvs att böndernas kunskap och erfarenhet vad gäller jordbruk och odling bör väga lika tungt som officiell forskning inom sammaområde. Forskarna på KVK arbetar därför i nära samarbete med bönderna och tillsammans strävar de mot ekologiskt och hållbart jordbruk. Som en del i detta arbete hjälper KVK bönderna genom utbildning i odlingsteknik och arbetar fram hållbara lösningar till problem som bönderna står inför. Under en dag fick vi följa med Shailaja, en av forskarna på KVK, när hon åkte ut på fältbesök och träffade några av de bönder som DDS arbetar med.

 

Fältbesöket började med att åka till byn Kashimpur där bönderna själva hade efterfrågat utbildning i fröhantering för att på så sätt öka chansen för bättre avkastning. Bönderna i byn har uppmuntrats av DDS att odla ekologiskt och efter att några bönder testat och fått erfara de positiva effekterna har fler bönder följt efter. Shailaja demonstrerade för bönderna hur de, innan de sår, kan behandla fröerna med fördelaktiga svamp och bakterier för att på så sätt väcka fröerna och ge dem näring så att flera av dem för chansen att gro. Medan jag sitter och lyssnar under utbildningen är det svårt att missa det faktum att endast män dykt upp till dagens utbildning fastän organisationen uttalat har kvinnor som huvudmålgrupp. När vi frågade Shailaja om detta berättade hon att även om de bjuder in samtliga bönder i byn att delta i utbildningar har kvinnorna ofta svårare att komma bort från hemmet då de ansvarar både för hushållssysslor och jordbruk. Samtidigt som kvinnor utför majoriteten av jordbruksarbetet i Indien pratar många av de vi träffat om hur deras kunskap och arbete ofta inte får samma plats och erkännande. Jag funderar över om och hur kunskapen förs vidare till alla dessa kvinnor. Kanske därför var det extra häftigt att få följa med en ung kvinna i min egen ålder som stod och höll i en utbildning för en grupp män. Dagen har fått mig att, ännu mer än innan, vilja gräva ner mig i DDS arbete med just frågor kopplat till kvinnors rättigheter, kvinnors erkännande som bönder och kvinnors roll i biologisk mångfald och kamp för matsuveränitet.

 

 

Väl tillbaka i bilen försöker jag organisera mina tankar och intryck. Det var intressant att få följa med ut och träffa några av de bönder som DDS arbetar med och se hur forskarna praktiskt arbetar tillsammans med bönderna i närområdet. Det var även intressant att få höra böndernas egna berättelser om varför de själva valt att återgå till ekologisk odling. Många av bönderna ansåg att grönsakerna smakade mycket mer och påminde dem om hur grönsaker hade smakat förr när de själva var barn. Förutom att smaken var annorlunda hade även de ekologiskt odlade grönsakerna längre hållbarhet. En bonde berättade att tomater som besprutats med kemikalier endast höll i två dagar medan ekologist odlade tomater kunde hålla upp till 4-5 dagar. En annan fördel var att de numera inte behövde lägga massa pengar på att köpa kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel eftersom de använder produkter som de själva har tillgång till i hemmet så som gödsel från deras kor. Samtidigt säljer många av bönderna sitt överskott till DDS och på så sätt får de tillgång till en mer stabil marknad och en mer säker inkomstkälla. Samtidigt som vår chaufför Bala höjer volymen på radion lutar jag mig tillbaka och tittar ut över åkrar, sockerrörsplantage och småbyar som susar förbi. Den ljumma vinden som kommer in genom de nervevade rutorna svalkar skönt mot pannan och jag kan inget annat än bara njuta av att vara här.

Text: Anna Vikström

Lämna en kommentar

Filed under Anna Vikström, DDS, KVK, Uncategorized

”I am a friend of the gaur”

Innan vi åkte till Kotagiri och Keystone fick vi restriktioner om att akta oss för Gaurer (Indisk Bison). Jag som älskar både djur och natur tyckte att det lät spännande, även om det samtidigt innebar att vi inte ska vistas utomhus på campus när det mörknat.

ImageNär vi anlände till Keystones Campus, där vi bodde de första dagarna, hade vi en liten förhoppning om att se en gaur. Till vår förvåning så inträffade det redan första kvällen. Gauren var mycket större än vad vi föreställt oss, och synen av den i mörkret fick våra svenska hjärtan att dunka av både spänning och rädsla. Vi berättade om händelsen för några kollegor dagen efter och de sa det är gaurer på campusområdet nästan varje dag.

gUFör mig handlar rädslan om respekt för vilda djur. Även om det såklart är spännande så har vi ingen aning om hur djuret kommer reagera i olika situationer. På Keystone har de gjort en serietidning, Living with the gaur, som handlar om hur människor och djur ska kunna leva på samma plats, och hur en som människa ska bete sig i gaurens närvaro. Gauren är i sig inte farlig, men kan ibland bli aggressiv och attackera om den jagas iväg. Ett annat initiativ från Keystone är att de skapat en App som följd av att gauren börjat vistas bland hus, teplantage och på vägar. Appen lokaliserar vilka områden gauren rör sig i och vilka beteendemönster djuret har, allt för att undvika att konflikter uppstår mellan människor och djur. Fint initiativ tycker jag!

gauris

Det här var min första mäktiga djurupplevelse här i Indien, och jag ser fram emot att se fler vilda djur här uppe i bergen!

Text: Jenny Svensson

Lämna en kommentar

Filed under Jenny Svensson, Keystone, Uncategorized

Att finna sig i något nytt

Nu har det redan hunnit gå en tid sedan jag och Gabriella först anlände till Indien och vår praktikplats Grameena Mahila Okkuta. Som vi nämnt i tidigare inlägg är organisationen belägen i delstaten Karnataka cirka sju mil öster om storstaden Bangalore, en kort promenad från närmsta by och samhälle. Campusområdet består av ett flertal olika byggnader, bland annat kontor, mötesrum och tjänstebostäder där jag och Gabriella fått inkvartera oss i varsitt hus. På grund av oväntat mycket regn och busiga apor som gillar att leka med takplattorna har jag dock fått flytta in tillfälligt hos Gabriella då det regnat in väldigt mycket i mitt hus. Regnsäsongen är egentligen över vid den här tiden på året och oktober månad räknas till en av vintermånaderna, men skyfall och åskoväder har fortsatt och lett till bland annat förstörda vägar och översvämningar.

När jag klev av planet i Bangalore den första oktober var det första gången mina fötter nuddade indisk mark. Att få uppleva ett nytt land, en ny kultur och kontext så olik Sverige känns spännande och sommaren har gått åt till att förbereda mig inför den vardag och det liv jag skulle komma att möta här i Indien. Samtidigt har den viktigaste förberedelsen varit att vara förberedd på att vara just oförberedd. Oförberedd på att finna mig i en annorlunda tillvaro, att stå inför oväntade situationer och kulturkrockar av alla de slag. Jag ville komma hit med ett öppet, nyfiket och mottagligt sinne där alla potentiella prövningar istället skulle kännas som sporrande utmaningar – något som kändes lättare om jag åkte med mindre förväntningar på och föreställningar om Indien i alla dess avseenden. Att leva här på den sydindiska landsbygden känns inte nödvändigtvis mer krävande än livet jag vanligtvis lever hemma i Sverige, men det innebär andra och nya livsvillkor. Det betyder också acklimatisering till dessa livsvillkor, något som underlättats avsevärt tack vare det varma välkomnandet jag och Gabriella fått av alla här på vår nya praktikplats. Att mötas med vänlighet, nyfikenhet och hjärtlighet där alla är din vän har bidragit i allra högsta grad till att jag redan känner att jag har ett hem här, en trygg plats.

Jag känner mig otroligt lycklig och tacksam över att få vara placerad som praktikant här hos en kvinnoorganisation som i omkring 20 år arbetat outtröttligt och driftigt med att främja kvinnors rättigheter i en kontext som i mångt och mycket domineras av patriarkala strukturer och normer. Samtidigt som jag hoppas kunna bidra till Okkutas viktiga arbete under min tid som praktikant här, ser jag (om än från ett väldigt egocentriskt perspektiv) mycket framemot allt det jag kommer kunna lära mig här och vad det kommer att innebära för min personliga utveckling.

Under vår första vecka hos Okkuta fick vi möjlighet att träffa större delen av styrelsen samt personal under ett heldagsmöte. Det fanns ett stort intresse hos kvinnorna i organisationen att få veta mer om vilka vi var och vart vi kom ifrån, hur kvinnor och barns rättigheter behandlas i Sverige, svensk politik, naturresurser samt religion. De intressanta samtalsämnena avlöste varandra och fokus riktades så småningom till den indiska kontexten och vi diskuterade även sociala mediers påverkan på unga, sexuellt våld och försörjningsmöjligheter. Det var så häftigt och inspirerande att ta del av alla dessa coola kvinnors berättelser och åsikter om vad det innebär att vara kvinna på landsbygden i södra Indien med alla de olika utmaningar och möjligheter det innebär. Det blev även synligt, trots skilda förutsättningar och omständigheter, hur vi brottas med samma problem, arbetar med liknande frågor och inte minst strävar mot samma mål – ett jämställt och jämlikt samhälle fritt från våld och förtryck!

 

Text: Josefine Mattsson

Lämna en kommentar

Filed under Praktikanter 2017-2018

PEACE – Vårt första fältbesök

FIELD VISIT team PEACE

Från vänster: Abdul, Nimmaiah, Giridhar, Krishna, Anitha, Louis, Lisa, Anna

Vi sitter i en jeep, sju personer. Anita och Abdul som kommit från Svalornas India Office i Bangalore, Krishna och Giridhar från DDS kontor i Hyderabad och så vi. Vi är på väg ut på ett fältbesök öster om Hyderabad i byn Kkthandar, i Nalconda distriktet. Idag ska vi besöka organisationen PEACE som fokuserar på kreativ utbildning för att främja utbredningen av millets.

Vi kör en bra bit i tung morgontrafik för att ta oss ut från Hyderabad. Efter cirka en timme så kommer vi ut till mer gräsbeklädd mark, med mindre antal hus och mindre trafik. Jag och Lisa sitter i bakluckan på en soffa som går längs med bilens sidodörrar, mitt emot sitter Giridhar. Vi stutsar upp och ner och vi har inget bälte, så jag som sitter ytterst får be om ursäkt till Lisa hela tiden för jag studsar in i henne. Solen lyser, svetten formas. Än har vi inte vant oss vid värmen. Vi fördriver den långa bilresan genom att prata om DDS arbete och om byarna vi åker igenom. Flera gånger så möts vi av getter som kommer gående på vägarna, som bönderna för mellan grönområden, men även förvirrade kossor och vattenbufflar.

Efter att vår chaufför frågat efter vägen ett flertal gånger så kommer vi fram till en välkomnande stam kvinnor och grundaren av PEACE, Mr K. Nimmaiah. Vi blir ledda in till ett svalt stenhus där vi träffar alla representanter, först och främst Maruni och Bhuli, de två kvinnliga gruppledarna för byns sangham (den lokala gruppen för de kvinnliga bönderna), men också de ansvariga för regionens utvecklingsarbete.


Krishna och Anitha satte sig sedan ner och samtalade med byns sangham. Under samtalet översatte Giridhar en del för oss, där vi satt en rad bakom ringen som kvinnorna formade på golvet. De har sedan den gröna revolutionen odlat mycket bomull för att tjäna sitt levebröd, men eftersom området är helt beroende av regn för bevattning så är det inte hållbart att odla bomull, eftersom det krävs mycket vatten för att få en bra avkastning. GMO bomull (bt cotton) är dessutom en gröda som inskränker på den biologiska mångfalden och fördärvar den lokala naturen, då det behövs mycket konstgödning och kemiska bekämpningsmedel som fördärvar naturen och de tjänster som den ger oss när vi tar hand om den, som tex rent vatten och välmående ekosystem. Men sedan PEACE började har fler och fler bönder uppmuntrats till att odla Millets.

IMG_5438 kopia

En illustration på ett av plakaten som satt uppsatta på mötesplatsen. Den visar byns åsikt om de negativa effekterna av GMO bomull för den individuella bonden. Foto: Louis Eberstål

Nu inkluderar PEACE över 200 bönder på över 120 hektar (300 acres). De sprider sin kunskap mellan varandra från svärmor till svärdotter. Men de kvinnliga bönderna i PEACE är även med i Millet Sister Network, som introducerades för ett år sedan. Ett nätverk som ökar möjligheterna och stärker förutsättningarna för att bibehålla kunskapen om traditionell odling mellan dem. Nätverket stärker även kvinnornas röster och diskuterar problem för att tillsammans nå hållbara lösningar som fungerar för dem i deras område. Innan de blev en del av Millet Sister Network så odlade bönderna bara en slags millet på deras mark. Men efter de tagit del av kunskapen att permakultur – odling med blandade grödor som gynnar varandra – är ett bra alternativ för att öka den biologisk mångfalden så har de börjat odla fler typer av millets på deras marker. Att odla flera olika grödor (multiple crop farming/mixed crop farming) bidrar även till en mer stabil matsäkerhet genom att göra dem mindre beroende av avkastningen från en gröda och göra dem mer motståndskraftiga från torka och andra väderförändringar. 

Efter samtal i ring så sa kvinnorna att vi skulle få ett välkomnande och att det nu var dags att kicka igång festivalen för den biologiska mångfalden, som denna byn arrangerade denna dag. Festivalens syfte är att fira traditionell och ekologisk odling av grödor. Så trummor kom ut och banderollerna togs ner och vi gick ett varv genom byn, kvinnorna bar på dessa banderoller och grundaren av PEACE gick först runt i ledet och hälsade på alla. Till slut avslutades varvet med en dans utanför mötesplatsen.

IMG_5326 kopia

Bilden visar byns kvinnliga bönder under paraden för festivalen för biologisk mångfald och traditionellt jordbruk. Foto: Louis Eberstål

När vi senare under dagen sitter på PEACE kontor så berättar K. Nimmaiah att millets är åsidosatt och bortglömt, det finns ett stigma kring millets då dessa grödor av vissa grupper anses vara en kvinnogröda eller fattigmansmat. Men samtidigt så ökar hälsoproblemen kopplat till ris, med diabetes och benskörhet. Han tycker att det är konstigt att det inte är mer fokus på odling, jordbruk och grödor bland policys, eftersom 60 % av Indiens befolkning fortfarande arbetar inom jordbruk. Men problemet är att efterfrågan måste öka och då även konsumtionen av millets så att intressen återfinns. “Vi måste reintroducera millets och ge den en ny prägel så att bönderna kan få det pris som de borde få för den skörd de säljer”, K. Nimmiah, grundaren av PEACE.

På vägen hem försöker jag smälta alla intryck och alla intressanta människor, uppklädda stamkvinnor och deras kamp för ett levebröd. Det är svårt att kämpa när förutsättningarna är hårda. Det som ser ut att vara ett så självklart val för oss utomstående, men att byta till att odla traditionella grödor som millets är inte så självklart för den individuella bonden som är den som måste rätta sig efter marknadsförändringar, minskade vinstmarginaler, låga subventioner eller inga alls, på grund av det stigma som finns runt millets och problemen som då kommer med att lyfta frågan politiskt och för göra det en prioritering för policys.

IMG_5403 kopia

Bilden visar en kruka fylld med den bästa millets från säsongens skörd. Den som kommer torkas för att användas för utsäde nästa odlingssäsong. Foto: Louis Eberstål

Denna dagen har hjälpt mig att förstå den teori och fakta jag tidigare bara har läst om, att faktist få se den kamp och de resultat som DDS och MINI-nätverket hjälper till att stödja och uppmuntra. Men denna dag även gett mig större förståelse för komplexiteten kring frågan. Enligt Nimmiah så måste konsumtionen av millets öka för att öka efterfrågan vilket skulle öka det politiska intresset för millets och sätta den på agendan. En av PEACE strategier för att genomföra denna förändring är genom att prata om millets i skolan, göra både lärare och elever medvetna om millets, vilka typer som finns och hur man kan tillaga den. Så kan man sprida kunskapen, familj till familj, samhälle till samhälle, by till by.  

Text: Louis Eberstål

Lämna en kommentar

Filed under Daliter, DDS, Louis Eberstål, Millet Sister Network, MINI, Uncategorized