Category Archives: Praktikanter 2016-2017

Nanidevi

I detta inlägg vill jag berätta för er om en historisk tradition som senast såg dagens ljus för fyrtio år sedan. Jag vill redan nu nämna att detta inlägg blir långt, om än alldeles för kort, för att kunna få med alla delar och detaljer kring denna väldigt speciella högtid.

Traditionen har inget bestämt datum utan arrangeras när behovet är som störst runtom i byarna i Uttarakhands Garwhal-område och det kan dröja upp till femtio år mellan tillfällena. När relationen mellan människa, natur, ekologi och djur försämras och blir ostadig – det är då det är dags att återigen hylla gudinnan Nanidevi. Nanidevi är en orm-gudinna som symboliserar relationen mellan människa och natur. Gudinnan har också stark koppling till hedrandet av kvinnan och hennes arbete i och med naturen. En grupp religiösa män, flera av dem präster, går ihop och utför tillsammans den heliga ceremonin varje dag under sex månader vandrandes från by till by. När gruppen kom till vår by Kewar hade de varit ute i tre månader och besökt sextionio byar runtomkring i delstaten. Jag fick berättat för mig genom en av männen som deltar i gruppen att de har mycket strikta regler att förhålla sig till under denna period. De måste bland annat alltid gå barfota (och det är väldigt kallt här uppe hos oss nu!), äter endast ett mål mat om dagen (det mål mat de blir bjudna på i den by de utför ceremonin i) och måste bada två gånger om dagen.

Många i Kewar hjälpte till med förberedelserna inför den stora ceremonin. Templet städades och gjordes redo. Gårdsplanen utanför bytemplet sopades och pyntades sedan med ljusslingor och dukar som hängdes över gården som skydd mot både sol och kyla. På eftermiddagen gick de boendes i Kewar och mötte upp Nanidevi som var på väg att lämna grannbyn. Nanidevi gestaltas genom en stor påle klädd i flera lager av tyg. Med sig har hon sin bror, en kortare och mindre påle också klädd i tyg.

img-20161226-wa0010

Nanidevi. Foto: Siddharth Singh Negi

Högtiden och ceremonin påbörjades redan på eftermiddagen den 23de december. När Nanidevi anlänt till Kewar anslöt sig många för att se en vitklädd man dansandes till rytmen av den traditionella Garwhaliska trumman.

Därefter var det vila och förberedelse av mat i ett par timmar innan kvällens program satte igång. Prästerna började med att hålla en puja (bön). Under tiden hjälpte vi till med att baka chapati (bröd) hemma hos våra grannar. De bakar chapati inomhus över öppen eld, sittandes på golvet. Vi har tränat många gånger på att få in rätt teknik för att baka brödet men aldrig riktigt lyckats lika bra som dem. Men som tur är har de tålamod och visar oss gärna.

När all mat var färdiglagad utomhus över eld i de stora gemensamma kärlen som tillhör byn, var det dags för oss att äta. Vi åt tillsammans ute på gården, som alltid sittandes på marken och blev serverade chapati, grönsaksröra, daal och ris. Därefter var det dags för kvällens program. Alla samlades förväntansfulla utanför templet och många människor boendes i närliggande byar kom också för att delta. Där fick vi se en nästan tre timmar lång föreställning som innehöll musik, dans, teater och humoristiska sketcher. För oss som inte riktigt visste vad vi skulle vänta oss av kvällens program, dök många tankar upp när männen i den heliga gruppen uppträdde utklädda som kvinnor med täckta ansikten. De dansade flera olika danser, men en som var utmärkande för mig var den traditionella kvinnodansen som vi sett delar av vid tidigare fältbesök. Den går ut på att dansa i ring och visa upp en kvinnas arbete i vardagen och hennes nära relation med naturen. Tidigare har vi sett kvinnor dansa just denna dans, men nu var det männen som dansade och visade upp det detaljerade arbetet som utförs av kvinnor varje dag. Vi fick se dansens alla delar, från att skära hirs på fälten och samla gräs i skogen till att slå sädesslaget på gårdsplanen och spendera tid i templet.

Teatern bestod av olika delar från den hinduiska tron, där männen kläddes ut till gudar och spelade upp olika betydelsefulla fragment. Det skapades en riktig julstämning för mig där vi satt bland publiken. Teatern påminde mig om de gånger jag som barn sett Jesus födelse spelas upp i juletid. Den allvarsamma stämningen lättades upp genom att dans och teater varvades med humoristiska sketcher. Många brast ut i skratt, och vi också. Inte för att vi förstod skämten egentligen, utan för att det är svårt att inte bli glad när en hel publik tjuter av skratt. Kvällen avslutades med en extatisk dans där trummorna dundrade i mörkret och männen dansade till takten. Då hände något som vi inte var beredda på – flera kvinnor, en efter en, blev som besatta av trummandet och började skrika, skaka i kroppen och ta sig för huvudet. Någon kollapsade. Prästerna gick runt bland folkmassan och kastade heligt vatten, ris och ringblommor på kvinnorna som sattes i trans. Det var en kaotisk stund, men när trummorna tystnade mådde kvinnorna bättre.

Ceremonin slutade inte förrän efter midnatt, och då fick vi strikta regler kring när byn fick lov att gå ut igen på morgonen. Tidig morgon skulle nämligen Nanidevi kläs – och då är energierna från gudinnan väldigt starka – därför fick ingen vistas utomhus förrän vi hörde gruppen av män blåsa i sina horn. Därefter gick många från byn i samlad trupp för att säga adjö till Nanidevi för denna gång och lämna över henne till nästa by. Många av kvinnorna grät.

Det var en ovärderlig upplevelse att få vara med om hyllandet av Nanidevi. Jag fick insikter i hur människor kan samlas och skapa något så intensivt och viktigt för växande och lärande, för gemenskap i och mellan byar. Denna högtid kan förhoppningsvis också bidra till stärkandet av kvinnornas organisering samt lyfta deras inflytande runtom i området.

/Caroline på UYRDC

Lämna en kommentar

Filed under Caroline Wiklund, Praktikanter 2016-2017, Uncategorized, UYRDC

Att jämföra himlen med havet

Alla samhällen är i ständig förändring, som människa är det nog bara något som en måste acceptera. Under de snart fyra månader som jag och mina praktikantkollegor spenderat i Himalaya är samhällsförändring och specifikt kontrasten mellan det som ses som traditionellt och det som ses som modernt något som jag funderat mycket på. Speciellt i samspråk med äldre invånare har tankarna flödat.

Under ett fältbesök i byn Jakh under vår första tid här fick vi prata med 74-åriga Mansram. Mansram har levt i Jakh hela sitt liv, med undantag för den tid då han arbetade inom den indiska armén, ett vanligt yrke här i området. När vår handledare frågar honom om hur bylivet ser ut nu jämfört med när han var ung ler han och säger med en lugn stämma: ”att jämföra då och nu är som att försöka jämföra himlen med havet”.

jakh-blogg-bild

Här är en vacker vy från Jakh i mitten av oktober. 

Trots det poetiska svaret försöker sig Mansram ändå på att göra en jämförelse. Han berättar bylivet har förändrats mycket sedan han var barn. Förr var de helt beroende av skogs- och jordbruket för att överleva. Den närmsta butiken, där de bland annat handlade olja, salt och kläder, låg femtio kilometer bort. På den tiden fanns inga vägar, så det tog en vecka att gå dit och ta sig tillbaka till fots i det kuperade bergslandskapet.  Vägen från Narainbagar (den större staden där UYRDCs kontor ligger) som går hela vägen till Jakh blev klar först 2005.

I takt med att vägarna kommit, har även beroendet av skogen och jordbruket minskat, även om det traditionella jordbruket och skogsbruket fortfarande lever kvar och kräver hårt arbete. Men i takt med att befolkningen ökat har varje familjs jordbruksmark blivit mindre och mindre. Dessutom har det kommersiella utnyttjandet av skogen degraderat skogsresurserna påtagligt, vilket även det påverkar jordbruket i regionen.

De träd som finns mest av idag är inplanterad tall som odlats för sitt timmer, medan lövskogen blivit mer och mer sällsynt. Från ett jordbruksperspektiv är lövskogen att föredra då den behåller fukten i jorden och gör jorden mer fertil då löven bryts ner. Mansram berättar att de förr om åren brukade de ta upp boskapen till alpinskogen för bete, vilket både var nyttigt för korna och kornas gödsel var i sin tur var bra för skogens ekosystem. Men idag går ingen så långt för att beta korna.

På grund av att skogen degraderats har även vilda djur så som björn, leopard, vildsvin och apor kommit allt närmre inpå byarna. Attacker på människor har blivit vanligare och människor är rädda. Aporna förstör dessutom mycket av skörden. Från ett säkerhetsperspektiv skyddar ett tätare skogstäcke även från landslides, jorderosion och översvämningar då lövskogens rötter håller som sagt fukten i jorden men även hjälper till att hålla jorden på plats.

Klimatförändringar är något som Mansram säger är påtagligt, han berättar bland annat att apelsin som förr bara växte på lägre höjder nu även växer högre upp. Säsongerna är mer ojämna, regnet kommer inte så förutsägbart som det brukade, vilket han beskriver som en annan faktor som påverkar jordbruket.

”Idag är vi mer marknadsberoende än något annat. Mycket av det vi äter kommer från butikerna.” Även om det medfört att människor blivit svagare och fått sämre kost, har förändringarna medfört större möjligheter för unga menar Mansram. Speciellt unga män migrerar till städerna för att arbeta och tjäna pengar, många unga familjer flyttar för att ge sina barn bättre utbildning och ha närmre till sjukvård. Av de som blir kvar är merparten kvinnor och äldre. Kvinnorna arbetar hårt i skogs- och jordbruket. Mansram beskriver dock att invånarna börjar bli vana vid statliga program och subventioner vad gäller försörjning och mat, vilket kräver mindre kollektivt deltagande och organisering jämfört med tidigare, vilket tillsammans med vägarna och att det blivit lättare att få tag i matvaror från marknaden har gjort kulturen mer och mer individualistisk.

I byn Chaliapani träffade vi Gokholson, 78 år, vars utsago kan komplettera den här bilden som samtalet med Mansram målat upp: ”Unga människor idag vill ha ett bekvämt liv, de är inte lika hårt arbetande som vi var, livsstilen har förändrats. När jag var ung var vårt motto att arbeta för att äta och för att ta hand om våra föräldrar. Idag har unga andra aspirationer, de vill ha förändring i sina liv, de vill ‘växa’ och fokus ligger mer på pengar än tidigare”. Han säger samtidigt att stadslivet, som många unga väljer eller kanske tvingas välja, är hårt på ett annat sätt, där finns må hända ”enkelt tjänade pengar” men även stress och föroreningar. ”Här är livet enkelt, även om vi måste arbeta hårt för att få tillvaron att gå runt.”

En sak som slår mig, som för många kan tyckas självklart, är att om vi skulle fråga våra mor- och farföräldrar samma frågor (eller kanske ytterligare en generation bort), skulle nog svaren vara mer lika än vad vi kanske kan tro, även om kontexterna är olika. För varje ny generation sker stora förändringar, oavsett vilket samhälle vi råkar befinna oss i. Ibland är hoppen mellan värderingar, livsstil och önskningar mellan generationer större, ibland är de mindre.

Jag tror att det är viktigt att komma ihåg – också kring de diskussioner som pågår i Sverige kring vad som är ”svenskt” och traditionsenligt – att kultur och traditioner inte är oföränderliga företeelser. De skapas och omskapas ständigt, omvärderas och förändras, både på grund av yttre och inre faktorer. Jag tror att det finns något farligt i att haka upp sig allt för mycket på att bevara ”traditionella”. Det både exkluderar och riskerar att måla upp en romantiserad bild av något som kanske inte ens är värt att bevara, eller som faktiskt inte alls var på det sättet som vi nu föreställer oss.

Det här blir extra klurigt tycker jag när en kommer med ett utifrånperspektiv, till exempel som praktikant, till en kontext som en egentligen känner väldigt lite. Speciellt om jag tar på mig mina miljö-glasögon låter ju det ”traditionsenliga” jord- och skogsbruket som det bästa alternativet – både för klimat, miljö och hälsa.

Men just där, i min praktikantroll, tror jag att det är extra viktigt att inte romantisera det ”gamla” som jag enbart fått det berättat för mig, att inte lägga en värdering i det liv som människor kanske föredrar att leva – för vem är jag att ifrågasätta det? Speciellt om en tänker på hur de flesta lever i Sverige idag – resurskrävande och långt bort från naturen.

På de här tankarna finns inget enkelt svar. Utveckling är en komplicerad process, självklart finns gränser – de som planetens tillgångar sätter – men svaret ligger kanske därför någonstans mittemellan det gamla och det nya. Om jag får försöka mig på att knyta ihop säcken på ett lite pretentiöst sätt skulle jag vilja komma tillbaka till Mansrams analogi om himlen och havet, som ju är två vitt skilda och olika entiteter precis som han ville förmedla, men som vi ju ändå kan se speglas i varandra och tillslut smälta samman i horisonten.

/Karin

Bilder: Fanny Pelin

2 kommentarer

Filed under Karin Thalberg, Praktikanter 2016-2017, UYRDC

Kampen mot svarta pengar och dess effekter

De dagliga samtalen och nyhetsrapporteringen här i Indien har under den senaste månaden cirkulerat kring ”the demonetisation”. Det vill säga premiärminister Modis chockbeslut den 8 november som över en natt gjorde alla 500- och 1000rupeessedlar ogiltiga – helt utan förvarning.

500- och 1000rupeessedlar har varit de populäraste valörerna och har fram tills nyligen utgjort 86 % av alla kontanter som är i cirkulation i landet. Reformen som syftar till att bekämpa svarta pengar i form av bland annat skattesmitning, kriminalitet, korruption, förfalskning och terrorfinansiering har resulterat i ett ekonomiskt kaos. Effekterna har slagit mycket ojämnt över befolkningen i ett Indien som präglas av stora sociala och ekonomiska klyftor,  där dessutom över 90 % av de dagliga transaktionerna sker med kontanter.

Befolkningen har fått fram till årsslutet på sig att sig att växla de gamla sedlarna mot nya eller sätta in dem på sina konton. Utanför banker och bankomater ringlar sig därför köerna långa. Reformen har mötts av både kritik och hyllningar. Från de positiva rösterna har den framställts som ”en liten uppoffring för landets bästa” i kampen mot korruptionen, men samtidigt har strejker och protester hållits på flera platser i landet och kritiken mot Modi har både nationellt och internationellt varit hård.   Varje dag publiceras nyheter som belyser de negativa effekter som demonetariseringen har fått för stora delar av Indiens befolkning.

Ett av problemen är att den nya valören 2000 rupees för många är ett väldigt stort belopp. I dessa dagar är det svårt att komma över växel till så stora sedlar, vilket är något som även vi har fått erfara. Dessutom hade få nya sedlar tryckts upp innan beslutet togs samt har ett nytt format som inte passar i alla bankomater, vilket kraftigt begränsat tillgången på de nya sedlarna. Det är även stor skillnad på kontanttillgång mellan städer och landsbygden. För oss praktikanter i Narainbagar är det detta som varit den största utmaningen. Många gånger har bankerna och bankomaterna stått utan pengar och begräsningen på hur mycket en får växla eller ta ut per dag eller vecka har varit hård. Men i vår lugna Himalayatillvaro har vi inte märkt av mycket av det kaos som rådigt i de större städerna runt om i landet.

currency-1843349_1920

I nyheterna har vi kunnat läsa om personer som tagit livet av sig då de inte fått tag i kontanter för att kunna köpa sin medicin eller betala för sitt barns bröllop. Om personer som klämts ihjäl i köer för att kunna växla in sina gamla sedlar och om sjukhus som skickar iväg patienter som bara har gamla sedlar att betala med. Småföretagare och småproducenter har tvingats stänga ned och lokala industrier har fått friställa arbetskraft på grund av pengabrist. För daglönare är situationen väldigt svår då de är helt beroende av kontantbetalning. Faktum är att mer än 85 % av alla löner i Indien betalas ut i kontanter och mer än hälften av Indiens befolkning saknar bankkonton. Så även om det varit påfrestande för den urbana medelklassen att behöva köa till banken för att sätta in sina sedlar på kontot är situationen långt mycket värre för de som nu har svårt att få ihop pengar för mat för dagen.

Utöver daglönare är kvinnor en annan utsatt grupp. Shivani Singh på Bhopal Women’s Crisis Centre i Mandhya Pradesh berättar för internet-tidningen ”Scroll” att 80 % av Indiens kvinnor inte är del av banksystemet. Hon påpekar att kvinnor ofta sparar pengar i hemlighet för att exempelvis kunna köpa mat till barnen eller använda som ett skyddsnät ifall de skulle falla offer för övergrepp. De undangömda kontanterna är för många en livlina som innebär att de om de måste kan betala en taxi för att fly, köpa medicin eller åka till sjukhuset. Hon berättar även att besök till banken ofta är en negativ och skräckinjagande upplevelse för många outbildade kvinnor. Om de dessutom sparat pengar i hemlighet kan de inte växla in pengarna utan att avslöja sig.

Det är alltså personer som redan befinner sig i sårbara situationer och är beroende av kontaktekonomin som drabbats hårdast av den plötsliga reformen. Modi lovade att allting skulle vara löst inom 50 dagar, med nya sedlar, större skatteintäkter, minskad korruption och ett stort steg mot en kontantlös ekonomi – men kritiker menar att det kan ta alltifrån några månader till ett år till den vanliga penningtillgången är återställd. Många menar även att det inte ens är säkert att chockreformen kommer att få önskad effekt. I nuläget har mycket svarta pengar istället tvättas och flödat in i bankerna och inga större krafttag har tagits mot att kontrollera källorna till de svarta pengarna så som underfakturering, falska inköpsorter och fakturor, rapportering av icke-existerande transaktioner och mutor – så om korruptionen kommer att minska kan bara framtiden utvisa.

I skrivande stund är jag i Bangalore på semester efter mittmötet med Svalorna som tog plats förra veckan. Jag tar mig runt i staden genom Uber-appen eftersom den är kopplad till mitt bankkort och kontanter därför inte är ett måste. Jag går nästan enbart till butiker och restauranger som tar kort. Med Uber-bilarna susar jag förbi kundlösa stånd som säljer frukt och mat, ser många tomma rickshaws och taxibilar samt bankomater med långa köer eller som är stängda med lappar som säger ”no cash”. Betalningar via kort, mobil och internet har visserligen ökat sedan reformen antogs – men det är långt ifrån alla har tillgång och möjlighet.

Källor:

https://www.project-syndicate.org/commentary/india-demonetization-policy-consequences-by-shashi-tharoor-2016-12

Demonetization could spark a new digital economy in India

http://scroll.in/article/821255/note-demonetisation-what-of-the-women-who-hide-cash-to-feed-their-children-or-to-escape-abuse

1 kommentar

Filed under Karin Thalberg, Praktikanter 2016-2017, UYRDC

…och så kommer alla känslorna…

Att vara iväg på en utlandspraktik under flera månader kan innebära en känslostorm på många sätt. Kanske inte direkt att det är mycket och starka känslor hela tiden, men mer att det är så olika typ av känslor som också kan vara rätt så motsägelsefulla. Både på det personliga planet vad gäller att vara borta från den kontext som man kanske är van att kalla hemma, samt mer generella samhälleliga situationer.

Hatkärleken.

Jag tror de flesta av oss som är iväg på praktik i Indien med Svalorna just nu känner att det är en otrolig upplevelse som man inte skulle vilja vara utan. Även om det rent ut sagt är skitjobbigt ibland. Om man är van vid att resa så vet man att det är fantastiskt spännande att se nya saker, möta nya människor och få dela nya upplevelser. Det är flera gånger som jag har fått nypa mig i armen, ta ett djupt andetag och bara andas in the faktum att jag får sitta bak på en motorcykel och svisha fram på den indiska landsbygden på väg till en kooperativ ekologisk odling. Den otroliga ynnesten att vi får sitta ner under ett träd och prata med kvinnliga lantbrukare från små byar om hur deras liv förändras i och med klimatförändringen och hur de skojar om att vi gärna får ta med deras svärmödrar till Sverige när vi åker hem. De fina ögonblicken när vi möter en gammal man som just lämnat in sin skörd i utbyte mot betalning och endast talar telugu ändå fortsätter samtala med oss och beordrar oss att dricka vatten, men inte för mycket, för att få hickan att sluta. Och alla grannbarn som så entusiastiskt vinkar och kommer fram och ska ta i hand med ett brett leende på läpparna. Den nyfikenhet som vi möter hos nästan alla människor vi träffar och som öppenhjärtligt ler och har överseende med våra knalliga fraser på telugu är fantastisk.

Samtidigt kan det kännas så jobbigt när man inte förstår, alla språkförbistringar, eller varför saker inte blir gjorda eller funkar som vi är vana vid. Saker som inte funkar som vi är vana vid att de ska funka. Alla sopor som bara slängs i högar i vägkanten eller bara just där någon råkar stå för stunden. Det måste ju finnas något system som tar hand om glas och metall ändå resonerar vi mellan oss, inte kan de väl bara elda upp det med? Det går ju inte att elda? Mattheten inför alla de nyfikna blickar som fortfarande stirrar på oss när vi går på promenad på morgonen, även då vi har varit här i drygt en månad. Frustrationen över att alltid känna sig tittad på och upplevelsen av andras oförmåga att förstå att vi bara är annorlunda och gör saker annorlunda, och inte nödvändigtvis konstiga. Det blir utmattande att ständigt vara den avvikande och den som inte passar in. Ändå vet vi också att vi är de privilegierade.

Att fatta sin position

Även då vissa stunder kan kännas tuffa eller tröttsamma så får man också påminna sig själv om varför man är här. Jag är främst här för att jag kan vara här. Jag har haft möjligheten och ynnesten att vara född i ett rikt land där man kan få stipendier för att åka halvvägs till andra sidan jorden för att lära sig om hur organisationer på plats arbetar med matsuveränitet och kvinnors rättigheter. För att lära oss att det vatten vi har hemma rinnande i kranen är en otrolig lyx få förunnat då många människor måste gå långa sträckor för att hämta vatten varje dag, eller inte vet om det faktiskt kommer finnas vatten att fylla på med. Vi har valt att åka hit och tampas med vardagliga utmaningar och nyfikna blickar på grund av vårt avvikande utseende, men sen kan vi åka hem igen. Vi befinner oss också i ett land där vitheten automatiskt sätter dig i längst upp i hierarkin, vilket göra att vi ändå möts av en positiv uppmärksamhet. Många människor som inte passar in i normen eller på något sätt avviker får många gånger möta hårdare blickar och tillrop än vad vi får. Och de har inget annat hem att åka till.

Om något skulle hända oss så vet vi att vi kan få bra vård och ta oss till de mer exklusiva sjukhusen. Och det känns tryggt. För om jag blir sjuk så vill jag inte hamna på ett sjukhus med skitig utrustning och bristande hygien. Även om jag vet att merparten av befolkningen här förmodligen inte skulle ha råd med något annat. I ett land där många av välfärdssystemen som vi är vana vid hemma inte finns, så får alla klara sig bäst det går. Vem är jag då att komma och döma folk som själviska när de har som främsta mål att bara göra det bättre för sig själva? Jag som vanligtvis bor i ett land där de sociala skyddsnäten finns har såklart råd att vara kritisk och predika jämlikhet och minskade klyftor i alla situationer. Men likväl så är jag en av dem som känner mig lättad över att ha resurserna och pengarna i ryggen i fall något skulle hända. Detta visar på komplexiteten och utmaningen i att minska klyftorna i länder där skillnaden mellan rik och fattig är väldigt stor.

Skuld och skam

Ofta kan också en ledsamhet och en skuld dra över mig, främst inför vad vi har gjort med naturen. I ett kontrasternas land, som Indien till mångt och mycket kan ses som, så samsas naturens skönhet med det hetsiga och förorenade. När solen på väg upp över de gröna fälten sakta färgar himlen rosa och ackompanjeras av tuppar som gal i bakgrunden så är det svårt att inte förundras. Att se alla färger en hönas fjädrar kan skifta i och hur apor kan vara så lika människor i sitt rörelsemönster gör att jag är beredd att säga att om jag måste tro på något så är det naturen. Vilket också är anledningen till skammen och skulden i hur naturen tas om hand om. För i allt detta fantastiska, så har vi människor lyckats skapa så mycket förstörelse och förödelse av vår natur. Gröna fält med rik växtlighet som vid första anblick ses som naturligt visar sig sedan vara monokulturer, så som sockerrör, bomull och ris, vilka odlas med bekämpningsmedel och kemikalier, och som istället för att arbeta med naturen sakta bryter ner och utarmar den. Och detta sker över hela världen, hela tiden.

img_8874

Som västerlänning kan man komma med sitt miljöengagemang och tycka att andra måste skärpa sig. När även organisationer som aktivt arbetar med miljöfrågor har plastpåsar och petflaskor slängda i trädgården är det lätt att komma med pekpinnar. Vad man lätt förbiser är att den utveckling som gjort att vi har kunnat effektivisera och förbättra våra samhällen är på bekostnad av andra. Väst har kunnat ha den utveckling vi har haft på grund av användning av billiga naturresurser och arbetskraft från andra länder, som därmed inte heller har fått tillgång till samma bekvämligheter. Även om rikare länder nu försöker vara miljömedvetna så är det ändå människors sätt att leva som bidrar till klimatförändring och miljöförstöring. Och då är det inte de indiska bönderna på landsbygden som är de stora klimatbovarna, men det är dem som det kommer att drabba värst. Flyget som har tagit oss hit och vår elanvändning när vi ständigt använder våra laptops är det som måste förändras. Och ändå sitter vi här och knappar på våra datorer och laddar våra mobiler med smutsig energi då vi ringt långväga samtal hem. Känslan av att vara här för att lära sig och försöka bidra till att göra något bra, brottas ständigt med skulden över att man själv också är en del av problemet.

på en och samma gång

Men hur kan vi då hitta någon balans i allt detta att förhålla oss till? Alla dessa känslor och analyser som ständigt dyker upp i vår vardag och sätter vårt agerande på prov. ”Vad gör vi ens här, vad bidrar vi till?” frågar jag mig när vi går morgonpromenad längs dammiga vägar med tutande motorcyklar och rikshaws svischandes förbi. Tar vi inte bara resurser och tid som skulle kunna användas på bättre sätt? Vi försöker backa några steg och ta ett större perspektiv och se hur detta faktiskt kan vara en del i något större, hur vår förståelse och upplevelse av denna tid kan komma att bidra till vad vi gör och vilka perspektiv vi använder i våra framtida liv och eventuella arbeten. Hur våra upplevelser kanske kan ge ringar på vattnet och nå ut till i alla fall några fler än tidigare.

Innan vi viker av på den röda grusvägen som leder till byn där vi bor kommer vi fram till att i litet eller stort vara någon typ av positiv kraft för förändring, det är vad vi kan göra.

2 kommentarer

Filed under Kristina Johansson, Praktikanter 2016-2017, Uncategorized

Frågan om säkerhet i bruket av jord och skog

Under våra fältbesök får vi möjligheten att träffa starka kvinnor som både tar hand om hemmet, barnen och driver det självförsörjande jord- och skogsbruket. Arbetsbelastningen för kvinnorna i Chamoli-distriktet har kommit att öka de senaste decennierna vilket kan sägas vara ett direkt resultat av ökningen av den könade migrationen från området. Att migrationen är könad tycks grunda sig i den återkommande delningen mellan det oavlönade och avlönade arbetet. Liksom i globala sammanhang är mannen konstruerad som den överordnade familjeförsörjaren, som ska tillgodose familjen med pengainkomst, medan kvinnor får ansvara för det arbete som konstruerats som oavlönat nära hemmet. Avkastningen från det självförsörjande jordbruket är inte tillräcklig för att bemöta familjens behov, vilket gör att männen söker sig till städer där det finns möjligheter till anställning. Samtidigt har det, utöver ovanstående, skett en intresseskiftning bland unga idag. Engagemanget i att bedriva det självförsörjande jord- och skogsbruket, minskar av flera olika skäl. Delvis handlar det om ekonomiska incitament och ytterligare några skäl omnämns nedan.

img_6419

Andra från vänster i ljusgrönt är Granshi Devi som sitter tillsammans medlemmar och ledamöter från olika panchayats under mötet med UYRDC i fredags

I fredags organiserades ett möte i byn Maltura, där även kvinnor från grannbyn Nagarkurtianas deltog. Under mötet engagerade sig både medlemmar och talespersoner från olika panchayats i byarna. Panchayat kan i kortfattade ordalag sägas vara lokalpolitisk förvaltning av allt ifrån byn till skog och marker, vilka har historiskt sett styrts av män. Vid sidan av de lokalpolitiska råden, har kvinnorna organiserat egna kvinnogrupper vid namn MMD (Mahila Mangal Dal) vilka tilldelats ansvar, som exempelvis assistera med matlagning vid bröllop eller vid möten. Vad gäller just van (skog) panchayat, så kan det kortfattat sägas vara lokal förvaltning av ett parti skog som tilldelats, men fortfarande ägs av staten. Partiet skog får enbart brukas under ett specifikt regelverk som regleras av staten. Van panchayat styrs av medlemmar och en eller flera talespersoner. Invånarna i de två byarna, Maltura och Nagarkurtianas, beslutade att konstituera en gemensam van panchayat år 2000 och då valdes enbart kvinnor in som medlemmar i rådet. Motiveringen bakom var att kvinnor har mer kunskap, då de ansvarar för bruket av skogen, medan männen generellt sett arbetar inom den avlönade sektorn på andra orter. Den könade migrationen kan sägas ha flera olika sidor, som både är positiva och negativa. För att nämna några fåtaliga, får kvinnorna betydligt mer inflytande i den lokalpolitiska agendan. Å andra sidan är de dock fortfarande i en klar beroendeställning till männens inkomst och utsätts för en högre arbetsbelastning när halva jordbrukets arbetskraft lämnar.

img_0068

Shaka Devi till vänster i röd sjal, som delar med sig av sina erfarenheter och kunskaper

I och med att det vanligen är männen som migrerar från distriktet, är det ofta fokus på deras upplevelser och perspektiv, medan kvinnorna, mer eller mindre, hålls i periferin. Under fältbesöket vände jag mig direkt till medlemmarna för att fråga vad de själva såg som de största utmaningarna i sitt dagliga liv. Taleskvinnan för van panchayat, Ganshi Devi, uttryckte då att det finns stora säkerhetsrisker i deras arbete. Skogen som de tillsammans brukar är lokaliserad i stupa och branta backar, som dessutom är snåriga, fyllda med sly och taggar, vilket gör att skaderiskerna är ständigt höga. Snåren måste kvinnorna rensa förhand för att kunna ta sig fram och de består ofta av taggbuskar med gaddar som kan vara ett par centimeter långa. De har dock inget annat val än att bruka det land som tilldelats av staten, då det skulle innebära överträdelse av lagen. Det är inte enbart skaderisken som är hög utan arbetsklimatet i Himalaya har också krävt arbetande kvinnors liv, vilket har nämnts under flertal fältbesök. Gashni Devi nämnde också sjukdomar och utmattning av arbetet som återkommande utmaningar. Samtidigt är flera byar belägna långt ifrån städerna, vilket gör det svårt att uppsöka sjukvård vid akuta lägen. När jag frågade Shaka Devi från byn Azer, vad hon såg som de största utmaningarna för kvinnorna när de arbetar i skogen, så lyfte hon rädslorna för vilda djur. Attackerna från vilt tycks bli allt fler. I skogarna omkring, lever allt ifrån svartbjörn och leoparder till vildsvin. Ökningen av attacker menas vara ett resultat av degradering av skogen, vilket minskar ytan för både djur och människor att leva på. Jag frågade då Shaka Devi, vad de gjorde för att bemöta problemet med de vilda djuren. Shaka Devi menade då att arbetet i skogen kräver särskild effektivitet, för att minimera tiden i skogen så mycket som det bara går.

img_6438

Maltura och Nagarkurtianas gemensamma van panchayat

Det kan vara av betydelse att tydligt understryka att detta enbart är en liten glimt av den vardag som många kvinnor lever i. De dagliga utmaningarna kvinnorna från Chamolis jord- och skogsbruk är flera. Dock tycks flera olika typer av säkerhetsfaktorer vara de mest centrala och återkommande i diskussionerna under mötena. Det finns en betydande vikt i att synliggöra kvinnors egna perspektiv och ord för att förstå dels deras upplevelser kring olika typer av utmaningar, hur de bemöter dem och vad de stöd de menar sig vara i behov av.

img_6241

Naturbild från disktrikt Chamoli

Lämna en kommentar

Filed under Fanny Pelin, Praktikanter 2016-2017, UYRDC

Vårt avtryck på planeten

För någon vecka sedan nåddes vi av nyheten att Sverige under de senaste åren faktiskt ökat sitt ekologiska fotavtryck. Trots känslan av ett ökande miljöengagemang. Om alla skulle leva som vi svenskar gör idag skulle det krävas 4.2 jordklot – alltså hela 3.2 jordklot fler än vad vi faktiskt har! Det kan kanske tyckas märkligt – är inte vi svenskar riktiga miljövänner som återvinner, köper ekologisk mat, använder grön energi och har bensinsnåla bilar? Sanningen är att effekten av de positiva förändringar vi gör för att minska vår miljöpåverkan äts upp av den stora importen av mat-och konsumtionsvaror framställda med hjälp av fossil energi från andra delar av världen.

Sättet vi äter, konsumerar, reser och bor på påverkar på så många fler sätt av vi kan någonsin kan föreställa oss. Det påverkar både mark, luft, vatten, djur- och växtliv, klimat och därigenom människors livs-och försörjningsmöjligheter runt om i världen. Idag lever mänskligheten i stort på 60 % mer resurser än vad planeten klarar av för att återhämta sig nästkommande år. Vi lånar alltså av framtida resurser.

odlingsterass

För mig är det en fråga om solidaritet när de ekologiska fotavtrycken ju också faktiskt speglar globala ojämlikheter i termer av inkomst och livsmöjligheter. Länder som Sverige använder långt mycket mer naturresurser än vad som skulle vara en rättvis global fördelning, medan de länder i världen som har lägst inkomst per capita använder mindre än hälften av de tillgängliga naturresurserna om alla i världen skulle använda lika mycket. Samtidigt kämpar många människor med att få sina basala behov tillfredsställda.

När det gäller de klimatförändringar som våra fossiltunga livsstilar ger upphov till är det ju faktiskt också så att de människor i världen som redan idag är mest sårbara, lever i fattigdom och har svårt att få sin försörjning att gå ihop – är de som drabbas mest av klimatförändringarnas effekter. När det exempelvis sker översvämningar eller torka i Indien och Bangladesh, då slår det hårdast mot de som lever i fattigdom och kanske inte har några andra inkomstmöjligheter när översvämningar sköljer bort deras jordbruksmark eller när regnet inte kommer som det brukar. Samtidigt som om alla i världen skulle leva som människorna gör i Indien eller Bangladesh, skulle mänsklighetens ekologiska fotavtryck inte ens förbruka alla faktiskt tillgängliga naturresurser varje år.

Sedan miljöombytet från Stockholm till Narainbagar har både jag och mina praktikantkollegor blivit mer och mer medvetna om vår egen livsstil och vad den lämnar efter sig. Även om vi lever mycket gott här så har många tankar uppkommit i kontrasten mellan vårt vardagsliv i Sverige och våra nya vanor här.

Exempelvis så är tillgången på kött väldigt liten. De flesta människor äter vegetariskt. När vi äter på restaurang eller blir bjudna på mat är det oftast helvegetariskt. På den lyxigaste krogen i stan händer det att vi får curd (en typ av filmjölkig youghurt) och teet görs med mjölk, men annars är de mjölkprodukter vi blir bjudna på av grannar och på fältbesök en gräddig kryddad mjölkdryck direkt från korna runt hörnet. De basvaror vi lever på är linser, bönor, ris, vetemjöl samt de grönsaker och frukter som vi kan hitta på marknaden.

kor-som-a%cc%88ter-va%cc%8ara-matrester

Här kan ni se korna i ladugården bredvid som får de rester som blir över från vår matlagning så som blomkålsstjälkar, äppelskrutt och lökskal – vars mjölk vi sedan får smaka på när våra grannar bjuder på mat. Det tycker jag känns fantastiskt!

Vattenanvändningen är ett annat exempel. Där vi bor hämtar kvinnor och barn vatten vid gemensamma pumpar men vi har den stora lyxen att ha rinnande vatten i vårt hus. Dock tänker vi mycket över hur mycket vatten vi använder. Hur vi duschar och tvättar här är något som verkligen fått mig att ifrågasätta mina vanliga vanor. Här häller jag upp kanske 4-5 liter i en hink, varav en del som jag kokar för få en skön varm dusch. Sedan använder jag det tillsammans med en skopa för att tvätta båda hår och kropp. Nu tvättar jag håret max två gånger i veckan och de övriga dagarna tvättar jag av mig lite snabbt med en tvättlapp.

Det går också att tillägga att både vattnet, elen och internet kommer och går lite som den vill. Det får mig att fundera mycket på hur beroende mitt liv är av dessa saker, och att infrastrukturen runt omkring det funkar. När det försvinner kan det både vara frustrerande och skönt. Jag funderar mer och mer på alla de prylar jag har hemma som slukar el och hur mycket tid jag spenderar vid datorn. Just nu känns det inte alls nödvändigt.

En mer negativ aspekt är skräpet (påsar och förpackningar) och hur det tas omhand. Det finns inget system så som vi tänker oss med insamling och återvinning för att ta hand om det. Skräpet här slängs antingen på marken, läggs på deponi eller bränns upp. Mycket plast flyger iväg och sprids i naturen, något som vår handledare Siddharth diskuterat på olika fältbesök och människor har uttryckt sin oro för hur det kan komma och påverka dem i framtiden när plasten äts av djur och går ner i jorden.

När vi är på fältbesök får vi ofta te i plastglas. När teet är färdigdrucket har jag ibland gått och hållit det tomma plastglaset i handen utan att veta var jag ska göra av det. Då har någon kommit fram till mig och skrattat, tagit skräpet ifrån mig och kastat det på marken medan jag gett ett obekvämt skratt till svar. Men jag känner samtidigt att vi ska passa oss för att komma med moraliska pekpinnar om vi tänker på hur den livsstil vi har i Sverige påverkar planeten. I vår vardag syns kanske inte effekterna lika tydligt som här med skräpexemplet men det betyder inte att de inte existerar som vårt ekologiska fotavtryck så tydligt visar.

Bilden, eller kanske självbilden, av den miljövänliga svensken tror jag måste förändras om vi ska kunna förändra sättet som vi lever och använder vår planets resurser på. Dessutom tror jag att det är extremt viktigt att vi på allvar börjar tänka på var och hur de varor som vi förbrukar är producerade, vad de lämnar efter sig när vi är klara med dem och vad de i stort gör för avtryck på planeten. Jag tror också att det är väldigt viktigt att tänka på vad som är ett gott liv? Vad behöver vi egentligen för att vara må bra? Kan vi leva som vi gör med gott samvete när vi lever på planetens och andra människors bekostnad?

För att avsluta skulle jag vilja ge några tips på hur du kan minska ditt ekologiska fotavtryck:

  • Ät mer vegetariskt!
  • Åk kollektivtrafik och cykla!
  • Skippa flyget!
  • Skippa att shoppa nytt – köp begagnat, låna, byt och återanvänd!
  • Handla ekologiskt, Fairtrade och säsongsanpassat!
  • Tänk på din energi- och vattenförbrukning i hemmet!

Läs mer om våra ekologiska fotavtryck och hur mätningen görs i Världsnaturfonden WWFs rapport Living Planet.

Såhär arbetar Svalorna Indien Bangladesh med ekologiska fotavtryck, engagera dig du också!

Det var allt för den här gången!

/Karin

2 kommentarer

Filed under Karin Thalberg, Praktikanter 2016-2017, UYRDC

Rishikesh och Diwali

Hej från en uppvilad medlem i Himalayagänget!

De senaste dagarna har vi varit lediga på grund av högtiden Diwali som firas runtom i Indien. Många är lediga under denna högtid och så även våra kollegor på UYRDC. Vi i praktikantgänget passade då på att spendera några dagar i Rishikesh, en stad som ligger ungefär åtta timmar från vår hemby Narainbagar. Rishikesh är en världskänd stad där hälsa, ayurveda och yoga står i fokus. Staden kallas ”yogans huvudstad” och är helig – varje år besöks den av många indiska pilgrimer.

Efter att ha överlevt ytterligare en färd på kurviga vägar, sittandes längst bak i en lokal buss som skumpade nedför bergen med dubbla åksjuktabletter i kroppen, kom vi äntligen fram till Rishikesh och det hostell vi bokat in oss på. Vi spenderade våra dagar med att utforska stadens alla mysiga caféer och restauranger, drack många Lemonanas (frusen lemonad med mynta i), handlade lite julklappar till familj och vänner hemma i Sverige, tränade yoga, stoppade ner händerna i den heliga floden Ganges och åkte till en vacker plats med utsikt över staden.

Festivalen Diwali är en av de största högtiderna i hinduisk tradition. På Sanskrit betyder Diwali ”en väg av ljus” och är en högtid som bjuder in ljuset i människors liv, då ljus i hinduisk mytologi förknippas med godhet och kärlek som driver bort onda andar och mörker. Diwali firas under de fem dagar på året då det är som mörkast. Då tänds massor med ljus och familj och vänner står i centrum och man utbyter gåvor med varandra så som smycken och sötsaker.

Vid varje solnedgång såg vi eldceremonin Ganga Aarti och ljus tändas av munkar vid tempel och lyssnade på puja (bön) som fyllde stadens mörker. Många byggnader var klädda med ljusslingor i alla dess färger som glittrande lös upp gator och vatten. Smällare har också blivit en stor del av firandet vilket vi fick uppleva nära inpå när vi blev tvungna att gång på gång hoppa över och springa ifrån busiga barn och deras tändare. Överallt såg vi också fyrverkerier på håll, och jag fick känslan av svenskt nyår. Inte bara på grund av raketerna men av stämningen hos människor som hade just den där förväntansfulla och inbringande hoppfullheten i glädjen av att fira in något betydelsefullt.

20161029_133835

Den heliga bron Lakshman Jhula

Lakshman Jhula är 138 meter lång och alltid full med pilgrimer, kor, apor och mopeder, som trots körförbudet ändå tar sig tutande över. Bron är därmed allt annat än fridfull, det är total kaos på den gungande(!) smala bron. Vi fick trycka oss fram bland folkmassorna, kasta oss åt sidan för mopederna och akta oss för att inte bli nafsade på av irriterade kor och apor. På båda sidorna av bron väntade trånga shoppinggator, flitiga försäljare och oändligt många ashrams för yogaälskande utövare. 

Det var välbehövligt att få komma iväg och vara lediga, men sista dagen hade vi nog alla lite hemlängtan till lugnet i vår by där vi hör varken trafik eller tutande och där vi istället vaknar till ljudet av råmande kor och vallande herdar.

Rishikesh är en vacker stad men har förändrats mycket de senaste åren, framförallt på grund av den turism som vuxit fram. De unga lokala entreprenörer som jag pratade med under resan har alla sett stora förändringar i människors levnadssätt och hur byn förvandlats från gröna odlingsområden med ett mer traditionellt levnadssätt till en stad med brusande trafik, nybyggen och turister. ”Människor säljer sin mark och nya hotell byggs upp, det är inte bra om man tänker på framtiden” berättade Deva för mig. Jag fick intrycket av att de anser att utvecklingen som skett i Rishikesh har gått i för snabb takt och att många nu är helt beroende av den ekonomi och de resurser som turismen för med sig. Detta medför också en annan sorts problematik i relation till miljöförstöring (jag upplevde staden som både mer förorenad på grund av den tunga trafiken och väldigt nerskräpad jämfört med vår hemby) och socio-kulturella aspekter där människor har större risk för att hamna i olika former av utanförskap; den snabba utvecklingen har gjort människor mer sårbara.

Nu är vi tillbaka, uppvilade från ledigheten med många nya perspektiv och tankar, men det tog oss ett par dagar att bli återställda efter den långa resan. Vi har satt igång med vårt arbete hos UYRDC igen och ser fram emot nya fältbesök.

Det var allt för mig denna gång!

Caroline

1 kommentar

Filed under Caroline Wiklund, Fanny Pelin, Karin Thalberg, Linnéa Dietrichson, Praktikanter 2016-2017, Uncategorized, UYRDC