Category Archives: Sara Calmius

Vårt sista fältbesök

Mellan 10-16 Januari genomförde vi vårt sista fältbesök i Indien (Madurai).

Detta var ett av fältbesöken jag såg framemot då min vän Veronica Ahlenbäck (läs om hennes erfarenheter för två år sedan här) praktiserat genom Svalornas partnerorganisation Evidence och bodde där i några månader. Veronica sitter numera i Svalornas styrelse och har efter praktiken fortsatt sitt engagemang i Lund.

För denna sista resa så följde vår tolk Lourdhu Mary och Anna från India Office med. Till skillnad från tidigare fältbesök som jag och Sarah har gjort så var områdena vi besökte mycket fattiga.  De flesta hem vi besökte tillhörde personer från SCs eller STc  (schedule caste/tribe). Det är Indiens officiella benämning på historiskt förtryckta grupper som staten har tagit särskilda åtgärder för att inkludera i samhället. Bland de som räknas som SCs är daliter.

IMG_6066

Anna och Sarah på bussen

Delstaten Tamil Nadu är en av de rikare delstater i Indien och det medför att Tamil Nadu ger större mängder basvaror gratis eller till reducerat pris som exempelvis ris för de hushåll som innehar ration card. Ration card är viktigt för personer som lever i fattigdom och är ett sätt att hjälpa dem i deras situation.  Jayalalithaa Jayaram som är chef minister i Tamil Nadu har startat flera matprogram för personer i fattigdom. Därav brukar hon också kallas för Amma Unavagam, som betyder ”Mamma restaurang” på tamil. Delstaten sponsrar också hushållsartiklar för de hushåll som innehar ration card där Ammas ansikte pryder artiklarna.

Under vårt besök så hade flera hem hushållsartiklar där Ammas ansikte syntes, ett tecken på att de innehar ration card och är en av de socioekonomiska grupperna i Indien som behöver stöd.  För Pongal firandet (skördefest) som firades förra veckan (14-16 januari) ger Tamil Nadu extra saker för hushåll med ration card som exempelvis sarees samt 100 rupees (14 skr) som present.

Vi firade Pongal den 15 januari i Virudhunagar hos Women´s collective (WC) Madurais koordinator Uma. Hon och hennes by tillhör SCs (daliter). Där genomförde vi intervjuer hos bönder och barngruppen som WC arbetar med. I byn så finns det ingen tillgång till vatten och toalett/badmöjligheter saknas. Närområdena runt Madurai är drabbade av torka och trots att Januarimånaden är den kallaste månaden under året så är det runt 30 grader. På grund av bristen på vatten tvingas personerna i byn att köpa vatten en gång i månaden som ska räcka månaden ut. Vattnet ska räcka till att dricka, laga mat, tvätta och hygien. Något som är svårt att få det att räcka till och samtidigt dyrt.

IMG_6239

Byn välkomnar Lourdhu Mary

IMG_6236

Barngruppen i Virudhunagar

IMG_6250

Jag i Virudhunagar

Under Pongal så fick vi bland annat agera som domare för att döma en kolam tävling och titta på dansakter och vara med när barnen fick leka lekar. Vi fick till och med dansa lite själva och jag hade lätt lagt upp filmen/bilden om någon av våra kameror hade förevigat stunden.

IMG_6259

Kolam tävling

IMG_6258

Denna Kolam valdes som vinnare

IMG_6270

Lekar i byn

uma.sarah.1

WC koordinator Uma och Sarah

Fattigdomen i Indien reagerar jag fortfarande på, även om jag inte reflekterar över det lika mycket som jag gjorde i början. Det var svårt för mig att komma till Chennai i oktober och bland det första se en undernärd man som var för svag för att kunna förflytta sig utanför tågstationen. Jag har under mina resor runtom i världen sett relativ fattigdom men den absoluta urbana fattigdomen var ny och den är mer synlig här-speciellt i sammanhang där också personer från andra socioekonomiska klasser vistas.

När jag har diskuterat fattigdom med indiska stadsbor så har många påpekat att en majoritet av personerna som tillhör den absoluta fattigdomen i städer är personer från ursprungligen rurala områden som åker till storstäder för att finna jobb, men utan socialt skyddsnät, eller andra möjligheter till självförsörjning (jordbruk) så kan det bli väldigt svårt- speciellt då det är dyrt att bo i storstäder. De indiska storstäderna likt många andra storstäder i låg/mellaninkomstländer förväntas expandera då urbaniseringen blir allt vanligare. Betalda jobbmöjligheter till skillnad från självförsörjande jordbruk lockar många att urbanisera och hoppas på en bättre framtid för sina familjer.

Romantisering av fattigdom är ett vanligt fenomen i väst och hos oss som är privilegierade nog att sällan behöva tänka på mat och trygghet. Det finns kännedom om att personer som lever i fattigdom ofta samarbetar och delar med sig av sitt tillfälliga överflöd till andra, detta betraktas som generöst/ vackert – att de finns där för varandra och att i något avseende så har dem det ok. Trots att jag vet att många som romantiserar fattigdom inte menar något illa, så är det ett sätt att förminska eller underlätta de komplexa känslorna som uppstår när vi själva lever i ett tryggt överflöd och andra saknar den tryggheten helt. Den synliga fattigdomen ifrågasätter vår egen identitet och rätt till vår egen socioekonomiska trygghet.  I Indien är fattigdomen påtaglig och den ifrågasätter rätten till min socioekonomiska trygghet ofta.

Jag tänker på vilken roll organisationer har för att underlätta möjligheterna för andra och på hur viktigt det är att få in intäkter och visa den verklighet som personer i fattigdom lever i, samtidigt som man inte ska beröva dem från deras agens eller porträttera dem som offer. Jag beskyller ofta status quo på strukturer och passivitet, men även prestationssamhället/kapitalismen som globalt dominerar systemet vi är en del av. Systemet ger lite utrymme och tid att reflektera över privilegier och många av oss är på vår egen självförverkligande resa där vi strävar efter att få mer och där ansvar samt plikter sakta tar över vår tid och engagemang för andra.

Personer i fattigdom har agens men är en del av ett politiskt/ socialt system där ojämlikheterna och passivitet upprätthålls i många sfärer, både nationellt och internationellt, vilket försvårar kampen mot fattigdom och personers rätt till trygghet. Likt Virudhunagars fall där faciliteter samt rättigheter som personer i fattigdom och personer som tillhör SCs/STc saknar. Trots att biståndsarbetare/organisationer arbetar emot och även ibland med maktstrukturerna för att skapa förändring så sker parallellt den största och viktigaste kampen hos personerna som själva lever i utsatthet.  När vi intervjuade barngruppen (4-15 år) i Virudhunagar så berättade dem om gångerna de har pratat med de högre uppsatta politikerna i området om deras situation och på vilka sätt de har försökt påverka. När vi frågade dem vad som driver dem att fortsätta trots att förändringarna har varit små så sa en flicka:

Vi gör det för vår och andra generationers skull. Vi kommer en dag ha alla faciliteter vi inte har nu. Vi tror på framtiden.

Detta har varit återkommande i mötet med alla personer som vi har träffat under våra sammanlagt fyra veckor i fält. Hoppet om framtiden. Att kampen som drivs av personer som lever i fattigdom eller andra former av utsatthet kommer ge förändringar till det bättre. Women’s collectives roll är att stötta dem i deras kamp.

Lämna en kommentar

Filed under Praktikanter 2015-2016, Sara Calmius

Life

Hej hej bloggen!!

Den senaste tiden i Indien har gått för fort. Som några av er vet så har min hälsa varit dålig vilket medförde att min energinivå var låg under en period.  Därav bloggtorka. Sedan har bara tiden runnit iväg men det är så när man har privilegiet att få uppleva så mycket hela tiden! Jag är väldigt tacksam för det.  Jag och min praktikantkamrat Sarah har också levt i Chennai under översvämningskatastroferna. Läs mer om situationen som Sarah har skrivit om här. Översvämningarna har inneburit att många har förlorat sina hem, jobbmöjligheter, och att sjukdomar har spridits. Organisationen vi praktiserar på Women’s collective har arbetat hårt för att kunna hjälpa sina medlemmar. Har ni möjlighet att fortfarande donera pengar för situationen i Chennai så skulle jag rekommendera att ni gör det.  Stora delar av Indien har haft insamlingar och det har varit rörande att se engagemanget som har funnits för situationen som har varit här i Chennai och dess närliggande områden.

Jag har återvänt till Chennai efter drygt 1 månad iväg pga möten, fältbesök och semester. Vi åkte i början av december till Bangalore för praktikantmötet på Svalornas huvudkontor i Indien.  Tiden där fylldes med att prata om praktikplatserna och komma bort lite från vardagen med vår praktikantsamordnare Maria.

IMG_5872

Bangalore

IMG_5439

Bangalore

Efter mötet i Bangalore åkte vi på vårt nästa fältbesök i Nilgiris- Kotagiri, i sällskap med Katarina (Indian Office).  Våra fältbesök innebär ofta att vi åker runt och hälsar på olika jordbrukkollektiv som kvinnor driver och prata med dem om kvinnors rättigheter och möjligheter i området.

IMG_5533

Fältbesök Kotagiri

IMG_5572

Katta och Sarah

IMG_5550

Jag i Kotagiri

Efter avslutat fältarbete så var det dags för semester. Jag stannade  kvar några dagar hos Sara E och Tilda som praktiserar på Keystone Foundation i Kotagiri innan jag reste till Hyderabad till min vän Sreehari. Jag och Hari bodde tillsammans (studentkorridor) i Linköping under vår studietid. Vi hade inte setts på drygt 1 år och det är galet att vi kunde träffas så snart i Indien.  Vi besökte Ramoji- film city och hängde i Hyderabad. På julafton fick jag en tårta av Haris kusiner och vi hängde sedan på en posh salsaklubb där vi akwardly knappt vågade dansa för att vi inte var så duktiga som alla andra danspar.  Under hela kvällen utvecklades våra salsamoves. Ni skulle ha sett #noshame.

IMG_5719

Ramoji- Film city

IMG_5838

Min jultårta!

IMG_5704

Sreehari!

Efter Hyderabad åkte jag till Bangalore för att sova hos Anna (Indian Office) för att nästkommande dag åka tillsammans till Kochin i Kerala. Där mötte vi upp Tilda för en veckas ledighet. Jag hade gjort mycket efterforskning innan jag bokade vårt hotell. Hard work pays off mina vänner och hotellet var väldigt bra. Vi slappade en del vid poolen och hängde i området. Här firade vi också in det nya året med fyrverkerier och med lite ångest över vad som kommer hända sen i våra liv #everydaylife

IMG_5938

Morgonmys i Kochin

IMG_5918

Vackra  Tilda

IMG_5965

Anna njuter av life!

IMG_5943

Fabulous vid poolen #loveme

Toodles!

Lämna en kommentar

Filed under Praktikanter 2015-2016, Sara Calmius

Lite Tankar från Chennai

Nå jag har varit i Indien i sex veckor. Enda ursäkten jag har för avsaknaden av ett blogginlägg kan beskrivas enkelt med att jag ofta inte vet vad jag ska skriva om. Inte för att det inte händer saker. Mitt liv är numera full med nya upplevelser och intryck men jag är inte van vid att dela med mig av mina upplevelser/tankar i textform. I min närmsta krets är jag också alltid den som tänker en extra gång innan ett beslut ska tas, jag är som ni förstår inte särskild impulsiv så tillfällen av inspiration för ett blogginlägg hinner slockna när min hjärna börjar överväga, vända och vrida på varje ord jag har skrivit.

För några veckor sedan så bjöd jag med min tolk på bio där vi hade roliga diskussioner om kulturskillnaderna från Indien och Sverige. Efter en del övervägande så frågade jag henne om kastsystemet och daliter. Ludmary (69 år) beskrev att man vet vem som är dalit genom efternamn, arbete, hur man pratar eller ibland så bara vet man. Jag visste genom tidigare information som jag har läst att det är svårt att prata om kastsystemet i Indien, men när vi träffade Prabakhar i Bangalore som är aktivist så fick jag hopp om att kunna prata mer om kastsystemet i landet, för att det är många som ifrågasätter eller arbetar aktivt emot den.

Första gången jag fick prata med en indier om kastsystemet här i Chennai så upplevde jag samtalet något förenklat. ´Diskrimineringen av daliter finns främst på landsbygden men inte i storstaden´.  Jag var något skeptiskt men samtidigt nöjd över att få mer insikt i hur fler personer analyserar situationen. Även Ludmary berättade att diskrimineringen är tydlig i landsbygden, daliter lever ofta utanför själva byn, dricker vatten från deras egna brunnar för att inte ”förorena” de höga kasternas vattenbrunnar och på landsbygden lär man tidigt dalitbarn att tittar ner i marken eller knyta sjalen på ett speciellt sätt när en högkastig går förbi för att visa respekt.  Men här är i storstaden så är det svårare att se diskrimineringen, och anonymiteten som städer har erbjuder också ett slags skydd mot landsbygdens tydliga stigmatisering.

Women’scollective (praktikplatsen) har arbetat i 20 år med att stärka och hjälpa dalitkvinnor som arbetar som jordbrukare. En av våra arbetsuppgifter som praktikanter är att besöka lokalorganisationer, intervjua jordbrukare och se mer av organisationens arbete. Vi har inte haft många tillfällen då vi har kunnat genomföra intervjuer men jag har under de få tillfällen som givits funderat på att fråga generellt om kastsystemet eller om maktstrukturer men hindrat mig själv. Jag vet att de flesta vi träffar genom organisationen är daliter. Jag är orolig för att även generella frågor ska bli för påträngande. Vill kvinnorna uttrycka sina åsikter om kastsystemet? Vem som har makt? Jag tror att lyfta fram frågor om kast hjälper till att synliggöra det dubbla förtrycket som dalitkvinnor upplever (kastsystemet och patriarkatet i Indien), men har jag rätt att fråga för att få material? Alla dessa frågor ställer jag mig själv innan, efter och under möten med nya personer.

Jag vet genom böcker, genom organisationer som Women’s collective, personer som Prabakhar att kastsystemet påverkar mångas liv från början till slutet- mer eller mindre. Både på landsbygden och i städer. Det är ett system som har indoktrinerats. Ett arv om att bli olikt behandlad av omgivningen, att acceptera sin börda eller göra motstånd genom att synliggöra ett system som många deltar i, men få vill tala om. Runt 17 % av Indiens befolkning är daliter, här i Tamil Nadu så är det något högre. Trots att daliter inte är en homogen grupp så finns det många olika nyanser och versioner av en delvis gemensam historia.

Alla historier jag har läst om daliter eller fått återberättade innehåller ofta inslag av förödmjukelse, orättvisa och sorg.

Berättelser om bekanta som inte tillåter att du kommer in i deras hus trots att du har känt dem hela ditt liv. Att bli förnedrad av personer från högre kaster på grund av att du vågar göra motstånd mot andra seder. Att komma till en plats och vara den enda som får en annorlunda tekopp (pappersmugg, när andra får metall eller porslin) för att markera skillnaden eller att dina barn tvingas städa skoltoaletterna för att ni är daliter och det är enligt tradition er arbetsuppgift. Vem vill träffa en utlänning (mig) och prata allmänt om kastsystemet när många kanske har jobbiga historier eller upplevelser. Enligt indisk lag så är diskriminering baserad på kast olagligt men det sker hela tiden. Det kräver tillit som jag inte vet hur man ska bygga upp, när mötena är korta och tolken vårt enda hjälpmedel.

Det är även en balansgång att veta hur man ska återge andra personers kamp eller berättelser utan att återskapa någon form av stereotyp . Omgivningen som kommer ta del av mina inlägg, som kommer läsa/höra mig återberätta det jag har fått höra, kanske bara minns beskrivningarna om utsatthet och orättvisa, som mer eller mindre passar in i den (ofta) förutfattade bilden av fattiga kvinnor på Indiens landsbygd eller daliter. Kanske att jag borde fokusera på att lyfta fram det positiva, att berätta om alla strider som dalitkvinnor vinner istället för alla som fortfarande pågår. Oavsett hur jag kommer återge det jag ser och hör på bloggen eller i mina artiklar så kommer jag inte riktigt vara nöjd.

Det handlar inte om att jag känner  frustration över kultur/språk barriärer och vill gräva fram massa ny information. Berättelser över situationen om att vara kvinna och dalit i Indien har återgivits flertal gånger och från personer som har upplevt kastsystemets alla baksidor eller som har forskat om det i flera år. Utan jag känner lite frustration över min egen inbillning att jag skulle ha större möjlighet att prata om systemet för att jag är fysiskt närvarande, men det är svårt. Det är ett svårt ämne som enligt mig borde talas mer om,  men balansen mellan att kritisera ett system och därigenom befolkningen som deltar i det passivt eller aktivt är känsligt. Systemet är så självklart där, så självklar som Ludmarys svar när jag frågade: hur vet ni att någon är dalit?

”We just know these things”

Kanske att jag under mina månader kvar har möjlighet att prata mer med olika personer om kastsystemet och framförallt lära mig hur man på enklare sätt ska prata om systemet/strukturen i Indien. Prabakhar hade också intressanta historiska reflektioner om ursprunget av kastsystemet som jag vill undersöka närmare. Vi har också tre fältbesök kvar att göra, Nagercoil, Kotagiri och Madurai- så allt kan hända (bokstavligt talat).

Förutom dessa förvirrade tankar så tänkte jag även nämna att vi blev hembjudna till en medarbetare Vijima och hennes tre barn för Diwali- lunch. Sarah och jag råkade missa att man ska köpa något nytt inför Diwali så vi fick sista minuten shoppa lite saker så att vi såg lite mer uppklädda ut.  Jag fick kommentarer av medarbetare att jag var väldigt indisk med mina fejk-guldarmband och bindi. Jag har faktiskt blivit tillfrågad om jag kommer från norra indien (Delhi) ett par gånger. Medarbetarna på Women’s collective har sagt att på grund av mitt svarta hår och drag så ser jag ut som en indier från norr. Jag måste därmed avsluta med denna lilla triumf att även om jag känner mig lite kluven ibland så verkar jag vara modemässigt ok. Något som aldrig hade hänt i Sverige- som min make en gång beskrev min stil efter en lyckad runda på en second hand butik- där jag köpte en mycket prima tantkjol.

– Jag skulle säga att du är lite bohemisk.

– Vad menar du med det?

– Att du inte klär dig sådär. Så nickar han mot några modemedvetna coola personer.

Tack hjärtat ❤

Han om någon borde veta efter 8 år med mig.

 

Toodles från eran Sara C

 

IMG_5064

Här har ni en bild på mig på Diwali, Ludmary tittade på mina selfies och tyckte denna var bäst – alltså mest indisk #donthate

IMG_0450

IMG_0472

Våra grannar på Diwali

2 kommentarer

Filed under Praktikanter 2015-2016, Sara Calmius, Uncategorized