Ute på äventyr vid kusten

Förra torsdagen gav vi oss av på äventyr! Färden gick mot kusten i Andra Pradesh för att hälsa på DDS partnerorganisationer Sarada Valley Development Samithi (SVDS )och Sabala. Efter en natt på tåget rullade vi in mot den lilla staden Anakapalle. Solen hade precis gått upp och naturen var häpnandsväckande. Allt var så grönt och berg reste sig runt omkring oss. Det var fullt med fält, palmer, sjöar och små floder och en helt annan naturupplevelse än den som finns i Pastapur. Jättekul att få se något annat också!

IMG_4738
Den gröna, fantastiska naturen vid kusten. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

Under vår vistelse i Anakapalle bodde vi på SVDS kontor och blev mycket väl omhändertagna. Vi fick chansen att påbörja filmandet av vår dokumentär på riktigt och gjorde några riktigt bra intervjuer, några bra och några halvtaskiga så då är det ju som det ska vara. Första dagen besökte vi ett research center för millets och pratade med en forskare om klimat, jordbruk och millets vilket var mycket givande.

IMG_4631
Utanför Agricultural Research Center tillsammans med Dr. Samuel Patron (t.v om Caroline), hans vänner samt research assistants B. Neeraja och K. Geethanjali (t.hö. om Kajsa) Foto: Privat

Den andra dagen var vi ute på fält med ett gäng från SVDS och intervjuade bönder. De bjöd på nyplockade kokosnötter och papaya, allting ekologiskt odlat = drömmen!! Under fältbesöket filmade vi och tog mycket bilder, men det togs även en hejdlöst många bilder på oss och vi blev smått förvånade när vi dagen efter blev visade att vi var med i inte mindre än två olika lokaltidningar (!!). Fråga oss inte vad det stod i artiklarna för det var på Telugu och ingen kunde så bra engelska att de kunde förklara vad det handlade om haha. Det är bara att hålla tummarna för att det inte stod något konstigt.

IMG_4641
Bonden Dantlia Paidi Thali Doro i byn Marturu visar stolt upp en pumpa. Foto: Kajsa Sennemark Aldman
IMG_4697
Vi fick kokosnötter från D. Venkata Ramanda (längst t.hö i bilden) Sugrören gjordes av papayaväxtens stjälk. Foto: Privat

Den tredje dagen var det dags för sight-seeing. Vi åkte runt till ett antal olika tempel tillsammans med vår ”guide” från SVDS. Han var 76 år gammal och kunde inte engelska vilket gjorde kommunikationen något svår men vi kämpade oss tillsammans upp för alla trappor till de olika templen. Vi var lite oroliga för den äldre mannen med värmen och alla trappor men han var i god form. Något som enligt honom själv berodde på att han endast äter millets. Eftersom kommunikationen var svår fick vi inte reda på jättemycket fakta om templen, men allt var fantastiskt vackert. Vi fick även chansen att se havet, vilket är något vi båda saknat under vår tid i Indien.

IMG_4753 2
Vi besökte bland annat detta gamla buddistiska tempel där utsikten var häpnadsväckande. Foto: Kajsa Sennemark Aldman
IMG_4771 2
Ett annat tempel vi besökte var endast för kvinnliga gudinnor och var fyllt med statyer av de olika gudinnorna. Detta är Sparas Akarshini. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

Den sista dagen innan vi åkte hem besökte vi en forskare på ett center för sockerodling och gjorde en intervju innan vi åkte iväg till en by som Sabala jobbar i. Tanken var att vi skulle kommit till byn ganska tidigt på dagen men planerna ändrades hela tiden så det blev lite stressigt på slutet. Men det var i alla fall kul att komma dit och vi fick intervjua några av bönderna där också, bland annat Medapureddi Ramulamma och Medisetti Parvathi som ni ser i bilden nedan .

IMG_4852
Hos Sabala där Medapureddi Ramulamma (t.v) och Medisetti Parvathi (t.hö) stolt håller upp diplomen för det pris som Sabala fått mottaga från delstaten för sitt arbete. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

Därefter tog vi nattåget hem till Pastapur och kom hem lagom för att kunna fira Dwali, (ljusets festival) tillsammans med personalen på DDS. Det utfördes flera pujas (ceremonier) och det smälldes en himla massa raketer, smällare och fyrverkerier. Livsfarligt, kaotiskt och superroligt!

Vi skriver snart igen, ha det så bra så länge!

Kramar från

Kajsa och Caroline

Bangalore lyser upp

Ikväll lyses Bangalore upp av fyrverkerier, smattrar likt gevärseld och fylls av drivande rök. Medan jag skriver det här inlägget börjar rödgröna fyrverkerier skjutas upp nerifrån gatan och explodera precis i höjd med vår balkong. Jag älskar fyrverkerier men jag trodde aldrig att jag skulle bo inne i ett.

(Varning för höga ljud)

Hela grannskapet är ute på gatan eller taket för att tända raketer och smällare med sin familj. Vädret är perfekt för fyrverkerier – uppehåll, men ändå såpass blött från de senaste dagarnas regn att vår balkongmatta troligen inte kan fatta eld.

De intensiva regnvädren har också inneburit en vilopaus från de problem med strömtillförseln som plågat Bangalore. Elverket har meddelat att det inte blir några schemalagda strömavbrott under diwali, vilket jag tror alla är glada för.

Brist på regn har inneburit vattenkraftverk som går på 50 procents kapacitet, som i sin tur inneburit att man måste överbelasta andra kraftverk på gränsen till att de går sönder. Strömmen har ransonerats – i förväg utlysta avbrott, industrier som turas om att ha stängt en extra dag för att jämna ut åtgången, spontana avbrott som plötsligt får gatlyktorna att slockna och hissen att stanna.

Ägaren till ett fik vi besökte för några veckor sen bad om ursäkt för att han inte kunde värma chokladsåsen; han var inne på dagens sjunde strömavbrott.

Förra torsdan kunde anställda på ett företag i teknikindustrin bara arbeta till 10.30, sen gick strömmen för dan. Företaget hade ansökt om att slippa det planerade avbrottet och hade gott hopp om att få det beviljat. När så inte skedde skickade de hem sina anställda och tvingade dem att arbeta söndag istället – på Rajyotsava Day, en dag när alla i delstaten har ledigt.

De som drabbas värst är de fattiga, som alltid. Barn och ungdomar som får plugga i ljuset från gatubelysning eller fotogenlampor. Invånare i områden där mörkret ofta kan dölja en orm eller skorpion. Jag och Katarina påverkas knappt, vi som bor och arbetar i hus med backupström. På kontoret har vi då och då fläckvisa avbrott – typ ström i köket men inte i stora rummet. Det längsta avbrott vi haft hemma var 22 min.

Att skriva blogginlägg om el medan en ljushögtid högljutt firas utanför huset och färgglada ljus spelar över staden känns passande. Glad diwali, allihopa!

Vardagslivet i Pastapur

Idag är det exakt en månad sedan vi gav oss av från Sverige. På ett sätt känns det som tiden har gått superfort, men samtidigt som att vi har varit här jättelänge. Vi har efterhand på något sätt kommit in i en vardag, en vardag som är väldigt olik den där hemma.

Vi bor i ett jättemysigt, litet, slitet hus som läcker in vatten när monsunregnen kommer. Men det gör inte så mycket. I vårt lilla hus får vi hjälp av en äldre dam med att laga mat. Hon heter Shekundana och pratar endast Telugu. Hon förstår en del engelska men kommunikationen är inte alltid lätt och det krävs en del handrörelser, huvudrörelser och pekanden för att få fram det vi vill ibland! Hon skrattar ofta åt oss och säger oroligt till Suresh (vår handledare) att ”de stackars flickorna kan inte ens göra te, de använder vatten istället för mjölk och INGET socker”. Det är nog inte alltid så lätt att förstå vad vi menar och hur vi vill ha det eftersom det är så annorlunda från det hon är van vid haha.

IMG_1845
Utanför vårt lilla hus. Foto: Kajsa Sennemark Aldman
Shekundana står och gör roti till vår lunch. Foto: Kajsa Sennemark Aldman
Shekundana lagar roti till vår lunch. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

Vi har även en del gäster i och runt huset. I köket bor en råtta (som Kajsa kallar Konrad och Caroline för Gudrun) som på kvällstid kan överraska oss genom att titta fram i skafferiet när vi ska hämta te. Lite smått traumatiskt när en inte är beredd. Vi har även besök av ett gäng apor i olika åldrar som dricker av vattnet ovanpå taket till vårt badrum. De verkar inte så vänskapliga och ibland vågar vi knappt gå på toa när de sitter ovanför, stirrar stint på oss och visar tänderna. Men det är roligt med så mycket djur överallt! Inomhus finns en mängd geckoödlor och ute i vår trädgård hänger ofta hundar, hönor, ekorrar och olika fåglar. Går man ut på gatan syns oxar, buffalos och getter i mängder.

Buffalos och oxar finns överallt här. Foto: Kajsa Sennemark Aldman
Oxar och buffalos finns överallt här. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

Till vardags promenerar vi en sträcka på 20 minuter till kontoret. Ibland sitter vi inne vid skrivbordet, men vi föredrar ofta att sitta ute på terrassen där utsikten är betydligt mycket vackrare. Vi får ganska fria tyglar när det kommer till arbetet. Nu har vi äntligen kunnat påbörja planeringen av vårt projekt som vi kommer arbeta med under resten av tiden här. Det kommer bli en dokumentär om utmaningarna inom jordbrukssektorn inför framtida klimatförändringar. Det känns väldigt spännande!

Terrassen på kontoret är så fin att vi nästan alltid vill sitta där! Foto: Kajsa Sennemark Aldman
Terrassen här på kontoret är så fin att vi nästan alltid vill sitta där. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

Nu är det snart dags för lunch. På menyn står en av Shekundanas många curryblandningar, idag med kikärtor, blomkål och aubergine. Till det får vi idag ris och rotis (bröd) gjort på milletsmjöl. MUMS!

Kramar från Kajsa och Caroline

Festivalvecka!

Förra veckan var det stor festivalvecka här i Telangana och vår handledare Suresh tog med oss på en hel massa festligheter. Här kommer ett litet axplock!

Veckan inleddes med Bhatukamma, som är en högtid enbart för kvinnor. Normalt sett släpps män inte ens in på festivalområdet. Vid den här högtiden dyrkas gudinnan Maha Gauri, ”Life Giver”, och folk lägger flera dagar på att göra stora, färgglada blomsterarrangemang till hennes ära. Tillsammans tågar man till platsen för firandet där alla får ställa fram sina kreationer. Sedan skall det tävlas om det finaste blomsterarrangemanget, där vinnaren får 5000 rupies. Bara blommor med medicinska egenskaper används, bland annat marigold, som är en potent antiseptisk ört.

Ett av de vackra blomsterarrangemangen. Foto: Kajsa Sennemark Aldman
Ett av de vackra blomsterarrangemangen. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

Och sedan kom det bästa… DANSEN! Vi dansade i flera timmar, tills vi var helt svettiga och var tvungna att sätta oss ner. Otroligt vackert att se alla festklädda kvinnor i saris dansa runt till väl inövad koreografi, som även involverade någon typ av träpinnar.

Bhatukamma firades i Zaheerabad av hundratals festklädda kvinnor. Foto: Caroline Nordvall
Bhatukamma firades i Zaheerabad av hundratals festklädda kvinnor. Foto: Caroline Nordvall


Under vår vilopaus flockades det en hel barnaskara runt oss som alla ville veta vad vi hette och vart vi kom ifrån. Mysigt, men ovant på samma gång med all uppståndelsen. Det är rätt intensivt att alltid stå i centrum för all uppmärksamhet. När vi kom fram till firandet välkomnade exemplevis arrangören ”The special Swedish guests” och vi fick komma upp på scenen och presentera oss. Det är lite VIP-känsla över det hela, och vi är långt ifrån bekväma i alla situationer, men det är bara att ta det för vad det är.

Foto: Privat
Några av våra nyfunna vänner 🙂 Foto: Privat

Parallellt med Bhatukamma, som enbart firas i Telangana, firades även den nationella högtiden Dussehra. Det är en högtid för att bringa lycka och välgång i livet. Högtiden inleddes redan förra veckan med en ceremoni där det planterades gröna växter som vattnades framför gudinnan Durga. Därefter pågick firandet i nio dagar. Den sista dagen var vi på en tempelceremoni där en särskild typ av blad välsignades, så att de ”blev” till guld. Därefter samlades alla utanför templet, där en gigantisk demon kallad Mahishasura hade byggts upp (hela historien är ganska omfattande och vi ska inte bli långrandiga, men ni kan läsa allt om denna hinduiska tradition här). Det hela slutade med en fyrverkerishow, dansande ormar (ej levande!) som sprutade eld och till slut sprängdes demonen i tusen bitar så att hela marken skakade. Det var en ordentlig smäll och vi blev lite chockade, med tanke på alla barn som fanns runtomkring. De verkade å andra sidan bara ha jätteroligt. 🙂

Samma dag genomfördes även en ”puja” (ceremoni) här på kontoret där allt arbetsrelaterat välsignades, och där bilar och motorcyklar pryddes med blommor och färg. Pumpor och kokosnötter krossades och en brahmin genomförde en ceremoni på sanskrit.

Foto: Caroline Nordvall
En bil utsmyckad inför pujan på DDS:s kontor. Foto: Caroline Nordvall
Foto: Caroline Nordvall
Bilarna pryddes med färg och blommor, och många traditionella soltecken målades. Foto: Caroline Nordvall


Sista dagen på Dussehra bytte alla de välsignade bladen med varandra och gjorde en namaste-gest för att bringa lycka till varandras familjer. DDS:s verksamhetsledare Sateesh sa även att man under denna dag bortser från eventuella konflikter med människor och är snälla mot varandra. En väldigt fin tradition, tycker vi!

Kramar från Kajsa och Caroline

Förväntningar och myter

Hej. Anna på India Office här. Det har varit några hektiska veckor sedan vi allihop anlände till Indien. Mycket nytt, många praktiska saker att ordna, många timmar lagda på att få saker som telefon och internet att fungera. Nu när allt börjar lugna ner sig lite är det dags för mina första steg in i bloggvärlden. Räkna med prat om Indien-kontoret, diskussion av senaste nyheterna i Bangalore och bilder på roliga skyltar. Jag tror starkt på att skriva om det man själv tycker är intressant, så bloggen är min ursäkt att gräva ner mig i i ämnen jag är nyfiken på.

Här tänker jag prata om vad jag fått höra om Indien och hur det stämde överens med verkligheten. Indien skildras inte så ofta i svensk media och när det dyker upp är det ofta samma saker man hör. Sånt som är ”allmänt känt” om landet. Jag tänkte det skulle vara kul att lista några påståenden man ofta hör och kommentera med egna upplevelser.

”Trafiken är livsfarlig” – Den allmänna bilden folk i Sverige har av indisk trafik är att den är totalt galen. Ser man en youtubevideo av bisarrt trafikkaos så är det ofta Indien som porträtterats. Med tanke på detta och alla varningar jag fått om att akta mig i trafiken var jag beredd på det värsta och lite till.

Det som mötte mig var inte alls vad jag föreställt mig. De stora vägarna är läskiga att korsa som fotgängare. Trafikstockningar är vanliga i rusningstrafik. Körstilen är annorlunda än i Sverige, mer otålig och offensiv. Folk gör manövrer ingen skulle tänka på i Sverige. Ett par gånger har våra rikschaturer blivit lite vådliga. Men allt som allt är det här inte alls illa, inte jämfört med vad jag hade föreställt mig. Man behöver inte pusta ut och tänka ”wow, jag dog inte” varje gång man korsat gatan.

”Indien är kaotiskt” – Ja och nej. Det fungerar helt enkelt inte likadant som Sverige gör. Om man med kaotiskt menar fullt av oförutsedda händelser, så ja. Självklart kan vi inte gissa oss till vad som kommer inträffa, vi är ju nykomlingar här.

”Det är människor överallt” – Det är det faktiskt inte. I Bangalore finns i allmänhet gott om plats. Inte överallt och inte hela tiden, men jag behöver i princip aldrig trängas. Naturligtvis skildrar mina intryck inte alla stadsbors vardag – jag tillhör den privilegierade grupp som inte behöver söka sig till de fullaste bussarna, till exempel. Men jag kan konstatera att alla Indiens transportmedel och offentliga platser inte är fullpackade såsom det låter när landet figurerar i media.

”Indier är pratglada och nyfikna på utlänningar” – Bangalore är faktiskt inte så olikt Sverige vad gäller socialt samspel. Man börjar inte prata med främlingar utan anledning. Det händer då och då att nån vi möter på gatan frågar var vi kommer ifrån, men vi har fortfarande inte hamnat i samtal med våra grannar. Främlingar håller sig i allmänhet på sin kant. Därmed inte sagt att folk inte är artiga och hjälpsamma. Står jag och ser förvirrad ut är det inte ovanligt att nån kommer fram och pekar ut vart jag ska gå.

”Du kommer att bli stirrad på” – Jag märker oftast inget, men Katarina har berättat att folk tittar på mig. Troligen är det just mig de tittar på eftersom jag saknar solbränna och i jämförelse med Katarina är kritvit. Då och då kommer nån fram och vill ta ett foto med oss. Det är lite udda att som nykomling i stan själv betraktas som en turistattraktion, men så länge folk är trevliga är det bara att le och hänga på.

”Maten är jättestark” – Det kan den vara, men all mat är det inte. Jag håller på att lära mig vilka ord jag ska hålla utkik efter för att hitta milda varianter. Jag kan försäkra eventuella oroliga anhöriga om att jag inte kommer svälta ihjäl.

”Man blir garanterat magsjuk i Indien” – Det här är nåt som alla som ska hit oroar sig för och nåt man konstant får frågor om. Indien är magsjukelandet nummer ett i folks tankevärld. Katarina och jag mår dock prima. Självklart ska man vara försiktig med vad man äter och dricker, speciellt i början, men att alla blir magsjuka är en myt. Skulle det hända är det dessutom troligare att man får en mildare släng av magproblem än att man blir utslagen i veckor. Magsjuk kan man bli i alla länder, inklusive Sverige. Hur mår ni därhemma, har vinterkräksjukan börjat gå än?

Alltsomallt tror jag inte jag hade så mycket förväntningar när jag kom hit, förutom de myter jag hört. Indien var mer som ett oskrivet blad för mig. Alltså kan jag inte riktigt säga om om det motsvarat förväntningarna, men jag kan berätta att jag trivs väldigt bra och att jag alltid vaknar peppad på att lära mig mera om omvärlden.

En fantastisk start!

Under vår första vecka i Pastapur och på DDS hade vi turen att få vara med på en konferens om ett projekt angående Sowing Diversity and Harvesting security through women, seed and nutrition. Under denna gästades DDS av samarbetsorganisationer, aktivister, forskare och juridiska experter från Indien. Med på konferensen fanns även representanter från Oxfam – Novib och Coventry University i England, som stöttar projektet. Så spännande!

Under veckan diskuterades en rad olika aspekter gällande projektet, som fokuserar på matsuveränitet. Ett återkommande ämne var rättighetsperspektivet inom jordbruksfrågor och jordbrukslagstiftning. I Indien har staten de senaste årtiondena lagt stort fokus på, och subventionerat, odling av bland annat ris och vete. Detta har resulterat i stora odlingar av monokultur, som lätt kan slås ut vid exempelvis förändringar i klimatet eller insektsattacker. Odlas istället flera grödor på samma åker innebär det större säkerhet för jordbrukaren. Om en gröda stås ut överlever alltid någon annan, och mattillgången säkras därmed.

IMG_1323
Foto: Kajsa Sennemark Aldman

Vi fick under tisdagen chansen att följa med på ett fältbesök hos några kvinnliga bönder utanför Pastapur. DDS arbetar uteslutande med kvinnor, framför allt kvinnliga daliter (kastlösa), i frågor gällande jordbruk. Det var väldigt spännande att få höra hur de använder sig av naturliga resurser både gällande gödsling och insektsbekämpning. Dessa kvinnor har ofta minst 20 olika grödor på sina fält i form av olika typer av ”millets”, baljväxter och okultiverade grödor. Millets är ett samlingsnamn för olika typer hirs. I Sverige säljs främst en typ av hirs men totalt finns det upp emot 90 olika sorter av denna näringsrika gröda. DDS är en del av Millet Network of India (MINI), som försöker öka den traditionella, ekologiska odlingen av millets i Indien.

Foto: Caroline Nordvall
Foto: Caroline Nordvall

Under hela veckan har ett filmteam bestående av kvinnor från trakten dokumenterat alla aktiviteter. Dessa kvinnor är daliter som har fått utbildning av DDS i filmskapande, med syftet att stärka kvinnors självkänsla, autonomitet och självförtroende. De är oerhört självsäkra bakom filmkameran och det är så kul att se!

IMG_1231
Foto: Kajsa Sennemark Aldman

Som avslutning på veckan genomfördes en så kallad PRA – Participatory Rural Appraisal. Kvinnor från olika byar tog med sig okultiverade växter som finns på deras åkermark. Dessa lades ut i ett rutnät och poängsattes utifrån olika kriterier så som smak, hälsoaspekter och medicinska fördelar. Detta ligger sedan till grund för utformningen av projektet.

IMG_1566
Bild från genomförandet av PRA:n. Foto: Kajsa Sennemark Aldman
IMG_1524
En kvinna lägger ut sina grödor under PRA:n. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

Vi har med andra ord haft en fullspäckad vecka med många nya intryck, kontakter och kunskaper! I slutet på veckan fick vi även till slut flytta in i vårt egna lilla hus (YEY!) där vi under helgen fick lite tid att landa. Den här veckan är den första på kontoret och vi har blivit lovade en mjukstart rent arbetsmässigt. Vår handledare Suresh ordinerar oss att spara på energin till alla festligheter som äger rum denna vecka. Det är nämligen festivalvecka i Telangana! Vi lovar att skriva mer om detta senare i veckan 😀

Ha det bäst så länge!

/Kajsa och Caroline

Fartfyllda dagar och förvrängd tidsuppfattning

För oss känns det som att vi ligger efter lite med bloggandet. Vi har irrat runt rätt mycket bland olika boenden och städer den senaste veckan, med begränsad tillgång till internet. Trots att det bara är fem dagar sedan vi lämnade Bangalore och resten av gänget känns det som en halv livstid – vilket trots allt passar oss rastlösa själar väldigt bra!

Torsdag natt tog vi tåget till Hyderabad. Där sprang killar omkring och sålde chai, chips, fruktsallad och någon friterad historia direkt från en gigantisk plastlåda som knuffades runt på golvet. Den sistnämna skippade vi. Istället festade vi loss på chai och på vår paneer butter masala – som visade sig vara rätt ordentligt mycket starkare än vanligtvis. Oh well. Det var bara att bita ihop och tugga, svälja, svettas och börja om, fort som tusan, innan man riktigt hann känna exakt i vilken utsträckning munnen faktiskt brann. Vi kan nog enas om att chai-teet var höjdpunkten på resan. 🙂

IMG_1067
Foto: Caroline Nordvall

05.40 var vi framme i Hyderabad och blev upphämtade av en förbokad taxi. I den nästintill sömnlösa dimman kändes det skönt att föraren hade koll på adressen, och smidigt kryssade sig tvärs igenom stan. Väl framme på hotellet fick vi vila lite och sedan dricka sött, starkt kaffe innan det var dags att infinna sig på kontoret för att träffa koordinatorn Jayasri. En fantastiskt vacker kvinna klädd i sari, och vi blev som vanligt helt hänförda av den feminina grace som genomsyrar hela det indiska samhället.

DSC04368
Jayasri, koordinator för Deccan Development Society i Hyderabad. Foto: Caroline Nordvall

Jayasri rekommenderade oss att åka runt med en turistbuss på lördagen. Jag (Caroline) placerades på en moppe bakom en av killarna som jobbar på kontoret, för att köpa biljetter. Tack gode Gud att det inte var jag som körde – och tack Svalorna för att ni har förbjudit oss att köra i Indien! Trafiken i Hyderabad var snäppet värre än i Bangalore, med bilar, rickshaws och moppar om vartannat. Och tutandet. Allt detta testosteronstinna tutande. Ska du svänga – tuta. Ska du köra om – tuta. Kan du inte köra om – kör i vägrenen och tuta oavbrutet under tiden. De enda som verkar kunna behålla lugnet i trafiken är korna. De lunkar på i sakta mak och verkar inte det minsta besvärade av all traffic madness.

IMG_1023
Foto: Kajsa Sennemark Aldman

Själva turistbussturen var rätt typiskt turistig. Vi kollade in några tjusiga byggnader, tempel och ett fort som tillhörde nizamen i Hyderabad fram till självständigheten, när egendomen skulle överlämnas till staten. Nizamen var världens då rikaste man, och var inte så pigg på att bli av med sina rikedomar. Staten fick ta i med hårdhandskarna och till slut hade herr Nizam inget annat val än att kapitulera. Vår guide tydliggjorde för oss att vi absolut inte skulle hinna klättra upp till toppen av fortet. Vi utmanade ödet och klättrade likt förbannat ändå. Resultatet blev massiva svettningar och en fantastisk utsikt över staden. Kolla in denna vackra vy över mångmiljonstaden som inte tycks ha något slut. Och så några andra snaps från dagen. Tyvärr fick man inte fota i templet Birla Mandir, så de bilderna får ni googla – otroligt vackert!

SONY DSC
Utsikt över Hyderabad från Golcanda Fort. Foto: Caroline Nordvall
SONY DSC
Monumentet Charminar, 400 år gammalt och lite av Hyderabads ikon. Foto: Caroline Nordvall
IMG_1102
Utsikt från Charminar. Den vita kupolen till vänster är ett sjukhus. Foto: Kajsa Sennemark Aldman
SONY DSC
Delar av Golcanda Fort, byggt som försvar vid krig och militära anfall. Foto: Caroline Nordvall


Där fick ni en rätt komprimerad version av helgens upplevelser. Men idag är det tisdag och mycket mycket mer har hänt sedan dess. Nu är vi i Pastapur där vi kommer att spendera resten av praktiken. Vi har fortfarande inte fått flytta in i vårt boende, och vardag och arbetsrutiner får vänta lite till. Våra första dagar här är en historia som vi sparar till nästa inlägg. (Okej, vi kan säga så mycket som att vi har blivit inslängda i hetluften direkt. Bokstavligt och bildligt talat.)

Varma, svettiga currykramar från Kajsa och Caroline

Curry, kor och kurtas i Bangalore

Nu är vi framme hela gänget! Efter en behaglig flygresa med aircondition och god mat landade vi i ett nattvarmt Bangalore.

De första dagarna har bjudit på resor med vilsna rickshawförare, införskaffande av fantastiska klänningar (kurtas), smaskiga middagar med curry i alla dess former, ofrivilliga springturer hem genom monsunregn och synen av kor som lugnt strosar omkring i trafikkaoset. Vi har även spenderat dagarna på Svalornas kontor med Anita och Abdul som introducerar oss till hur arbetet sköts här nere (och även räddar oss och vilsna rickshawförare på kvällarna – TACK Abdul!)

Ett annat vanligt inslag i vardagen är strömavbrott. Monsunperioden har i år sträckt sig in i oktober och strömmen kan gå när vi sitter på kontoret, när vi är inne i butiker, när vi står i duschen eller sitter och läser på kvällen. Här får ni föreställa er en bild på Kajsa bekvämt bakåtlutad i sängen med näsan i en bok och pannlampa i pannan. 🙂

Nedan ser ni några bilder från dessa första dagarna. De första bilderna visar vår första måltid i Bangalore på en jättetrevlig vegetarisk restaurang som vi blev rekommenderade. SÅÅ gott!! På tredje bilden sitter vi på en restaurang som några av tjejerna har gjort till lite av ett stammishak. Hit gick vi allihopa och åt en jättegod middag och det blev… Curry!! (Surprise…) Mums! På den sista bilden står vi uppställda allihopa i våra nyinköpta kurtas. Värsta snygga gänget!!

IMG_0818
Foto: Kajsa Sennemark Aldman
IMG_0820
Foto: Kajsa Sennemark Aldman
IMG_1002
Foto: Privat
IMG_0963
Foto: Privat


Idag får vi besök av två representanter från civilsamhället i Indien. De ska prata om kvinnorörelsen och daliters (kastlösas) rättigheter, vilket ska bli väldigt spännande att lyssna på. I morgon går färden vidare till våra respektive organisationer. Vi två (Caroline och Kajsa aka ”Dreamteam”) kommer ta nattåg till Hyderabad där vi ska spendera ett par dagar på DDS kontor innan vi åker vidare till Pastapur där vi kommer tillbringa resten av praktikperioden.

Hoppas ni har det bra hemma i Sverige!

/Kajsa och Caroline