Annas Bangalore-lista

Innan mina minnen av Indien bleknar tänker jag skriva en lista över alla mina favoritställen i Bangalore. Mest för att själv komma ihåg, men även för att förse bloggens läsare med tips för framtida vistelser i Bangalore.

Jag och Katarina bodde och arbetade i norra Bangalore (Horamavu Agra och Babusapalya), så jag har mest utforskat stans norra delar. Alla mina rekommendationer är personliga åsikter och behöver inte nödvändigtvis ha koppling till verkligheten så som nån annan upplever den.

 

Bokhandlar

Blossom på Church Street har både begagnade och nya böcker. Charmigt, överfullt ställe där man kan utforska länge och komma ut med alla möjliga fynd. Man kan även sälja sina begagnade böcker till den här bokhandeln.

Sapna är en stor kedja som har både böcker, filmer och musik. Och en massa andra prylar, men böcker är ju det viktigaste.

Kläder

Max är ett bra ställe att köpa indiska vardagskläder till ett rimligt pris och bygga en basgarderob.

På Commercial Street i centrala stan kan man hitta allt möjligt i klädväg, från silver och handvävda sjalar till billiga vardagskläder. Rekommenderas för köp av souvenirer, presenter och klädshopping för skojs skull.

Fab India säljer lite lyxigare indiska kläder i bra kvalitet.

Köpcenter finns lite överallt. Garuda Mall i centrala Bangalore rekommenderas för den som vill ha lite dyrare kläder eller prylar. Här finns bl. a. Mango, Forever 21 och Shopper’s Stop, där jag köpte finklänning att ha på ett bröllop. På bottenvåningen finns sjukt god chokladglass. För den som bor i närheten av Hennur rekommenderas Elements Mall vid Nagavara flyover. Här finns bl. a. Sapna, Max, ett stort SPAR och en bio.

Gym

Vi tränade på Bounce i området nära Svalornas kontor. Nybyggt och väldigt fräscht.

Nattliv

För den som vill ut och dansa rekommenderar jag Indiranagar-området, speciellt 100 Feet Road. Jag har varit på klubben Black Rabbit ett par gånger och haft väldigt trevligt. Helt okej musik, gott om trevligt folk, bra dansgolv. Andra hippa områden längre söderut såsom MG Road, Brigade Road och Koramangla lär också ha bra klubbar. Ha i åtanke att trafiken tar lång tid och att alla klubbar stänger runt 1.

Bäst kyckling

7 Plates har grillad kyckling marinerad i olika såser och serverad på tallrik eller i wraps. Deras malai tikka är ärligt talat den bästa kyckling jag ätit. 7 Plates ligger i Kammanahalli, på en gata som korsar CMR Road och innehåller flera bra restauranger och caféer. Sväng av CMR Road ungefär vid Baskin Robbins.

Bäst falafel

Al Amanah Cafe, 5th Main Road i Kammanahalli. Falafelrulle med majonnäs, sås, stekt ägg, sallad och tomat, plus stekt svamp. Jag upprepar, stekt svamp! Supergott och mättande. Falafelkännarna i praktikantgruppen konstaterade att det var god falafel, men förstås inte lika fantastisk som i Malmö eller Lund.

Bäst glass

Natural är en kedja som säljer urgod glass utan kemikalier. De har en mängd olika sorters fruktglass, men även smaker som choklad och jordgubb. Mina favoriter är vattenmelon, sitaphal och papaya-ananas. Natural i Kammanahalli finns på 11 ställen i stan, bl a vid CMR Road, på samma gata som 7 Plates.

Bäst banankaka

Bästa banankakan finns på Golden Loaf Bakery på Horamavu Agara Main Road, halvvägs mellan Agara och Babusapalya.

Bäst cupcakes och tårta

Cupcake Noggins på CMR Road. Jag rekommenderar chokladtryffeln, som är stor som ett plommon och smakar kladdkaka. Katarina älskar deras red velvet cake och red velvet brownies.

Andra bra restauranger

Rasta är en bar/restaurang som ligger på 7th Main Road i Kammanahalli. Hit har praktikanterna åkt många gånger för en middag ute.

Arbor Brewery är en restaurang/bar/mikrobryggeri som ligger i centrala stan, nära Garuda mall. Här finns god mat i västerländsk stil, vackra lokaler och ett stort utbud av öl.

När Svalornas kontor beställer in lunch kommer den vanligen från Tamarind, en mysig restaurang som ligger vid Ring Road ca 10 min från Svalornas kontor bilvägen.

Sri Krishna Bhavan är en liten vegetarisk restaurang i Babusapalya, vid Ring Road och inom gångavstånd från Svalekontoret. När jag inte haft matlåda med mig har jag köpt med mig mat härifrån. Färskt, fort och billigt.

Hämtmat

Många restauranger levererar mat till ens dörr utan extra kostnad om man bor i närområdet. Vårt favoritställe att beställa hem mat från heter Darbar. Jättegoda masalas och Kerala paratas. Jag kan även rekommendera den kinesiska restaurangen Delicacy. Deras chicken momos är min hämtfavorit.

För den som ibland får ett desperat sug efter pizza kan jag berätta att Domino’s levererar till många ställen i Bangalore. Deras onlineformulär funkar inget vidare, kolla in menyn på nätet och ring dem istället.

 

 

 

 

Tack och hej

Det här känns smått overkligt men vi har nu avslutat vår sista vecka på DDS. Det blev ett avslut som varade i tre dagar, och som inleddes med premiärvisningen av vår dokumentär i torsdags. Yeeeeey, fantastiskt att vi lyckades skriva manus och klippa ihop allt på tre veckor – och att vi dessutom har haft ett otroligt smidigt samarbete! Lite nervigt att visa den, inte bara för hela DDS-staben, utan även för ett västafrikanskt filmteam som var på besök. Men det hela gick superbra och vi fick fina omdömen om filmen. Vi blev även serverade en delikat millets-middag upplagd på bananblad och blev ordentligt avtackade.

IMG_6569

Dagen efter var det dags för den sista, för oss, dagen av biodiversityfestivalen! Den bjöd på mycket musik, sång och dans och ett stormöte där även högt uppsatta politiker på delstatsnivå medverkade och visade sitt stöd för DDS arbete. På bilden ser ni oss festklädda tillsammans med vår fina handledare Suresh som tillsammans med resten av staben hade på sig en specialdesignad t-shirt med trycket ”Grow, Eat, Think Millets”. Vi fick självklart med oss varsin tisha så att vi kan sprida vidare millets-budskapet i Sverige 🙂 En sista detalj som vi är mycket nöjda över är att vi inte bara knöt våra saris helt själva, utan även fick beröm för det! (Istället för att kvinnorna river av oss hela tygstycket och knyter om det, vilket har varit den vanliga proceduren de tidigare gångerna).

IMG_6615

Lördagen bestod av utvärderingsmöte och avsked av våra medarbetare och vänner här i Pastapur. Särskilt känslosamt blev det att säga adjö till vår hemhjälp Chekuntalama, som vi trots språkbarriären har kommit nära. Vi tackade av henne med fika och några presenter. Det känns extra tungt att åka ifrån henne eftersom att hon är starkt beroende av arbetstillfället som praktikanter och besökare på DDS erbjuder. Hennes inkomst är därmed starkt oregelbunden. Det sociala skyddsnätet är en av många skillnader mellan Indien och Sverige, och något vi tänkt mycket på.

De här månaderna har varit en tid för reflektion, lärdomar och nya insikter. Det har stundtals varit tufft – ärligt talat ganska ordentligt tufft – men det har även varit SKITKUL! Vi vill uppmuntra alla nyfikna studenter att ta chansen att söka en praktikplats utanför Sverige. Håll utkik på Svalornas hemsida inför annonseringen för hösten 2016!

Med detta tackar vi för oss. Vill ni se fler tjusiga bilder från festivalen och från vår tid i Indien, kolla in Svalornas instagramkonto @svalornaib som vi har ansvarade för under förra veckan!

Stooooooor varm kram på er!
Kajsa & Caroline

 

Den fantastiska ”skitgöran”

Något som jag verkligen hoppades få lära mig mer om när jag kom till Indien var om ekologiskt jordbruk och naturliga sätt att hantera sjukdomar och svamp hos grödor. Igår åkte vi spontant med och besökte en by i närheten av Pastapur tillsammans med filmteamet från DDS. På schemat stod att göra ett ekologiskt flytande gödsel och inte nog med att vi fick vara med och bevittna detta, vi fick även tag på receptet på detta mirakelmedel!

För att förstå hur en ska tänka när det kommer till gödsel måste en först kunna några grundläggande saker kring växtlära. En växt behöver en mängd olika näringsämnen för att kunna må bra och för att kunna utföra fotosyntesen och på så sätt växa. Alla dessa näringsämnen förutom syre, kol och väte tas upp genom rötterna på grödorna och behöver därför vara tillgängliga i jorden. Ofta finns de flesta av näringsämnena i jorden, men för att växten ska kunna utnyttja dem får de inte vara bundna till något annat än vatten, vilket ofta inte är fallet. Idag finns det mängder med syntetiskt framställda gödsel med näringsämnen men dessa är inte alltid bra för varken jorden eller miljön. Sedan urminnes tider har naturligt gödsel används i form av avföring från djur men även dessa har utvecklats i generationer och idag finns det många recept för att göra det bästa gödslingsmedlet.

IMG_6335
Några kvinnor som rensar ogräs på fältet. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

Så vad består det ekologiska gödslet av och hur gör en det? I det receptet vi fick lära oss idag är kodynga basen. Anledningen till detta är för att kodynga är rik på näringsämnen så som fosfor, kalcium och kväve. För att göra gödslet börjar du därför med att ta kodynga och blanda ihop det med ghee. Ghee är ett fett som kommer från komjölk. Gheet knådas in i dyngan med händerna och ska sedan stå i 4 dagar. Varje dag ska det röras om för att det verkligen ska blandas in i varandra ordentligt. Sedan är det dags att tillsätta övriga ingredienser. Först tre andra saker från kon som också är rika på fosfor, kalcium och kväve – urin, mjölk, curd. Alla ingredienser från kon innehåller desssutom mycket viktiga bakterier som grödorna kan dra nytta av. För att dessa bakterier ska växa till sig och bli fler behövs ytterligare några ingredienser. Väldigt mogna bananer och jaggery (en förprodukt till socker) ger mat i form av socker till bakterierna så att de växer till sig. Alkohol i form av toddy tillsätts för att sätta igång en jäsningsprocess och även vatten och kokosvatten tillsätts. Denna blandning skall sedan stå i 15 dagar och röras om varje dag innan den kan användas. Beroende på i vilket utvecklingsstadium som grödan befinner sig i kan en sedan antingen bevattna till rötterna eller spraya det på grödan.

Bloggbild
Ingredienserna till gödslet (förutom vatten och kokosvatten). Foto: Kajsa Sennemark Aldman

 

IMG_6358
Radjibai knådar ihop kodynga med ghee. Foto: Kajsa Sennemark Aldman
IMG_6376
Uday hjälper Radjibai att hälla i mjölken. I bakgrunden står och Janibai, Irkibai och Nirmanibai och tittar på. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

Förutom att få lära oss fantastiskt mycket om gödsel och insektsbekämpning fick vi träffa några fantastiska damer, ta fina bilder och filma till vår dokumentär. I vanlig ordning var det en hel del oklarheter och väntan på det ena och det andra men jag känner mig mer och mer bekväm med ovissheten som följer med att spontant åka iväg på ett fältbesök. En toppendag med andra ord!

 

IMG_6317
Att knaga på sockerrör är populärt! Foto: Kajsa Sennemark Aldman
IMG_6268
Jandibai plockar ogräs. De organgea blommorna är Marigold. Dessa används som naturlig insektsbekämpning då insekterna attackerar dessa istället för grödorna. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

 

För den som känner sig extra pysslig denna lördag så kommer här receptet på detta fantastiska flytande gödsel:

receptgblogg

Det är svårt att förstå att det bara är drygt 2 veckor kvar tills vi åker hem till Sverige. Det kommer kännas tråkigt att lämna men samtidigt ska det bli skönt att komma hem och få krama om mina vänner och min pojkvän igen. Men än är det inte slut på det roliga, nästa vecka har jag och Caroline hand om instagram, biodiversity festivalens sista mandal ceremoni äger rum och vi ska ha filmvisning med kontoret på vår film! Vi lovar att hålla er uppdaterade.

Ha det bäst,

Kram
Kajsa

Mörk skugga över Republic Day

Idag, den 26 januari, firas Republic Day i Indien. Idag är det 66 år sedan konstitutionen började gälla, efter en lång frihetskamp från det brittiska kolonialstyret. Indiens konstitution är världens längsta och tillskriver Indien som en socialistisk, demokratisk republik som ska trygga medborgarna rättvisa, jämställdhet, frihet och främja ”broderskap” mellan dem. Senare skrevs även sekularism in i texten.

Under författandet av konstitutionen hade Dr. Ambedkar en nyckelroll. Ambedkar var född dalit och blev den förste daliten att få en universitetsutbildning, han studerade i USA, England och Tyskland. Senare revolterade han mot kastsystemet och konverterade till buddhismen, tillsammans med en halv miljon daliter som följde hans exempel. Sedan dess har kampen mot kastsystemet varit stark i landet, samtidigt som motkrafterna blivit allt mäktigare. Idag är debatten djupt polariserad där högernationalistiska ”hindutva”-anhängare fördömer icke-hinduiska seder och traditioner.

ambedkar
Ambedkar. Foto tillgängligt på Creative Commons via http://bit.ly/1KCEpCN

Instead of egalitarianism, the Hindu Right believes in an archaic arithmenic of ”adhikaar and bahishkaar”, entitlement and exclusion, based on cast, religion and gender, skriver Ananya Vajpeyi, ledarskribent på The Hindu. Den hindunationalistiska rörelsen är stark i det indiska samhället, även på politisk nivå och inom akademin. Det är svårt att förstå hur samhällsdebatten har kunnat ändras så radikalt från Ambedkars sekulära och demokratiska åsikter. Indiens kastsystem är idag, trots den progressiva grundlagen och ett flertal anti-diskriminerande tillägg, (det senaste från förra året,) fortfarande djupt förankrat och legitimerat inom stora delar av samhället.

I år skuggas Republic Day av den senaste tidens nyhetsrapportering, som är en mörk historia som tydliggör fragmenteringen inom det indiska samhället. I korta drag handlar det om detta:

En ung forskarstudent blev för en tid sedan avstängd från Hyderabads universitet och fick sitt stipendium indraget, tillsammans med fyra andra studenter. Mannen, Rohith Vemula, var dalit och social aktivist och kämpade mot diskriminering av daliter och andra marginaliserade grupper. Han var även medlem i The Ambedkar Students Association, (ASA), som länge haft en konflikt med en annan studentorganisation (ABVP) med rötter i det hindunationalistiska partiet Rashtriya Swayamsevak Sangh (RSS). I historien finns en del frågetecken. Några killar från hindutva-rörelsen sade sig ha blivit attackerade av en mobb från ASA, vilket utlyste en politisk reaktion där två högt uppsatta politiker skrev ett brev som nu läckt ut. Bland annat beklagade de att ”University of Hyderabad has become a den of casteist, extremist and anti-national activities”.

Det här började så tidigt som hösten 2014, varefter händelseutvecklingen trappades upp avsevärt. Den 18 december 2015 gick det så långt att studenterna från ASA blev avstängda från alla allmänna områden på campus utanför föreläsningssalar och dylikt. De tilläts heller inte bo kvar på området. Sedan en tid tillbaka hade de även fått sina stipendier indragna. Den 1 januari i år gick skolledningen ett steg längre och blockerade de fem studenternas studentrum. Massiva protester utbröt då, där stora delar av universitetets studenter fördömde skolledningens agerande. Efter en utdragen process valde en av studenterna, Rohith Vemula, slutligen två veckor senare att ta sitt liv.

Händelsen har väckt kraftiga protester mot skolledningens agerande och bör ses i skenet av en rad andra liknande händelser de senaste åren. Mellan 2007 och 2013 valde 11 studenter att ta sitt liv, enbart på Hyderabads universitet. De flesta av dessa var daliter. Nu talas det om ”institutionellt mord” där ett flertal politiska nyckelpersoner pekas ut som ansvariga för den tragiska händelsen. Åtal har väckts mot de anklagade och offrets familj har fått en ekonomisk kompensation. Nu är många unga oroliga inför framtiden, där de befarar att detta kan vara början på en än värre ”hindutva”-våg.

 

The Hindu, 23 januari
The Hindu, 23 januari

Min kollega Tija har under veckan befunnit sig mitt i händelsernas centrum i Hyderabad. Hon har nära band till de drabbade och jag har under veckan följt hur hon har deltagit i en debattstorm på sociala medier. Igår var hon tillbaka på jobbet med blandade känslor. Vi pratade mycket om det som hänt, om hur media har rapporterat om händelsen och om den ökade individualismen i samhället. Vi jämförde Sverige och Indien, pratade om sekularism, mångkultur och statens roll i de båda länderna.

Indien har länge ridit på vågen som ”Världens största demokrati” där hinduer, muslimer, kristna, sikher, buddhister jainister och andra troende och icke troende lever sida vid sida. Merparten av landets invånare, runt 80 procent, identifierar sig ändå som hinduer, och med en sådan majoritet blir det relevant att ställa frågan hur länge världens största demokrati faktiskt kan hålla ihop? Är det bara en tidsfråga innan den hindunationalistiska rörelsen övermannar Ambedkars arv?

Teoretiskt sett har Indien goda förutsättningar för att fortsätta vara ett tolerant samhälle. Hinduismen är den enda stora religionsåskådningen som inte anser sig predika den enda sanna läran. Hinduism, I assert, is a civilization, not a dogma. Truth is one, the Hindu believes; but there are many ways of attaining it, skriver Amartya Sen. Tyvärr är den teoretiska definitionen av hinduism inte tillräcklig och situationen idag ser uppenbarligen mycket annorlunda ut i praktiken. Kanske förutsåg Ambedkar den kommande utvecklingen när han bekände sig till ”den religion som lär ut frihet, jämlikhet och broderskap”.

Det är omöjligt att som utomstående novis västerlänning försöka förstå den oerhört komplexa samhällsbilden i Indien. Extra klurigt blir det för en sekulär agnostiker från Sverige. Mina många samtal med kollegor och andra människor jag träffat under dessa månader har fått mig att tänka vidare över paralleller mellan den nationalistiska utvecklingen i Indien, i Sverige och globalt. Visst, vi människor har mycket som skiljer oss åt. Men även mycket som enar oss.

Ambedkars försök att hålla ihop nationen vilade på övertygelsen om att ”We are Indians, firstly and lastly”.

Exakt så. Vi är alla människor.

_______________________________________________________

Intresserad av att veta mer om kastsystemet i Indien?
Läs bland annat Sara C:s  och Sarahs inlägg på samma tema.

Källor och länkar till mer information om fallet:

http://www.thehindu.com/todays-paper/dalit-research-scholar-kills-self-after-15day-protest/article8118471.ece

http://www.thehindu.com/news/cities/Hyderabad/four-booked-in-dalit-student-suicide-case/article8120068.ece

http://www.thehindu.com/opinion/lead/rohith-vemula-suicide-dalit-and-higher-education-discrimination-on-the-campus/article8152216.ece

http://www.thehindu.com/opinion/lead/dalit-student-rohith-vemula-suicide-ancient-prejudice-modern-inequality/article8124315.ece

http://www.thehindu.com/news/cities/Hyderabad/some-optimistic-some-feel-this-is-just-the-beginning/article8142759.ece

http://www.thehindu.com/opinion/op-ed/dalits-and-the-remaking-of-hindutva/article8148222.eckast

http://beta.bodhicommons.org/article/rohit%E2%80%99s-murder-an-indication-of-a-broader-conspiracy

 

Vårt sista fältbesök

Mellan 10-16 Januari genomförde vi vårt sista fältbesök i Indien (Madurai).

Detta var ett av fältbesöken jag såg framemot då min vän Veronica Ahlenbäck (läs om hennes erfarenheter för två år sedan här) praktiserat genom Svalornas partnerorganisation Evidence och bodde där i några månader. Veronica sitter numera i Svalornas styrelse och har efter praktiken fortsatt sitt engagemang i Lund.

För denna sista resa så följde vår tolk Lourdhu Mary och Anna från India Office med. Till skillnad från tidigare fältbesök som jag och Sarah har gjort så var områdena vi besökte mycket fattiga.  De flesta hem vi besökte tillhörde personer från SCs eller STc  (schedule caste/tribe). Det är Indiens officiella benämning på historiskt förtryckta grupper som staten har tagit särskilda åtgärder för att inkludera i samhället. Bland de som räknas som SCs är daliter.

IMG_6066
Anna och Sarah på bussen

Delstaten Tamil Nadu är en av de rikare delstater i Indien och det medför att Tamil Nadu ger större mängder basvaror gratis eller till reducerat pris som exempelvis ris för de hushåll som innehar ration card. Ration card är viktigt för personer som lever i fattigdom och är ett sätt att hjälpa dem i deras situation.  Jayalalithaa Jayaram som är chef minister i Tamil Nadu har startat flera matprogram för personer i fattigdom. Därav brukar hon också kallas för Amma Unavagam, som betyder ”Mamma restaurang” på tamil. Delstaten sponsrar också hushållsartiklar för de hushåll som innehar ration card där Ammas ansikte pryder artiklarna.

Under vårt besök så hade flera hem hushållsartiklar där Ammas ansikte syntes, ett tecken på att de innehar ration card och är en av de socioekonomiska grupperna i Indien som behöver stöd.  För Pongal firandet (skördefest) som firades förra veckan (14-16 januari) ger Tamil Nadu extra saker för hushåll med ration card som exempelvis sarees samt 100 rupees (14 skr) som present.

Vi firade Pongal den 15 januari i Virudhunagar hos Women´s collective (WC) Madurais koordinator Uma. Hon och hennes by tillhör SCs (daliter). Där genomförde vi intervjuer hos bönder och barngruppen som WC arbetar med. I byn så finns det ingen tillgång till vatten och toalett/badmöjligheter saknas. Närområdena runt Madurai är drabbade av torka och trots att Januarimånaden är den kallaste månaden under året så är det runt 30 grader. På grund av bristen på vatten tvingas personerna i byn att köpa vatten en gång i månaden som ska räcka månaden ut. Vattnet ska räcka till att dricka, laga mat, tvätta och hygien. Något som är svårt att få det att räcka till och samtidigt dyrt.

IMG_6239
Byn välkomnar Lourdhu Mary
IMG_6236
Barngruppen i Virudhunagar
IMG_6250
Jag i Virudhunagar

Under Pongal så fick vi bland annat agera som domare för att döma en kolam tävling och titta på dansakter och vara med när barnen fick leka lekar. Vi fick till och med dansa lite själva och jag hade lätt lagt upp filmen/bilden om någon av våra kameror hade förevigat stunden.

IMG_6259
Kolam tävling
IMG_6258
Denna Kolam valdes som vinnare
IMG_6270
Lekar i byn
uma.sarah.1
WC koordinator Uma och Sarah

Fattigdomen i Indien reagerar jag fortfarande på, även om jag inte reflekterar över det lika mycket som jag gjorde i början. Det var svårt för mig att komma till Chennai i oktober och bland det första se en undernärd man som var för svag för att kunna förflytta sig utanför tågstationen. Jag har under mina resor runtom i världen sett relativ fattigdom men den absoluta urbana fattigdomen var ny och den är mer synlig här-speciellt i sammanhang där också personer från andra socioekonomiska klasser vistas.

När jag har diskuterat fattigdom med indiska stadsbor så har många påpekat att en majoritet av personerna som tillhör den absoluta fattigdomen i städer är personer från ursprungligen rurala områden som åker till storstäder för att finna jobb, men utan socialt skyddsnät, eller andra möjligheter till självförsörjning (jordbruk) så kan det bli väldigt svårt- speciellt då det är dyrt att bo i storstäder. De indiska storstäderna likt många andra storstäder i låg/mellaninkomstländer förväntas expandera då urbaniseringen blir allt vanligare. Betalda jobbmöjligheter till skillnad från självförsörjande jordbruk lockar många att urbanisera och hoppas på en bättre framtid för sina familjer.

Romantisering av fattigdom är ett vanligt fenomen i väst och hos oss som är privilegierade nog att sällan behöva tänka på mat och trygghet. Det finns kännedom om att personer som lever i fattigdom ofta samarbetar och delar med sig av sitt tillfälliga överflöd till andra, detta betraktas som generöst/ vackert – att de finns där för varandra och att i något avseende så har dem det ok. Trots att jag vet att många som romantiserar fattigdom inte menar något illa, så är det ett sätt att förminska eller underlätta de komplexa känslorna som uppstår när vi själva lever i ett tryggt överflöd och andra saknar den tryggheten helt. Den synliga fattigdomen ifrågasätter vår egen identitet och rätt till vår egen socioekonomiska trygghet.  I Indien är fattigdomen påtaglig och den ifrågasätter rätten till min socioekonomiska trygghet ofta.

Jag tänker på vilken roll organisationer har för att underlätta möjligheterna för andra och på hur viktigt det är att få in intäkter och visa den verklighet som personer i fattigdom lever i, samtidigt som man inte ska beröva dem från deras agens eller porträttera dem som offer. Jag beskyller ofta status quo på strukturer och passivitet, men även prestationssamhället/kapitalismen som globalt dominerar systemet vi är en del av. Systemet ger lite utrymme och tid att reflektera över privilegier och många av oss är på vår egen självförverkligande resa där vi strävar efter att få mer och där ansvar samt plikter sakta tar över vår tid och engagemang för andra.

Personer i fattigdom har agens men är en del av ett politiskt/ socialt system där ojämlikheterna och passivitet upprätthålls i många sfärer, både nationellt och internationellt, vilket försvårar kampen mot fattigdom och personers rätt till trygghet. Likt Virudhunagars fall där faciliteter samt rättigheter som personer i fattigdom och personer som tillhör SCs/STc saknar. Trots att biståndsarbetare/organisationer arbetar emot och även ibland med maktstrukturerna för att skapa förändring så sker parallellt den största och viktigaste kampen hos personerna som själva lever i utsatthet.  När vi intervjuade barngruppen (4-15 år) i Virudhunagar så berättade dem om gångerna de har pratat med de högre uppsatta politikerna i området om deras situation och på vilka sätt de har försökt påverka. När vi frågade dem vad som driver dem att fortsätta trots att förändringarna har varit små så sa en flicka:

Vi gör det för vår och andra generationers skull. Vi kommer en dag ha alla faciliteter vi inte har nu. Vi tror på framtiden.

Detta har varit återkommande i mötet med alla personer som vi har träffat under våra sammanlagt fyra veckor i fält. Hoppet om framtiden. Att kampen som drivs av personer som lever i fattigdom eller andra former av utsatthet kommer ge förändringar till det bättre. Women’s collectives roll är att stötta dem i deras kamp.

Festival – igen!

Nu har vi varit tillbaka i Pastapur några veckor efter ledigheten och det har varit full rulle! Efter att äntligen ha insamlat tillräckligt med material har vi kunnat börja skriva manus och klippa dokumentären som nu är på god väg mot att bli färdig.

Första veckan tillbaka var Kajsas mamma på besök och vi fick chans att visa henne runt litegrann samt äta på milletsretaurangen – mysigt! Förra veckan var det dags för invigning av biodiversity festivalen och då hade vi dessutom besök av Katta. Biodiversity festivalen anordnas varje år av DDS och syftar till att uppmärksamma och synliggöra mångfalden av frön och grödor med fokus på millets. Öppningsceremonin innehöll dans, mat, vagnar och tjurar i fantastiska färger och till och med Caroline var med och dansade!

Vi låter bilderna tala för sig själva!

SONY DSC
Förberedelser dagarna innan festivalen. Här limmas frön på plattor som sedan dekorerade vagnarna. Foto: Caroline Nordvall
IMG_5915
Vi var uppklädda dagen till ära! Caroline har på sig sin dans-outfit som alla kvinnor i dansgruppen hade. Foto: Privat
IMG_5822
Några lokala kvinnor som har med sig sina fröer till festivalen. Foto: Kajsa Sennemark Aldman
IMG_5836
Det var dans i mängder! Foto: Kajsa Sennemark Aldman
IMG_5853
Här ser ni bränningen av ”GMO-bomullsdjävulen” för att visa sitt missnöje mot GMO-bomull som orsakat mycket skada i området. Foto: Kajsa Sennemark Aldman
IMG_5876
Till och med tjurarna var uppklädda till tänderna! Foto: Kajsa Sennemark Aldman

 

 

Ha det så bra!

Kram

Kajsa och Caroline

 

 

Life

Hej hej bloggen!!

Den senaste tiden i Indien har gått för fort. Som några av er vet så har min hälsa varit dålig vilket medförde att min energinivå var låg under en period.  Därav bloggtorka. Sedan har bara tiden runnit iväg men det är så när man har privilegiet att få uppleva så mycket hela tiden! Jag är väldigt tacksam för det.  Jag och min praktikantkamrat Sarah har också levt i Chennai under översvämningskatastroferna. Läs mer om situationen som Sarah har skrivit om här. Översvämningarna har inneburit att många har förlorat sina hem, jobbmöjligheter, och att sjukdomar har spridits. Organisationen vi praktiserar på Women’s collective har arbetat hårt för att kunna hjälpa sina medlemmar. Har ni möjlighet att fortfarande donera pengar för situationen i Chennai så skulle jag rekommendera att ni gör det.  Stora delar av Indien har haft insamlingar och det har varit rörande att se engagemanget som har funnits för situationen som har varit här i Chennai och dess närliggande områden.

Jag har återvänt till Chennai efter drygt 1 månad iväg pga möten, fältbesök och semester. Vi åkte i början av december till Bangalore för praktikantmötet på Svalornas huvudkontor i Indien.  Tiden där fylldes med att prata om praktikplatserna och komma bort lite från vardagen med vår praktikantsamordnare Maria.

IMG_5872
Bangalore
IMG_5439
Bangalore

Efter mötet i Bangalore åkte vi på vårt nästa fältbesök i Nilgiris- Kotagiri, i sällskap med Katarina (Indian Office).  Våra fältbesök innebär ofta att vi åker runt och hälsar på olika jordbrukkollektiv som kvinnor driver och prata med dem om kvinnors rättigheter och möjligheter i området.

IMG_5533
Fältbesök Kotagiri
IMG_5572
Katta och Sarah
IMG_5550
Jag i Kotagiri

Efter avslutat fältarbete så var det dags för semester. Jag stannade  kvar några dagar hos Sara E och Tilda som praktiserar på Keystone Foundation i Kotagiri innan jag reste till Hyderabad till min vän Sreehari. Jag och Hari bodde tillsammans (studentkorridor) i Linköping under vår studietid. Vi hade inte setts på drygt 1 år och det är galet att vi kunde träffas så snart i Indien.  Vi besökte Ramoji- film city och hängde i Hyderabad. På julafton fick jag en tårta av Haris kusiner och vi hängde sedan på en posh salsaklubb där vi akwardly knappt vågade dansa för att vi inte var så duktiga som alla andra danspar.  Under hela kvällen utvecklades våra salsamoves. Ni skulle ha sett #noshame.

IMG_5719
Ramoji- Film city
IMG_5838
Min jultårta!
IMG_5704
Sreehari!

Efter Hyderabad åkte jag till Bangalore för att sova hos Anna (Indian Office) för att nästkommande dag åka tillsammans till Kochin i Kerala. Där mötte vi upp Tilda för en veckas ledighet. Jag hade gjort mycket efterforskning innan jag bokade vårt hotell. Hard work pays off mina vänner och hotellet var väldigt bra. Vi slappade en del vid poolen och hängde i området. Här firade vi också in det nya året med fyrverkerier och med lite ångest över vad som kommer hända sen i våra liv #everydaylife

IMG_5938
Morgonmys i Kochin
IMG_5918
Vackra  Tilda
IMG_5965
Anna njuter av life!
IMG_5943
Fabulous vid poolen #loveme

Toodles!

Klimatförändringar slår akut mot bönder

Vi sitter på ett tåg på väg från delstaten Orissa, där vi har varit på fältbesök hos en partnerorganisation till DDS. Vi lämnar de vackra bergen, de djupa dalarna och den prunkande grönskan. Den vackra naturen knockade oss totalt. Ändå är det människorna vi mött som har gjort djupast intryck. Vi har intervjuat bönder till vår dokumentär, och fått ta del av deras historier och bekymrade ansikten när vi frågar om de har märkt några förändringar i klimatet de senaste åren. Alla vittnar om samma sak. Det är väldigt torrt, för varje år blir det allt färre regndagar. Grundvattennivåerna sjunker, skörden dör. Ändå är dessa lantbrukare lyckligt lottade jämfört med skuldsatta ris- eller bomullsodlare som har satsat på konventionella jordbruksmetoder.

SONY DSC
Bild från byn Ungamaha i Orissa. Här bor runt 600 människor som lever på jordbruk och uppfödning av djur. Det här året har de slutat använda kemiska bekämpningsmedel och får nu stöttning från MINI-nätverket för att helt ställa om till ett ekologiskt diversifierat jordbruk med millets som huvudgröda. Foto: Caroline Nordvall
SONY DSC
En torr brunn i byn Bodilipadar. Foto: Caroline Nordvall

De bönder vi pratat med har satsat på ett diversifierat jordburk med stöd från DDS och partnernätverket MINI – Millet Network of India. Millet är en klimatresistent och näringsrik gröda som går bra att odla även i ett mycket torrt klimat. (En typ av millets säljs i Sverige som hirs, annars har inte millets-marknaden nått Europa än.). I princip allt jobb vi som praktikanter får ta del av på DDS handlar om millets, som marknadsförs som ”the miracle crop”.

SONY DSC
Den här typen av millets heter ”korra”, och översätts som ”foxtail”. I Sverige säljs detta under namnet hirs. Hirs har en mängd positiva hälsoeffekter och kan bland annat hjälpa till att kontrollera kolesterolnivåer och minska risken för diabetes. Foto: Caroline Nordvall

Vi får ibland hålla oss för skratt på konferenser och när vi intervjuar representanter för MINI-medlemmar när vi hör uttalanden som ”Nutrition, climate…whatever the problem – millets is the answer!” Men när skrattet har lagt sig känner även vi oss smått nyfrälsta. MINI-nätverket är ett fantastiskt initiativ, och intresset från potentiella nya medlemmar är stort. I takt med att klimatet förändras kommer drastiska förändringar inom jordbrukssektorn vara ofrånkomligt. Vi kommer behöva ställa om våra odlings- och konsumtionsmönster till klimatresistenta grödor och här kan millets spela en nyckelroll.

Många av de lantbrukare vi pratar med lever långt från civilisationen. De vet ingenting om nivåer av metan och koldioxid, om mineralbrytningar som utarmar jorden, om fracking, djuphavsvattenborrningar eller om IPCC-rapporter. Men det är de här människorna som påverkas mest av klimatförändringar och det är dem vi borde lyssna på och lära av. I Orissa fick vi träffa flera grupper av ursprungsfolk som lever i lerhyddor och som på min fråga om vad som är deras viktigaste dagliga uppgift säger att ”jordbruk är det enda som är viktigt för oss, det är vårt liv”. De här ursprungsfolken i byarna Ungamala, Bodilipadar och Dupi besitter enorm kunskap om gamla agroekologiska metoder som har gått i arv i generationer. En del av de vi har pratat med har varit nyfikna på konventionella kemiska jordbruksproduker och provat detta under en kort period. Men alla har snabbt återgått till ett ekologiskt jordbruk där naturen själv reglerar kvävehalter och håller skadedjur borta.

SONY DSC
Foto: Caroline Nordvall
DSC04952
Posalimaj är medlem i The Condor Tribe i byn Ungamaha i Orissa. Foto: Caroline Nordvall
DSC04954
Även denna kvinna; Sudalimaji, är medlem i The Condor Tribe. Många kvinnor har liknande tatueringar i ansiktet och mängder av ringar i öronen. Denna tradition bottnar i att göra vackra kvinnor mindre attraktiva i ”skyddande” syfte. Allt fler kvinnor i den yngre generationen väljer att inte fortsätta med detta. Foto: Caroline Nordvall

Samtidigt som torkan på många håll i Indien är akut, ligger Chennai i Tamil Nadu under vatten och dödsfallen beräknas nu till över 200 till följd av den senaste tidens översvämningar. När vi åkte från Orissa i morse var tre av fem tåg inställda och det är tveksamt om våra två praktikantkollegor i Chennai lyckas ta sig till halvtidsmötet i Bangalore. Det vi nu ser är resultatet av allt tydligare klimatförändringar där politisk debatt inte längre är tillräckligt. Nivåerna av koldioxid i atmosfären nådde nyligen den kritiska nivån 400 ppm. Att Kina lovar att nå sin ”peak” år 2030 framstår som ett hån. Vi kan omöjligt veta hur jorden kommer se ut år 2030, år 2050 eller ännu längre fram med hela ekosystem ur balans. Att äventyra detta i ytterligare 15 år (minst!) är ren och skär galenskap.

Tåget rullar vidare. Efter att ha varit bortkopplade från omvärldsrapportering i en knapp vecka är vi spända på att läsa om hur det har gått på klimattoppmötet i Paris. Vi hoppas att världens ledare inser att det inte går att vänta längre. Klimatförändringar är här och nu och kräver drastiska beslut. En bra början för jordbrukssektorn är att ta lärdom av folk som dagligen möter och tampas med klimatförändringar. Som har brukat jorden i flera tusen år som har naturliga lösningar i bakfickan. Mycket av detta diskuterades under förra veckans nationella millets-konferens i Hyderabad, som vi kort kommer att summera i nästa inlägg. Tills dess, ha det fint hemma i Sverige och glad andra advent! 

Lite Tankar från Chennai

Lite Tankar från Chennai

Nå jag har varit i Indien i sex veckor. Enda ursäkten jag har för avsaknaden av ett blogginlägg kan beskrivas enkelt med att jag ofta inte vet vad jag ska skriva om. Inte för att det inte händer saker. Mitt liv är numera full med nya upplevelser och intryck men jag är inte van vid att dela med mig av mina upplevelser/tankar i textform. I min närmsta krets är jag också alltid den som tänker en extra gång innan ett beslut ska tas, jag är som ni förstår inte särskild impulsiv så tillfällen av inspiration för ett blogginlägg hinner slockna när min hjärna börjar överväga, vända och vrida på varje ord jag har skrivit.

För några veckor sedan så bjöd jag med min tolk på bio där vi hade roliga diskussioner om kulturskillnaderna från Indien och Sverige. Efter en del övervägande så frågade jag henne om kastsystemet och daliter. Ludmary (69 år) beskrev att man vet vem som är dalit genom efternamn, arbete, hur man pratar eller ibland så bara vet man. Jag visste genom tidigare information som jag har läst att det är svårt att prata om kastsystemet i Indien, men när vi träffade Prabakhar i Bangalore som är aktivist så fick jag hopp om att kunna prata mer om kastsystemet i landet, för att det är många som ifrågasätter eller arbetar aktivt emot den.

Första gången jag fick prata med en indier om kastsystemet här i Chennai så upplevde jag samtalet något förenklat. ´Diskrimineringen av daliter finns främst på landsbygden men inte i storstaden´.  Jag var något skeptiskt men samtidigt nöjd över att få mer insikt i hur fler personer analyserar situationen. Även Ludmary berättade att diskrimineringen är tydlig i landsbygden, daliter lever ofta utanför själva byn, dricker vatten från deras egna brunnar för att inte ”förorena” de höga kasternas vattenbrunnar och på landsbygden lär man tidigt dalitbarn att tittar ner i marken eller knyta sjalen på ett speciellt sätt när en högkastig går förbi för att visa respekt.  Men här är i storstaden så är det svårare att se diskrimineringen, och anonymiteten som städer har erbjuder också ett slags skydd mot landsbygdens tydliga stigmatisering.

Women’scollective (praktikplatsen) har arbetat i 20 år med att stärka och hjälpa dalitkvinnor som arbetar som jordbrukare. En av våra arbetsuppgifter som praktikanter är att besöka lokalorganisationer, intervjua jordbrukare och se mer av organisationens arbete. Vi har inte haft många tillfällen då vi har kunnat genomföra intervjuer men jag har under de få tillfällen som givits funderat på att fråga generellt om kastsystemet eller om maktstrukturer men hindrat mig själv. Jag vet att de flesta vi träffar genom organisationen är daliter. Jag är orolig för att även generella frågor ska bli för påträngande. Vill kvinnorna uttrycka sina åsikter om kastsystemet? Vem som har makt? Jag tror att lyfta fram frågor om kast hjälper till att synliggöra det dubbla förtrycket som dalitkvinnor upplever (kastsystemet och patriarkatet i Indien), men har jag rätt att fråga för att få material? Alla dessa frågor ställer jag mig själv innan, efter och under möten med nya personer.

Jag vet genom böcker, genom organisationer som Women’s collective, personer som Prabakhar att kastsystemet påverkar mångas liv från början till slutet- mer eller mindre. Både på landsbygden och i städer. Det är ett system som har indoktrinerats. Ett arv om att bli olikt behandlad av omgivningen, att acceptera sin börda eller göra motstånd genom att synliggöra ett system som många deltar i, men få vill tala om. Runt 17 % av Indiens befolkning är daliter, här i Tamil Nadu så är det något högre. Trots att daliter inte är en homogen grupp så finns det många olika nyanser och versioner av en delvis gemensam historia.

Alla historier jag har läst om daliter eller fått återberättade innehåller ofta inslag av förödmjukelse, orättvisa och sorg.

Berättelser om bekanta som inte tillåter att du kommer in i deras hus trots att du har känt dem hela ditt liv. Att bli förnedrad av personer från högre kaster på grund av att du vågar göra motstånd mot andra seder. Att komma till en plats och vara den enda som får en annorlunda tekopp (pappersmugg, när andra får metall eller porslin) för att markera skillnaden eller att dina barn tvingas städa skoltoaletterna för att ni är daliter och det är enligt tradition er arbetsuppgift. Vem vill träffa en utlänning (mig) och prata allmänt om kastsystemet när många kanske har jobbiga historier eller upplevelser. Enligt indisk lag så är diskriminering baserad på kast olagligt men det sker hela tiden. Det kräver tillit som jag inte vet hur man ska bygga upp, när mötena är korta och tolken vårt enda hjälpmedel.

Det är även en balansgång att veta hur man ska återge andra personers kamp eller berättelser utan att återskapa någon form av stereotyp . Omgivningen som kommer ta del av mina inlägg, som kommer läsa/höra mig återberätta det jag har fått höra, kanske bara minns beskrivningarna om utsatthet och orättvisa, som mer eller mindre passar in i den (ofta) förutfattade bilden av fattiga kvinnor på Indiens landsbygd eller daliter. Kanske att jag borde fokusera på att lyfta fram det positiva, att berätta om alla strider som dalitkvinnor vinner istället för alla som fortfarande pågår. Oavsett hur jag kommer återge det jag ser och hör på bloggen eller i mina artiklar så kommer jag inte riktigt vara nöjd.

Det handlar inte om att jag känner  frustration över kultur/språk barriärer och vill gräva fram massa ny information. Berättelser över situationen om att vara kvinna och dalit i Indien har återgivits flertal gånger och från personer som har upplevt kastsystemets alla baksidor eller som har forskat om det i flera år. Utan jag känner lite frustration över min egen inbillning att jag skulle ha större möjlighet att prata om systemet för att jag är fysiskt närvarande, men det är svårt. Det är ett svårt ämne som enligt mig borde talas mer om,  men balansen mellan att kritisera ett system och därigenom befolkningen som deltar i det passivt eller aktivt är känsligt. Systemet är så självklart där, så självklar som Ludmarys svar när jag frågade: hur vet ni att någon är dalit?

”We just know these things”

Kanske att jag under mina månader kvar har möjlighet att prata mer med olika personer om kastsystemet och framförallt lära mig hur man på enklare sätt ska prata om systemet/strukturen i Indien. Prabakhar hade också intressanta historiska reflektioner om ursprunget av kastsystemet som jag vill undersöka närmare. Vi har också tre fältbesök kvar att göra, Nagercoil, Kotagiri och Madurai- så allt kan hända (bokstavligt talat).

Förutom dessa förvirrade tankar så tänkte jag även nämna att vi blev hembjudna till en medarbetare Vijima och hennes tre barn för Diwali- lunch. Sarah och jag råkade missa att man ska köpa något nytt inför Diwali så vi fick sista minuten shoppa lite saker så att vi såg lite mer uppklädda ut.  Jag fick kommentarer av medarbetare att jag var väldigt indisk med mina fejk-guldarmband och bindi. Jag har faktiskt blivit tillfrågad om jag kommer från norra indien (Delhi) ett par gånger. Medarbetarna på Women’s collective har sagt att på grund av mitt svarta hår och drag så ser jag ut som en indier från norr. Jag måste därmed avsluta med denna lilla triumf att även om jag känner mig lite kluven ibland så verkar jag vara modemässigt ok. Något som aldrig hade hänt i Sverige- som min make en gång beskrev min stil efter en lyckad runda på en second hand butik- där jag köpte en mycket prima tantkjol.

– Jag skulle säga att du är lite bohemisk.

– Vad menar du med det?

– Att du inte klär dig sådär. Så nickar han mot några modemedvetna coola personer.

Tack hjärtat ❤

Han om någon borde veta efter 8 år med mig.

 

Toodles från eran Sara C

 

IMG_5064
Här har ni en bild på mig på Diwali, Ludmary tittade på mina selfies och tyckte denna var bäst – alltså mest indisk #donthate

IMG_0450

IMG_0472
Våra grannar på Diwali

Och mitt i allt det underbara finns även detta…

Idag är jag så obeskrivligt trött på allt. Trött på att inte kunna prata med folk, på att inte kunna uttrycka min vilja, min önskan, min förståelse, min frustration. Den dagliga interaktionen med vår hemhjälp, som tar så mycket energi. Denna gamla kvinnas välvilja, som på så många plan ändå skapar så många kollisioner. Alla barns glada tillrop ”Hello America! How are you?!” Alla nyfikna blickar. All trafik, all förorening, alla människor som gör sina behov på bakgården. Alla högar med skräp. Allt är så äckligt, så kvavt, så påträngande. Levande kycklingar i burar säljs längs med gatorna och vildsvinen bökar i de stinkande vägrenarna. Jag vill kräkas.

Jag är trött på att vara beroende av andra för så många enkla, vardagliga saker. Jag känner mig hjälplös, som ett barn. Jag blir till viss del även behandlad som ett barn. Då blir jag förbannad och känner mig rebellisk, som en tonåring. Och när vi blir eskorterade runt på olika jippon – då känner jag mig i allra högsta grad som en vuxen människa. Som en offentlig person rentav, med ett ansvar att ständigt bemöta folk på ett trevligt sätt, med ett gränslöst tålamot. Vem är jag här egentligen? Vem förväntas jag vara?

Jag är trött på ineffektivitet. Trött på långsamhet och tröghet. Trött på råttor och mygg och oändligt trött på att hälla en hink med iskallt vatten över mig varje morgon. Fan, jag är till och med trött på curry. Och trött på män. Alla dessa män. Överallt i formella sammanhang blir vi mottagna av män. På gatorna söker män vår uppmärksamhet. Ofta har jag på mig solglasögon, även fram emot kvällen. Det blir så mycket enklare när man kan låtsas att man inte ser. Enklare att slippa möta de ingående blickarna. Även på jobbet är det män, män och åter män. Kvinnorna – dessa vackra, färgglada, graciösa kvinnor som bär upp Indiens skönhet på sina axlar – står i köket, passar barnen och upprätthåller ett system som för oss svenskar är väldigt svårt att förhålla sig till. Kvinnorna är helgon och gudinnor, dyrkade och tillbedda – samtidigt som de har en helt annan given plats i samhället.

Och hettan. Denna torra, stinkande hetta. Jag går ofta upp innan sju för att hinna gå en promenad i den svala morgonluften. Jag går längs en raksträcka, en bred väg där sanden bolmar upp som ett moln kring fötterna. Vägen håller fortfarande på att byggas och har ännu inte öppnat för trafik. Här får jag promenera ifred. Jag lyssnar på ljudböcker och tittar ner på mina vita converse som för varje dag färgas allt rödare av den kopparfärgade jorden. Jag mår bra. Trots allt.

Jag går hem och mediterar och mår ännu bättre. Jag säger godmorgon till Kajsa och nu känns allt garanterat mycket bättre. Tack och lov att vi är två som gör den här resan tillsammans. Att kunna dela sina känslor, sin ilska, sin frustration, irritation och allt däremellan, är ovärdeligt. Och mitt i alla jobbiga känslor, alla fula tankar och stundtals ett stänk av självförakt, så är jag ändå så oerhört glad och tacksam att få vara med om allt detta. Livet är en resa och om tre månader är jag tillbaka i Sverige. Då kommer jag antagligen nästan bara att minnas allt det fantastiska, allt det där tokroliga och rätt galna, som alla våra andra blogginlägg handlar om.

Nu ska jag utnyttja resten av tiden till max. Lunka med i det indiska tempot. Försöka förstå och närma mig en verklighet som är så olik vår egen. Imorgon blir en bättre dag.