”Have you had your breakfast?”

Följt av vart kommer du ifrån, varför är du här, vart är dina föräldrar och vad heter du? *vickar på huvudet* och säger hejdå.

Ungefär såhär börjar och slutar de flesta konversationer med de människor vi möter som praktikanter i Indien. Det kan vara kvinnan vi möter på stan, busschauffören eller försäljaren på den lokala grönsaksmarknaden. Vår första tid här i Karnataka, södra Indien, har varit minst sagt förvirrande. Inte på ett dåligt sätt utan snarare med en hel del aha-upplevelser. Det är till exempel inga konstigheter att vänta två timmar på bussen, det är extremt svårt att säga nej till mat och English/American hänvisar inte specifikt till vårt ursprung utan betyder på lokala språken att vi är utlänningar. Och ja, det märks väldigt tydligt att vi är utlänningar. Jag (Linda) liknar närmast en svensk flaggstång på den indiska landsbygden där människor oftast knappt når upp till mina axlar. Jag (Emy) smälter lite lättare in.

De allra flesta människor vi möter arbetar med jordbruk. På bilden ovan skördas rödbetor.
Den miljö vi arbetar i är otroligt vacker.

Under våra tre veckors praktik hittills har vi ställts inför en del frågor:

Varför bor det en höna på toaletten?
På ett av de första fältbesöken vi gjorde hamnade vi öga mot öga med en höna i en oväntad situation – nämligen på toaletten. Vi fick aldrig någon klarhet varför hönan hade sitt bo där. Det bör tilläggas att det inte var någon liten höna och hon var uppenbart kränkt av vår närvaro.

Hur många kakor kan man äta på en dag?
Återkommer med svar, men det är många…

Vad innebär ”India time”?
Det är en pågående läroprocess. En sak som är säkert, den liknar inte svensk tid.

Hur många personer får plats i en Auto?
Vårt rekord hittills är 15 personer. Fortsättning följer. 

Här lär Okkutas styrelseledamot Pappamma oss om sin fröbank. Hon berättar att hon går under namnet ”the mother of seeds”.

Att arbetsveckorna är varierande är ingen överdrift. Vi befinner oss nästan dagligen på en ny buss till en ny by och vi möter otroligt mycket människor. Förvirringen är ibland total – vart är vi på väg, vad kostar bussen och hur kommer vi hem?! Men i Indien verkar det mesta lösa sig till slut, på ett eller annat sätt. De människor vi möter är vänliga och hjälpsamma. När vi arbetar ute i fält går vi ofta på hembesök till Grameena Mahila Okkutas medlemmar där vi möts av en otrolig generositet. Det är ibland svårt för oss att ta emot mat från någon som vi vet har mycket begränsad ekonomi. Samtidigt är det svårt att säga nej utan att verka oförskämd. Våra kollegor stöttar oss i hur vi ska agera i olika situationer.

Efter en lång dag är det skönt att komma hem till vår by Sonnavadi. Här syns utsikten från vår lägenhet.

Hittills har de första veckorna bjudit på en hel del överraskningar och vi är glada att äntligen vara på plats hos Okkuta. Eftersom vi båda brinner för kvinnors rättigheter känns det som vi har hamnat helt rätt. Just nu försöker vi lära oss så mycket vi bara kan om det arbete som Okkuta gör för kvinnor här på landsbygden och vi ser mycket fram emot det fortsatta arbetet.

Vad roligt att du läst vårt första inlägg och vi hoppas du vill följa oss framöver ☺

/ Linda & Emy