Feminism, kulturkrockar och masala dosa

Så har fyra månader på den sydindiska landsbygden nått sitt slut. Vi lämnar kaotiska gator, palmer och apor, den fantastiska masala dosan, och självklart underbara människor som vi lärt känna under vår tid i Indien. Praktiken hos Okkuta har verkligen varit en fantastisk upplevelse och gett oss många nya kunskaper, både om deras arbete för kvinnors rättigheter, men också om hur det är att leva i Indien. Det är svårt att beskriva allt vi upplevt, men det är något vi kommer ta med oss hela livet. Vi har sagt många farväl, men indierna säger inte farväl som ett definitivt avslut, utan ett tillfälligt avsked där parterna någon gång kommer ses igen.

Vår kära familj vi bodde hos i Sonnavadi

Vårt arbete har varit mycket socialt och vi har tillbringat majoriteten av veckans dagar i fält där vi har pratat med och intervjuat människor om allt möjligt och lärt oss mycket om deras kontext och livssituation. Att sitta hemma hos någon med en kopp te och höra deras livshistoria och skapa sociala band har varit en viktig del av vårt arbete. Mycket av det vi får höra är frustrerande, men ibland också hoppfullt och inspirerande. Indien är väldigt kollektivistiskt och det finns ofta en omsorg för andra i ens omgivning som vi i Sverige verkligen skulle kunna ta efter.

På väg till ännu ett fältbesök

Att vara två praktikanter innebär att utveckla en otroligt tillit för en enda person som är den som befinner sig i samma sits och kan vara en stöttepelare när det känns svårt, men också den en delar all glädje med. Vi har mött utmaningar med att bo på landsbygden med begränsat utbud av mat, att laga all mat på en kokplatta på ett rangligt bord, dagliga strömavbrott, att vänta på bussen i gassande sol för att nämna några. Vi har också blivit hembjudna till folk i vår by för en kopp te och ett samtal (även om vi inte kan samma språk), vi har mötts med en otrolig värme och gästvänlighet, och vi har haft otroligt många skratt. Att bo tillsammans och spendera varje vaken sekund med en ny människa har varit otroligt roligt, och vi har lärt oss mycket om varandra, men också kunnat lära oss mycket om oss själva genom den andra personen.

Okkutagänget!

För att återkoppla till vårt första blogginlägg i början av praktiken, vi har åkt i en auto med 17 personer, kakmängden på en dag slutade säkerligen i dubbla siffror, och varför hönan bodde på toaletten i Mannenahalli vet vi fortfarande inte. India time är fortfarande ett fenomen vi inte är fullärda i, och kommer nog aldrig riktigt vänja oss vid. När fem minuter blir två timmar gäller det helt enkelt bara att gilla läget och hitta på något under tiden. Ända ganska nyttigt för oss svenskar som verkligen låter vårt samhälle styras av att hålla tider.

Vill du få erfarenhet av utvecklingssamarbete i Indien och få uppleva den indiska vardagen? Ansökan till Svalornas utlandspraktik är öppen till 12 april, sök!
Läs mer här: https://svalorna.org/engagera-dig/praktikantprogrammet/sok-utlandspraktik/

På återseende!
/Emy och Linda

Livmoderns globala gemenskap

Denna text fokuserar främst på flickor och kvinnors upplevelser av mens. Det är dock viktigt att beakta att alla kvinnor inte har mens, och inte alla som har mens är kvinnor.

Mensfattigdomen är utbredd i världen, vilken innebär att många menstruerande människor inte har möjlighet att hålla god hygien när de menstruerar. Bilder kring mens runt om i världen som sprids i Sverige fokuserar ofta primärt på just detta, samt om djupt rotade traditioner, myter och stigman kring mens. Det är självklart viktigt att uppmärksamma dessa problem, och att de också är viktiga problem som kräver resurser för att lösas. De tonårstjejer vi träffat här på sydindiska landsbygden berättar om strikta restriktioner vid mens som förbjuder dem att bland annat laga mat, besöka tempel och sova inomhus. De känner stark skam, ledsamhet och ilska över detta och vill att det ska förändras.

Jag och Linda höll workshops och intervjuer om mens med tonårstjejer i skolor under hösten

De skadliga normerna som finns kring mens och hur de påverkar menstruerande människor är viktiga att belysa. Det är samtidigt minst lika viktigt att uppmärksamma initiativen som tas i Indien för att bryta stigman och tabun kring mens, och de som arbetar för att öka menskunskapen hos Indiens befolkning. Särskilt viktigt tycker jag det är att det sprids till västvärlden, som ofta ser Indien som ett frånvänt land där problemen dominerar och där kvinnor är förtryckta. Ett praktexempel på arbetet för MENSkliga rättigheter i Indien är Sukhibhava Foundation. De har arbetat sedan 2014 med att utbilda människor om menshälsa. Arbetet började genom distribuering av mensprodukter till låginkomstgrupper, men de insåg snabbt att detta inte räcker för att förbättra menshälsan, och att förändring inte sker direkt. De utvecklade då ett program med fyra fokuspunkter, där utbildade personer åker till byar och pratar menshälsa. Fokuspunkterna, som var och en utgör ett utbildningstillfälle är:

  1. Fysiologi. Fokus på kroppen, hur en livmoder ser ut, vad mens är osv.
  2. Tabun. Här tas vanliga tabun kring mens upp, och deltagarna får också möjlighet till självreflektion där de tillsammans med andra kan diskutera egna föreställningar.
  3. Mensprodukter. Vilka typer av produkter som finns på marknaden, hur de används, vad de är gjorda av, eventuella biverkningar osv., för att främja välinformerade beslut.
  4. Att prata om mens. Mens är något som det inte talas om i familjer, mellan vänner eller bekanta. För att bryta tabun och sprida informationen vidare lär sig deltagarna hur de kan ta upp dessa frågor med andra.
Intervju med Sukhibhavas Community Resource Persons, som genomför utbildningar i menshälsa

Sanjana Kaushik, Partnership Manager på Sukhibhava Foundation, förklarar att 71% av unga tjejer i Indien inte kan något om mens när de får sin mens för första gången. Det är viktigt att det skapas en öppenhet i familjen att prata om mens för att öka medvetenheten om vad som händer i kroppen under mens, och att det är något helt naturligt. Att mens ofta ses som något orent och ibland även som en förbannelse från en gud grundar sig till viss del i okunskap.

Att öka sin menskunskap är ju faktiskt inget som endast berör tjejer och kvinnor, och Sukhibhava Foundation har sedan 2019 utökat sin utbildningsverksamhet till att inkludera pojkar och män. I ett såpass starkt patriarkalt samhälle som Indien är det kanske extra viktigt att utbilda män om mens för att försöka bryta traditionerna kring mens, vilka ofta drivs på av just män. Genom sitt program ”Period Fellowship”, som drivs sedan 2018, utbildar Sukhibhava Foundation unga kvinnor och män och ger dem ett finansierat heltidsuppdrag under 15 månader att sprida menskunskap. Det tycker jag är helt fantastiskt, att de gör det möjligt för unga människor att på heltid (med heltidslön(!)) arbeta med mens. Det har vi inte ens i Sverige.

Sanjana fick ett exemplar av Mensmegafonens Bok om mens, som tagits fram av organisationen MENSEN – forum för menstruation

Sukhibhava Foundation vill sprida sin verksamhet till hela Indien för att skapa en rörelse som tillsammans arbetar för att bryta stigman kring mens. Personligen hoppas jag att de kan inspirera engagemang över gränser för att stärka den globala mensrörelsen. Det var en fantastisk upplevelse för mig, som är styrelseledamot för den svenska organisationen MENSEN – forum för menstruation, och sedan länge engagerad i mensfrågor, att utbyta erfarenheter med Sukhibhava Foundation och lära mig om deras arbete för MENSkliga rättigheter.

/Emy

PS. Har ni några frågor om menshälsa, vill veta mer om hur det ser ut kring mensfrågor i Indien, har någon fråga om MENSEN, eller bara vill prata om något helt annat, kontakta gärna mig på lynch.emy@svalorna.org.

Att betrakta symptom och orsak

På landsbygden i Kolardistriktet, där jag (Linda) och Emy befinner oss, är alkoholproblemen utbredda och drabbar framförallt män, men även kvinnor. Alkohol säljs illegalt i byarna vilket innebär att det finns stor tillgänglighet. Ett av Grameena Mahila Okkutas fokusområden är att stoppa alkoholproblemen genom att införa ett alkoholförbud då de ser en tydlig koppling mellan mäns alkoholkonsumtion och våldet mot kvinnor. Efter att ha spenderat närmare fyra månader på plats är det lätt att se varför ett alkoholförbud skulle vara bra. I den alkoholkultur som råder här på landsbygden konsumeras starksprit med ett tydligt syfte, att bli riktigt berusad, och det verkar inte finnas någon ”måttlig” konsumtion av alkohol.

Att det finns ett samband mellan alkohol och våld råder det inga tvivel om. Vid högre promillehalter är det svårare att kontrollera känslor och det är inte ovanligt att bli aggressiv.  Alkohol beskrivs dock ofta som den främsta orsaken till våld mot kvinnor och det är just i diskussionen om vad som är symptom och orsak i sammanhanget som mitt synsätt kolliderar med synsättet här på plats. Orsaken till våld grundar sig enligt mitt synsätt främst i rådande samhällsnormer. När alkohol beskrivs som orsak till våld riskerar det att ta bort ansvaret hos våldsförövaren. Detta kan i sin tur påverka arbetet med att förändra samhällsnormer som leder till våld negativt, framförallt rörande synen på kvinnans värde och rättighet att inte utsättas för våld. Om förövaren inte hålls ansvarig för sina handlingar, vem ska då bära ansvaret att förändra beteendet?  

Ett alkoholförbud kommer med största sannolikhet inte eliminera mäns våld mot kvinnor. Men om alkoholkonsumtionen minskar kommer det finnas större möjligheter att arbeta långsiktigt med att förändra samhällsnormer. Att förbjuda alkohol i distriktet är dessutom en snabb väg till att minska våldet, vilket är ett viktigt steg framåt. En intressant frågeställning är dock hur våld mot kvinnor i relation till alkohol bör betraktas på samhällsnivå och vilka konsekvenser olika synsätt får.

/Linda

Familjeekonomi på landsbygden

Under de senaste veckorna har jag (Linda) och Emy fått möjligheten att fördjupa oss i familjeekonomi på landsbygden i Indien. Trots att Indiens ekonomi vuxit massivt senaste decennierna och är en av världens största ekonomier är det samtidigt ett av världens fattigaste länder sett till BNP per invånare. Den ekonomiska tillväxten har inte nått alla och den ekonomiska ojämlikheten är stor, där vissa har allt och andra inget.

I december fick vi i uppdrag av Okkuta att genomföra intervjuer i fem byar med fem familjer i varje by om deras privatekonomi. En av de frågor vi ställde var om familjerna känner oro för sin privatekonomi, vilket majoriteten svarade att de gjorde. Utifrån vår studie verkar framförallt oron grunda sig i att de flesta inte har möjlighet att spara pengar och därför är extra sårbara för oväntade utgifter. När någon i familjen blir sjuk och inte kan arbeta tvingas familjer låna pengar från antingen grannar, eller från statliga och privata banker. Lån från privata banker kommer ofta med hög ränta och av de familjer som hade tagit denna typ av lån var de flesta oroliga för ekonomin och framtiden. Mikrolån från privata banker resulterar oftast i att familjerna hamnar i en lånefälla, där nya lån måste tas för att betala tillbaka det ursprungliga lånet.

Puttenahalli är en av byarna som vi genomförde studien i.

Månadsinkomsten för en familj kan variera mellan 2000 INR (ca 265 kr) och 15 000 INR (1980 kr) beroende på hur många som bor i hushållet samt vilka av dem som arbetar. De allra flesta vi intervjuat arbetar huvudsakligen med jordbruk, vilket är ett säsongsbundet arbete som inte alltid genererar en stabil inkomst under året. Flera av familjerna äger eget land som de odlar på men har inte alltid råd med all utrustning som krävs. Detta resulterar i att familjerna blir beroende av att det regnar tillräckligt för att jordbruket ska generera någon inkomst. Det är även vanligt att arbeta för dagslön utifrån de behov som finns i byn vilket inte heller genererar någon stabil inkomst eftersom det inte alltid finns arbete för alla, eller ens arbete alls. Flera av familjerna nämner även bröllop som en stor utgift som skapar ekonomisk oro. På landsbygden gifter sig kvinnor och män tidigt och det är vanligt med hemgift som kvinnans familj ska betala till mannens familj (detta är olagligt men praktiseras fortfarande i hög utsträckning i vissa områden). Vissa av de familjer som har döttrar beskriver att de oroar sig för hur de ska ha råd med bröllopet och flera kommer eller har blivit tvingade att ta ofördelaktiga lån.

Staten har flera olika slags bidrag som familjer kan söka, samtliga vi har intervjuat har ett så kallad ”ration card” för mat vilket innebär att familjen får 7 kilo ris per person i månaden. Flera har även äldrepension eller sjukpension på grund av funktionsnedsättning. Bidragen som finns att söka räcker inte alltid för att familjerna ska uppleva ekonomin som stabil. Processen för att söka bidrag kan dra ut på tiden och rädslan att pengarna inte kommer fram utan fastnar längs vägen är ständigt närvarande. På frågan vad den största månadsutgiften är blir svaret alltid detsamma: utbildning och sjukvård. Om familjen har det tillräckligt gott ställt har de råd att sätta barnen i privat skola – utbildningen håller enligt de intervjuade högre kvalitet och barnen lär sig även tala engelska. Även den statliga vården uppfattas hålla låg kvalitet och nästan samtliga vi pratat med söker sig privat vård. Ett annat hinder är att de statliga sjukhusen ligger längre från byarna, vilket också påverkar beslutet att välja privat sjukvård. På frågan vad familjerna främst söker sjukvård för är svaret sjukdomar såsom denguefeber och tyfoidfeber eller förslitningsskador i ryggen/knäna på grund av hårt fysiskt arbete.

Det råder fortfarande starka normer och traditioner där mannen är den som huvudsakligen bidrar med en inkomst till hushållet. Okkuta arbetar för att minska fattigdomen genom att öka kunskap om jämställdhet, där både kvinnor och män bidrar till familjeekonomin. En annan viktig del av deras arbete är även att informera om vilka rättigheter till exempelvis statliga bidrag/förmåner som familjerna har. Många av de familjer vi pratat med har fått stöd av Okkuta och på vis kunnat förbättra sin ekonomiska situation. Det är en lång väg kvar innan Indien är ett ekonomiskt jämställt land och förändringen sker långsamt men den går att se. Med lokala initiativ som dessa kan små medel förbättra människor liv avsevärt. Det känns hoppfullt.

/Linda  

Indiens gator tillhör männen

Det är tidig kväll, solen har precis gått ner och mörkret börjar lägga sig över den sydindiska landsbygden. Jag och Linda sitter i en fullpackad auto på väg från jobbet. Vi rullar in i staden Mulbagal, vår närmaste större stad (om än en by i indiska mått) med en befolkning på ca. 60.000, och jag ser mig som vanligt omkring. Det är som alltid aktivitet på gatorna. En ko drar ett lass med timmer. Motorcyklar och bilar sicksackar om varandra och tutar frenetiskt. Butikernas ljus lyser fortfarande och en kan skönja många siluetter längs gatan. Jag fokuserar lite extra på siluetterna. Vilka står längs gatan? Vad kan de tänkas göra? Vad pratar de om? Det som slår mig är att den absoluta majoriteten av människorna jag ser är män. Om jag ser en kvinna är hon oftast i sällskap av en man och är på väg någonstans. Jag ser inga grupper av kvinnor stå längs gatan och prata. Jag ställer mig förvirrat frågan:

Var är kvinnorna?

Att männen äger rätten till Indiens offentliga platser blev nog som tydligast på nyårsafton, när vi var en grupp praktikanter som firade nyår i Varkala, Kerala. När tolvslaget passerat och vi började röra oss mot vårt hostel hamnade vi i en stor folkmassa, varav den absoluta majoriteten var unga män. Alldeles förundrade frågade vi oss än en gång:

Var är kvinnorna?

För att förstå varför jag ser så många män och så få kvinnor ute på gatorna började jag göra lite efterforskning. Indien har ett rätt välkänt befolkningsproblem när det gäller könsfördelning. Enligt UN Population Division finns det 108 män på 100 kvinnor i Indien. Det är en siffra som inte sjunker, och jag undrade varför. Det skrivs då och då om detta i svensk media, senast under 2019 då inga flickor fötts i 132 byar i det nordindiska distriktet Uttarkashi under en tremånadersperiod medan 216 pojkar fötts. Distriktet sattes då på den indiska regeringens radar då detta ansågs misstänkt. Ett problem jag lärt mig om under intervjuer med kvinnor i byar jag besökt är att flickfoster ofta är oönskade, bland annat då hemgift betalas av kvinnans familj vid giftermål, och land och fastigheter ärvs från man till man. Detta leder till att många flickfoster aborteras olagligt, vilket också förstås påverkar befolkningsstatistiken. År 1994 förbjöd den indiska regeringen att ta reda på ett fosters kön för att motverka selektiva aborter, och även dowry (hemgift) är olagligt sedan 1961. Trots detta sker dessa processer fortfarande och det är ett stort problem på nationell nivå. Även när en flicka fötts fortsätter hon i många fall att vara oönskad, och kan ofta nekas vaccinationer och vård av sin familj, och flickor är i större grad undernärda.

När jag går runt på gatorna här i Indien, särskilt på landsbygden, undrar jag ibland om befolkningsstatistiken stämmer. Det känns snarare som att det skulle vara tio gånger fler män än kvinnor i Indien. Så är det förstås inte, och det ligger mer bakom den otroligt asymmetriska könsfördelningen i offentliga rum än endast befolkningsstatistik. I arbetet träffar vi främst kvinnor i byar, och vi träffas oftast i deras hem. När vi kommer till hemmet, den privata sfären, är majoriteten alltså inte längre män. Det visar tydligt på skillnaden på vilken typ av socialt utrymme som finns för kvinnor och män. Det är inte självklart för kvinnan i familjen att komma ut ur hemmet, ofta då mannen inte anser att det är tillräckligt säkert för henne.

Genom ökad utbildning och att medvetandegöra kvinnor om sina rättigheter ska kvinnorna ut ur hemmet och ta plats i det offentliga rummet. Mycket görs på statlig nivå för att flickor ska få födas och åtnjuta sina rättigheter, bland annat genom lagstiftningar som förbudet mot selektiva aborter och genom bidrag till flickor, exempelvis Bhagya Lakshmi Fund som instiftats av staten Karnataka för att ge flickor som föds i fattiga familjer ekonomiskt stöd (implementeringen av denna har dock mottagit viss kritik).  Även på civilsamhällesnivå bedrivs viktigt arbete för jämställdhet, bland annat av Okkuta där jag är praktikant. Både unga män och kvinnor i skolor och andra åldersgrupper i byar lär sig om jämställdhet och allas lika rättigheter för att på så sätt förändra traditionella normer och värderingar.

Vem vet, i framtiden kanske en kommande Svalepraktikant sitter i en auto på väg från jobbet, ser siluetterna längs gatan och ser män och kvinnor i grupp med lika rätt till det offentliga sociala utrymmet. När Indiens gator inte längre tillhör männen.

/Emy

 

”Have you had your breakfast?”

Följt av vart kommer du ifrån, varför är du här, vart är dina föräldrar och vad heter du? *vickar på huvudet* och säger hejdå.

Ungefär såhär börjar och slutar de flesta konversationer med de människor vi möter som praktikanter i Indien. Det kan vara kvinnan vi möter på stan, busschauffören eller försäljaren på den lokala grönsaksmarknaden. Vår första tid här i Karnataka, södra Indien, har varit minst sagt förvirrande. Inte på ett dåligt sätt utan snarare med en hel del aha-upplevelser. Det är till exempel inga konstigheter att vänta två timmar på bussen, det är extremt svårt att säga nej till mat och English/American hänvisar inte specifikt till vårt ursprung utan betyder på lokala språken att vi är utlänningar. Och ja, det märks väldigt tydligt att vi är utlänningar. Jag (Linda) liknar närmast en svensk flaggstång på den indiska landsbygden där människor oftast knappt når upp till mina axlar. Jag (Emy) smälter lite lättare in.

De allra flesta människor vi möter arbetar med jordbruk. På bilden ovan skördas rödbetor.
Den miljö vi arbetar i är otroligt vacker.

Under våra tre veckors praktik hittills har vi ställts inför en del frågor:

Varför bor det en höna på toaletten?
På ett av de första fältbesöken vi gjorde hamnade vi öga mot öga med en höna i en oväntad situation – nämligen på toaletten. Vi fick aldrig någon klarhet varför hönan hade sitt bo där. Det bör tilläggas att det inte var någon liten höna och hon var uppenbart kränkt av vår närvaro.

Hur många kakor kan man äta på en dag?
Återkommer med svar, men det är många…

Vad innebär ”India time”?
Det är en pågående läroprocess. En sak som är säkert, den liknar inte svensk tid.

Hur många personer får plats i en Auto?
Vårt rekord hittills är 15 personer. Fortsättning följer. 

Här lär Okkutas styrelseledamot Pappamma oss om sin fröbank. Hon berättar att hon går under namnet ”the mother of seeds”.

Att arbetsveckorna är varierande är ingen överdrift. Vi befinner oss nästan dagligen på en ny buss till en ny by och vi möter otroligt mycket människor. Förvirringen är ibland total – vart är vi på väg, vad kostar bussen och hur kommer vi hem?! Men i Indien verkar det mesta lösa sig till slut, på ett eller annat sätt. De människor vi möter är vänliga och hjälpsamma. När vi arbetar ute i fält går vi ofta på hembesök till Grameena Mahila Okkutas medlemmar där vi möts av en otrolig generositet. Det är ibland svårt för oss att ta emot mat från någon som vi vet har mycket begränsad ekonomi. Samtidigt är det svårt att säga nej utan att verka oförskämd. Våra kollegor stöttar oss i hur vi ska agera i olika situationer.

Efter en lång dag är det skönt att komma hem till vår by Sonnavadi. Här syns utsikten från vår lägenhet.

Hittills har de första veckorna bjudit på en hel del överraskningar och vi är glada att äntligen vara på plats hos Okkuta. Eftersom vi båda brinner för kvinnors rättigheter känns det som vi har hamnat helt rätt. Just nu försöker vi lära oss så mycket vi bara kan om det arbete som Okkuta gör för kvinnor här på landsbygden och vi ser mycket fram emot det fortsatta arbetet.

Vad roligt att du läst vårt första inlägg och vi hoppas du vill följa oss framöver ☺

/ Linda & Emy