Kategori: OKKUTA, KARNATAKA

Hallå från Kolardistriktet!

Tiden flyger verkligen fram här i Indien. Jag kan inte mer än att instämma med mina praktikantkollegor att tiden måste gå fortare här än vad den gör hemma i Sverige. Att det är mindre än två månader kvar av praktiken hos Grameena Mahila Okkuta är svårt att förstå. Paradoxalt nog känns det som om vi att har varit i Indien väldigt länge, vilket antagligen är mycket på grund av allt vi gjort och varit med om under praktiken. Vi har hunnit lära oss om Okkutas utvecklingsarbete, kvinnors rättigheter samt hur viktigt kunskap och egenmakt är för att skapa hållbar förändring.

Våra arbetsdagar spenderas för det mesta ute i fält tillsammans med våra kollegor från Okkuta. Vi besöker oftast någon av de 20 projektbyarna som är en del av LEAP-projektet (Livelihood, Empowerment and Awarness Programme) som Svalorna stödjer. Projektet avser att öka medvetenheten hos landsbygdens invånare om deras rättigheter samt öka kunskapen om de statliga program som är tillgängliga – med målet att stärka kvinnors egenmakt och försörjningsmöjligheter samt skapa en kollektiv styrka bland kvinnorna i byarna så att de tillsammans kan tillgodose sig sina rättigheter. Under våra fältbesök besöker vi också lokala myndighetskontor, utvecklingsavdelningar och polisstationer för att lära oss mer om kontexten vi arbetar i och för att följa upp och assistera kvinnor från projektbyarna i olika ärenden. Vi har också haft möjligheten att få ta del av fler föreläsningar anordnade av Okkuta för att öka kunskapen kring frågor som jämställhet, kvinnors rättigheter, könsbaserat våld och förebyggande av barnäktenskap, vilka är problem som till viss utsträckning fortfarande förekommer på Indiens landsbygd.

Ett av de kulturella uttrycken som fascinerat mig sedan vi anlände till Indien är den gästvänligheten som vi oavbrutet möts av varje dag. Som gäster i Indien blir jag och Josefine ständigt välkomnande till Indien. Vi blir bland annat alltid erbjudna chai eller kaffe och vi får gåvor i form av blommor och mat – en gång under en auto resa till kontoret fyllde mina helt främmande medpassagerare min väska med tomater efter att jag prövat mina kannada (lokala språket) kunskaper med dem. Vi får också alltid hjälp med vägbeskrivningen innan vi ens hunnit be om hjälp eller ens själva insett att vi gått fel. Denna hjälpsamma vänlighet grundar sig i en indisk kulturell tradition där gästfrihet värdesätts högt och respekten för gäster är stor – många indier lever efter det populära talesättet ”Atithi Devo bhava”, som ungefär betyder att gästen är Guds spegelbild. Det härstammar från en hindu-buddistisk tradition som menar att en gästa bör högaktas med samma respekt som en gud.

I Indien är det alltså vanligt att människor göra allt och lite till för att du som gäst ska känna dig lika hedrad och välkomnad som en gud. Ett exempel på hur det uttrycker sig i praktiken är genom det fantastiska traditionella indiska välkomnandet vi brukar få under våra fältbesök – vi blir målande med gurkmeja på våra kinder och rött kumkum pulver i våra pannor, vi få gåvor i form av armband och sari-tyg samt blommor att dekorera håret med. Vi blir därefter erbjudna någon form av mat och dryck. 

Det jag gillar mest med att vara praktikant hos Okkuta är möten med alla starka och inspirerande kvinnor som kämpar för sina och andras rättigheter i ett samhällsklimat där stark tro på tradition, kultur och religion ofta motarbetar dem. De bjuder inte bara in oss i deras hem utan också in i deras liv och i deras kamp för rättvisa. När en läser om våra gemensamma praktikanterfarenheter här på bloggen så blir det tydligt att även om vi befinner oss på olika platser i Indien så delar vi upplevelsen av att bemötas som Atithi Devo bhava.

Allt gott,

Amanda

Så har fyra månader på den sydindiska landsbygden nått sitt slut. Vi lämnar kaotiska gator, palmer och apor, den fantastiska masala dosan, och självklart underbara människor som vi lärt känna under vår tid i Indien. Praktiken hos Okkuta har verkligen varit en fantastisk upplevelse och gett oss många nya kunskaper, både om deras arbete för kvinnors rättigheter, men också om hur det är att leva i Indien. Det är svårt att beskriva allt vi upplevt, men det är något vi kommer ta med oss hela livet. Vi har sagt många farväl, men indierna säger inte farväl som ett definitivt avslut, utan ett tillfälligt avsked där parterna någon gång kommer ses igen.

Vårt arbete har varit mycket socialt och vi har tillbringat majoriteten av veckans dagar i fält där vi har pratat med och intervjuat människor om allt möjligt och lärt oss mycket om deras kontext och livssituation. Att sitta hemma hos någon med en kopp te och höra deras livshistoria och skapa sociala band har varit en viktig del av vårt arbete. Mycket av det vi får höra är frustrerande, men ibland också hoppfullt och inspirerande. Indien är väldigt kollektivistiskt och det finns ofta en omsorg för andra i ens omgivning som vi i Sverige verkligen skulle kunna ta efter.

Att vara två praktikanter innebär att utveckla en otroligt tillit för en enda person som är den som befinner sig i samma sits och kan vara en stöttepelare när det känns svårt, men också den en delar all glädje med. Vi har mött utmaningar med att bo på landsbygden med begränsat utbud av mat, att laga all mat på en kokplatta på ett rangligt bord, dagliga strömavbrott, att vänta på bussen i gassande sol för att nämna några. Vi har också blivit hembjudna till folk i vår by för en kopp te och ett samtal (även om vi inte kan samma språk), vi har mötts med en otrolig värme och gästvänlighet, och vi har haft otroligt många skratt. Att bo tillsammans och spendera varje vaken sekund med en ny människa har varit otroligt roligt, och vi har lärt oss mycket om varandra, men också kunnat lära oss mycket om oss själva genom den andra personen.

För att återkoppla till vårt första blogginlägg i början av praktiken, vi har åkt i en auto med 17 personer, kakmängden på en dag slutade säkerligen i dubbla siffror, och varför hönan bodde på toaletten i Mannenahalli vet vi fortfarande inte. India time är fortfarande ett fenomen vi inte är fullärda i, och kommer nog aldrig riktigt vänja oss vid. När fem minuter blir två timmar gäller det helt enkelt bara att gilla läget och hitta på något under tiden. Ända ganska nyttigt för oss svenskar som verkligen låter vårt samhälle styras av att hålla tider.

Vill du få erfarenhet av utvecklingssamarbete i Indien och få uppleva den indiska vardagen? Ansökan till Svalornas utlandspraktik är öppen till 12 april, sök!
Läs mer här: https://svalorna.org/engagera-dig/praktikantprogrammet/sok-utlandspraktik/

På återseende!
/Emy och Linda

På landsbygden i Kolardistriktet, där jag (Linda) och Emy befinner oss, är alkoholproblemen utbredda och drabbar framförallt män, men även kvinnor. Alkohol säljs illegalt i byarna vilket innebär att det finns stor tillgänglighet. Ett av Grameena Mahila Okkutas fokusområden är att stoppa alkoholproblemen genom att införa ett alkoholförbud då de ser en tydlig koppling mellan mäns alkoholkonsumtion och våldet mot kvinnor. Efter att ha spenderat närmare fyra månader på plats är det lätt att se varför ett alkoholförbud skulle vara bra. I den alkoholkultur som råder här på landsbygden konsumeras starksprit med ett tydligt syfte, att bli riktigt berusad, och det verkar inte finnas någon ”måttlig” konsumtion av alkohol.

Att det finns ett samband mellan alkohol och våld råder det inga tvivel om. Vid högre promillehalter är det svårare att kontrollera känslor och det är inte ovanligt att bli aggressiv.  Alkohol beskrivs dock ofta som den främsta orsaken till våld mot kvinnor och det är just i diskussionen om vad som är symptom och orsak i sammanhanget som mitt synsätt kolliderar med synsättet här på plats. Orsaken till våld grundar sig enligt mitt synsätt främst i rådande samhällsnormer. När alkohol beskrivs som orsak till våld riskerar det att ta bort ansvaret hos våldsförövaren. Detta kan i sin tur påverka arbetet med att förändra samhällsnormer som leder till våld negativt, framförallt rörande synen på kvinnans värde och rättighet att inte utsättas för våld. Om förövaren inte hålls ansvarig för sina handlingar, vem ska då bära ansvaret att förändra beteendet?  

Ett alkoholförbud kommer med största sannolikhet inte eliminera mäns våld mot kvinnor. Men om alkoholkonsumtionen minskar kommer det finnas större möjligheter att arbeta långsiktigt med att förändra samhällsnormer. Att förbjuda alkohol i distriktet är dessutom en snabb väg till att minska våldet, vilket är ett viktigt steg framåt. En intressant frågeställning är dock hur våld mot kvinnor i relation till alkohol bör betraktas på samhällsnivå och vilka konsekvenser olika synsätt får.

/Linda

Under de senaste veckorna har jag (Linda) och Emy fått möjligheten att fördjupa oss i familjeekonomi på landsbygden i Indien. Trots att Indiens ekonomi vuxit massivt senaste decennierna och är en av världens största ekonomier är det samtidigt ett av världens fattigaste länder sett till BNP per invånare. Den ekonomiska tillväxten har inte nått alla och den ekonomiska ojämlikheten är stor, där vissa har allt och andra inget.

I december fick vi i uppdrag av Okkuta att genomföra intervjuer i fem byar med fem familjer i varje by om deras privatekonomi. En av de frågor vi ställde var om familjerna känner oro för sin privatekonomi, vilket majoriteten svarade att de gjorde. Utifrån vår studie verkar framförallt oron grunda sig i att de flesta inte har möjlighet att spara pengar och därför är extra sårbara för oväntade utgifter. När någon i familjen blir sjuk och inte kan arbeta tvingas familjer låna pengar från antingen grannar, eller från statliga och privata banker. Lån från privata banker kommer ofta med hög ränta och av de familjer som hade tagit denna typ av lån var de flesta oroliga för ekonomin och framtiden. Mikrolån från privata banker resulterar oftast i att familjerna hamnar i en lånefälla, där nya lån måste tas för att betala tillbaka det ursprungliga lånet.

Månadsinkomsten för en familj kan variera mellan 2000 INR (ca 265 kr) och 15 000 INR (1980 kr) beroende på hur många som bor i hushållet samt vilka av dem som arbetar. De allra flesta vi intervjuat arbetar huvudsakligen med jordbruk, vilket är ett säsongsbundet arbete som inte alltid genererar en stabil inkomst under året. Flera av familjerna äger eget land som de odlar på men har inte alltid råd med all utrustning som krävs. Detta resulterar i att familjerna blir beroende av att det regnar tillräckligt för att jordbruket ska generera någon inkomst. Det är även vanligt att arbeta för dagslön utifrån de behov som finns i byn vilket inte heller genererar någon stabil inkomst eftersom det inte alltid finns arbete för alla, eller ens arbete alls. Flera av familjerna nämner även bröllop som en stor utgift som skapar ekonomisk oro. På landsbygden gifter sig kvinnor och män tidigt och det är vanligt med hemgift som kvinnans familj ska betala till mannens familj (detta är olagligt men praktiseras fortfarande i hög utsträckning i vissa områden). Vissa av de familjer som har döttrar beskriver att de oroar sig för hur de ska ha råd med bröllopet och flera kommer eller har blivit tvingade att ta ofördelaktiga lån.

Staten har flera olika slags bidrag som familjer kan söka, samtliga vi har intervjuat har ett så kallad ”ration card” för mat vilket innebär att familjen får 7 kilo ris per person i månaden. Flera har även äldrepension eller sjukpension på grund av funktionsnedsättning. Bidragen som finns att söka räcker inte alltid för att familjerna ska uppleva ekonomin som stabil. Processen för att söka bidrag kan dra ut på tiden och rädslan att pengarna inte kommer fram utan fastnar längs vägen är ständigt närvarande. På frågan vad den största månadsutgiften är blir svaret alltid detsamma: utbildning och sjukvård. Om familjen har det tillräckligt gott ställt har de råd att sätta barnen i privat skola – utbildningen håller enligt de intervjuade högre kvalitet och barnen lär sig även tala engelska. Även den statliga vården uppfattas hålla låg kvalitet och nästan samtliga vi pratat med söker sig privat vård. Ett annat hinder är att de statliga sjukhusen ligger längre från byarna, vilket också påverkar beslutet att välja privat sjukvård. På frågan vad familjerna främst söker sjukvård för är svaret sjukdomar såsom denguefeber och tyfoidfeber eller förslitningsskador i ryggen/knäna på grund av hårt fysiskt arbete.

Det råder fortfarande starka normer och traditioner där mannen är den som huvudsakligen bidrar med en inkomst till hushållet. Okkuta arbetar för att minska fattigdomen genom att öka kunskap om jämställdhet, där både kvinnor och män bidrar till familjeekonomin. En annan viktig del av deras arbete är även att informera om vilka rättigheter till exempelvis statliga bidrag/förmåner som familjerna har. Många av de familjer vi pratat med har fått stöd av Okkuta och på vis kunnat förbättra sin ekonomiska situation. Det är en lång väg kvar innan Indien är ett ekonomiskt jämställt land och förändringen sker långsamt men den går att se. Med lokala initiativ som dessa kan små medel förbättra människor liv avsevärt. Det känns hoppfullt.

/Linda