Hoppas ni alla haft en härlig julledighet, det har vi! För oss har det inneburit en del resande med diverse bussar och tåg. Just resande var i början av vår tid här i Indien något jag var ganska nervös för, speciellt resande med lokaltrafiken. För mig och Ellen så innebär den här praktiken en del resande då vi hälsar på partnerorganisationer till DDS och MINI över hela landet och även besök till byar runtom Pastapur dit vi kan åka över dagen. Nu såhär några månader och många resor senare är all den oron jag kände från början borta! Det är inte alls otryggt utan är för den mesta tiden ganska mysigt att somna på tåg.
På besök i byn Khariri i delstaten Gujarat för några veckor sedan.
(TIPS till er som ska resa med nattåg i Indien i framtiden: försök att få överslafen om ni inte har mycket packning. I mittenslafen kan det lätt bli lite klaustrofobiskt och underslafen kommer folk vilja sitta på innan det är dags att sova. Praktiskt med överslafen är att man också kan sträcka ut benen utan att de är i vägen alltför mycket när folk går förbi.)
Att åka på fältbesök är vi båda överens om är bland det bästa med vår praktik hos DDS. Själva arbetet när vi är i fält innebär att göra intervjuer för artiklar, fotografera och hjälpa vår handledare med anteckningar, men framförallt är vi ju ute i fält för att ta del av organisationens arbete och då blir vi ofta runtvisade bland olika odlingar och får se olika odlingsmetoder. Ibland hinns det inte med att översättas åt oss så då passar vi på att fotografera. Vårt senaste fältbesök var precis innan jul då fick vi ta en 29 timmars tågtur upp till delstaten Gujarat för att besöka MINI nätverkets partnerorganisation Paryavaraniya Vikas Kendra (PVK). Vi tillbringade en hel dag i byn Khirai utanför staden Rajkot där vi fick spendera tid med byborna, blev bjudna på lunch och mängder av té göra intervjuer, fick se hur de gör ekologiska bekämpningsmedel och höra kvinnorna berätta om deras arbete i jordbruket och för jämställdhet. Arbetet är komplext och genomsyrar alla delar i byn. Hur allting hinns med är vi fortfarande förundrade över.
Såhär kan det se ut under ett besök! Lite fotografering, intervjuer och en get.
Att vara iväg på fältbesök är dock så mycket mer än själva besöket ute i fält. Allt annat vi får göra runtomkring är minst lika kul! Något som verkligen slagit oss är hur otroligt gästvänliga alla vi möter är både ute i byar och i städer. Vi har ju också då lyxen att få se ställen som vi själva aldrig kommit till annars. Jag är så glad att vi har möjlighet att få åka med på fältbesök, se dessa platser och träffa alla dessa fantastiska människor. Jag hoppas verkligen vi hinner med något mer fältbesök under tiden vi har kvar här i Indien mellan olika festivaler och möten som väntar oss härnäst!
Här är vi framför Hyderabads ikoniska byggnad Charminar!
Det har nu gått lite mer än två veckor sedan vi lämnade Sverige för Indien och det har minst sagt varit händelserika veckor. Vi är ännu kvar i storstaden Hyderabad eftersom vi haft lite problem med att registrera oss hos myndigheterna så vi passar på att upptäcka och utforska staden lite extra! Nu hoppas vi dock att allt med registreringen löser sig och att vi snart kan flytta ut till den lilla byn Pastapur där vi ska bo och jobba under de kommande månaderna.
Här på DDS arbetas det bl.a. med frågor rörande jordbruk, matsuveränitet och att stödja kvinnliga jordbrukare. DDS arbetar aktivt genom nätverket MINI (Millet Network of India) med att återinföra och stärka grödan millets roll i jordbruket. Millets är ett samlingsnamn för en grupp traditionella grödor som exempelvis hirs och sorgum. Gemensamt för millets är att de är mer näringsrika än moderna grödor som vete, och kan odlas i mer ofördelaktiga förhållanden. Genom att odla millets kan jordbrukarna återta kontroll och makt över maten.
Som sagt har det varit två händelserika veckor. Efter nattågsresan från Bangalore till Hyderabad, som bara den var ett äventyr i sig, fick vi direkt åka ut till Pastapur för 10års firandet av radiostationen Sangham. Detta är en slags närradio för den lokala befolkningen, och som framförallt drivs av den kvinnliga befolkningen i området. Under dagen blev vi presenterade för kollegor och bybor, och fick även se huset vi ska bo i innan vi satte oss i bilen igen och åkte tillbaka till Hyderabad. Några dagar senare var vi tillbaka i Pastapur igen för att se en milletsodling och skördeceremoni där bönderna tackade jorden för den goda skörden. Det är speciellt att ena stunden vara i en kaotisk stad med alla lukter, människor och ljud, för att åka ut två timmar och stå på ett milletsfält, höra fågelkvitter och något svagt tutande från en ensam auto längre bort.
En av våra handledare, Krishnaveni, blir visad runt på ett milletsfält.
Under veckan som gått har även högtiden Dusshera varit. Bilar, motorcyklar och autos dekorerades med blomstergirlanger och målningar. För firandet blev vi bjudna hem till en av våra handledare, Jayasari, och blev bokstavligt talat proppade med mat, men mycket god sådan! Vi har även hunnit följa med till en av DDS partnerorganisationer, PILUPU. Där fick vi delta i deras biodiversity festival där bönderna tågade genom byn för att öka uppmärksamheten kring odling av millets och dess fördelar för mark och människa. Det var en exalterad stämning när tåget av människor och djur började röra sig genom byn!
Nalini (t.v.), verksamhetsledare för PILUPU, manar på tåget att ropa ut slagord för millets.
Det var fantastiskt roligt att se allt detta engagemang, färger och människor!
Onekligen har vi hunnit vara med om mycket under dessa dagar och vi ser fram emot att få flytta ut till Pastapur, packa upp våra saker och landa lite. Vi hörs snart igen när vi är på plats i Pastapur och då ska vi passa på att berätta mer om DDS och våra arbetsuppgifter!
Från vänster: Abdul, Nimmaiah, Giridhar, Krishna, Anitha, Louis, Lisa, Anna
Vi sitter i en jeep, sju personer. Anita och Abdul som kommit från Svalornas India Office i Bangalore, Krishna och Giridhar från DDS kontor i Hyderabad och så vi. Vi är på väg ut på ett fältbesök öster om Hyderabad i byn Kkthandar, i Nalconda distriktet. Idag ska vi besöka organisationen PEACE som fokuserar på kreativ utbildning för att främja utbredningen av millets.
Vi kör en bra bit i tung morgontrafik för att ta oss ut från Hyderabad. Efter cirka en timme så kommer vi ut till mer gräsbeklädd mark, med mindre antal hus och mindre trafik. Jag och Lisa sitter i bakluckan på en soffa som går längs med bilens sidodörrar, mitt emot sitter Giridhar. Vi stutsar upp och ner och vi har inget bälte, så jag som sitter ytterst får be om ursäkt till Lisa hela tiden för jag studsar in i henne. Solen lyser, svetten formas. Än har vi inte vant oss vid värmen. Vi fördriver den långa bilresan genom att prata om DDS arbete och om byarna vi åker igenom. Flera gånger så möts vi av getter som kommer gående på vägarna, som bönderna för mellan grönområden, men även förvirrade kossor och vattenbufflar.
Efter att vår chaufför frågat efter vägen ett flertal gånger så kommer vi fram till en välkomnande stam kvinnor och grundaren av PEACE, Mr K. Nimmaiah. Vi blir ledda in till ett svalt stenhus där vi träffar alla representanter, först och främst Maruni och Bhuli, de två kvinnliga gruppledarna för byns sangham (den lokala gruppen för de kvinnliga bönderna), men också de ansvariga för regionens utvecklingsarbete.
På bilden ser du Anita från Svalornas India Office och Krishna från DDS, i samtal med de kvinnliga bönderna i byn. Fotograf: Louis Eberstål
Bilden visar tre av stamkvinnorna i byn. I mitten ser du en gruppledare för byns kvinnliga bönder, Bhuli. Fotograf: Louis Eberstål
Bilden gruppledare Maroni, klädd i grön sari, under dagens sangham möte. Fotograf: Louis Eberstål
Krishna och Anitha satte sig sedan ner och samtalade med byns sangham. Under samtalet översatte Giridhar en del för oss, där vi satt en rad bakom ringen som kvinnorna formade på golvet. De har sedan den gröna revolutionen odlat mycket bomull för att tjäna sitt levebröd, men eftersom området är helt beroende av regn för bevattning så är det inte hållbart att odla bomull, eftersom det krävs mycket vatten för att få en bra avkastning. GMO bomull (bt cotton) är dessutom en gröda som inskränker på den biologiska mångfalden och fördärvar den lokala naturen, då det behövs mycket konstgödning och kemiska bekämpningsmedel som fördärvar naturen och de tjänster som den ger oss när vi tar hand om den, som tex rent vatten och välmående ekosystem. Men sedan PEACE började har fler och fler bönder uppmuntrats till att odla Millets.
En illustration på ett av plakaten som satt uppsatta på mötesplatsen. Den visar byns åsikt om de negativa effekterna av GMO bomull för den individuella bonden. Foto: Louis Eberstål
Nu inkluderar PEACE över 200 bönder på över 120 hektar (300 acres). De sprider sin kunskap mellan varandra från svärmor till svärdotter. Men de kvinnliga bönderna i PEACE är även med i Millet Sister Network, som introducerades för ett år sedan. Ett nätverk som ökar möjligheterna och stärker förutsättningarna för att bibehålla kunskapen om traditionell odling mellan dem. Nätverket stärker även kvinnornas röster och diskuterar problem för att tillsammans nå hållbara lösningar som fungerar för dem i deras område. Innan de blev en del av Millet Sister Network så odlade bönderna bara en slags millet på deras mark. Men efter de tagit del av kunskapen att permakultur – odling med blandade grödor som gynnar varandra – är ett bra alternativ för att öka den biologisk mångfalden så har de börjat odla fler typer av millets på deras marker. Att odla flera olika grödor (multiple crop farming/mixed crop farming) bidrar även till en mer stabil matsäkerhet genom att göra dem mindre beroende av avkastningen från en gröda och göra dem mer motståndskraftiga från torka och andra väderförändringar.
Efter samtal i ring så sa kvinnorna att vi skulle få ett välkomnande och att det nu var dags att kicka igång festivalen för den biologiska mångfalden, som denna byn arrangerade denna dag. Festivalens syfte är att fira traditionell och ekologisk odling av grödor. Så trummor kom ut och banderollerna togs ner och vi gick ett varv genom byn, kvinnorna bar på dessa banderoller och grundaren av PEACE gick först runt i ledet och hälsade på alla. Till slut avslutades varvet med en dans utanför mötesplatsen.
Bilden visar byns kvinnliga bönder under paraden för festivalen för biologisk mångfald och traditionellt jordbruk. Foto: Louis Eberstål
När vi senare under dagen sitter på PEACE kontor så berättar K. Nimmaiah att millets är åsidosatt och bortglömt, det finns ett stigma kring millets då dessa grödor av vissa grupper anses vara en kvinnogröda eller fattigmansmat. Men samtidigt så ökar hälsoproblemen kopplat till ris, med diabetes och benskörhet. Han tycker att det är konstigt att det inte är mer fokus på odling, jordbruk och grödor bland policys, eftersom 60 % av Indiens befolkning fortfarande arbetar inom jordbruk. Men problemet är att efterfrågan måste öka och då även konsumtionen av millets så att intressen återfinns. “Vi måste reintroducera millets och ge den en ny prägel så att bönderna kan få det pris som de borde få för den skörd de säljer”, K. Nimmiah, grundaren av PEACE. På vägen hem försöker jag smälta alla intryck och alla intressanta människor, uppklädda stamkvinnor och deras kamp för ett levebröd. Det är svårt att kämpa när förutsättningarna är hårda. Det som ser ut att vara ett så självklart val för oss utomstående, men att byta till att odla traditionella grödor som millets är inte så självklart för den individuella bonden som är den som måste rätta sig efter marknadsförändringar, minskade vinstmarginaler, låga subventioner eller inga alls, på grund av det stigma som finns runt millets och problemen som då kommer med att lyfta frågan politiskt och för göra det en prioritering för policys.
Bilden visar en kruka fylld med den bästa millets från säsongens skörd. Den som kommer torkas för att användas för utsäde nästa odlingssäsong. Foto: Louis Eberstål
Denna dagen har hjälpt mig att förstå den teori och fakta jag tidigare bara har läst om, att faktist få se den kamp och de resultat som DDS och MINI-nätverket hjälper till att stödja och uppmuntra. Men denna dag även gett mig större förståelse för komplexiteten kring frågan. Enligt Nimmiah så måste konsumtionen av millets öka för att öka efterfrågan vilket skulle öka det politiska intresset för millets och sätta den på agendan. En av PEACE strategier för att genomföra denna förändring är genom att prata om millets i skolan, göra både lärare och elever medvetna om millets, vilka typer som finns och hur man kan tillaga den. Så kan man sprida kunskapen, familj till familj, samhälle till samhälle, by till by.
indienbloggen.org 