Category Archives: Linnéa Dietrichson

Jag ska bli en jobbig svensk

Så här när det närmar sig slutet på vår vistelse och praktik så går jag igenom många, otaliga och återigen många tankar och reflektioner. En tanke kom över mig en morgon, när jag satt på vår balkong och åt havregrynsgröt i solen – Fy vad vi svenskar är tråkiga! Instängda, reserverade, obekväma, kalla och helt enkelt väldigt osköna.

Vänta, vänta, vänta. Jag ska förklara vad jag menar.

Jag tar det från början.

När vi kom hit, i början av oktober förra året (som för övrigt känns som en månad sen), var vi fyra helt vanliga svenska tjejer som var nyfikna på det livet som vi skulle skaffa oss här. Vi fick flytta in i vårt hus och sedan den dagen har det varit ett helvete – om du frågar svensken i mig. Ett helvete för att vi har inte haft en enda dag då vi har fått vara själva, kunnat stänga om oss eller bara få göra exakt vad vi har haft lust till. Våra grannar har kommit förbi nästan varenda dag, antingen bara för att hänga, kolla läget med oss, eller fråga om vi har ätit, vad vi har ätit, när vi ska laga mat eller vad vi ska laga för mat. Ibland kommer de förbi med mat eller te, även om vi är i full gång med att laga mat själva. Vi försöker varje gång bjuda våra gäster på något, för att visa vår gästvänlighet (men också ibland för att möta deras förväntan om att vi ska bjuda på något). Ni förstår, det finns inget slut på det här med besök. Vi har för all del lärt oss en del hindi nu, men de flesta ord handlar om mat, smärta, tid eller olika sätt att säga hur bra allting är. Det har varit flera gånger då vi har sagt till varandra ”nej, nu får det vara nog med besök”, och de har kommit i alla fall. Flera gånger då vi har skjutsat iväg grannbarnen från vår balkong för att vi helt enkelt inte har orkat ha dem där. Allt som heter ”privat” och ”egentid” på svenska finns inte längre.

Det mest fantastiska med de här besöken är dock att de kan vara allt från två minuter till en timma, och under hela den här tiden så förstår vi knappt varandra! Många gånger sitter vi bara tysta och tittar ut över bergen, något som svensken i mig tycker är lite jobbigt. Svensken i mig tänker,  varför kom du hit om du bara ville sitta stilla, på min balkong? Det kryper i kroppen på mig att jag inte kan kallprata om vädret eller vad de har gjort på sin dag. Men vet ni vad…det kanske är okej att det är så?

Om ni har följt mina tidigare inlägg så har ni säkert läst om vår kära Asha Dadi, och hon är verkligen helt otrolig. Hon har det största tålamodet för att vara den äldre tanten hon faktiskt är. Hon brukar upprepa och tjata sina fraser om och om igen tills vi känner att vi har förstått henne, givetvis är allting genom att gissa, men ändå. När vi svarar och frågar på svenska (engelska är ingen vits) om vi har uppfattat rätt, svarar hon ofta ”Haaa”, som betyder ja. Även om det kanske inte är rätt gissat, så när jag känner att jag har prickat rätt uppfattning, känns det som att jag har kommit henne lite närmre och en lättnad och lycka sprider sig i kroppen.

Dessa möten vi har haft har gett mig många tankar på hur mycket kärlek vi har fått. Kärlek och värme, mat och omtanke. Och självklart närhet, och så var det där med den icke-existerande egentiden. Allt det här är jag nu vad vid, det här är min verklighet och det jag lever i nu och jag har svårt att föreställa mig att leva utan deras närhet. När jag tänker på att jag ska tillbaka till Sverige, komma tillbaka till det så kallade ”bemötandet” människor har gentemot varandra – vi hälsar knappt på grannar eller andra bekanta och knappt nya ansikten vi ser. Det är ett kallt, ensamt och väldigt utelämnande samhälle vi lever i, vi svenskar. Och ändå så är vi någorlunda lyckliga. Eller?

Omställningen som sker i mig inför att komma hem är minst, om inte värre, lika stor som omställningen och förberedelsen jag gjorde för att komma hit. Nackdelen (eller om du vill kalla det fördel) med att jag vet vad jag väntar mig när jag kommer hem, gör att omställningen sker redan i mitt huvud när jag är här. Omedvetet eller medvetet, varesig om jag vill det eller ej. Jag har kommit fram till att det jag känner, konflikten i mig själv, är en pre-kulturkrock. Och kulturkrock är precis vad jag kommer uppleva när jag kommer hem till allt det jag egentligen känner till så väl. Frågan är bara hur jag, hur vi, kommer att anpassa oss till det, och om vi ens vill anpassa oss.

Våra grannars bemötande och tålamod med oss har fått mig att reflektera över hur nysvenskar har det i Sverige. Många familjer och ensamkommande barn i Sverige har stått inför samma nya utmaningar som vi gjorde när vi först kom hit i oktober. Självklart är det många skillnader i de båda exemplen, men jag kan se likheter. Vi kom hit och blev bemötta med kärlek, nyfikenhet och inkludering till deras liv och samhälle. De har inte tröttnat på oss, trots det att vi inte förstår varandra, eftersom inför varje dag förstår vi varandra lite bättre. Varför kan inte vi svenskar ha samma bemötande mot de nysvenskar som befinner sig i våra samhällen idag? Det har ju visat sig att våra upplevelser och tolkningar på deras kärlek, har svensken i oss upplevt som påträngande och jobbigt. Vi svenskar kan också vara ihärdiga, jobbiga, högljudda och påträngande, liksom våra grannar har varit mot oss här. För trots att jag stundtals (ganska ofta) har tyckt att det har varit påfrestande med så mycket människor runt omkring mig konstant, har det ju resulterat i flera otroligt fina relationer – som jag annars inte skulle ha fått.

Tänk vilka samhällen vi kan skapa i Sverige med denna grann-kultur, om vi ens anammar en uns av detta. Så, jag vill lämna er med tanken på att kanske bjuda in din granne på en kopp te lite oftare, bjud in och låt det vara lite obekvämt om det nu känns så. Förstår ni inte varandra? Det är okej! Bli en höjdare på kallprat, för tillslut blir kallprat varmprat. Vi behöver inte vara främlingar bara för att vi lever i enskilda hus och lägenheter. Det är en klyscha, men världen blir ju roligare och härligare när vi får dela den med andra.

Lämna en kommentar

Filed under Linnéa Dietrichson, UYRDC

The very first Christmas in Kewar

Jul jul jul, strålande jul. Ni kanske undrar, ”Har de någon julkänsla där borta ens, i sprakande Indien?” Nja, jag kan väl säga att för vår del så kommer den och går lite precis som när solen går ner och vi står och nynnar på ”Jag såg mamma kyssa tomten” medan vi lagar mat i köket. Julstämningen smyger sig på oss ibland när vi öppnar den första clementinen på morgonen, eller när vi får känna doften av de pepparkakor (som för övrigt var i smulor, men det sket vi i) som vi fått skickat till oss hela vägen från Sverige.

Redan långt innan julen hade börjat göra sig påmind hade vi bestämt att vi skulle arrangera en julfest för våra grannar och kollegor. Våra idéer sprutade helt vilt och vi tänkte ut både lekar och mat som vi skulle bjuda på. Vi förberedde våra vänner noga och berättade flera dagar innan att det skulle vara en julfest i vår by, Kewar, och hoppades på att alla hade uppfattat att vi skulle hålla i den och att alla var välkomna.

Vi bestämde oss för att annandag jul var en bra dag, för då hade vi fått möjlighet till att själva få fira lite och vi kunde också få tid till att förbereda allting. Vi hade såklart planerat en hel meny för festen – det skulle bjudas på brända mandlar, äppelmos (som vi gav bort till våra grannar i återanvända kokosolja-burkar), äppeldryck gjord på kokta äpplen, socker och kanelblad, jordnötter, daim och kola som Karin köpt med sig från flygplatsen, och sen självklart risgrynsgröt. Risgrynsgröten, som grannarna själva känner till, heter i deras bemärkelse kheer (kir) och är gjord på ris, ghee, socker och mjölk. Under hela förmiddagen och eftermiddagen gick vi runt och förberedde, satte på julmusik i våra högtalare och pysslade med att bland annat trycka nejlikor i apelsiner. När det närmade sig fest-dags gick vi iväg till våra grannar, där bland annat vår kära Dadi (farmor på Hindi) bor. Hon hade erbjudit sig att hjälpa oss med att laga kheer till alla våra gäster och det var vi väldigt glada över. Vi hade köpt på oss fem kilo ris i förhoppning att det skulle räcka till alla gäster, Dadi (som egentligen heter Asha) gav oss en sned blick när vi visade henne den stora påsen med ris och sa något på hindi, jag och Caroline rykte på axlarna som om att vi sa: ”Ja, vi vet inte. Kommer det att räcka?”

Caroline och jag följde med Dadi in i deras kök som är ett litet mörkt rum med tjocka, inrökta väggar och längst in i ena hörnet har de angjort en öppen eldplats. Det tog inte långt tid innan de hade fått igång elden och det började bli varmt och rökigt i rummet. Dadi Asha satt på golvet närmast elden och jag och Caroline satt bredvid henne, njöt av hennes sällskap och att vi fick vara med under tillagningen av kheeren. Vi märkte tydligt att Dadi Asha och de andra grannkvinnorna (som också kom och satt med oss i köket) inte var helt nöjda med våra inköp av varor på sättet de muttrade och pekade på grejerna. Ingen bra mjölk (det ska såklart vara äkta, rik ko- eller buffalomjölk), inte tillräckligt med socker och tydligen konstigt att vi ville ha saffran i gröten. Vi gav dem helt egna tyglar att göra vad de ville med riset och de andra varorna, och Dadi Asha bestämde helt enkelt att vi skulle göra fyra kilo kheer. Jaja, tänkte vi, det blir väl säkert bra! En och en halv timme senare hade gästerna börjat komma till vår tillställning och samlats utanför vid by-templets ingång. Vi hade klätt gården med ljuslyktor som vi hade fått låna av våra grannar och även fått dit några större högtalare som vi nu spelade ”White Christmas” ifrån. Det var kallt ute och Fanny och Karin gick runt och bjöd alla på vår varma äppeldryck som det rök ifrån när de hällde upp i olika små och stora glas. Nu var det julstämning! Alla våra kollegor från UYRDC hade dykt upp och även våra kära grannbarn, grannmostrar, grannfarmors och grannfarbröder.

När vi hade minglat ett tag och fått beröm för våra mandlar och dryck bestämde vi oss för att sätta igång med lekarna. Vi plockade fram två potatisar och två skedar och bad alla att dela upp sig i två lag, blandat vuxna och barn. Alla, inklusive de vuxna, blev väldigt exalterade när de insåg att vi skulle leka och organiserade sig snabbt. Jag och Caroline ställde oss längst fram i varje led av lagen, med varsin sked i munnen, med potatisen vilande i skeden. Karin räknade ner och på tre sprang vi iväg mot två vattenflaskor vi satt som mål som vi skulle runda innan vi joggade tillbaka till lagen. Barnen skrek av lycka och exaltation när de insåg vad leken gick ut på och kunde inte vänta tills de fick prova.

Vi hade även lyckats köpa två halmsäckar från marknaden som vi tänkte leka Hoppa Säck med, och även denna gång visade Karin och Caroline hur leken skulle gå till och det gick fort för dem att hänga med på vad som skulle ske. Snabbast in i mål, även om barnen många gånger ville hoppa mer än en gång och ville inte låta de andra vuxna lagmedlemmarna få prova. Det blev även Irländsk Julafton (eller Dansk som vi också kom fram till att leken heter) och Doppa-penna-i-flaska som också blev en succé. Speciellt Irländsk Julafton (som går ut på att en snurrar tio varv runt en pinne, sedan springa/jogga/gå på bästa förmåga fram till målet och komma tillbaka till laget) som jag erbjöd mig att visa, och ja.. alla som känner mig väl vet att jag varken är särskilt smidig eller går bra ihop med snurriga grejer så ni kan ju gissa hur det gick. Efter tio snabba varv tog jag en avstickare direkt åt vänster och föll in i en trappa. Jag tog mig dock snabbt upp igen och med famlande steg tog jag mig runt om flaskan och tillbaka igen. OBSERVERA att jag gjorde detta helt utan att slå mig! Alla vek sig såklart av skratt, och mitt lag förlorade på grund av min lilla uppvisning, men vad gör det?

Efter alla lekar blev det dans för fulla muggar. Det spelades Garwhali (Garwhal är den lokala kulturen som innefattar bland annat ett eget språk, dans, mat och sedvänjor) musik och vi dansade ihop med alla gäster tills Siddharth, vår handledare, satte på engelsk twist och vi började twista. Till vår stora underhållning märkte vi att många av barnen och de vuxna blev lite ställda när de plötsligt skulle dansa till denna typen av musik. Vi försökte visa dem, likt hur de har visat oss hur vi ska dansa Garhwali dans och vi delade många skratt ihop.

När festen led mot sitt slut, tackade många av våra vänner oss för att vi gett dem deras första ”Christmas party” – upplevelse. Det kändes underbart att vi kunde få visa dem lite av vår kultur, även om det inte blev typiskt enligt hur vi brukar fira hemma. Huvudsaken för oss var att umgås och ge en liten bit av oss, till dem.

Och julmat fick vi också över, för den som är nyfiken på hur det gick med kheeren. Fyra kilo ris var för tok för mycket, och vi fick äta kheer i flera dagar efter. Så där lagom så att bara tanken av gröten gör att det växer i munnen på en. Med andra ord, precis så som det ska vara med julmat!

 

God fortsättning på er!

Linnéa på UYRDC

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Linnéa Dietrichson, UYRDC

Din restaurangguide i Narainbagar

Bananpannkakor i Kewar

I tidig gryningstimme (men ändå ungefär två timmar efter resten av byn börjat sin dag…) ligger stekoset tjockt kring vårt hus på höjden i Kewar. Precis som varje morgon vankas det bananpannkakor. Till pannkakorna som steks i ett chapatijärn serveras nötter och den frukt som går att hitta på marknaden. Hittills har det blivit granatäpple, apelsin och äpple. Av äpplena händer det att vi gör mos – som även grannarna uppskattar. I det te eller kaffe som vi dricker till frukosten är kokosolja en viktig ingrediens. För att lyxa till det på helgmorgnarna händer det att vi även lagar risgrynsgröt på basmatiris och kondenserad mjölk.

Hotel Rawat

Det här var den första restaurangen vi fick testa i Narainbagar. Placerad bara en trappa upp från vårt kontor är det den restaurangen som de flesta av våra kollegor från organisationen också äter lunch på. Det är två män som arbetar, en servitör och en kock som vanligtvis inte brukar säga särskilt mycket. Vi kommunicerar genom kroppsspråk och enstaka ord såsom “chapati?” – “chapati!”. Ibland händer det att vi inte har haft tillräckligt med pengar på oss för att kunna betala för vår lunch, och då går det utmärkt att betala nästa gång vi kommer. För några veckor sedan upptäckte vi att de serverade parantha, chapatis’ fyllda med grönsaker, som vi ibland äter när vi känner oss trötta på att steka våra bananpannkakor hemma. De lagar sin mat över öppen eld, vilket ger paranthan en touch av friluftsliv men kan ibland fylla hela lokalen av rök.

Hotel Prince

Här hittar du den dyraste men samtidigt lyxigaste maten i Narainbagar. Restaurangen är belägen med iögonfallande utsikt över den kraftfulla glaciärfloden Pinder River. Kockens expertis grundar sig på erfarenhet från både Mumbai och Delhi. På Hotel Prince dukas det först fram en aptitretare bestående av säsongens salladsgrönsaker på tandpetare, vilka avsmakas med örtsalt. Förrätten efterföljs av kockens specialité: en supersmörig butter paneer, vilken serveras tillsammans med de tunnaste chapatibröden med ghee (en typ av smör), en fyllig daal och en curd (yoghurt) med dekorativa kryddor. Maten här är mild, men smakrik. Ibland slås det även på stort med efterrätt, i form av kir – vilket kan sägas vara en sötad risgrynsgröt av pärlris och mjölk toppad med russin. När måltiden börjar närma sig sitt slut insisterar ofta ägaren på att ta fotografier tillsammans med oss. Han har nog en del graciösa tugg-bilder där vi bär läppstift bestående av vad vi just tuggat i oss.

Sangham Hotel

Starkt och snorigt är det här! Medan vi försöker äta upp maten vi har framför oss rinner näsorna och vi saknar ofta näsduk. Det serveras stora portioner, inledningsvis med chapatibröd till och sedan avslutningsvis ett lass med ris. Restaurangen är mycket populär och det kan hända att vi får vänta lite innan vi kan få ett bord i den lilla lokalen. Personalen, som består av sex personer varav två kockar, är mycket omtänksam och insisterar ofta på att vi ska äta mer än vad vi egentligen mäktar med. Det händer att vi får lite sura blickar när vi ödmjukt avböjer ytterligare en omgång med ris, och att de även försöker smyga dit en slev med daal när vi inte ser. Restaurangen är även utrustad med en äkta tandoori-ugn vilket ger oss varma och tjocka chapatibröd, tjockast i stan faktiskt.

Anko Fastfood Center

Om ni trodde att det inte kunde bli hetare mat än på Sangham Hotel så trodde ni fel. Här blir vi serverade den populära kinesiska snabbmaten, Chowminh – tjocka nudlar stekta med lök, chili, kål och paprika. Att gå hit ger oss ett avbrott från den traditionella indiska maten. Utöver nudlar serveras även samosas – en typ av pirog fylld med kryddig potatis och momos – dumplings fyllda med grönsaker och sojafärs. Medan vi sitter och kämpar i oss våra nudlar med både rinnande ögon och näsa så sitter mammor med sina småbarn i knät och matar dem nudlar med chilisås – utan att barnen rör en min.

Mohan Tea Stall

Håll i hatten för här har vi det bästa teet i Narainbagar! Från ett testånd på gatan kommer teet som vi vanligen blir serverade två gånger per dag medan vi jobbar på kontoret. Länge funderade vi på vad det är som gör just det här teet så smaskigt. Mycket socker och mortlad ingefära är vad vi tror är tefarbrorns hemlighet. Ibland sitter vi på bänkarna vid hans stånd och spanar när han står vid den stora tekitteln för att försöka snappa upp knepen.

Karan Sweet Shop

Hit styr vi kosan när sötsuget gör sig extra påmint. I en glasdisk kan en välja bland massor av olika kakor och bakverk som alla har olika färg och form. Genom noggrann provsmakning av sortimentet har vi lyckats hitta våra favoriter och även kommit fram till att huvudingrediensen i de flesta av dem är ris och socker. Till godbitarna tar vi oss vanligtvis även en kopp te.

Butula Dairy and Bakery

För någon vecka sedan upptäckte vi med förtjusning att vi kan variera vårt dagliga chai med en kopp skållhett gräddigt kaffe toppat med chokladpulver och ångad mjölk, på ett kafé som vi alltid trott enbart varit en godisbutik. Gömt bakom butikslokalen finns ett mysigt rum med bänkar och bord där en kan sitta och nästan få känslan av en svensk fika.

Även fast vi försöker variera oss mellan alla trevliga ställen här i Narainbagar drömmer vi ofta om smaker hemifrån och maträtter som vi önskar vi kunde laga här. Med de tre kryddorna vi har i Kewar gör vi ett försök till att komponera ihop nya rätter varje vecka. Det blir allt från grytor och soppor till bönbiffar. Vi har också försökt få våra lokala återförsäljare (vår kompis Rinku) till att köpa hem kaffe och annat efterlängtat, utan större resultat.

img_0487

En bra dag kan vi säga.

Som ett avslut på den här restaurangguiden kommer våra önskelistor på de maträtter och varor som vi saknar (feel free att skicka oss ett paket):

Linnéa drömmer om…

  • Jordnötssmör
  • Grönkål
  • Sötpotatis
  • SMÖR
  • Äkta grädde som inte smakar kossa eller kemiskt OCH som en kan vispa
  • Äkta kaffe för fan, inget jävffla pulver
  • Riskakor med Bregott (japp, ett rejält lager ska det va’!)

Fanny önskar sig mest av allt…

  • Delicatobollar
  • Smörgåsar med diverse tillbehör
  • Smööööör
  • Lösgodis (specifikation: choklad, surisar och djungelvrål)
  • Eucalyptus-tuggummi att simma i
  • Oatly Ikaffe
  • Jalla jallas (i Malmö) veganska chörizo i ett franskt hotdogbröd fyllt med vitlökssås
  • En möglig ost att tugga på
  • STARKT & REDIGT kaffe
  • Inget ätbart, men en ugn

Karin hade gärna lagt vantarna på…

  • Ett storpack samarin
  • Havregrynsgröt
  • Vegansk glass
  • Bär av alla dess slag
  • Lingonsylt och brunsås

Caroline saknar…

  • Mammas söndagsmiddag
  • Ost och vin
  • Allt som har med lösgodis att göra
  • Selleri att doppa i hemmagjord hummus eller tzatziki
  • Ett glas iskall mjölk som inte innehåller klumpar och som inte smakar ko
  • Surdegsbröd med prästost toppat med röd paprika och groddar
  • Rårörd lingonsylt

/ UYRDC gänget

1 kommentar

Filed under Caroline Wiklund, Fanny Pelin, Karin Thalberg, Linnéa Dietrichson, UYRDC

Vem äger skogen?

Att sitta i bil och åka ut till nya byar har blivit en del av vår vardag här på UYRDC. Vi möter ständigt slående vacker natur och nya höjder, där jag ibland känner att måste nypa mig själv i armen för att påminna mig själv om att jag faktiskt befinner mig just här. Ofta när vi kommer ut till en by som är ny för oss får vi många gånger frågan om hur vi trivs och då brukar vi alltid påpeka hur vackert det är här. Responsen på våra svar blir nästan varje gång ett milt leende och nickande i samförstånd, och jag får känslan av att de är stolta över att bo och leva i den omgivningen de har. Och inte någon gång tror jag att de tar sin natur för given. Det kan verkligen kännas overkligt när vi sitter och lyssnar på kvinnor och män som berättar om sin vardag medan bakom dem breder sig de gröna, mjuka och spetsiga bergen ut sig, en utsikt och tavla som de har som deras. I alla fall delar av den.

img_0126

Bara en av de många vackra utsikterna vi får uppleva när vi åker på fältbesök.

img_0284

Vi promenerar längs med fälten

Jag blir ofta påmind om hur starkt beroende samhällena är av sin skog och mark. Jag möter det när jag vaknar på morgonen och märker att våra grannfruar redan har varit igång flera timmar och tar hand om sina kor, låter dem gå ut på bete eller tar ut sina tjurar på fälten för att ploga. Jag möter det när vi är på väg från och till kontoret och ser hur de är igång med att antingen skära gräs som ska mata korna eller bära på jord för att göra marken brukbar igen. Jag möter det även när vi sitter med på fältbesöken och ser hur några yngre kvinnor går i bakgrunden och bär på gräs, möjligtvis är det så att de inte kan vara med på mötena för att arbetet inte kan vänta. Mycket av det de äter och lever av kommer från fälten som de själva har producerat och odlat. Det går inte att undvika hur otroligt viktig skogen och naturen är för deras dagliga försörjning.

På de fältbesöken UYRDC anordnar just nu är det stort fokus på Forest Rights Act, en lagstiftning som möjliggör att byborna kan återfå rätten till den skog som de lever av. The Forest Rights Act etablerades år 2006 efter en stor pågående diskussion i landet om hur mark skulle ges tillbaka till de som levt av den långt innan Storbritannien gjorde Indien till en brittisk koloni. Numera äger staten större delen av skogen i Uttarakhand, något som försvårar by-samhällenas möjligheter att försäkra sin levnadssituation.

Våra kollegor på UYRDC arbetar därmed att informera och medvetengöra samhällena om vad Forest Rights är, vad de har för rättigheter och vad det i sin tur kan ge för fördelar för dem i deras liv. Därför strävar UYRDC nu efter att få så många byar till att lämna in en sammanställning av dokument till Skogsdepartementet, något som krävs i processen för att ansöka om skogsrättigheter. I ansökan kräver staten bevis som styrker att de har brukat och ägt skogen som de lever av i mer än tre generationer, eller 75 år vilket i så fall skulle ge dem rätten att bruka skogen utan statlig kontroll.

Under ett fältbesök i byn Jaberkot ställer vi en öppen fråga till de kvinnor som sitter framför oss vad fulla rättigheter till deras skog hade möjliggjort för dem. Många kvinnor svarar i mun på varandra att det hade tillåtit dem att få odla och därmed hantera sina grödor på det sättet de önskar. Engagemanget för sitt eget jordbruk går inte att ta miste på, och det gör det ännu en gång tydligt för oss att fulla skogsrättigheter är en möjlighet att förbättra deras levnadsstandard.

/

Linnéa på UYRDC

Lämna en kommentar

Filed under Linnéa Dietrichson, UYRDC

Rishikesh och Diwali

Hej från en uppvilad medlem i Himalayagänget!

De senaste dagarna har vi varit lediga på grund av högtiden Diwali som firas runtom i Indien. Många är lediga under denna högtid och så även våra kollegor på UYRDC. Vi i praktikantgänget passade då på att spendera några dagar i Rishikesh, en stad som ligger ungefär åtta timmar från vår hemby Narainbagar. Rishikesh är en världskänd stad där hälsa, ayurveda och yoga står i fokus. Staden kallas ”yogans huvudstad” och är helig – varje år besöks den av många indiska pilgrimer.

Efter att ha överlevt ytterligare en färd på kurviga vägar, sittandes längst bak i en lokal buss som skumpade nedför bergen med dubbla åksjuktabletter i kroppen, kom vi äntligen fram till Rishikesh och det hostell vi bokat in oss på. Vi spenderade våra dagar med att utforska stadens alla mysiga caféer och restauranger, drack många Lemonanas (frusen lemonad med mynta i), handlade lite julklappar till familj och vänner hemma i Sverige, tränade yoga, stoppade ner händerna i den heliga floden Ganges och åkte till en vacker plats med utsikt över staden.

Festivalen Diwali är en av de största högtiderna i hinduisk tradition. På Sanskrit betyder Diwali ”en väg av ljus” och är en högtid som bjuder in ljuset i människors liv, då ljus i hinduisk mytologi förknippas med godhet och kärlek som driver bort onda andar och mörker. Diwali firas under de fem dagar på året då det är som mörkast. Då tänds massor med ljus och familj och vänner står i centrum och man utbyter gåvor med varandra så som smycken och sötsaker.

Vid varje solnedgång såg vi eldceremonin Ganga Aarti och ljus tändas av munkar vid tempel och lyssnade på puja (bön) som fyllde stadens mörker. Många byggnader var klädda med ljusslingor i alla dess färger som glittrande lös upp gator och vatten. Smällare har också blivit en stor del av firandet vilket vi fick uppleva nära inpå när vi blev tvungna att gång på gång hoppa över och springa ifrån busiga barn och deras tändare. Överallt såg vi också fyrverkerier på håll, och jag fick känslan av svenskt nyår. Inte bara på grund av raketerna men av stämningen hos människor som hade just den där förväntansfulla och inbringande hoppfullheten i glädjen av att fira in något betydelsefullt.

20161029_133835

Den heliga bron Lakshman Jhula

Lakshman Jhula är 138 meter lång och alltid full med pilgrimer, kor, apor och mopeder, som trots körförbudet ändå tar sig tutande över. Bron är därmed allt annat än fridfull, det är total kaos på den gungande(!) smala bron. Vi fick trycka oss fram bland folkmassorna, kasta oss åt sidan för mopederna och akta oss för att inte bli nafsade på av irriterade kor och apor. På båda sidorna av bron väntade trånga shoppinggator, flitiga försäljare och oändligt många ashrams för yogaälskande utövare. 

Det var välbehövligt att få komma iväg och vara lediga, men sista dagen hade vi nog alla lite hemlängtan till lugnet i vår by där vi hör varken trafik eller tutande och där vi istället vaknar till ljudet av råmande kor och vallande herdar.

Rishikesh är en vacker stad men har förändrats mycket de senaste åren, framförallt på grund av den turism som vuxit fram. De unga lokala entreprenörer som jag pratade med under resan har alla sett stora förändringar i människors levnadssätt och hur byn förvandlats från gröna odlingsområden med ett mer traditionellt levnadssätt till en stad med brusande trafik, nybyggen och turister. ”Människor säljer sin mark och nya hotell byggs upp, det är inte bra om man tänker på framtiden” berättade Deva för mig. Jag fick intrycket av att de anser att utvecklingen som skett i Rishikesh har gått i för snabb takt och att många nu är helt beroende av den ekonomi och de resurser som turismen för med sig. Detta medför också en annan sorts problematik i relation till miljöförstöring (jag upplevde staden som både mer förorenad på grund av den tunga trafiken och väldigt nerskräpad jämfört med vår hemby) och socio-kulturella aspekter där människor har större risk för att hamna i olika former av utanförskap; den snabba utvecklingen har gjort människor mer sårbara.

Nu är vi tillbaka, uppvilade från ledigheten med många nya perspektiv och tankar, men det tog oss ett par dagar att bli återställda efter den långa resan. Vi har satt igång med vårt arbete hos UYRDC igen och ser fram emot nya fältbesök.

Det var allt för mig denna gång!

Caroline

1 kommentar

Filed under Caroline Wiklund, Fanny Pelin, Karin Thalberg, Linnéa Dietrichson, Praktikanter 2016-2017, Uncategorized, UYRDC

World Food Day & våra första fältbesök

Efter att ha spenderat vår första vecka i Narainbagar fick vi chansen att följa med ut på några fältbesök till grannbyarna runtomkring Pinder Valley i Uttarakhand. Just nu driver vår organisation en kampanj som uppmärksammar World Food Day som inträffade den 16 oktober. Möten hölls i några byar för att tala om millets (hirs på svenska) och alla de positiva effekter detta småfröiga sädesslag har för både människor och miljö. Millets, som är ett samlingsnamn för flera olika varianter av sädesslaget, innehåller höga halter av järn, B-vitamin, kalcium och protein. Eftersom fröerna är väldigt näringsrika är de också överlägset bättre jämfört med ris och vete som under senare tid blivit en del av vardagsförbrukningen för många. Traditionellt har millets varit en stor del av indiskt jordbruk, men på grund av den Indiska regeringens subventioner för just ris och vete så har fokus flyttats från det traditionella odlandet till mer kommersiella produkter. Dessa små fröer kräver dessutom varken gödningsmedel, besprutning eller någon särskild bevattning, vilket gör dem till hållbara ekologiska grödor. Millets har också flera sociala fördelar, bland annat att alla kan odla dem då de inte kräver insatsvaror, samt att de är mer klimatresistenta vilket minskar risken för missväxt.

img_5721

Vår granne Rikha Devi och jag på milletsfälten utanför vårt hus.

UYRDC har arbetat med byarna under varierande tid och vi fick möjlighet att följa med till byar som de arbetat med alltifrån bara ett års tid till flera år av support och nätverksarbete. Den första byn vi besökte var Palchhuni. Efter en stund i bil och därefter en brant promenad på små stigar skymtade vi byn och alla de människor, både boende i Palchhuni och gäster tillhörande andra byar, sittandes på en platå under vad som såg ut som en stor röd sjal som skydd från förmiddagssolen.

Kvinnorna satt centrerade i mitten, de äldre männen bakom kvinnorna och övriga män på en stenmur som löpte längs med kanten av platån. Det hade arrangerats stolar längst fram på mötesplatsen till representanterna från Gram Panchayat (byrådet) och Women’s Welfare Group, till personalen från UYRDC samt till oss praktikanter. Vi kände oss nog alla en aning obekväma med att bli placerade längst fram och bad om att få sitta bland kvinnorna istället. De insisterade på att vi skulle sitta längst fram ändå och vi accepterade deras inbjudan. Därefter blev vi serverade chai (te) och vatten i fina koppar medan resten av de medverkande på mötet drack ur plastmuggar vilket också kändes märkligt.

Mötet öppnades av vår handledare Siddharth och därefter fick vi kort presentera oss. Sedan presenterade Siddharth själva mötet och gick vidare in på diskussionen om millets. Vår organisation har varit noga med att pointera för oss att kunskapen kring millets redan finns runtomkring i byarna, framförallt hos kvinnorna, men att UYRDC hjälper till att återuppliva denna kunskap och återuppta odlingen och kan på så sätt fortsätta arbetet med att stärka både byar och individer i deras dagliga liv. En av huvudpunkterna är att nå ut med de hälsomässiga fördelarna då många bybor lider av olika kostrelaterade hälsoproblem.

Mötet avslutades med att en stor vit duk togs fram med ett skrivet budskap om att byinvånarna går samman och lovar att de ska prioritera sina odlade millets till sin egen familj istället för att ersätta dessa med ris och vete. Ändamålet är även att att de tillsammans vill sätta press på regeringens nuvarande mat-subventioner som borde omprioriteras till millets samt att regeringen borde inkludera millets i programmet för barns hälsa i Indien. Mötet avslutades med att kvinnorna sjöng en traditionell sång om millets, skörd och att deras barn har åkt iväg till armén för att försvara de indiska gränserna.

Våra kommande dagar av fältbesök kom att likna varandra i både upplägg av själva mötena i sig men även i välkomnandet av oss praktikanter, men just bemötandet kunde ändå skilja sig från en dag till den andra. Låt mig förklara.

Under vårt andra fältbesök besökte vi byn Jakh, en by på ungefär 50 familjer. Där blev vi bemötta med en stor tillställning. Vi fick blomkrans runt halsen, chai och snacks, stor tillagad lunch med chapati (bröd) bakat på millets och kvinnorna i byn dansade. Vi blev uppbjudna till dans, vilket vi först avböjde men till sist, lite svenskt motvilligt, fick gå med på ändå. Under detta fältbesök uppstod många tankar kring vår roll som praktikanter på mötena och jag funderade på frågor som: hur påverkar vår närvaro mötets innehåll – försvinner fokus från det egentliga syftet? Vad tänker människor om oss egentligen, vi deltar inte aktivt på mötena, har egentligen ingen direkt kunskap så som personalen från UYRDC har, men sitter ändå på första parkett? Vilka strukturer reproducerar vi och vilka motarbetar vi? Vår handledare berättade dessutom att tillställningar på det här viset vanligen inte förekommer när de själva åker ut i fält.

Under den tredje fältdagen besökte vi byn Chhaikura där bemötandet av oss var varmt och välkomnande, dock utan för mycket ståhej och fokus på oss (vi blev dock, som tidigare, placerade på första parkett under mötet och blev serverade chai först av alla i de finaste kopparna och därefter bjudna på stor lunch), men stämningen kring oss var mer avslappnad. Jag kände mig mer som välkomnad gäst än som någon som oförtjänt satts i rampljuset. Vårt fjärde besök hos byarna Nelgaon Kadakor och Nelgaon Sirgur var också mer avslappnat och det var lättare för oss att smälta in när vi fick godkänt att sitta ner på marken tillsammans med resten av kvinnorna på mötet.

Fältbesöken var intensiva och jag har varit full av nya intryck, reflektioner och frågor. Men jag är väldigt tacksam över att vi fick följa med ut på dessa besök och lära oss mer om millets och hur UYRDC arbetar. Jag är också imponerad över hur stort inflytande UYRDC verkar ha i byarna de arbetar i. Majoriteten av de medverkande på mötena var kvinnor, och vid det här laget vet vi hur svårt det är för kvinnor generellt att ta ledigt från sina dagliga uppgifter i jordbruket. Detta visar också på hur viktig organiseringen kring dessa möten faktiskt är.

På återseende från oss i Himalaya!

Hälsar,

Caroline

Lämna en kommentar

Filed under Caroline Wiklund, Fanny Pelin, Karin Thalberg, Linnéa Dietrichson, Praktikanter 2016-2017, UYRDC