Kudumbam Trichy – indienbloggen.org

Naandri Kudumbam och Trichy!

13 januari, 202313 januari, 2023av Jad Abdul HakLämna en kommentar

Avslutande inlägg från:

Jad

Så började denna resa lida mot sitt slut.. Om några dagar sitter jag på planet med slutdestination Sverige. Det är faktiskt med en del sorg men främst tacksamhet som jag försöker summera en otroligt givande praktik här på Kudumbam i Trichy. När jag kom hit hade jag få förväntningar på vad som skulle hända. Hur kommer praktiken egentligen vara? Tänk om jag inte trivs? Har jag hamnat på rätt plats för min egna utveckling? Hur är det att leva i Indien? Så många frågor och lika många förhoppningar. Alla dessa förhoppningar visade sig bli sanna om inte mer än det. Inte en stund har jag ångrat den här resan, främst för att jag aldrig trodde att dessa månader kunde erbjuda den mängden kunskap och erfarenhet jag fått. Om något har temat varit ett genomgående hållbart jordbrukande som därtill visat att det inte krävs mycket för att leva hälsosamt och klimatsmart.

Utsikten från övervåningens balkong på Kudumbam där en hel del uppgifter gjorts.

Tiruchirappalli Rock Fort, ett måste vad gäller sevärdheter här i Trichy.

Jag kan med glädje säga att praktiken varit otroligt lärorik och mångsidig. Tillsammans med Kudumbams anställda har vi fått upptäcka stora delar av landsbygden och dess utmaningar. Det jag främst har fått lära mig är hur bybornas syn på ”ett simpelt liv” i vardagen kan stärka en hel familjs levnadsstandard. Från hur olika grödor odlas till hur dessa odlingsmetoder ger människor förutsättningarna att kunna nyttja jordens gåvor. Och det är här gården Kolunji länge förblir avgörande i arbetet för det hållbara jordbruket, en mötesplats organisationen ofta nyttjar för att bland annat bjuda in bönder, studenter och utsatta kvinnor för att ta del av utvecklingen om hållbara jordbruks- samt arbetsmetoder. Utöver det har vi även fått besöka olika kontor för att lära oss om hur mikrokredit verksamheten stärker bybornas egenmakt. Otroligt insiktsfullt om hur små medel kan föra med sig enormt positiva konsekvenser. Byborna för mig är främst de starka kvinnorna ute i byarna som jobbar hårt för att bistå familjens nödvändigheter. För när en får tillfälle att sätta sig ner och arbeta på gräsrotsnivå med dessa inspirerande kvinnor, ställs många perspektiv på prov. Främst om hur icke-statliga organisationer såsom Kudumbam och Svalornas partnerorganisationer har en avgörande roll för stärkandet av lokalsamhällets marginaliserade grupper. Och det är uppenbart att fler liknande organisationer behövs.

Grannens hund Jackie som visade sig bli en av mina bästa vänner här i Indien.

Oförglömliga stunder med barnen på ett av mina favorit fältbesök vid en statlig skola i byn.

En av mina favoritbilder, Sathya som glatt visar upp torkad Hibiscus på gården Kolunji.

Avslutningsvis har staden Tiruchirappalli (Trichy) och dess autenticitet berört mig på ett personligt och ödmjukande plan. Främst om hur ”simpelt” man kan leva trots avsaknaden av all den lyx vi tar för givet i andra utvecklade länder. Samtidigt längtar jag efter att få träffa mitt egna folk hemma i Sverige och dela med mig av min värdefulla story, som jag knappt hunnit inse börjar närma sig sitt slut. Riktar ett enormt stort tack till Svalorna för möjligheten samt Kudumbam och dess anställda, främst till vår handledare Poppy som fått en att känna sig hörd, uppskattad och en del av organisationen. Tips och råd till framtida praktikanter är att aktivt sträva efter att leva i nuet här i Indien, och låt aldrig er rädsla stoppa er från att ta del av en otroligt givande praktik. Och när ni väl befinner er i Indien, låt helt enkelt det simpla livet omfamna er!

Underbara Poppy på vår väldigt emotionella avslutningsceremoni.

De underbara kvinnorna anställda på Kudumbam.

Glada miner när alla fick varsin Marabou.

Markus

Min praktikperiod hos Kudumbam i Tiruchirappalli har varit lärorik. Jag har fått värdefulla insikter under praktiken på hur en indisk icke-statlig organisation som Kudumbam, i samarbete med internationella partners som Svalorna, kan arbeta med hållbar utveckling och jordbruk. Mitt favoritögonblick under praktiken var när jag fick möjligheten att spendera nästan en vecka på Kolunji Ecological Farm and Training Center under Oktober. Där fick jag värdefulla insikter om hur Kudumbam rent konkret på fältet arbetar med att utveckla landsbygden i delstaten Tamil Nadu och att utbilda bönder i hållbart jordbruk. Kudumbam har med hjälp av Svalornas stöd under åren byggt upp en arbetsplats, som av alla benämns som endast ”Kolunji”, som många stunder även känns som en form av botanisk trädgård med alla plantor och träd. En annan minnesvärd händelse var Diwalifirandet i Tiruchirappalli som kort sammanfattat var som att befinna sig i en krigszon under några timmar efter solnedgången. På Kudumbams kontor i Subramaniyapuram i Tiruchirappalli kände jag mig välkomnad direkt från början av de anställda fram tills jag reste därifrån. Poppy och Lalitha på Kudumbam har varit väldigt hjälpsamma när vi arbetat med olika uppgifter och särskilt att avsätta tid när det behövts.

Vid sidan av praktiken har jag trivts bra i Indien och i den lägenheten som anordnades till sist för mig och Framtidsjorden praktikant. På grund av tidigare vistelser i Indien och volontärt arbete i just Tamil Nadu kom jag in i samhället nästan direkt från först dagen. Den begränsade Tamil jag kunde sedan innan var också till stor hjälp i vissa situationer där engelskan inte fungerade. Med det sagt är engelska språket en anledning till att Indien enligt mig är ett perfekt land att genomföra en praktik på. Jag har otaliga gånger hamnat ( i mestadels) intressanta samtal med främlingar som är nyfikna på varför jag befinner mig där som inte hade kunnat ske utan engelska. Min största förvåning var att jag, Jad och de franska volontärerna spelade tennis regelbundet i Indien på en sportanläggning (Ana Stadium) i närheten vilket jag innan avresan inte trodde hade varit möjligt. Överflödet av tillgång till billig exotisk frukt och det indiska köket har varit ett välkommet tillägg i vardagen! När jag ser tillbaka på den tiden jag fick möjlighet att spendera i Tiruchirappalli och Tamil Nadu är jag även glad att jag tog beslutet att ta tillvara på mina lediga helger för att upptäcka intressanta och vackra platser i närheten. Min vistelse i Indien avslutades i förtid på grund av personliga skäl men jag är tacksam för dem cirka tre månaderna jag fick praktisera hos Kudumbam och Svalorna IB.

Ramdass föreläser för bönder på Kolunji.

Jag vill också tacka Kudumbams direktör Oswald som från början välkomnat oss. Han har alltid tagit sig tid till att förklara olika aspekter av deras arbete vilket har fördjupat min kunskap om utvecklingsarbete och stärkandet av bönders mänskliga rättigheter i Indien. Under min praktik har jag även genom samtal eller intervjuer med Kudumbams anställda fått lära mig om de svårigheter som icke-statliga organisationer ställs inför på lokal, delstatlig och nationell nivå i Indien. Jag väljer att avsluta mitt inlägg med några värdefulla och upplyftande ord från praktiken som kommer från Ramdash angående konventionellt (kemiskt) jordbruk. Han sa det under en föreläsning inför cirka 30 bönder som var intresserade att övergå till en hållbar ekologiskt odling. ”När vi bröt detta system skapade vi många av de problem vi ser idag, problemet är här – lösningen är nära”.

Utsikt från taket vid lägenheten i Tiruchirappalli.

Utsikt från Dindigul Rock Fort med Western Ghats bergen i bakgrunden.

Tack för denna tid och ta hand om er! //

Jad & Markus

Kudumbam, Kudumbam Trichy

Låt vatten stå i centrum

16 december, 2022av MarkusLLämna en kommentar

Vatten har en central roll och är grundorsaken för vissa av samhällsproblemen som Indien står inför. Jag har under min praktik i Tiruchirappalli lärt mig att mycket av Kudumbams arbete har någon form av koppling till att förbättra vattentillgången inom främst jordbruket och på landsbygden. Nu närmar sig slutet av monsunsäsongen och ett torrare klimat är annalkande i Tamil Nadu.

Jag vill börja inlägget med att dela med mig av en historia från praktikperioden som relaterar till vattnets betydelse i Indien. Jag besökte i Oktober byn Chinnupatti som ligger på landsbygden i Tamil Nadu nära Batlagundu. Där träffade jag värdfamiljen jag bodde hos under ett volontärarbete på en ekologisk kokosodling 2014. Mycket var sig likt i Chinnupatti åtta år senare men en stor förändring hade skett för alla invånare. Tidigare under 2022 brukade byns invånare, huvudsakligen kvinnor, hämta vatten i stora hinkar för att tillgodose hushållets dagliga vattenbehov. Dem dagarna är nu förbi. Pappan Anthony och sonen i familjen Dileepan berättade stolt att det för fem månader sen hade installerats rinnande vatten av Tamil Nadus regering i alla bostäder på gatan dem bodde på. Det satte mycket i perspektiv från tillvaron i Sverige, och är enligt mig viktigt att berätta när vatten omnämns i en indisk kontext. Många lever fortfarande i Indien utan tillgång till vatten, både för att dricka, använda till bevattning, matlagning och till andra vardagliga aktiviteter.

Ett monument i en rondell på vägen mot Tiruchirappallis flygplats.

För närvarande pågår den viktigaste perioden på året för miljontals bönder runtom i Tamil Nadu. Nederbörden från nordöstra monsunen faller just nu över delstaten som är den huvudsakliga källan till regnvatten för året. Trots att det är mitt i regnsäsongen har jag under majoriteten av höstmånaderna kunnat njuta av ett soligt väder med cirka 30 grader dem flesta dagarna. Tecken på en pågående monsunsäsong under praktiken har mestadels varit frånvarande, förutom dem gångerna jag och Jad har fått ställa in att spela tennis på grund av regn. Under min tid i Tiruchirappalli hos Kudumbam har min föreställning om intensivt regn varje dag under en monsun förändrats. En utebliven eller försvagad monsun påverkar tillgången till vatten när torkan börjar tillta dem kommande månaderna. Ekonomiskt är jordbruk en av Tamil Nadus viktigaste sektor. Därmed får en utebliven eller försvagad monsun inte bara konsekvenser för enskilda bönder utan även delstatens ekonomi och tillgången till mat för befolkningen. Årets klimat i vår del av Tamil Nadu har varit behagligt, särskilt för någon som hör att vintern nu slår till med full styrka i Sverige. För flertalet av bönderna i delstaten gissar jag att dem har andra åsikter och känslor om årets monsunregn och klimat.

Jad och Poppy på ett regnförsörjt jordbruk med röda linser.

Kudumbams anställda har i olika sammanhang under praktiken nämnt betydelsen av att bevara det vattnet som faktiskt faller från himlen som regn. Exempelvis berättade Kudumbams direktör och grundare Oswald under en föreläsning på Department of Environmental Science and Management på Bharahidasan University, om att cirka 70% av Tamil Nadus jordbruk förlitar sig helt på regn för bevattning. Det årliga monsunregnet som nu börjar avta är därmed viktigt för alla bönder som förlitar sig på ett regnförsörjt jordbruk. Regnförsörjt jordbruk innebär att en bonde endast kan förlita sig på regn för att bevattna hens jordbruksfält, utan tillgång till varken konstbevattning eller en lokal brunn. Bevattning med hjälp av en lastbil med vattenbehållare finns som ett statligt alternativ, men av det jag lärt mig från Kudumbams erfarenhet på fältet är implementeringen bristfällig ibland.

Oswald tillsammans med Markus och de franska volontärerna.

Oswald har också delat med sig om sin insikt efter alla år på organisationen att bevarandet av fuktigheten i jorden är avgörande för många indiers årliga skörd, samt inkomst från jordbruket. Kudumbam har under flera år arbetat med att informera och träna lokala bönder om ekologiska metoden ”blandad odling” för att bättre behålla jorden fuktig mellan regndagar på böndernas odlingsfält. Kort sammanfattat går det ut på att bonden bör odla flera grödor på samma odlingsyta för att behålla fuktigheten i jorden, som i sin tur leder till mer näringsrik och bördig jord. Det resulterar slutligen i en större skörd och inkomst från hens jordbruk. Insatsen riktar in sig främst mot de resurssvaga eller småskaliga bönder som inte har möjlighet att vattna sina fält vid uteblivet regn. Några av dessa bönder har vi under praktiken fått möjlighet att besöka vilket personligen varit givande.

Det är dock svårt att skriva det här blogginlägget och helt utelämna att bristen på tillgång till vatten är relaterad till fattigdom. Därför har jag under praktiken förstått betydelsen av Kudumbams projekt och aktiviteter som riktar sig till småskaliga bönder med begränsade resurser. Jag har under praktiken kommit till insikten att vi som praktikanter och dem organisationen arbetar för i många fall lever i två olika världar när det kommer till vatten, fast vi geografiskt befinner oss på samma plats. Vi kan skicka ett sms till vår handledare (Poppy) och få 25 liter dricksvatten hemlevererat vilket gör att avsaknaden av rinnande dricksvatten i lägenheten inte känns jobbig. I dagsläget är den möjligheten för många indier på landsbygden inte tillgänglig. Därför är Kudumbams alternativa lösningar eller metoder för att lagra och bevara vatten viktiga för att förbättra levnadsstandarden på landsbygden.

Ramdash på Kolunji som föreläser om ekologisk odling och bevarandet av vatten.

Ramdash, en av Kudumbams anställda som arbetar med föreläsningar för lokala bönder samt studenter, berättar under praktiken att ett ekologiskt och hållbart jordbruk är det enda alternativet för att bättre ta tillvara på vattnet som är tillgängligt. En aspekt av ekologiska odlingsmetoder är att det långsiktigt kan fylla på, istället för att uttömma, det tillgängliga grundvattnet. Förvaltning av vatten är begreppet Kudumbam använder för att beskriva alla aktiviteter som relaterar till just vatten. Ett bevis på att höja grundvattnet är möjligt att åstadkomma med långsiktiga metoder, finansiering och hårt arbete är Kolunji Ecological Farm and Training Center. Gården har tillkommit som en direkt effekt av Svalornas finansiella stöd för att etablera den på Tamil Nadus landsbygd där nederbörden årligen är låg och torka ofta förekommer. Oswald, som varit med sedan Kolunji invigdes 1990, har tillsammans med gårdens anställda under de senaste åren kunnat konstatera att nivåerna av grundvatten i deras brunn har börjat stiga. Hur detta har åstadkommits på endast 30 år är främst planteringen av dem cirka 1200 träden som nu växer på området. Det är för tidigt att fastställa om trenden kommer att fortsätta. Kolunji blir dock ett bevis på att även i ett mer torrare odlingsklimat, både i Indien och andra delar av världen, kan tillgången till vatten öka om rätt insatser sätts in.

Svenska versionen av FNs deklaration om bönders och andra som arbetar på landsbygdens mänskliga rättigheter.

Länk:

FN:s Deklaration om Rättigheter för Bönder och andra som arbetar på landsbygden, https://www.latinamerikagrupperna.se/wp-content/uploads/2022/10/UNDROP-Illustrerad-utgava-pa-svenska.pdf

Min praktik på Kudumbam har lärt mig att deras arbete har en direkt inverkan för bönders mänskliga rättigheter och att vatten bör stå i centrum för att stärka individer på landsbygden. Jag har lärt mig att en ökad tillgång till vatten i slutändan även kan stärka jordbruksarbetare och bönders mänskliga rättigheter, exempelvis rätten till information, rätten till mat och matsäkerhet, samt rätten till bördig jord. Dessa rättigheter är inskrivna i FNs nyblivna deklaration UNDROP från 2018 för bönder och andra som arbetar på landsbygden.

Markus tillsammans med kvinnliga bönder som utbildas inom hållbart jordbruk.

Min ide med inlägget var att ge en kort inblick i praktiken och vad vi har lärt oss om när vi arbetat på Kudumbam. Många andra frågor har också stått i centrum under våra tre månader i Tamil Nadu. Betydelsen av vatten i områdena och för personerna Kudumbam arbetar för är dock en av dem viktigaste lärdomarna jag tar med mig till Sverige. När jag återvänder hem kommer jag förmodligen uppskatta det ”dåliga vädret” som råder under vintern på en punkt. På grund av snön eller regnet slipper vi förhoppningsvis uppleva konsekvenserna av allvarliga översvämningar, långvarig torka och bristande tillgång till vatten.

/Markus Lewin

Kudumbam Trichy, Uncategorized

Ett ödmjukande äventyr av nyfikenhet

3 november, 20224 november, 2022av Jad Abdul HakLämna en kommentar

Efter snart en och en halv månads tid i Trichy kan känslan klart summeras som att vi varit här i många fler månader och att tiden aldrig flugit så snabbt. Ända sen dagen jag och Markus landade i Bangalore har vi mötts av gästvänlighet, en vardag av simpelhet men främst organiserat kaos som vi båda snabbt anpassat oss till. Kombinationen av att Markus redan varit här hela fyra gånger och jag aldrig förr, har visat sig vara en intressant sådan då Markus redan kan en del om Indien, och jag i princip väldigt lite. Det har hittills fungerat väl, tillräckligt för att uppleva Indien som ett av dem mest gästvänliga och spännande länder, både på ett kulturellt plan men även på ett personligt utvecklande plan.

*Upptäcker Indien på ett av våra första fältbesök.*

Vi har sakta stadgat oss i Trichy och det som indier anser vara en storstad, men mer känts som en stor by. Lyckligtvis har bykänslan bidragit till att tryggheten infunnit sig tillräckligt snabbt för att faktiskt stortrivas här. Från diverse frukt- och grönsaksstånd till säljare av kokosnötter möts vi dagligen av en stark nyfikenhet om vad vi ”foreigners” som indier kallar oss, gör i en stad som Trichy. Därtill med ett subtilt leende, mitt i ett organiserat trafikkaos och konstant tutande, hörs kommentaren ”Where do you come from?”. Varpå vi sakta börjat svara ”Europe” istället för ”Sweden” då ingen tycks veta vart det ligger. Att anpassa sig till att enklast kommunicera med en Indier från Trichy, har inte varit särskilt utmanande då människorna här är väldigt trevliga och ödmjuka. Det bästa av allt är att inget här är ”konstigt” hur mycket det än skulle kännas som det i lilla Sverige. Något som bidragit till en ödmjukhet som länge kommer bestå.

*Här ser ni lokalbon Vijay (till vänster om mig) och vännerna han spelar lagsporten Kabaddi med.*

Vi har fått lära oss att familjen är kärnan i det indiska samhället och det påminns vi om dagligen när organisationen Kudumbam, som står för familj i språket Tamil, tagit emot oss som om vi vore deras söner. Kudumbam har under kort tid introducerat oss till sitt värdefulla och inkluderande arbete och gett oss friheten till att besöka deras kontor ute på fält hur ofta vi vill, något som varit väldigt uppskattat. En återkommande utmaning har dock varit avsaknaden av tolk då byborna oftast inte pratar engelska. På fält har vi fått besöka flera hundra bönder som organisationen värnar om, och Kudumbams jobb är mer än vackert och givande särskilt för deras ”future generation”, nämligen barnen som vi omges av ute i byarna.

*En samling av barn som uppmärksamt lyssnar på läraren.*

Utöver de centrala teman om matsuveränitet, kvinnors empowerment och hållbart jordbruk som Kudumbams arbete präglas av, förenas en stor del av organisationen med Micro credit activities, verksamheten om smålån som drivs i åtta olika kontor runtom Tamil Nadu. Tanken med lånen är att de kvinnliga bönderna bland annat ska införskaffa sig boskap i form av kor för att på lång sikt uppnå självförsörjning genom mjölken kon producerar. För Kudumbam är kon en symbol för hållbart jordbruk då kons avföring nyttjas till att hålla jorden bördig och därmed upprätthålla den ekologiska odlingen.

*Kvinnliga bönder registrerar sig inför det årliga mötet på gården Kolunji.*

Det jag dock främst vill dela med mig av är min hittills största fascination som utöver kärnfamiljen präglar det indiska samhället, nämligen dyrkandet av de hundratals kor vi stöter på i den indiska vardagen. Att vid varje tillfälle vi tittar ut genom balkongen, fönster, kliver ut på gatan ser hur indier hedrar och visar sin respekt för kon är positivt påtagligt, det ödmjukar mig något så enormt. Kon strosar obehindrat fram på trafiktäta gator och har ett företräde som bilisterna knappt beaktar när en människa korsar. Kon vandrar till och med fritt in genom grinden till husen omkring oss och erbjuds genast föda i form av grenar klädda i diverse nyttiga blad. Det har fått mig att älska landet än mer. Av ren nyfikenhet har frågan självklart ställts om varför hinduer dyrkar kon, därtill lokalborna gett skilda svar. Dock är den gemensamma nämnaren att kon betraktas som en av jordens sju mödrar, en symbol för moder jord, samt modern till alla djur.

*Mitt på gatan delar indierna med sig av nyköpt persilja till den heliga kon.*

Som ett av hinduismens grundläggande element hamnar en i ett tillstånd av otrolig tacksamhet, sån kollektiv beundran av ett djur som i många delar av världen dessvärre inte delar samma värde. Att helt enkelt avguda ett djur som för mig, från den kultur jag har mitt ursprung i, kontrasteras något så enormt. Detta förblir det hittills mest fascinerande och bidrar till en stark känsla av att mina resterande månader kommer kantas av beundran, nyfikenhet och främst ödmjukhet.

Hälsningar från underbara Trichy, på återseende!

//Jad

Kudumbam Trichy

10 upplevelser som skiljer Indien från Sverige

7 februari, 2020av kudumbammatildaLämna en kommentar

Hej!

Matilda här från Kudumbam. Det är 34 grader varmt här, fläktarna är på full speed, aporna utanför kontoret använder grannens plåttak som studsmatta och kollegiet är roligare än någonsin.

Nu har vi hunnit spendera tre månader i detta land, vilket ger en hel del perspektiv och ungefär lika många frågetecken. I den här kontexten är jag själv en indisk svenne banan på äventyr i ett land där jag ser ut som befolkningen (adopterad härifrån som liten) men ändå svensk. Det har sina för- och nackdelar.

Oavsett vilket land jag reser till, brukar jag i regel upptäcka saker/vanor/fenomen/kunskaper som jag uppskattar i det nya landet och saker som jag uppskattar mindre. Dessa upptäckter gäller även synen på det Sverige. En del av det som är ”svenskt” för mig, uppskattar/saknar jag samtidigt som jag har semester från allt som jag inte gillar. Det finns även en grupp av företeelser i mitt huvud som jag inte riktigt förstår fullt och inte riktigt kan bestämma åsikt kring. Detta har jag sammanfattat i tre listor: 1. Saker som är himla bra i Indien 2. Saker som skaver 3. Saker som går under temat ”I can´t get my head around this”. Här nedan har jag generaliserat de skillnader som jag stöter på. Läs gärna vidare!

Lista nummer 1, bra saker

1.Sömn
Folks relation till sömn. I Sverige uppfattar jag att sömn har en något privat touch. Man sover i sin egen säng eller möjlighet hemma hos en nära vän. Här är det socialt accepterat att säga att man är trött efter lunchen hos en kollega – och vips rullas en halmmatta ut och 12 min senare sover alla mätta gäster. Värden har eventuellt däckat i sitt sovrum. Sedan umgås man utvilad resten av dagen. En annan sov-aspekt är indiers förmåga att somna på de mest obekväma platser. Tågstationer på stengolv – inga problem. Uppfart gjord av asfalt – funkar fint. Det är befriande att det är socialt accepterat att både sova lite överallt och att man får sova när man hälsar på hos någon.

2.Hur man använder kroppen
För de flesta är det ingen nyhet att kroppen behöver användas för att funka. Vi behöver rörelse i leder och muskler osv, helst i vardagen, inte bara på gymmet, om vi nu ens går dit. Indier använder sina kroppar regelbundet. Många tvättar för hand, sitter på huk för att skura etc. Allt är inte så himla bekvämt hela tiden, vilket ger kroppen utmaningar i olika rörelsevinklar. Jag som har stel rygg mår bra av såväl landets värme som rörelse och har blivit smidigare sen vi kom hit. Det här sättet att leva kan ju också förklara varför folk kan sova i alla lägen, kroppen är helt enkelt använd på rätt sätt och behåller sin smidighet.

*Vi skördar manuellt på Kolunji. Såhär har jag inte kunnat sitta sen jag var 20. Praktikantkollega Elin och en av Kolunjis anställda, Chelladurai, i bakgrunden.*

3. Hjälpsamheten, inställningen, flexibiliteten, minskad ensamhet
Folk har tid. Trodde aldrig jag skulle säga den meningen i vuxen ålder. Det betyder inte att indiskt liv är stressfritt på jobbet eller privat. Men. Det är högt prioriterat att umgås, dela med sig, äta ihop, skratta och allmänt värna om sina relationer. Det är nog det som jag kommer sakna mest härifrån. Jobbmöten sker mer spontant än i Sverige där man (lite överdrivet) inte snackar om man inte bokat in exakt 45 min gemensamt möte med tydligt mål i outlook. Privat lever man flera generationer i samma hus och man har alltid en anhörig med sig till doktorn. När en kollega följde med mig på läkarbesök innan jul var väntrummet helt fullt à la svensk vårdcentral under jour. Jag påtalade detta för min kollega varpå hon svarade att alla hade någon med sig och att kön inte var så lång som jag trodde. Fördel med allt detta – solklar minskad ensamhet. Nackdel skulle väl vara att den egna självständigheten inte utvecklas i rasande tempo.

Från vänster: Zoe, fransk praktikantkollega som värmer våran lunch. Våra kollegor Lilly och Parvathi som ser till att vi donar i köket på rätt sätt, vi har stöd men inte riktigt förtroende kring det här med matlagning!

Lista nummer 2, saker som skaver

1.Sakers konstruktion
Föremål så som handtag, lås, höljen, kanter osv är inte gjorda i utförlig smidiga design som i Sverige. Under mina resor brukar det ligga ett plåsterkitt orört i ytterfacket på min väska. Det tog inte ens ett dygn innan jag behövde använda mitt här, och då var det dessutom Elins kit som fick langas fram eftersom mitt eget av någon anledning var nedgrävt på botten i min enorma resväska. Vår resväg hit, om ni minns, gick från Sverige till Bangalore, och sedan tog vi nattåg till Trichy. På tågstationen i Bangalore sprang jag på toaletten innan avgång. Var lite rädd att missa tåget så flög ut från det lilla rummet med hål i marken. Flyttade den lilla haspen med hand/handflata för att öppna dörren och lyckades dessvärre utforma ett redigt hål i handen. Det tog 2 veckor att läka och var bara starten för övrig klantighet en tid framöver. Skönt är jag vande mig vid detta och hade färre missöden ju längre in i resan vi kom.

2. Kontant betalning
Att Indien precis som många europeiska länder, ett kontantsamhälle är inte förvånande i sig. Men för mig som helst betalar med kort, finns det två saker som make sense. Det ena är just kortbetalning – eller att man har ett fungerande kontaktsamhälle där man betalar med det man har i plånboken. Men nope, här förväntas man ha jämna rupies. Det är helt begripligt att bananmannen (skön snubbe nära där vi bor) inte kan växla en sedel för att vi ska handla för 10 rupies – MEN – även i större butikskedjor får man ibland evil eye om man har en sedel med för stort belopp. Detta är såklart ett lyxproblem deluxe, men grejen är att automaterna ger sedlar med höga belopp och de är svåra att handla för. Strategin är att alltid handla med sedlar i större butiker för att ha växel i andra lägen.

3. Det finns inga menyer.
De flesta Trichy-bor kan menyer i huvudet, för det serveras likartad mat på restauranger, som kallas hotels här. Komiskt nog börjar vi nå målet ”kan beställa utan meny”, men – the struggle fösta veckorna. En snubbe kom fram till bordet och frågade på tamil vad vi ville ha. Han möttes av tre frågetecken och kallade på kollegor. Fortfarande inget svar. Till slut fick vi gemensamt dela på EN meny och kunde utifrån det göra en beställning – på rätter som inte visste riktigt vad de innehöll, men vi kunde i alla fall beställa!

4. Bilden av vad en familj är
Överlag är bilden av vad en familj är, enligt mig, begränsad. Det handlar i grund och botten om hur en familj är konstruerade – eller snarare inte är konstruerad. Kortfattat har man inga relationer innan giftermål, och i samband med detta lämnar kvinnan sin familjs hem och flyttar hem till mannens. De flesta äktenskap är arrangerade. Det innebär att föräldrar letar upp potentiella partners till sitt vuxna barn. Glädjande är att man gifter sig i vuxen ålder och att det överlag är accepterat att tacka nej till partnerförslag, men det sista kan variera beroende på familj. För mig som är van vid frihet i relationer, känns det hela som att lägga ett pussel där exakta bitar ska passa i varandra, och skaver två lite kantade bitar mot varandra så ryker eventuellt tryggheten från familj och släkt. Tanken är i grund och botten god, man värnar om familjen och tar stort ansvar för att ens egen familj ska ha det bra på äldre dar etc, men det blir stora konsekvenser om man går emot dessa normer. Som utomstående besökare får man allt det glada omfamnade i relationer med människor, men slipper pressen att leva exakt som någon annan har förutbestämt. Det råder dock stora skillnader mellan stad och landsbygd och mellan stad och större stad.

Lista nummer 3, ”Things I can´t get my head around”

1. Förhållandet till plast
På den här punkterna är Indien förvirrande och fantastisk på samma gång. Sedan i juli 2019 är plastpåsar ”banned” i detta land. Man får nätpåsar eller tunna tygpåsar i mataffärer. Dessutom används bananblad att äta på och chapati-bröd är fint inslagna i tidningspapper vid ”parcel” som är tamil för ”take away”. Återanvändning är perfekt på så vis. Samtidigt slänger människor plast hejvilt längs med vägarna. Likt stora valmofält breder plasten ut sig ser ut som en naturlig del av landskapet numera när vi åker längre sträckor i hög hastighet. Jag var tills för en vecka sedan helt säkert på att det berodde på obefintlig sophämtning, men tydligen kastar människor plast även i områden som sophämtning fungerar fint. Det är förvirrande.

2. Min sociala position
Mina praktikantkollegor har vad man här kallar ”foreigner-utseende” och är därför spännande för många. Det är ett evigt fotande där jag oftast slipper vara med. Vi behandlas överlag jämlikt, men jag uppfattar (ibland) att jag får ”confirma” beställningar på restauranger trots att jag inte har bättre koll än någon annan på beställningar och jag pratar inte tamil. Tack för visat privilegie, eller vad man säger. Det var kul att få uppleva det, men också konstigt. Värt att nämna är att Kudumbam är en relativt platt organisation och att jag aldrig upplevt varken höjning eller sänkning utifrån ursprung här. Tycker dock att kommentaren ”you look soo indian” från kollegor var rolig när jag för första gången bar indiska kläder.

3. säkerhet
Trafiken. Crazy. Samtidigt, lugnt och sansad. I regel har ingen bälte och hela barnfamiljer åker på en scooter. spontant låter det osäkert, men jag uppfattar nuförtiden att det ändå funkar rätt bra. Varför? Jo, för att oddsen för trafikolycka inte känns högre än Sverige, kanske tvärtom. Det går sällan snabbt och gör det det, blir chauffören sällan förvånad om någon plötsligt dyker upp i vänster backspegel. I Sverige får man ju en chock bara det flyger förbi en fluga ungefär, eftersom allt är så strukturerat. Däremot kan man inte komma undan att konsekvenserna av en bilolycka här antagligen blir otroligt mycket värre.

Jag hade också kunnat diskutera att folk inte har ugn, synen på vad som är naket och vad som är hygieniskt, men det får utebli denna gång. Ingen tar sig igenom landet Indien utan mycket tankearbete, åk hit om du har chansen! Exempelvis kan du söka årets praktikantprogram som precis har öppnat för ansökningar för dig 20-30 år!

/Matilda

Kudumbam Trichy

Nattåg, baby shower och en hel del chili

21 november, 201921 november, 2019av kudumbammatilda2 kommentarer

Tjo!

Här kommer ett första inlägg från praktikantgänget på vänorganiationen Kudumbam! I skrivandets stund har vi en lugn stund på kontoret mellan veckans olika arbetsresor. När vi landade i Indien för snart tre veckor sedan, påbörjades inrikesresan med start i Bangalore. Därifrån rullade vi fram över tågspåren på ett mysigt nattåg som tog oss till miljonstaden Tiruchirappalli (Trichy) i delstaten Tamil Nadu.

Vi hade tur som träffade en tjej på tåget i vår ålder, med fullt utvecklad Indien-tågkoll. Genom en smidig app (som vi lärt oss namnet på nu!) kunde hon både följa tågets geografiska position och ställa in alarm för väckning. Hon skulle av stationen innan oss, vilket underlättade vår planering. Här ropar konduktören inte ut hållplatserna i några högtalare som i Sverige med orden ”Nästa station är…”. Man får förlita sig på vana indier istället. Väl framme blev vi upplockade av vår omtänksamma handledare Poppy som körde oss till vår lägenhet som ligger på övervåningen i samma hus som Kudumbams kontor. Vi bor i ett lugnt, fint medelklassområde och huset vi bor i känns som rena drömmen. Om man vill se mer livliga delar kan man ta en tur med auto rickshaw (tuktuk) in till centrala Trichy. I området där vi bor finns det en liten restaurang med goda idlys, uttapham, dosas, noodles och ris.

*Första dagen på rummet, myggnätet bakom Elin är ”nästan” upphängt*

Viid ankomst berättade Poppy att vi var bjudna till hennes dotter Anithas baby shower några dagar senare. För att med indiska mått se prydliga ut inför en sådan speciell tillställning, tog en annan kollega med oss ut för shopping dagen innan (se bild för resultat). Under shopping köpte vi indiska churidas, vilket på svenska menas mönstrade tunikor. Vi hann med en butik men också ett större trevåningshus med mängder av alla sorters indiska kläder. Det var tre lyriska praktikanter som sprang ut och in ur provrummen och skapade enormt engagemang och skratt bland varuhusets anställda.

Baby showern blev minst sagt en upplevelse. Poppys dotter och huvudpersonen Anitha fick sitta på en stor scen i en stor tygfåtölj och ta emot gästerna som var många och satt i rader nedanför scenen. De närmaste familjemedlemmarna gick först gå upp på scenen och välsignade Anitha genom att lägga ett rött pulver på hennes panna och handflator samt trä på bangles (armband) runt hennes handleder. Därefter fick vi andra gäster göra samma procedur. Traditionellt får änkor inte delta på scenen, men Poppy bjöd även upp dessa damer på scen, något som säger mycket om henne som person men också grunden i Kudumbams arbete. Efter att alla gett sina välsignelser var det dags för lunch som bestod av sju olika sorters ris (se bild) och diverse röror som serverades på bananblad.

*Anitha fick många lyckönskningar i sin fina stol under baby Shower*n

Praktiken följer två tempo-spår parallellt. Spår 1 är en lugn och smidigt uttänkt plan där vi gradvis blir introducerade till Kudumbams väldigt omfattande arbete. Projekten är många, kontoren likaså och bönderna ännu fler. Vi får i ena stunden vara med under långa möten där man diskuterar saker som olika typer av jordbruksmetoder eller mikrolån och i andra stunden hålla intervjuer och dokumentera arbetet. Spår 2 är intensiv Indien-inlärning där vi går arbetslaget runt på middagsbjudningar och välkomnas till flera andra aktiviteter, som att delta på baby shower och besöka tempel.

Trots att praktiken bara har pågått under några veckor har vi redan hunnit med en hel del fältbesök. Vi har fått delta på träningar i ekologiskt jordbruk, som innebär en hel del kobajs för att göra sin egen kompost, samt intervjuat kvinnliga bönder i byarna runt Kolunji Ecological Farm, Kudumbams träningscenter för bönder. En sak som vi har blivit medvetna om är att kvinnorna i byarna behöver ha tillstånd av sina män för att åka med på resor och ibland för att få delta på utbildningar. Specifikt i stunden handlar det om en lång resa till Rajastan där bönder från hela Indien kommer delta. Ibland åker manlig personal från Kudumbam ut till byarna för att övertala kvinnornas makar genom att förklara vikten av kunskapen. Men det börjar också ske förändring. Idag är ca. 80% av deltagarna på Kudumbams träningar kvinnor och många kvinnor bidrar i jordbruket. Tidigare bestod 80% av deltagarna av män.

Att hålla tal är helt klart en grej här som kort måste nämnas. Under en konferens med temat ”Re-greening Tamil Nadu’s villages”, som Kudumbam är initiativtagare till, fick vi iklädda sarees, i ett tal lyfta våra tankar kring klimatkrisen inför 141 lokala NGOs. Veckan därpå talade vi även på en skola där Kudumbam sedan utbildade i hur man gör så kallade seed balls, en enkel metod för att plantera olika grödor och träd.

*Preppat Kudumbam Team inför Re-greening konferensen*

Annat Indien-relaterat är att vi redan har hunnit konsumera mer ris, än en genomsnittlig svensk uppskattningsvis gör på ett år. Vi har haft en hel del chili-accidents, vilket oftast uppstår när en liten bit lök förväxlas med chili när man tuggar, eller att man råkat klia sig i ögonen efter chilli-matlagning. På tal om chili och stark mat så är vårt förhållningssätt till tillbehöret sambar/linsgryta lite olika. En dricker den som soppa, en flyr den och en doppar sitt ris lite försiktigt i den.
I söndags var vi bjudna på lunch hos Poppy. Hennes höggravida dotter Anitha och man skjutsade oss hem efteråt. Anitha nämnde att hon tyckte att det var dags för bebisen att titta ut nu och med det sagt födde hon en son knappt ett dygn efter att vi sagt hejdå. Välkommen mini till Kudumbam (som också betyder familj) 💛 på återseende!

/Kudumbam-praktikanterna, Klara, Elin och Matilda