Category Archives: Kristina Johansson

Frågesport: Gissa trädet!

Nu lider vår vistelse i Indien mot sitt slut och det blir då dags för den sista frågesporten, denna vecka Gissa trädet! Träd är ju fantastiska på så många sätt, både som jordens lungor och som något som står stadigt i marken med sina rötter under många år, fastän årstider förändras. De kan erbjuda både föda, skugga, binda jord samt klistolpe åt den som behöver det. Rätt svar hittar du längst ned på sidan.

img_9315

Träd nr 1: Detta träd har vi precis utanför vårt hus och till vårt förtret så är det tyvärr inte säsong än för de frukter som växer på trädet. I denna region kan man hitta många planteringar med dessa träd, då det är många som gillar denna (för oss nordbor) väldigt exotiska frukt som man kan hitta i både efterrätter, glass och som torkat naturgodis.

img_9312

Träd nr 2: Detta träd är kompis till ovanstående och är därmed också precis utanför vår dörr här i Indien. Från denna fantastiska växt får man inte frukt, utan en nöt som speciellt många veganer gillar, då man kan blötlägga dem och mixa dem och använda till diverse bakverk.

img_9106

Träd nr 3: Sist ut är ett festligt träd som om man är lite bevandrad i torkad frukt kanske kan lista ut vilken typ av träd det är. Detta är en version av vad vi brukar äta hemma.

Detta var sista omgången av frågesporten och förhoppningsvis kan det sporra till att tänka efter och klura lite på var vår mat egentligen kommer ifrån och hur den ser ut när den växer. Speciellt när det kommer till mat och frukt som vi inte ser växa i Sverige, men som fortfarande har ett ursprung.

 

Rätt svar: Träd 1: Mango, Träd 2: Cashewnöt, Träd 3: Fikon 

Lämna en kommentar

Filed under Kristina Johansson, Uncategorized

Frågesport: Gissa grödan!

Nu är fredagsunderhållningen och den utlovade fortsättningen till “Gissa kryddan!” här. Ett av de sätt där det indiska jordbruket skiljer sig mot det svenska är vilken typ av grödor som kan odlas i detta varma klimat. I och med kolonisatörer och globalisering kan vi hemma i Sverige många gånger ta del utav dessa grödor, men oftast i en mer processad och förpackad form. Denna vecka är fokus på de grödor som odlas här i vår region i Telangana och som många gånger kallas ”cash crops” då dessa grödor är de som exporteras till andra länder och ger mest pengar. Tyvärr kräver de också många gånger kemiska bekämpningsmedel, även då ekologiska odlingar börjar komma mer och mer.

(Rätt svar hittar du längst ned på sidan)

Gröda nr 1:

img_8860

Ledtråd: Denna gröda liknas många gånger vid en drog då det framkallar ett beroende och sug många lider av, speciellt på fredagar och lördagar.

Gröda nr 2:

Ledtråd: Till stor del basfödan i många asiatiska länder.

Gröda nr 3:

16144912_10154827455696544_457196653_o

Ledtråd: Denna gröda används inte till föda utan för att slippa gå omkring som Kejsaren från Danmark.

 

Missa inte nästa veckas frågesport med ännu okänt tema! 

 

  

 

Rätt svar: Gröda nr 1: Sockerrör, Gröda nr 2: Ris, Gröda nr 3: Bomull.

Lämna en kommentar

Filed under Kristina Johansson, Uncategorized

När ”Miles for Millets” kom till stan

När man talar om millets, vilket vi gör väldigt ofta här på DDS, så kommer ofta hälsoaspekten av millets upp. Idag är ris stapelföda i Indien och det äts dessutom mycket friterat och oljebaserad mat, samt att växande inkomster även ökar intaget av snabbmat och processerad föda. Bristen på näringsriktig mat diskuteras i termer av stillasittande jobb och övervikt inom medelklassen och undernäring för de med tungt kroppsarbete. För att uppmärksamma millets och en hälsosam livsstil arrangerar Millets Foundation den 13 dagar långa löpturnén ”Miles for Millets” och för några veckor sedan kom de till Zaheerabad.

”Miles for millets” består av en grupp löpare från Bangalore som springer en halvmara i och runt flertalet städer i olika regioner där frivilliga också kan sluta upp och springa med dem. I en mindre stad som Zaheerabad är löpare ingen vanlig syn, än mindre personer med löparskor och tighta löparbyxor, varför vi såklart blev exalterade över detta besök. På grund av värmen så visade det sig dock att löpningen ägde rum redan kl.06 på morgonen när vi fortfarande log och sov, vilket gjorde att vi missade detta tillfälle att galoppera runt Z-bad. Vi kunde däremot delta i efterföljande manifestation med 50-talet kvinnliga millets bönder som DDS arrangerade.

img_3782

Med sång, dans och plakat med slagord om fördelarna med millets och krav om lika rättigheter och stöd för bönderna som odlar dem, tågade manifestationen längs Zaheerabads huvudgata och fick många nyfikna blickar från förbipasserande. Känslan av att tillsammans ta över gatorna och höja rösten för dessa hårt arbetande kvinnor var överväldigande. Blandningen av människor som samlats för att uppmärksamma millets, både kvinnorna som odlar dem samt folk från den urbana medelklassen i Bangalore som äter dem, gav ett tydligt exempel på vikten av att stad och land möts, konsumenter och producenter.

Efter den timmeslånga marschen i stekande sol nådde vi manifestationens slutpunkt där ett flertal talare diskuterade vikten av millets och dess många fördelar. Vi är sedan tidigare inbitna anhängare av denna gröda och förhoppningsvis har ännu några fler fått upp ögonen efter denna manifestation och löpturné.

Foton: Elin Gidlöf

Lämna en kommentar

Filed under Kristina Johansson, Uncategorized

Frågesport: Gissa Kryddan!

Under vår tid på praktik här i Indien har vi fått möjlighet att följa med på flertalet fältbesök. Det fina med att vara med en organisation som DDS som arbetar med jordbruksfrågor och samtidigt i ett land med väldigt annorlunda klimat jämfört med Sverige, är att vi fått lära oss om hur alla de där importerade frukterna, kryddorna och varorna verkligen produceras och växer. Att veta var ens mat kommer ifrån och hur processen att framställa den har gått till är en central aspekt för att återkoppla med maten vi äter och kanske både uppskatta mer och slänga mindre. Det är därför både roligt och lärorikt att få vara på en plats där kryddpåsarnas innehåll som vi bara hittar på butikshyllan hemma i Sverige kan ses i sitt naturliga och ursprungliga tillstånd.

Jag tänkte därför ta med er läsare på den lilla kunskapsresa som vi har fått göra här i Indien. Jag introducerar därför frågesporten ”Gissa kryddan!”. Tv-program baserat på frågesport är ju väldigt populärt, speciellt på fredagskvällar på SVT, så varför inte värma upp med detta lilla quiz?

Svaren hittar ni längst ner i inlägget.

Krydda nr 1:

img_9112Ledtråd: Används som smaksättare till ett bakverk som står högt upp på listan över svenskt fika som efterlängtas av undertecknad. Kryddan används även mycket här i Indien till just sötsaker.

Krydda nr 2:

img_9113 Ledtråd: Används i stor utsträckning i olika currys här i Indien, men i Sverige kanske de flesta förknippar denna krydda med onda fingrar i och med julstök.

Krydda nr 3:

img_9105Ledtråd: Används nästan dagligen i den svenska matlagningen. En av två som tillsätts efter avsmakning.

 

Missa inte nästa veckas frågesport med temat ”Gissa grödan!”

 

 

 Rätta svar: Nr 1: Kardemumma, Nr 2: Nejlika, Nr 3: Svartpeppar

Lämna en kommentar

Filed under Kristina Johansson, Uncategorized

Vad är stad och vad är land?

På vår praktik och i Svalornas arbete så pratar vi ofta om “rural development” dvs landsbygdsutveckling. Man brukar säga att de fattigaste människorna idag till största del bor i rurala områden och att många fortfarande är beroende av jordbruk för sin försörjning. Men vad är egentligen landsbygd? Är det bara dem som bor på landet och som bedriver jordbruk som passar in i definitionen? På plats här i Indien och hos vår organisation DDS som arbetar med främst kvinnliga jordbrukare så kommer vi ständigt i kontakt dessa bönder och vi bor även utanför byn Pastapur där DDS har sitt kontor. Vi har haft möjligheten att resa mycket under vår tid här i Indien, dels till DDS andra kontor i Hyderabad, som ligger ca 10 mil och tre timmar härifrån samt till andra större städer så som Delhi och Bangalore. Det blir väldigt tydligt när vi kommer hem från de större städerna med mycket trafik och föroreningar att vi bor på landet. Till vårt hus går det bara steniga och gropiga sandvägar och ibland tittar grannens kossor eller höns förbi. Samtidigt har vi industristaden Zaheerabad bara en 15-minuters rickshawtur bort, där det finns både några restauranger, en tjusig sari-butik och ett Supermarket där det finns både snabbkaffe och jordnötssmör. Vi möter våra kollegor som också är ute hos partnerorganisationer med Svalorna, men som bor uppe i Himalaya där det tar långt fler timmar att ta sig till närmaste storstad och nerför bergen, men vilka kan dricka vattnet direkt ur kranen och har tillgång till varmvattenberedare. Så vad är det egentligen som definierar vad som är landsbygd? Är det avståndet till närmsta storstad, eller är det tillgången till infrastruktur och resurser så som vatten? Idag när internet finns nästan överallt, kan kanske tillgången till teknisk infrastruktur också kan räknas in när man funderar över vad som egentligen är landsbygd? Landsbygden sätts ofta i motsats till staden och det urbana; det som ses som långt borta och utanför. I Sverige har ofta diskussioner tenderat att prata om landsbygd i negativa ordalag och som i Indien så har heller inte stat eller regering investerat eller satsat på landsbygden. Ny-förälskelsen och tilltron till staden och dess effektivisering har tagit all uppmärksamhet, och ofta har resterande delar av länderna fallit lite i glömska.

Det finns många typer av landsbygd och kanske är det dags att försöka nyansera bilden av vad som egentligen är ruralt. Dock är det högst relevant att se hur stad och land är sammankopplat och att båda behövs för att kunna leva hållbart. Hur skulle städer överleva om det inte finns en landsbygd som producerar mat? Om de mellanstora städerna med industrier inte tillverkar den teknik som gör att folk snabbt och smidigt kan ta kollektivtrafiken i staden? Eller om det inte finns natur som tillhandahåller alla resurser och mineraler för att tillverka de nya smarta telefonerna och den el som gör att de fungerar? Allt är kopplat och beroende av varandra varför det också är viktigt att satsa och ta hand om människorna som lever på båda platserna. Det kan vara svårt att se hur nära sammankopplade de två är när man endast tänker i motsatser och skillnader. Både inom länder när vi pratar stad och landsbygd, men även i ett globalt sammanhang när vi diskuterar nord och syd. Det handlar om utvecklingsfrågor i båda kontexterna. Detta visar också på att situationen i Indien kan relateras till Sverige och att det många gånger är liknande problem och utmaningar vi står inför, samma strukturer som kommer igen.

Det handlar också om att behålla diversitet och småskalighet i en tid av växande centralisering, både när det gäller matproduktion och men också när det kommer till människors tankar och idéer. Allt och alla behöver inte vara lika och samma, det måste finnas förutsättningar för alla att kunna klara sig och leva. Kanske är det inte en tydlig definition och klar bild av vad som egentligen är landsbygd som behövs, utan ett accepterande av att det finns en stor mångfald och komplexitet, där allt och alla tjänar sitt syfte. Och där alla har rätt att få samma möjligheter, oavsett var de bor och lever.

Foto: Elin Gidlöf

 

Lämna en kommentar

Filed under Kristina Johansson, Uncategorized

…och så kommer alla känslorna…

Att vara iväg på en utlandspraktik under flera månader kan innebära en känslostorm på många sätt. Kanske inte direkt att det är mycket och starka känslor hela tiden, men mer att det är så olika typ av känslor som också kan vara rätt så motsägelsefulla. Både på det personliga planet vad gäller att vara borta från den kontext som man kanske är van att kalla hemma, samt mer generella samhälleliga situationer.

Hatkärleken.

Jag tror de flesta av oss som är iväg på praktik i Indien med Svalorna just nu känner att det är en otrolig upplevelse som man inte skulle vilja vara utan. Även om det rent ut sagt är skitjobbigt ibland. Om man är van vid att resa så vet man att det är fantastiskt spännande att se nya saker, möta nya människor och få dela nya upplevelser. Det är flera gånger som jag har fått nypa mig i armen, ta ett djupt andetag och bara andas in the faktum att jag får sitta bak på en motorcykel och svisha fram på den indiska landsbygden på väg till en kooperativ ekologisk odling. Den otroliga ynnesten att vi får sitta ner under ett träd och prata med kvinnliga lantbrukare från små byar om hur deras liv förändras i och med klimatförändringen och hur de skojar om att vi gärna får ta med deras svärmödrar till Sverige när vi åker hem. De fina ögonblicken när vi möter en gammal man som just lämnat in sin skörd i utbyte mot betalning och endast talar telugu ändå fortsätter samtala med oss och beordrar oss att dricka vatten, men inte för mycket, för att få hickan att sluta. Och alla grannbarn som så entusiastiskt vinkar och kommer fram och ska ta i hand med ett brett leende på läpparna. Den nyfikenhet som vi möter hos nästan alla människor vi träffar och som öppenhjärtligt ler och har överseende med våra knalliga fraser på telugu är fantastisk.

Samtidigt kan det kännas så jobbigt när man inte förstår, alla språkförbistringar, eller varför saker inte blir gjorda eller funkar som vi är vana vid. Saker som inte funkar som vi är vana vid att de ska funka. Alla sopor som bara slängs i högar i vägkanten eller bara just där någon råkar stå för stunden. Det måste ju finnas något system som tar hand om glas och metall ändå resonerar vi mellan oss, inte kan de väl bara elda upp det med? Det går ju inte att elda? Mattheten inför alla de nyfikna blickar som fortfarande stirrar på oss när vi går på promenad på morgonen, även då vi har varit här i drygt en månad. Frustrationen över att alltid känna sig tittad på och upplevelsen av andras oförmåga att förstå att vi bara är annorlunda och gör saker annorlunda, och inte nödvändigtvis konstiga. Det blir utmattande att ständigt vara den avvikande och den som inte passar in. Ändå vet vi också att vi är de privilegierade.

Att fatta sin position

Även då vissa stunder kan kännas tuffa eller tröttsamma så får man också påminna sig själv om varför man är här. Jag är främst här för att jag kan vara här. Jag har haft möjligheten och ynnesten att vara född i ett rikt land där man kan få stipendier för att åka halvvägs till andra sidan jorden för att lära sig om hur organisationer på plats arbetar med matsuveränitet och kvinnors rättigheter. För att lära oss att det vatten vi har hemma rinnande i kranen är en otrolig lyx få förunnat då många människor måste gå långa sträckor för att hämta vatten varje dag, eller inte vet om det faktiskt kommer finnas vatten att fylla på med. Vi har valt att åka hit och tampas med vardagliga utmaningar och nyfikna blickar på grund av vårt avvikande utseende, men sen kan vi åka hem igen. Vi befinner oss också i ett land där vitheten automatiskt sätter dig i längst upp i hierarkin, vilket göra att vi ändå möts av en positiv uppmärksamhet. Många människor som inte passar in i normen eller på något sätt avviker får många gånger möta hårdare blickar och tillrop än vad vi får. Och de har inget annat hem att åka till.

Om något skulle hända oss så vet vi att vi kan få bra vård och ta oss till de mer exklusiva sjukhusen. Och det känns tryggt. För om jag blir sjuk så vill jag inte hamna på ett sjukhus med skitig utrustning och bristande hygien. Även om jag vet att merparten av befolkningen här förmodligen inte skulle ha råd med något annat. I ett land där många av välfärdssystemen som vi är vana vid hemma inte finns, så får alla klara sig bäst det går. Vem är jag då att komma och döma folk som själviska när de har som främsta mål att bara göra det bättre för sig själva? Jag som vanligtvis bor i ett land där de sociala skyddsnäten finns har såklart råd att vara kritisk och predika jämlikhet och minskade klyftor i alla situationer. Men likväl så är jag en av dem som känner mig lättad över att ha resurserna och pengarna i ryggen i fall något skulle hända. Detta visar på komplexiteten och utmaningen i att minska klyftorna i länder där skillnaden mellan rik och fattig är väldigt stor.

Skuld och skam

Ofta kan också en ledsamhet och en skuld dra över mig, främst inför vad vi har gjort med naturen. I ett kontrasternas land, som Indien till mångt och mycket kan ses som, så samsas naturens skönhet med det hetsiga och förorenade. När solen på väg upp över de gröna fälten sakta färgar himlen rosa och ackompanjeras av tuppar som gal i bakgrunden så är det svårt att inte förundras. Att se alla färger en hönas fjädrar kan skifta i och hur apor kan vara så lika människor i sitt rörelsemönster gör att jag är beredd att säga att om jag måste tro på något så är det naturen. Vilket också är anledningen till skammen och skulden i hur naturen tas om hand om. För i allt detta fantastiska, så har vi människor lyckats skapa så mycket förstörelse och förödelse av vår natur. Gröna fält med rik växtlighet som vid första anblick ses som naturligt visar sig sedan vara monokulturer, så som sockerrör, bomull och ris, vilka odlas med bekämpningsmedel och kemikalier, och som istället för att arbeta med naturen sakta bryter ner och utarmar den. Och detta sker över hela världen, hela tiden.

img_8874

Som västerlänning kan man komma med sitt miljöengagemang och tycka att andra måste skärpa sig. När även organisationer som aktivt arbetar med miljöfrågor har plastpåsar och petflaskor slängda i trädgården är det lätt att komma med pekpinnar. Vad man lätt förbiser är att den utveckling som gjort att vi har kunnat effektivisera och förbättra våra samhällen är på bekostnad av andra. Väst har kunnat ha den utveckling vi har haft på grund av användning av billiga naturresurser och arbetskraft från andra länder, som därmed inte heller har fått tillgång till samma bekvämligheter. Även om rikare länder nu försöker vara miljömedvetna så är det ändå människors sätt att leva som bidrar till klimatförändring och miljöförstöring. Och då är det inte de indiska bönderna på landsbygden som är de stora klimatbovarna, men det är dem som det kommer att drabba värst. Flyget som har tagit oss hit och vår elanvändning när vi ständigt använder våra laptops är det som måste förändras. Och ändå sitter vi här och knappar på våra datorer och laddar våra mobiler med smutsig energi då vi ringt långväga samtal hem. Känslan av att vara här för att lära sig och försöka bidra till att göra något bra, brottas ständigt med skulden över att man själv också är en del av problemet.

på en och samma gång

Men hur kan vi då hitta någon balans i allt detta att förhålla oss till? Alla dessa känslor och analyser som ständigt dyker upp i vår vardag och sätter vårt agerande på prov. ”Vad gör vi ens här, vad bidrar vi till?” frågar jag mig när vi går morgonpromenad längs dammiga vägar med tutande motorcyklar och rikshaws svischandes förbi. Tar vi inte bara resurser och tid som skulle kunna användas på bättre sätt? Vi försöker backa några steg och ta ett större perspektiv och se hur detta faktiskt kan vara en del i något större, hur vår förståelse och upplevelse av denna tid kan komma att bidra till vad vi gör och vilka perspektiv vi använder i våra framtida liv och eventuella arbeten. Hur våra upplevelser kanske kan ge ringar på vattnet och nå ut till i alla fall några fler än tidigare.

Innan vi viker av på den röda grusvägen som leder till byn där vi bor kommer vi fram till att i litet eller stort vara någon typ av positiv kraft för förändring, det är vad vi kan göra.

2 kommentarer

Filed under Kristina Johansson, Praktikanter 2016-2017, Uncategorized

Vem har rätt till det offentliga utrymmet?

Att vara en längre tid på en och samma plats kan få en att lägga märket till nya saker och leda till tankar och reflektioner man kanske inte lika ofta har hemma i sin vardagliga sfär. Under de veckor som vi nu har varit i Indien har jag tänkt mycket på möjligheten att kunna röra sig fritt i det offentliga rummet. I Sverige är jag som kvinna van vid att kunna röra mig relativt fritt och kunna vara på de flesta gemensamma platser som finns. Det blir dock väldigt tydligt att det främst är männen som tar plats i det offentliga rummet här. Visserligen är det kanske lite märkligt att, som de hurtiga svenskar vi är, envisas med att promenera till jobbet eller stan hela tiden. Men när vi gör detta så märker man att det är män som sitter ute vid tekioskerna, män som kör mopederna och motorcyklarna, män som hänger vid restaurangerna, män som socialiserar vid butikerna. Det blir speciellt tydligt i en mindre stad som här i Zaheerabad, där vi är och det blir väldigt tydligt då vi som tre ensamma västerländska kvinnor kommer och tar plats i detta offentliga utrymme. Det är inte konstigt att man på besök i ett annat land får nyfikna blickar och uppmärksamhet, men när så stor del av de många blickarna kommer från män så blir avsaknaden av kvinnor så påtaglig att det också blir en konkret känsla som nästan går att ta på. Både när vi är på stan för att uträtta ärenden eller när vi går till och från kontoret på vardagarna.

Vad spelar det då för roll vem som rör sig i det offentliga rummet? Jag är en av de feminister som alltid argumenterat för att även det privata är politiskt., att det inte endast är jämn könsfördelning och representation som räknas, utan att vi också måste arbeta med normer och värderingar och maktförhållanden mellan könen även i hemmet. Möjligheten att kunna röra sig fritt och ta del av det offentliga rummet blir på något vis som en bro mellan det privata och offentliga/representativa. För hur påverkar det en persons möjlighet att kunna göra sin röst hörd om hon i sin vardag endast är begränsad till hemmet? Vad gör det med demokratin och kvinnors möjligheter att kunna delta i offentliga sammanhang och beslutsprocesser i samhället?

När vi är i Indien jobbar vi med DDS, en organisation som arbetar med att stärka kvinnor genom att stödja dem att ta kontroll över matproduktionen och därmed säkra en försörjning och inkomst. Alla dessa otroligt starka och hårt arbetande kvinnor som sitter på så mycket kunskap och många erfarenheter, och ändå är uppdelningen så tydlig när politikerna kom till organisationen för att ta del av firandet av World Food Day. Där sitter de kvinnliga lantbrukarna som tar hand om jordbruk, familj och hushåll och in kommer politikerna som har de traditionella maktpositionerna i samhället och de är alla bara män. DDS arbetar också med media och videoproduktion som ett sätt att nå ut med kvinnors historier och berättelser, och flera av de som arrangerar och dokumenterar evenemanget från organisationens sida är kvinnor. Men pressen som kommer och bevakar eventet utifrån är alla bara män. Det blir det återigen så påtagligt och visar hur otroligt viktigt DDSs arbete är. Den tydliga uppdelningen av vilka som traditionellt har den officiella makten.

Sverige brukar kallas ett av de mest jämställda länderna i världen, men även där går det att se liknande strukturer. Kvinnor får till exempel från tidig ålder lära sig att vara vaksamma när vi går hem ensamma på kvällar och nätter. Om vi är ”utmanande” klädda får vi också eventuellt i händelse av hot och våld ofta skylla oss själva. Det är inte männen som ska sluta begå brott och övergrepp, utan kvinnor som ska hålla sig inne och anpassa sig för att undvika att detta ska ske, vilket innebär ett kompromissande av trygghet och begränsning av utrymme där kvinnor kan röra sig. Om man inte har tillgång till det offentliga utrymmet, att kunna röra sig fritt, vad händer då med rätten att kunna bestämma över sitt eget liv?

Att det privata också är politiskt behöver inte betyda att vi endast ska fokusera på det privata för att jobba med jämställdhet, utan att det behövs arbetas från båda hållen, på båda planen. Som när man står i sitt nya hem efter en vecka i Indien och ska baka chapati för första gången och allt hänger ihop i en stor kletig och komplex klump. En klump som man kanske inte alltid vill ta i eller arbeta med, för att man vet att det finns risk att fastna och att det kan kännas som att man måste knåda i en evighet. Men om man inte tar sig an det så kommer det kanske aldrig sluta kleta och klibba så förbannat. För det är så det kan kännas, den frustration över orättvisor som aldrig tycks ha ett slut. Då känns det bra att det finns organisationer som arbetar med dessa frågor; att ge kvinnor den plats i samhället som de har rätt till. För att kunna ta plats i samhället och påverka och göra sin röst hörd är inte något som man förtjänar, utan en rättighet alla borde ha.

1 kommentar

Filed under Kristina Johansson, Praktikanter 2016-2017