Keystone – Sida 2 – indienbloggen.org

Aviva Blomquist, Keystone, Praktikanter 2018-2019

Romantiskt världsarv uppe i Nilgirisbergen

14 februari, 2019av avivablomquistLämna en kommentar

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu

Hej och glad alla hjärtans dag!

Igår tog vi ledigt från jobbet för att äntligen göra något som vi sett fram emot ända sedan vi kom till Kotagiri uppe i Nilgirisbergen. Vi åkte nämligen med det så kallade Nilgiris Toy Train mellan de närliggande städerna Ooty och Mettupalayam. Järnvägssträckan stod klar år 1899 och det populära tåget går fortfarande med ånglok, vilket är varför det år 2005 blev erkänt som ett världsarv av UNESCO. Hur populärt det är att åka med det gamla tåget förstod vi inte riktigt trots varningar från kollegor. När vi väl lyckades matcha biljettkiosken i Ootys öppettider (vi kunde inte köpa biljetter online) med våra egna helgplaner så var det januari och det visade det sig att tåget redan var fullbokat varje helg i flera månader framöver! Vi fick nöja oss med en onsdag istället. Tur att vi kunde jobba extra en helg och därmed byta ut vår ledighet.

Resan började i Ooty på ca 2203 m över havsnivå

Vi hade hört att utsikten från tåget skulle vara vacker, men trots att vi numer borde vara vana vid Nilgirisbergens imponerande landskap så kunde nog ingen ha förberett oss vad vi skulle få se igår. Att åka i det gamla tåget var mysigt trots att man satt inklämd i en liten hytt med 11 andra personer. Vid vissa mindre stationer tog tåget dessutom en liten paus så att man kunde sträcka på benen, något som verkligen uppskattades av alla resenärer efter flera timmars åkande.

Det kan låta konstigt men jag tyckte nästan att det fanns en romantisk känsla över tågets långsamma tuffande framåt i kombination med den rykande ångan och bergsutsikten. Den känslan tycks inte vara onormal heller. Tydligen hyrde ett nygift engelskt par hela tåget för sig själva en gång för att fira sina indiska rötter i samband med deras bröllopsresa. Låter inte helt dumt kan jag känna såhär efteråt när jag upplevt tågresan själv! Jag är verkligen glad över att jag hann uppleva detta innan jag snart beger mig hemåt till det gråa vardagslivet i Sverige.

Har du planer på att besöka Nilgirisbergen så se till att också planera in denna underbara tågresa, med glöm inte att planera i tid!

/Aviva

Felix Berger, Keystone

Fyra månader, fyra personer, ett hus

10 februari, 2019av svalornafelixLämna en kommentar

Från Keystone Foundation, Kotagiri, Tamil Nadu

Hej Indienbloggen,

Nedräkningen har börjat. Snart lämnar vi utlandspraktikanter Indien och åker tillbaka till Sverige. Typ i alla fall. Några av oss ska iväg på andra äventyr innan vi beger oss hem till Sverige igen.

Efter fyra månader i Indien finns det mycket att glädjas över att ha fått uppleva. Det är alla våra tidigare blogginlägg bra exempel på. Vi har besökt otroliga platser, sett våra organisationers viktiga arbete och lärt känna alla drivna personer som arbetar på de tre organisationerna. En sak som är lätt att glömma är dock att vi även lärt känna varandra under de här fyra månaderna. Hur hade de här fyra månaderna varit utan mina tre rumskamrater? Det vill jag inte ens tänka på.

Julia, Aviva och Stina har bidragit till att hela Indienvistelsen gått som smort, trots en hel del motgångar och oklarheter. Kvällar med Rupaul’s Drag Race, På spåret och nu senast Mello har varit guld värda när en velat gråta över brunt kranvatten och mögliga kläder. Att alltid ha någon att vädra med när problem och kulturkrockar uppstår har varit ännu mer värt. Det är helt galet att detta är tre personer som jag knappt kände för fyra månader sedan.

Självklart har vi inte dansat ringdans och gett varandra massage varenda dag, men överlag är jag väldigt glad över att inte ha varit ensam praktikant i Kotagiri. Gapskratt över pinsamma situationer vi försatt oss i, rädsla för vilda djur och ledsna på grund av hemlängtan. Illaluktande när vattenproblemen varit som störst samt superfräscha och lyckliga när vi varit iväg på mindre weekendresor tillsammans. Vi har hunnit se varandras bästa och sämsta sidor och det är verkligen få förunnat. Jag visar inte upp mina bästa sidor för vem som helst!

Detta kommer troligen vara mitt sista egna blogginlägg här, vilket känns lite sorgligt. Tiden i Indien har gett mig så otroligt mycket. WordPress skulle krascha om jag skulle försöka få med allt i detta inlägg. Därför slutar jag helt enkelt här med ett stort tack till Julia, Aviva och Stina som stått ut med mig hela den här tiden. Det är ett under. Ni är grymma.

På återseende,

Felix Berger

Keystone, Stina Wennö

Personerna bakom Keystone

28 januari, 201925 februari, 2019av stinawennoLämna en kommentar

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu

Hej!

Förra året fyllde Keystone 25 år och jag förundras varje dag över att de tre grundarna med en enkel vision kunde bygga upp denna viktiga organisation. Idén är enkel, på Keystone finns en plats för alla. Personalen består av personer från Nilgiris ursprungsbefolkning, lokala personer från området och folk som kommit från stadsmiljöer för komma bort från deras tidigare stressiga tillvaro. På kontoret finns även de som jobbat i 20 år, blandat med personer som nyss börjat arbeta där. Tillsammans jobbar alla dessa människor mot ett gemensamt mål. Eftersom organisationen är så stor sammanflätas deras arbeten och de tar ofta hjälp av varandra.

Utsikt över Kotagiri

Det är aldrig en lugn stund på campus. Hela tiden kommer studenter, experter inom olika områden, akademiker och många fler på besök. Senast förra veckan var två italienare på besök i Kotagiri för att studera hur Keystones systerorganisationer processar sitt kaffe. Jag upplever mer och mer att vi praktikanter har blivit en naturlig del av tillhörigheten på Keystone. Detta har bidragit till en spännande vardag. Framförallt har det för mig blivit ett utbyte i kunskaper om musik, kultur och politik.

Jag som Liverpool-fan, har hittat likasinnade att diskutera och titta på fotboll med, när Premier League inte spelas för sent på kvällen (även om det ibland blir nagelbitande derbyn då någon får gå hem lite surare. Det gäller att vara högljudd och uttrycksfull i sina målgester.) Med våra grannar från Delhi diskuterar jag ofta skillnaderna mellan norra och södra Indien. Även kontrasterna med att bo i en storstad kontra småstaden Kotagiri i bergen, är ett ämne som kommer upp då och då.

messi

Många tycker om fotboll på Keystone

Det blir heller aldrig en tråkig stund när jag får chansen att åka runt med en Keystoneräven Miller till olika Green shops. Han har arbetat på organisationen i 20 år. Millers passion är att dansa och för den som vill ha en lyckad fest går det att boka honom på framtida fester och bröllop eftersom hans dans ”Brings the party”.

miller

Miller (dansaren) och Madhu under en fotografering för Last Forest.

Det har även varit intressant att på nära håll få se hur kollegorna arbetar när vi är ute i fält. Invånarna i byarna har ett stort förtroende för Keystone och dess medarbetare. De starka relationerna dem emellan betyder mycket för kontakten.

fält

Selvi från Keystone pratar med amerikanska studenter och boende i byn Bangalapadigai

Kollegorna kan vara ärliga i sin kommunikation, skratta åt oss när vi försöker prata tamil och när vi försöker äta ris med händerna. Men grunden i Keystone är respektfull. Därför finns det plats för olika religioner, bakgrunder, kulturer – och olika sätt att äta ris. Till helgen planerar Aviva och Felix en schlagerkväll, det återstår att se om vi introducerar några av våra kollegor till denna svenska tradition… Oavsett vad utfallet blir är jag glad över att det kommer nya praktikanter som ska få chansen att lära känna alla dessa människor. Samt att de ska få uppleva Keystone, precis som vi har fått göra.

På återseende!

Stina

Felix Berger, Keystone

Mitt i naturen

23 januari, 201923 januari, 2019av svalornafelixLämna en kommentar

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu

Tjena!

Dagarna går fort här i Indien. Januari börjar lida mot sitt slut, vi har befunnit oss på respektive partnerorganisation i 100 dagar och har snart endast en månad kvar tills vi lämnar landet. Vart försvann all tid? Om jag ändå det visste.

Trots att jag haft gott om tid att bli riktigt bekväm i min tillvaro uppe i Nilgiribergen slutar jag inte förundras och glädjas över naturen som bergen visar upp. Sedan vi kom tillbaka från jul- och nyårsresan har solen dessutom visat sig varje dag över bergen. Bara en sådan sak. Decemberregnet och kylan är ett minne blott. I regnets frånvaro får en passa på att uppleva mer av de fantastiska omgivningarna i bergen. Varje dag blir verkligen ett äventyr med vackra fåglar, gaurer, apor och en och annan galen hund. Att Nilgiribergen är en av världens mest artrika platser märks och syns tydligt.

Rödörad bulbyl Gaur (indisk bison)

Det märks och syns också tydligt att alla de anställda på Keystone Foundation värnar om naturen och dess resurser. Inte minst när en diskar tallriken efter lunch och får onda blickar när vattnet rinner lite för länge. Kunskapen om naturen är enorm innanför organisationens väggar och intresset smittar av sig. Jag har verkligen fått upp ögonen för naturen på ett helt annat sätt än tidigare. I Stockholm tänker jag alldeles för sällan på skogens situation och glömmer allt för ofta bort att uppskatta träd, blommor och andra växter i min omgivning. Här befinner jag mig på en plats där jag hela tiden ser och får höra om hur naturen förbises av regeringen, företag och rika storstadsbor. Det skapar en vilja att värna om djuren och växterna omkring mig mer samtidigt som jag känner en hopplöshet. Vad kan egentligen lilla jag göra? Klimatförändringarna är som bekant ett faktum. Även om vi stoppade alla utsläpp av växthusgaser idag kan vi inte hindra att medeltemperaturen i världen ökar med 1,5-2 grader.

Utsikt jag aldrig tröttnar på (Stina och Aviva alltså!)

Syftet med detta blogginlägg är dock inte att klandra de oerhört många som gör oerhört lite för att lindra klimatförändringarna. Jag är själv en av dem som skulle kunna göra mer. Jag vill istället återgå till att tala om Nilgiribergen och min nyfunna kärlek till naturen. En kärlek som framför allt kommit att rikta sig mot träd. Med skogar runtomkring en finns chansen att se träd utan dess like. Jag talar om stora träd som vuxit i flera hundra år, krokiga träd som tycks växa sidledes snarare än uppåt och små träd som drömmer om att en dag nå samma höjd som sina kompisar. Träd är min nya grej helt enkelt. De är otroligt ståtliga och att vara omgiven av dem och all annan natur gör mig lugn på ett helt annat sätt än jag någonsin upplevt i Sverige.

Ett träd jag föll för under en långpromenad med Selvi, Aviva & Stina

Om 38 dagar lämnar jag Nilgiribergen och Indien för att återgå till ett liv bland betong och avgaser. Lugnet kommer bytas ut till storm och vem vet hur det kommer påverka en? Kanske kommer fyra månader på den indiska landsbygden innebära att jag inte längre trivs i en storstad överhuvudtaget. Jag som alltid varit en riktig storstadsråtta.

Även om jag snabbt anpassar mig till det svenska storstadslivet igen hoppas jag att jag kan minnas denna känslan och beakta den i mina vardagsval framöver. Nyårslöften må vara klyschiga och aningen omoderna, men jag skulle ändå vilja lova mig själv att aldrig ta naturen för givet igen.

Vi hörs!

Felix Berger

Aviva Blomquist, Keystone

Marknad för skadade varor

14 januari, 201917 januari, 2019av avivablomquistLämna en kommentar

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu

Hej och gott nytt år!

Nu är vi tillbaka uppe i bergen efter semestern och börjar komma in i vardagslivet igen. För mig personligen kändes den första veckan väldigt lång och enformig. Dels eftersom vi arbetade mot en stor deadline för Svalornas tematidning Perspektiv, men också eftersom jag under semester vant mig vid ett lite mer aktivt och varierat liv. Därför passade det mig utmärkt när en kollega bjöd med oss på en söndagsmarknad i grannstaden Coonoor.

Marknaden heter 8th Market och hålls den första söndagen efter den 8:e varje månad bredvid stadens tågstation. Detta med hänsyn till att fabriksarbetare här får sin lön den 7:e varje månad. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig när vi klämde ihop oss i en bil tillsammans med andra shoppingsugna kollegor, men jag hade förstått att samma kollegor gjort riktigt många fynd på marknaden tidigare månader. De visade bilder på hur de stod uppradade med så mycket saker i händerna att de knappt kunde bära dem. Denna månad hade de förberett sig bättre genom att ta med en vandrarryggsäck att fylla.

20190113_111048

Vill man göra riktigt bra fynd ska men helst vara vid marknaden kl 08 när den öppnar!

Väl framme på marknaden förstod jag exakt varför. Det fanns verkligen en massa fina varor till låga priser, om man bara lade lite energi på att gräva i de enorma högarna. Just känslan av att gräva fram ett fynd var något som jag uppskattade. Det var så mycket roligare än att gå in i en butik och direkt få 100 olika typer av prydligt upphängda tröjor inom sitt synfält.

Stina med nyinköpt väska och jag funderandes över en tröja (Foto: Felix)

Det som är speciellt med 8th Market är att den främst säljer så kallad överproduktion, provprodukter och smått skadade produkter som inte ‘kan’ säljas. Med skadade menar jag att en liten söm blivit fel, att varan fått en fläck osv. På marknaden säljs allt från stekpannor till kläder, kuddar, täcken och skor. Varorna kommer framförallt från två stora internationella exporthamnar som ligger i städerna Karur och Tirupur i samma delstat, Tamil Nadu. Båda hamnarna är kända för att de exporterar internationella märkesvaror. Exempelvis exporterar de varor för märken som H&M, IKEA, Walmart, Polo Ralph Lauren, FILA, Reebok, och GAP.

Detta fick mig att tänka tillbaka på skandalerna kring H&M år 2017 då det avslöjades att klädföretaget brände upp tonvis med ‘förstörda’ kläder varje år i Sverige. Naturligtvis tycker jag inte att man ska sälja kläder som i Sverige upptäckts vara hälsofarliga, men att globaliseringen lett till ohållbara produktionskedjor där bränning av produkter ofta ses som en billig lösning på olika problem är inte en hemlighet. Amazon avslöjades så sent som förra året bränna helt felfria returnerade varor och bytesvaror i Tyskland eftersom detta var billigare än att skicka tillbaka dem till lager.

20190113_113929

Felix testar ett par märkesskor

20190113_113105

Vill man hitta den sötaste djurkudden så får man gräva lite!

Efter att ha upplevt lösningen med 8th Market hoppas jag nu på en framtid med fler liknande marknader även i Sverige. Det är inte bara ett sätt att ta till vara på varor som annars hade förstörts, det är även ett roligare sätt att shoppa!

Vi hörs snart igen,

Aviva Blomquist

Julia Lindahl, Keystone, Stina Wennö

När julen närmar sig

20 december, 20189 februari, 2019av svalornajuliaLämna en kommentar

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu

Snart åker vi på julledighet och därför bestämde vi oss för att baka lussebullar. På grund av att vi haft sol och 15-18 grader här nästan varje dag har vi inte fått mycket julkänsla. Den gröna naturen är långt ifrån den snö man är van vid i Sverige. Därför tänkte vi att doften av saffran skulle få oss att känna lite julstämning.

Vi berättade för vår handledare att vi funderade på att baka lussebullar. Han tyckte att det var en jättebra idé och föreslog att vi skulle baka på restaurangen vid namn Place to Bee. Place to Bee är en restaurang som startades på initiativ av Keystone för att bland annat främja Slow Food. Slow Food är ett koncept som kommer från Italien som lägger vikt vid att bevara lokala råvaror. Vår handledare föreslog att vi skulle sälja dem till gästerna och även bjuda kontoret. Lite nervösa över att de skulle bli torra tackade vi ändå ja till utmaningen.

På lördagen åt vi en god frukost hemma hos en kollega och sedan tog vi bussen till Ooty där Place to Bee ligger. Vår handledare hade förberett alla ingredienser som vi skickat till honom dagen innan. Då saffran blev dyrt nu när vårt julbak för fyra personer plötsligt förvandlades till ett helt kontor och en restaurang valde vi istället att baka kanelbullar.

Personalen på restaurangen var jättetrevliga och hjälpsamma, de la fram alla ingredienser och måttade upp allt i skålar åt oss. Vi började med att äta en god lunch på restaurangen som ligger en trappa upp över köket. Eftersom att köket är stängt mellan 15-18.30 passade vi på att låna det för bakning mellan dessa tider. Det var skönt att baka på stora ytor i ett kök som hade allt man kan tänka sig. Några timmar senare var ca 100 bullarna klara. Vi lämnade nästa hälften i köket för försäljning och tog med oss resterande kanelbullar tillbaka till Kotagiri. Vi visste inte om kanelbullarna var tillräckligt goda för att säljas men dagen efter fick dessa bilder nedan skickade till oss av vår handledare.

48390635_511763225899659_5054115375591981056_n

På kontoret bjöd vi alla och trots att vi själva tyckte att de var lite torra så uppskattas de av personalen och tog slut snabbt. Med tanke på Slow Food och formen på våra kanelbullar så blev vi retade för att de såg ut som sniglar. Slow Food loggan är nämligen formad som en snigel. Trots att det inte blev lussebullar fick vi lite julkänsla av storbak och kaneldoft.

Vi önskar en god jul och ett gott nytt år från Keystone!

Julia & Stina

Aviva Blomquist, Felix Berger, Keystone

Matfestival i Pillur

17 december, 2018av avivablomquistLämna en kommentar

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu

Keystone Foundation arbetar med ett stort fokus på Indiens ursprungsbefolkningars rättigheter, speciellt skogsrättigheter. Dessa befolkningar är ofta bosatta i och beroende av de av skogsmyndigheten skyddade skogsområden. Utan dessa rättigheter är det inte ovanligt att de tvångsflyttas och att deras resursutvinning i skogen kontrolleras hårt. Detta slår inte bara hårt mot deras inkomst, utan är också ett hot mot deras matförsörjning. För att fira den mat som skogen har att erbjuda, bjöd ett flertal byar i Pillur in Keystone till en matfestival i helgen. Vi fick möjligheten att följa med, vilket gjorde oss oerhört glada. Särskilt eftersom det var första gången vi alla fyra kunde åka ut i fält tillsammans.

Både jeeparna och sällskapet var härliga

Resan började redan tidigt på morgonen, uppdelade i två jeepar. Varför vi skulle åka i dessa bilar förstod vi inte förrän vi efter tre timmar svängde in på en stenig skogsväg. Efter 15 minuters skumpande fram blev vi dock tvungna att ta en längre stillastående paus. Det var då vi fick berättat för oss att området är känt för dess många elefanter. Handledaren Robert Leo har blivit jagad av dem ett flertal gånger och en annan medarbetare ligger på sjukhus efter att ha överlevt en svår elefantattack får någon vecka sedan. Tur att den lilla vägen var så mysig i solen, annars hade vi varit vettskrämda!

Paus med nya lärdomar om elefanter

Efter fyra timmar var vi framme i Pillur där festivalen sattes igång med en öppningsceremoni i byns samlingslokal. Under denna presenterade de medverkande vilken mat de tagit med sig samt varför just denna mat var viktig för dem. Dessvärre hängde vi inte med på vad som sades pga våra bristfälliga språkfärdigheter i Tamil. Långa bord var uppställda längs väggen för att visa upp all de råvaror som finns att tillgå i Pillurs skogar. Det var verkligen häftigt att både kunna se och känna på det som numera är vanliga inslag i vår kost här på Keystone.

Öppningsceremonin inleddes av Chandran från Keystone

Inspektion av de utställda råvarorna

Tempot på festivalen ökade markant när presentationerna tagit slut och några musiker satte igång med ett framträdande. Folk slöt snabbt upp för att dansa en energisk ringdans kring dem. Koreografin var enkel så alla som ville kunde ta sig en svängom.

IMG_1849.red.jpg

Dans till livemusik är alltid roligast

Påväg in i matkoma

Det är allmänt känt att när man gjort av med energi, så behöver man fylla på igen. Glada var vi därför för att äntligen få äta av den mat som det pratats så mycket om. Det blev en riktig festmåltid som inte kan ha lämnat någon hungrig. Ragibollarna satte sig fint i magen och höll oss mätta hela vägen hem igen.

På återseende!

Aviva och Felix

Julia Lindahl, Keystone, Uncategorized

Att färdas i Indien

30 november, 201830 november, 2018av svalornajuliaLämna en kommentar

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu

Äventyret här i Indien började på en så kallad semi-sleeper från Bangalore till Kotagiri för ca sju veckor sedan. En semi-sleeper är en buss där man kan fälla ner sätet nästa helt för att kunna sova bättre. Eftersom att vi då endast varit i Indien i några dagar var vi rädda för att bli magsjuka på en 8 timmars bussresa och valde därför att leva på naan (indiskt bröd), kakor och lite vatten. Servitören tyckte vi var väldigt roliga när vi endast beställde fyra naan på restaurangen.

Att ta sig runt i Indien är förvånansvärt bekvämt även om det är lite svårt att hitta rätt buss ibland. Det är inte ofta det finns säkerhetsbälten heller vilket kan kännas läskigt. Eftersom att vi bor i bergen är vägarna sällan raka och i nästan varje sväng tutar chauffören för att göra sig hörd för en eventuellt mötande bil. Med ett konstant tutande i trafiken har ljudet förlorat sin effekt och jag reagerar knappt längre.

I samband med Svalornas möte i Chennai förra veckan fick vi för andra gången åka buss genom Indien. Denna gång blev det inte en semi-sleeper utan en ‘riktig’ sleeper, alltså en nattbus. Bussen har fem våningsängar på vardera sida. Under resan delades det ut vatten, chips och kakor. Man kunde även titta på tv i sin ‘hytt’ om man ville. Resan dit var bekväm och vi sov nästan hela sträckan. Däremot på hemresan var bussen rejält försenad. Anledningen? Bussen gick sönder mitt på motorvägen och vi stod stilla mellan kl 12-03 på natten. Under tiden de reparerade bussen var AC:n avstängd och bussen förvandlades till en bastu. Vi var i alla fall inte ensamma på motorvägen utan flera myggor gjorde oss sällskap, de flög in genom takfönstret som var öppet för att vi skulle få luft in i bussen. Inte blev det bättre heller av att det var något fel med högtalarsystemet i flera timmar och det dånande ut indisk musik på högsta volym. I efterhand kan man inte annat än att skratta åt de timmarna man låg där och svettades mitt i natten till hög indisk musik.

Ett annat färdmedel man vant sig vid nu är auto rickshaw. Auto brukar vi ta när vi handlar mat inför veckan eller om vi är för trötta för att gå i backarna här uppe i bergen. Vi har nu fått tag på en auto rickshaw chaufför som pratar någorlunda bra engelska. Han förklarade att vi kan ringa honom och säga ”Sweden” när vi behöver skjuts så kommer han och hämtar oss vid vårt hus.

Fyra personer i en auto rickshaw gjord för tre.

Nu återstår det att prova på tåg och de allmänna bussarna. Vi tänkte också boka en resa med Toy train som går mellan Mettupalayam och Ooty. UNESCO har bland annat lagt till tåget som en World Heritage Site – det ser jag fram emot att åka.

På återseende!

Aviva Blomquist, Keystone

En kopp te eller en kopp problem?

18 november, 2018av avivablomquistLämna en kommentar

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu

Hej!

Det har nu gått en månad sedan vi anlände till Kotagiri och partnerorganisationen Keystone Foundation i det vackra Nilgiris-området. Vi har fått flytta in i ett hus i närheten av organisationens campus där vi nu börjat göra oss hemma och laga vår egen mat, vilket känns skönt. Innan vi börjar arbetet för dagen tar vi morgonpromenader runt den lilla staden och om helgerna försöker vi göra dagsutflykter till närliggande städer och turistmål. Överallt är det de stora teplantagerna som står i centrum. De utgör den vackra utsikten under våra promenader, många av de turistmål som finns i området och te-blandningar är dessutom en populär souvenir. Att te har en stor betydelse i det indiska samhället är det ingen tvekan om.

IMG_9974.red

Det var en fördom jag hade om Indien redan innan jag kom hit. De i min ålder kanske kommer ihåg diskussionen kring den för några år sedan populära cafédrycken Chai-latte. En del tyckte att det skulle kallas Chai-te-latte men de möttes snabbt av motargumentet att Chai betyder te på hindi (och vi kan ju inte kalla det te-te-latte!). Te har dock inte alltid varit ett självklart inslag i den indiska vardagen utan introducerades först storskaligt i landet under 1800-talet av brittiska imperialister med egna kommersiella intressen.

När de brittiska erövrarna anlände till Nilgiris-området häpnade de över hur annorlunda landskapet och vegetationen var från andra delar av södra Indien. De tyckte att Nilgiris landskap mer liknade de europeiska landskap som de var vana vid. Människorna de fann här, som till stor del var nomader som utövade skiftande odling, ansåg de dock utgöra botten av mänsklig hierarki. Det beslutades därför att britterna skulle experimentera med och lära dessa ursprungsbefolkningar ’modernt’ jordbruk i Nilgiris. Detta ledde i det långa loppet till de stora odlingsintensiva teplantagerna som turisterna njuter av.

IMG_9981.red

Till en början var te en dyr dryck som endast överklassen hade råd med, men då både efterfrågan från medelklassen och utbudet ökade sjönk priserna. Priserna regleras på en global marknad och odlarna har litet att säga till om. Eftersom markerna odlats intensivt, så som ’modernt’ jordbruk innebär, har de förlorat näring och genererar nu sämre skördar. Detta har skapat ett beroende till kemiska medel och sätter press på både markägarnas och arbetarnas ekonomi. Markägarna kan exempelvis inte betala skäliga löner till sina anställda och har med tiden därför fått det allt svårare att hitta arbetskraft som kan hålla te-produktionen vid liv.

IMG_9993.red.jpg

Dessutom har teplantagen satt hård press på Nilgiris bin då de har inneburit en drastisk förändring av markanvändning. Vilda honungsbin i Nilgiris bygger bland annat bon i höga träd, trädkavitet samt traditionella buskar och upprättandet av teplantagerna har förstört stora delar av binas naturliga livsmiljö. Bin har en viktig roll i upprättandet av Nilgiris biodiversitet och ekosystem genom att de sprider pollen från och till olika individer av blommor av samma art. Denna process sker i samband med bins födosökande efter nektar som de senare omvandlar till honung. Tebuskarna innehar dock inte de nektar som Nilgiris bin söker, vilket gör att plantagerna både berövat dem föda från de växter som traditionellt vuxit där, samt gjort att de behöver söka efter föda över mycket större områden, något som kräver mer energi av dem. Sammantaget har detta resulterat i en sjunkande bi-population och minskad biodiversitet.

IMG_9973.red.jpg

Mycket talar för att teplantagen är ohållbara, både ekonomiskt och ekologiskt. Förhoppningsvis kan man åter igen förändra Nilgiris markanvändning, den här gången med teknik och grödor som är långsiktigt lämpliga i den lokala kontexten. Många markägare låter redan sina teplantager förfalla då de inte längre är lönsamma, samtidigt som det civila samhället blir mer uppmärksammat på vikten av återplantering av skogar med traditionella grödor och träd. I den bästa av framtida världar kan man därför hoppas på ett helt annat landskap i Nilgiris än det kulturlandskap som det idag är känt för. Förhoppningsvis kommer Nilgiris och Indien snarare att främst förknippas med unikt gröna skogar, vackra blommor och stadiga populationer av vilda djur och insekter, än en kopp te blandat med problem.

Felix Berger, Keystone, Praktikanter 2018-2019

Att bli bekväm – på gott & ont

5 november, 20185 november, 2018av svalornafelix4 kommentarer

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu

Nu har vi utlandspraktikanter spenderat tre och en halv vecka i Indien. För mig innebär det att Indien numera är det land jag tillbringat längst sammanhängande tid i. Ja, förutom Sverige såklart. Detta trots att jag ska vara här i ytterligare fyra månader.

Det faktum att jag tidigare inte varit ifrån Sverige mer än tre veckor i sträck har bidragit med viss nervositet. På förhand var en av mina största farhågor med vistelsen i Indien, föga förvånande, hur jag skulle hantera min nya vardag. En vardag i ett land där jag inte visste hur något fungerade. Många frågor flimrade förbi i tankarna: Hur länge kommer jag stå ut med ris till varje måltid? Kommer kulturkrockarna bli för mycket för mig? Hur ska jag hantera alla vilda djur? Är det verkligen bekvämt att gå på en toalett utan toalettstol? Och är det möjligt att leva utan toalettpapper?

Kanske är det pga de tidigare farhågorna som jag nu sitter här och häpnas av hur snabbt det gått för mig att bli bekväm i min tillvaro. Eftersom jag hade förberett mig på att inte ha tillgång till något av det jag var van vid kändes allt väldigt lätt när det fanns både toalettstolar, toalettpapper, annan mat än ris och ett enormt härligt socialt klimat hos Keystone. För en som inte varit utomlands en längre tid förut har det varit skönt. Eftersom vi inte haft några fältbesök än inser jag dock att det finns andra sidor av Indien som kan falla längre utanför min bekvämlighetszon. Jag ser framemot att lära mig mer om dem och tror verkligen det kommer vara nyttigt för mig att bli lite obekväm ibland också.

Nu kanske ni undrar vad i min bekvämlighet som innebär något ont? Det är framför allt en oro att bli FÖR bekväm. Närmare bestämt att glömma bort att jag befinner mig långt hemifrån i en helt annan kulturell och social kontext än jag tidigare varit van vid. Mycket känns som hemma, vilket lett till att jag ibland funnit mig själv oförstående till varför saker fungerar på annat sätt än i Sverige. Helt säkert kommer det dyka upp fler situationer som ställer en inför olika dilemman. Bekvämligheten skulle förmodligen kunna leda till att jag helt plötsligt dricker av kranvattnet eller finner mig själv öga mot öga med en gaur i mörkret.

Något jag fortfarande lär mig hantera är de vilda djuren. De är just nu det enda som står mellan mig och total bekvämlighet i vardagen. Därför skulle jag vilja dela med mig av tre lärdomar som jag tagit med mig från de första veckorna:

45504998_167404044209623_4164897252277485568_n

Förvänta dig inte ensamtid på toaletten. Både grodor, spindlar och malar kommer vilja samsas med dig om platsen där.
Myror i sängen är inga konstigheter. De får t.o.m. nätterna i en hård 90-säng att kännas mindre ensamma.
Lämna ALDRIG (igen) din lunchtallrik obevakad utomhus – om du inte vill dela lunchen med en apa eller två dvs.