Ett nytt år och nya möjligheter, men minnen och vänner för livet. 

God Jul och Gott Nytt År! 

Nu är det redan januari, ett nytt år och vi har bara drygt två veckor kvar av praktiken. Vi, Keystone-gänget, startade vår praktik i Kotagiri med en känsla av wooow och den lever fortfarande kvar. Vi hade hört att det skulle vara en unik och vacker plats, men känslan som finns här uppe i bergen går nog inte helt att beskriva genom text eller bild. Allt från att se bergstopparna från vår terass, till de vilda djuren som vandrar runt i staden och grönskan från både skog samt teplantager. Det är verkligen en unik plats och vi kommer nog aldrig att smälta den känslan. Under denna praktik har vi fått besöka urfolksbyar i olika områden som Keystone arbetar med, fått se verksamheten med honungsproduktion och på så sätt lära oss hur en organisation i Indien arbetar med social hållbarhet.  

Men först och främst vill jag, Annika, berätta för er hur vi praktikanter har firat jul och nyår här i Indien. Att fira dessa högtider så långt bort från familj och vänner kan kännas tufft, men i dessa stunder har jag varit tacksam för att vi också är ett sådant härligt gäng av praktikanter. 

Vi började med att den 23:e december checka in på en husbåt i Alleppeys backwaters, ett litet paradis med med vackra kanaler, sjöar och växtlighet. Alleppey som ligger i delstaten Kerala brukar ofta kallas för “Venice of the East”. Det var blev en lugn och härlig start som spenderades genom att åka runt i kanalerna, och avslutades sedan med en liten kvällstur på en mindre båt. På husbåten serverades alla våra måltider och det fanns även möjlighet att vid stoppen beställa mer fisk och skaldjur som vår kock tillagade åt oss. Självaste julafton inleddes med en härlig frukost på båten, en tur genom kanalerna och möjlighet att paddla kajak. På kvällen var det dags för själva julfirandet med middag och julklappslek. Amanda och Josefine hade dock fixat extra julpynt, godis och tomteluvor åt oss alla, till och med kocken fick sig en liten mössa.

Våran husbåt i Alleppey
Det blev inte ingen sill eller julgröt för oss här i Indien, utan istället en buffe med indisk mat.
Alleppeys kanaler – Den vackra utsikten från båten

Efter julfirandet åkte vi Keystone-gänget tillsammans med Jad upp till Kochi för att besöka Kochis konstbiennal. Själv hade jag inte riktigt några förväntningar och hade bara tänkt att stanna två nätter. Efter första dagen vid biennalen var vi nog alla helt tagna, så mycket häftiga saker att se, vilket gjorde att jag förlängde min vistelse med en natt. Det var nog inte bara konsten i sig, utan även miljön där gamla koloniala byggnader, nästan bara ruiner kvar,  användes som gallerier och blev även en del av själva konstverken. Så om ni som läser detta inlägg någon gång ska till Indien, specifikt södra, rekommenderar jag att spendera några dagar i Kochi för att uppleva staden, den goda maten och självklart konsten. Tips är att testa Keralas Fish eller Prawn curry! 

Kochi Biennale 2022
Många olika konstnärer från världen över
En av våra favorit utställingar – bilder och filmer som projekterades på små dukar

Trots att vi hade det toppen Kochi så var vi nog alla helt slut efter intensiva dagar med mycket intryck och aktiviteter. Det blev därmed perfekt att komma till Varkala och att få spendera några dagar med sol och bad. För många av oss som tillbringat den mesta av praktiken i byar på landsbygden eller i städer var Varkala något helt annat. Det är absolut ett ställe för att koppla av, njuta av stranden, ett dopp i havet och kanske få möjlighet att äta annat än traditionell indisk mat. För visst är vi i ett land med god mat, men ibland saknar man även att äta annat än den sydindiska maten så som dosa, sambar och ris. Vi blev ett härligt gäng på nyår med personer som vi lärt känna här i Indien och självklart en del av Svalegänget. Varkala var ett perfekt avslut på semestern och en bra plats att umgås och fira in det nya året tillsammans. 

Varkala Beach
Den härliga frukosten som åts varje dag
På väg ner till stranden för att se den fantastiska solnedgången

Men bortsett från vår semester som blev väldigt lyckad med roliga aktiviteter, god mat och mycket skratt och glädje, så är det med blandade känslor som man kommer tillbaka till Kotagiri för att avsluta denna praktik. Min förhoppning kring praktiken var självklart att få lära känna nya personer, men jag tror ingen av oss i Keystone-gänget hade förstått av vi även skulle få vänner för livet. Keystone är verkligen en unik plats, där personer från hela landet samlas genom sin passion för arbetet med människor, djur och natur. Här har vi både lärt känna ett gäng amerikanska praktikanter och anställda som vi spenderat middagar, julfirande samt indiska festligheter med. Även fast jag personligen känner mig ganska redo att snart åka hem, så känns det också tufft att lämna alla här. Men vi har haft många härliga stunder tillsammans som jag kommer att minnas för livet. Så nu ska jag passa på att njuta av dom sista veckorna och vem vet kanske har vi möjlighet att ses igen. 

Diwali – en indisk högtid som firades med våra vänner från Keystone
En av våra mysiga hemmamiddagar
Och självklart ville vi att våra vänner i Kotagiri skulle få fira Lucia tillsammans med oss

Med detta sagt vill jag ändå avlsuta det här inlägget med en fråga som vi ofta får “Vad tycker vi om Indien och kommer vi att komma tillbaka?” Mitt svar är att Indien verkligen är en unik plats med mycket karaktär. Det finns stunder som det känns tufft och kanske till och med frustrerande. Trots det jag är glad att jag hamnade här, för jag vet inte annars om jag hade tagit mig möjligheten att komma hit. Så jag är på så sätt tacksam att få uppleva landet under en längre tid, att få bo här och att få se alla dessa unika platser.  

Ett fältbesök hos Keystones kontor i Wayanad. Här fick vi träffa en man som odlade 240 olika sorters bananer
Vackra färger från marknaden i Mysore. En av platserna som vi hann besöka under praktiken
En sak som både jag och Theo kommer sakna är att varje morgon gå ner till restaurangen vid vårat hus och äta idlis med sambar och chutney.

Så kommer jag åka tillbaka? Ja det kommer jag att göra. Trots att jag kommer att resa lite nu efter praktiken så finns det så mycket mer att se. Men just nu behöver jag nog smälta min vistelse och det kanske dröjer ett litet tag innan jag kommer hit igen. Mycket är annorlunda här som att det alltid ska tutas på vägarna, att det stressas med maten och att aldrig riktigt veta vad 20 minuter innebär eftersom att det lika gärna kan vara en timme eller två. Det finns på så sätt mycket här i Indien som vi nog aldrig helt kommer förstå eller kunna anpassa oss till. Men med det sagt vill jag ändå avsluta med att jag verkligen är tacksam över allt som jag fått uppleva och alla som jag lärt känna genom att komma hit. 

Hejdå Indien, vi ses kanske i framtiden igen!

Kram från Keystone-gänget /Annika

Inte heller i Indien finns det något dåligt väder

I Kotagiri händer det att vi vaknar till tungt regn, kompakt dis och 95% luftfuktighet. Andra mornar till strålande sol och klar himmel. Det regnar i genomsnitt nästan två meter per år i Nilgiribergen (i Sverige omkring en meter för jämförelse) och den blötaste och kallaste perioden är nu i november. Samtidigt är vädret i bergsområden ofrånkomligen oberäkneligt; molnen hopas och skingras, ibland är det dimma så kompakt att en bara ser några meter framför sig, andra stunder kan en vila blicken mot vidsträckta horisonter av skogsbeklädda berg och teplantager. När solen är framme bränner den och UV-strålningen är hög. I Kotagiri, som på 1847 möh är en av områdets högst belägna städer, blir det om våren som varmast omkring 30°C, medan den under vintern kan sjunka ner en bit under 10°C. Nu i november är medeltemperaturen dagtid runt behagliga 22°C, men då den kan sjunka snabbt och husen varken är isolerade eller uppvärmda, virar vi ofta in oss i sjalar, fleecetröjor och tjocka sockor. Personligen sover jag iklädd underställ och yllestrumpor, i sovsäck och under tre tjocka filtar.

Lägenheten vi bor i ligger på nedre botten där alla väggar står i skugga 24 timmar om dygnet, vilket gör det till en strålande hemvist för mögel och spindlar. Vi sprayar allting med vinäger och vår luftavfuktare går varm för att hålla genomsnittet under 75% och på så sätt undvika att upptäcka gröna fläckar och vitt ludd på fler av våra kläder, väskor, och diverse prylar. Vi tänder rökelse för att locka fram spindlarna, vissa av dem stora som våra handflator, och sedan släppa ut dem på gatan. Då känns det rätt långt till guld och gröna skogar. Med det sagt är det sällan mer än ett par timmar till nästa solstund. Då passar vi bland annat på att ta en kopp på vårt bästa te-hak eller kanske gå på en hajk till exempelvis ett vattenfall.

Och det är ju precis detta väder och klimat som gett upphov till den otroliga biologiska mångfalden här: tusentals växter och insekter och hundratals djur lever och frodas, varav många inhemska till just denna biosfär. Vi har fått se en hel del på våra olika fältbesök i olika delar och på olika höjder i bergen, och på våra många och långa promenader. Mest tid spenderar vi när allt kommer omkring på campus, men djurlivet hittar också hit: mängder av apor gör oss sällskap mer eller mindre dagligen, men vi får även hyfsat frekventa visiter av gaurer och påfåglar, och har hört att andra medarbetare sett en och annan leopard.

En ung gaur med sin gaurfamilj

Men som biologisk mångfald ofta är, är även denna oerhört känslig för klimatförändringar. Förr visste invånarna nästan precis hur och när regnet skulle falla, men nu är det både mer oförutsägbart, mindre volymer, och mer intensivt. Detta har pågått sedan 1950-talet, men stadigt intensifierats. Sedan 2012 har regnmängden varierat dramatiskt, ständigt lägre än det tidigare genomsnittet, men utan något uppenbart mönster.

Många arter får svårare att leva, invasiva arter tar över; mönstret är bekant. Exempelvis krymper beståndet av vissa inhemska grässorter, vilket banar väg för olika invasiva grässlag som hotar de tidigare vidsträckta gräsmarkerna och, längre ner i bergen, ökar risken för gräs- och skogsbränder. Hot mot djur- och växtlivet kommer även från urbanisering och utbredning av monokulturer för jordbruk, inte minst teplantagerna. Och även om gaurerna betar även bland teplantorna, så drabbas den redan sårbara arten av gräsmarkernas förfall.

På väg hem från fältbesök ser vi med stora ögon ut över de blå bergen

Försörjningsmöjligheterna för lokalbefolkningen påverkas såklart av klimatförändringarna när förutsättningarna för jordbruk förändras. Det märks även på den för urfolken så viktiga honungsskörden, när blommorna inte blommar som de brukar. Keystone arbetar sedan snart tre decennier på en mängd olika sätt med att verka för eko-utveckling och hållbara försörjningssätt för lokalbefolkningen, så klimatförändringarna har länge varit del av arbetet. Det handlar bland annat om att främja övergång till mer motståndskraftiga grödor som hirs, men även att se till att urfolken får bruka sin egen mark, eftersom det värnar miljön. Vidare har arbetet av och med urfolken varit viktigt för att samla in data och information om vad som faktiskt händer när klimatet blir varmare och torrare. Nu har behovet av klimatanpassning blivit så stort att Keystone startar ett nytt program för just detta, där genusperspektivet kommer vara centralt. Detta och mycket mer får vi lära oss om här – spännande och oumbärligt för hur regionen ska kunna försörja och funka för kommande generationer!

Under ett fältbesök i Sigur lär vi oss mer om sambandet mellan den biologiska mångfalden och urfolkens rättigheter

I jämförelse framstår våra problem med spindlar och mögel som väldigt världsliga. Knappast mer än en del av invänjningen till livet i Nilgiribergen. Snart halvvägs genom praktiken vet vi att ta med regnjackan överallt och att klä oss lager-på-lager. Inte den gemene bilden av den indiska vardagen eller riktigt vad vi väntat oss, trots att vi läst och tagit del av många rapporter från tidigare Keystonepraktikanter. Indiska kollegor bär gärna tjocka jackor och stickade mössor och frågar oss vad vi egentligen tycker om vädret, om vi inte fryser? Vi svarar att det är ganska behagligt för ett gäng födda och uppvuxna i mellan-Sverige, att det är ungefär som höst eller vår hemma. Fast vädret är väl också det enda som påminner oss om Sverige. Och det vet vi ju – att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder..!

🌦 Hälsningar från oss 🌦

/Elin

Kakofoni i Kotagiri

Nu har snart två veckor gått sen vi steg av vårt plan i Bangalore, och alla praktikanter är äntligen på plats! Medan det finns otroligt mycket att skriva om så måste vi ändå begränsa oss lite, så vi har valt att fokusera på en aspekt som ofta glöms bort, ljudet. Indien är ett otroligt mångfacetterat land, men medan färgerna, smakerna och kulturen alla är väldigt annorlunda från hemma så är det ändå just ljuden som har varit den största förändringen.

Det första som vi slogs av när vi steg av vårt flygplan var självklart oljudet av intensiv trafik. Även om Indiens trafik är något ökänd var nog ingen av oss helt förberedda på HUR kaotiskt det skulle bli. En ridå av tutande fick alla andra intryck att blekna. Medan det först var en frustration som orsakade huvudvärk mer än något annats så lärde vi oss snart att uppskatta det. Bussresan upp i Nilgiribergen innebar många snäva svängar utan mycket utrymme för andra fordon. Där visade tutan upp sitt sanna värde och räddade oss undan mer än en nära-på kollision.

Resan upp i bergen visade inte bara värdet av tutan, utan medförde även nya ljud. Mer än en natt har vi rusat upp ur sängen för att se vad det är för nytt djur som befinner sig utanför huset, även om det på grund av mörkret alltid slutar i gissningar. Men det kanske mest slående av de nya ljuden är cikadorna. Mellan klockan sex och halv sju varje kväll serenerar de dem av oss som fortfarande är kvar på kontoret. Även om det är vackert så är det ingen avslappnad serenad, utan det sker med sådan intensitet att alla konversationer kollegor emellan blir helt omöjliga.

Men det mest påträffande ljudet är inte ett skapat av maskiner eller djur, utan av människorna här. Det finns ett otroligt utbrett intresse för musik, och Keystone Foundation jobbar aktivt med att bistå samhällen i att bevara traditionell musik som håller på att glömmas bort. Vår andra dag (Covid-karantän borträknat) i Kotagiri bestod bland annat av en musikalisk pjäs framförd vid busshållplatsen av Keystone för att berätta historien om skogens relation till människan (tror vi, pjäsen var dock på Tamil). Vi har även fått se Keystones arbete up close vid projektet People and Nature Collective, där de bl.a. återskapar traditionella instrument, och vi fick själva testa på deras ganska stora samling av hemmagjorda traditionella instrument, med blandad framgång. 

Det absolut mest minnesvärda var dock en onsdagskväll med Sound Healing. Klockan 17.30 avslutades dagen på Keystone och just denna onsdag hade en medarbetare (Abhisek) bjudit in hela kontoret efteråt till samlingssalen. Där hade han lagt fram en samling instrument, och gjort iordning kuddar och blommor till alla deltagare. Därefter fick vi stänga ögonen medan Abhisek använde instrumenten för att skapa ett ljudbad i terapeftiskt syfte. Det faktum att många av instrument är inspirerade av och efterliknar det djurliv som finns här fick stunden att kännas mer som en meditation i djungeln än att sitta i en mötessal. Det talas ofta om hur beroende vi är av skogen, men sällan lyckas konsten åsamka den känslan så starkt som just där just då. Efter sessionens slut möttes alla på kontoret utanför och diskuterade upplevelsen och de känslor som dykt upp.

Det har varit många intryck dessa första två veckor undrar hur många fler det hinner bli de återstående fyra månaderna. Det är en ganska stor omställning, allt ifrån att duscha med hink, att varannan måltid är stekt bröd eller den totala bristen på personligt utrymme. Men det känns skönt att veta att vi nu redan har börjat acklimatiseras. Nu återstår att se vad nästa stora kulturkrock blir!

Hälsningar från Theodor, Elin och Annika

121 dagar senare, en herrans massa erfarenheter rikare!

Idag är det sista dagen av vår praktik på Keystone Foundation och Last Forest i Nilgiribergen. Tiden har verkligen flugit iväg! Att beskriva våra fyra månader här uppe i bergen kräver många adjektiv. Det har varit utmanande, främmande och bitvis frustrerande. Samtidigt lärorikt, fantastiskt roligt och utvecklande på flera plan. Rollen som praktikant på en organisation i en helt ny kontext har genererat många reflektioner. Därtill har vår skandinaviska punktlighetsfixering har fått utstå en rad prövningar. Att saker inte inträffat som avtalat eller i den takt som planerats har minst sagt vässat vår flexibilitet och stresstålighet. Som när man efter en månad utan sim-kort känner sig lätt desorienterad, eller när man ställt in sina planer tre kvällar i rad i hopp om att leveransen av gas äntligen ska komma. Då har det varit tacksamt att tackla de mindre bekymren tillsammans alla fyra! Tacksamt, är också, att dessa stunder är lätta att skratta bort med en handviftning i efterhand. 

Något som verkligen har varit givande för oss har varit att arbeta i en mångkulturell kontext. Våra kollegor på Keystone och Last Forest Enterprise är en mycket blandad grupp människor med olika bakgrund och religioner – dessutom från spridda platser runtom i Indien. På organisationen talas olika språk såsom tamil, malayalam, engelska, kannada, franska och hindi. Blandningen har lett till många spännande diskussioner och gjort att vi fått lära känna delar av Indien som vi inte själva kunnat besöka. Något som helt klart utvidgat vår tidigare ganska homogena bild av landet!

Andra givande delar med praktiken har varit att vi fått arbeta nära målgruppen och fått se resultaten av Keystones arbete. Vi har fått träffa människor som projekten syftar till och fått ta del av utvecklingsarbetet underifrån. Därtill har vi fått träffa massa inspirerande, starka, coola personer som inte viker sig trots alla motgångar de har mötts av. Vi skulle kunna hålla på i evigheter, men för att bespara er en roman, kommer här nio bilder som får summera vår tid i Kotagiri!

Oanade tillställningar! Här blev vi, tillsammans med vår tyska volontärkollega Alrik, bjudna till vår kollega Pravins systers bröllop. Till bröllopet hade hela tusen gäster bjudits in som kom och gick under dagen för att äta god mat och gratulera bröllopsparet. De själva spenderade festligheterna med att motta lyckönskningar och presenter på scen till tonerna av bland annat “Dancing Queen” med ABBA. En salig mix!

Vår nyfunna kärlek: Ghee Dosa! Dosa är en slags fermenterad, krispig pannkaka som är mycket populär i södra Indien och kan avnjutas både till frukost, lunch och middag. Både på fest och till vardags! Dosa serveras med kokoschutney och sambar – en typ av gryta gjord på röda linser och grönsaker.  

Det sociala. Efter jobbet och på rasterna har vi roat oss med att spela fotboll och pingis med våra kollegor. Vi har även blivit bjudna på trevliga middagar och annat häng efter kontorstid.

Utflykter! På helgerna har vi passat på att upptäcka utbudet av närliggande attraktioner och naturliv. På järnvägsspåret Nilgiri Mountain Railway går sedan år 1899 ett tåg mellan Mettupalayam och Ooty som år 2005 blev klassat som ett av UNESCO:s världsarv. Vi fick möjlighet att åka detta tåg med kollegor (Nandan våran handledare på bild), med en helt fantastisk utsikt över bergen!

Fina möten med personer från de urfolksgrupper som Keystone arbetar med. För ett par helger sedan besökte vi byn Bikkapathy Toda mund som ligger cirka en timme från Kotagiri högt uppe i bergen. Under dagen fick vi en rundtur i området med helt magiska utsikter och härliga skogsvandringar. Här fick vi också testa på cricket, något som visade sig vara svårare än vad vi trott!

Höjder. Toppar. Dalar. Som här,  när vi besökte den populära utsiktsplatsen Kodanad! 

Mitt i naturen! I Nilgiribergen finns en mycket unik variation av fåglar, något som många på Keystone är intresserade av och det anordnas fågelskådnings promenader runt kontorsområdet titt som tätt. En eftermiddag i februari tog Olivia tillfället i akt och följde med!

Förutom att vi under praktiken fått ta del av och bidra till det spännande arbete som Keystone och Last Forest gör har vi även njutit av en härlig julledighet som vi spenderade tillsammans med andra Svalepraktikanter i Kerala, Goa och Mumbai. Här fick vi möjlighet att upptäcka andra delar av Indien, som på många sätt skiljde sig mycket åt från vår lilla stad uppe i bergen.


I vått och torrt! I kallt och grått. I soligt och flott. I alla situationer, kort sagt. Vi har på sin höjd spenderat några timmar ifrån varandra (t.om. delat säng under praktiken!) och därför gemensamt delat alla vardagens moment. Det kommer minst sagt att bli tomt att komma hem! 

Idag, fettisdagen till ära bakade vi semlor till våra kollegor, det blev minst sagt en succé då dem snabbt försvann. Ett fint avslut på en fantastisk praktik!  

/ Anna, Hanna, Linnéa och Olivia

Urfolk och Elefanter i Nilgiribergen

Nu har nästan fyra månader passerat sedan vi praktikanter landade i Indien. Jag har spenderat min tid på Keystone Foundation, beläget i fina Nilgiribergen. Innan jag kom hit visste jag inte alls vad jag skulle förvänta mig. Självklart hade jag googlat för att försöka få en bild av stället jag skulle spendera fyra månader på, men jag måste säga att verkligheter överträffar alla bilder.

Utsikt över Nilgiribergen.

Först tiden på praktiken tillbringade vi nästan uteslutande på kontoret, men efter julledigheten har fältbesöken avlöst varandra. De senaste veckorna har jag och Hanna besökt urfolksgrupper i områden där Keystone arbetar. Bilfärderna till byarna är inget för den som lider av åksjuka kan jag meddela. Eftersom hela Nilgiriområdet består av berg och dalar så är det många serpentinvägar som ska avverkas innan målet är nått. Dock väger den vackra utsikten upp för den mindre bekväma åkturen dit. [bild] utsikt Under våra fältbesök har vi träffat representanter för olika urfolksgrupper och lärt oss mer om deras kamp för skogsrättigheter. I Indien, och speciellt här i Nilgiriområdet, har stora skogsområden skövlats för att ge plats för kommersiella plantager och industrier. För att behålla den skog som finns kvar har naturskyddsområden upprättats vilket fört med sig med restriktioner på byggande av bostäder och nyttjande av skogens resurser. Det har i sin tur påverkat urfolken som bott och verkat i skogen i generationer. Skogsrättighetslagen upprättades därför för att återge urfolken rätt till traditionella skogsmarker. Lagen ger inte urfolken automatisk eller absolut rätt över skogen, utan de måste ansöka om den. Det krävs dokumentation så som kartor för att visa på vilka områden som är viktiga för urfolken, både historiskt, ekonomiskt och kulturellt. Keystone arbetar med att informera om lagen och ge stöd i ansökningsprocessen. Vi har bland annat varit med på utbildningar och workshops som Keystone har hållit i. Dock är det många myndigheter som motsätter sig lagen och menar att urfolken inte alls borde ha rätt eller ansvar över skogen, utan att djuren och naturen borde lämnas i fred. Här i delstaten Tamil Nadu tog det till exempel tio år innan de första urfolksgrupperna kunde få sina rättigheter på grund av ett beslut i högsta domstolen som motsatte sig lagen. En del områden har även blivit upprättade som tigerreservat vilket ytterligare försvårar ansökningsprocessen eftersom urfolken då anses ha ännu mindre rätt till dessa marker då de är till för tigrarna. Intressant blir det då urfolken har bott i symbios med djur och natur i generationer. Keystone arbetar därför aktivt som förespråkare för skogsrättighetslagen och för att urfolken ska få tillgång till traditionella skogsmarker.

Kartor används som dokumentation av urfolken i ansöningsprocessen.

Jag och Hanna har besökt ett flertal byar där urfolken bor för att intervjua dem om deras kännedom om lagen. Tyvärr har ingen tiger beskådats men en och annan elefant har vi lyckats se under våra resor.

Elefant vi såg påväg hem från fältbesök.

Insikten av vad skogen betyder för urfolken blir väldigt tydlig när vi träffar och pratar med dem. Kannan som vi mötte i Nilambur, som ligger i Kerala, berättade att på grund av översvämningarna som drabbade delstaten så blev deras by förstörd och de tvingades fly mitt i natten. Han beskrev det med att tårarna rann ner för deras kinder. De kunde inte återvända på två månader och när de väl kunde återvända fanns inte deras hem kvar och de fylldes då av en stor sorg. Nu kämpar Kannan och hans by för att få nya skogsrättigheter över sina nya områden men processen är lång. Hans genomgripande budskap var att de tillhör skogen och skogen därför borde tillhöra dem.

Kannan från Nilambur.

Även om min praktikperiod lider mot sitt slut så fortsätter urfolkens kamp för skogsrättigheter här i Indien. Det har varit väldigt lärorikt att få ta del av hur Keystone arbetar med den här frågan. Det är därför med nya lärdomar och insikter som jag snart återvänder till Sverige och en ny vardag.

/Anna

Honung och svartpeppar

Min relation till honung har minst sagt varit sval innan jag började som praktikant på Last Forest Enterprises i Nilgiribergen. Jag har vid några få tillfällen stapplande uppsökt honungshyllan på ICA endast vid de värsta av förkylningar, motvilligt tagit en burk honung i ena handen samtidigt bärandes på en stor bit ingefära i den andra. Där har jag rynkat på näsan när jag kollat in priset på Fair Trade honung, och valt en billigare variant. Trots mitt bristande intresse för livsmedlet har jag snappat upp i media en kraftig ökning av efterfrågan på honung men också att olika sjukdomar har drabbat bina på senare tid. Vid närmare efterforskning (läs googling) får jag reda på att det är värre än vad jag trodde. Colony Colapse Disorder (CCD), på svenska lite dramatiskt kallat ”bidöden”, har orsakat massdöd bland honungsbin i Europa och USA. 

Vad är CCD? Bidöden är ett fenomen där arbetsbin försvinner från en bikoloni vilket medför att bikupan till slut kollapsar. Naturskyddsföreningen nämner biavel som en av orsakerna, då de numera inte är lika sjukdomsresistenta, samt användning av olika kemikalier och bekämpningsmedel. I USA, där fenomenet uppkom, förlorar biodlare ca 40% av sina bisamhällen varje år. Där behandlar biodlarna sina bin med antibiotika (!), samt är biodling en industri där bina fraktas över delstaterna för att hyras ut till bönder. Detta stressar bina och bidrar till att ännu fler dör. Jordbruksverket rapporterar att vilda honungsbin har minskat kraftigt (pga. ökat jordbruk och förändrat landskap).

Vid min praktikplats i Kotagiri, Last Forest Enterprises, är honung vilt insamlad av urfolk i skogen deras mest sålda produkt. Vilt insamlat?!, kanske ni tänker (precis som jag gjorde när jag först gjorde research om min praktik hemma i soffan). Under ett fältbesök i Hasanur, Tamil Nadu i förra veckan intervjuade jag och min praktikkollega Olivia två honungsinsamlare, Chandran och Paramesh. Trots att jag hade sett bilder och läst om denna process tidigare, blev jag ändå djupt imponerad när de berättade om den riskfyllda processen av att samla in honung från träd och klippor. Insamlingen är en gammal tradition som utförs från april till juli månad varje år. Insamlingen utförs endast av ett fåtal tränade män i elva olika urfolksgrupper som bor i skogsområden i delstaten. De berättade att mellan fem till sex män går ihop i ett arbetslag och insamlingen tar två dagar. Alla har olika arbetsuppgifter och det är livsviktigt och helt avgörande att samarbetet fungerar, då ledaren hänger högt upp i skyn endast med stöd utav en hemmagjord repstege med tiotusentals bin surrande kring sig. 

– Blir ni inte rädda? Avbröt jag männen när de berättade om denna process. De svarade att de litar på varandra, speciellt eftersom de själva har tillverkat repstegen tillsammans. 

Honungsinsamling, som på engelska kallas för honey hunting, tycker jag har vissa likheter med älgjakt (säger jag med endast en halv jägarexamen i bagaget). Den sker under en viss säsong, endast tränade jägare får vara med, den sker i team och samlar byn. De honungsinsamlare som inte bor kvar i byn försöker ta sig hemåt när den årliga honungssäsongen börjar. Här slutar dock likheterna, då honungsinsamling är mycket mer imponerande, kulturellt och rituellt samt viktig för de urfolk som utövar denna tradition. Legender och myter surrar kring honungsinsamling, då det ses som en djupt förankrad tradition ”favored by the gods”. Man tror även att om man inte följer ritualerna ordentligt kommer onaturliga saker att hända…

Keystone Foundation har arbetat för att minska fattigdomen hos honungsinsamlare sedan början av 90-talet b.la. genom en mer hållbar och hygienisk insamlingsprocess. Detta har medfört att honungsinsamlarna även fått ett bättre pris för sina produkter. (Tips! Läs mer om detta, Chandran och Paramesh i årets upplaga av medlemstidningen Perspektiv, samt på Keystone Foundations hemsida). Last Forest Enterprise är medlem i World Fair Trade Organization (WFTO), som består av hundratals sociala entreprenörer som följer tio Fair Trade principer över hela världen. Tillverkningen för Last Forest produkter, som inte bara består av honung utan även tvålar, läppbalsam och liknande gjort utav bivax (som tidigare endast var en restprodukt av honungsinsamling!), sker i produktionscenter där endast kvinnliga medlemmar från olika urfolksgrupper arbetar. Jag hade förmånen att få följa med till ett produktionscenter för att säkerställa att dessa Fair Trade principer (arbetsvillkor, arbetsmiljö och liknande) följs. Även om produktmärkningar och certifikationer långt ifrån täcker alla aspekter, är det ändå tryggt att veta att produktionen och allt vad denna innebär är övervakad av en tredje part. Detta tror jag alla är medvetna om. Det är lite skrämmande hur något som kan tyckas så självklart för mig idag, när man får se det med egna ögon, för bara några månader sedan var något som jag kanske blundade för.

Nu är det knappt en månad kvar av min praktik och en svår förkylning har drabbat mig. På det lokala apoteket tackade jag vänligt men bestämt nej till antibiotika och köpte en flaska hostmedicin istället för att kunna sova. Den hade dock motsatt effekt då hjärtklappning visade sig vara en utav bi(!)effekterna. Väl åter på kontoret dagen efter blev jag av fyra kollegor oberoende av varandra (som var trötta att höra på min hosta) ordinerad att ta en stor sked honung med svartpeppar både morgon och kväll. Sagt och gjort, jag tog en stor sked av Last Forest egna honung och en rejäl sats av Last Forest egna svartpeppar innan läggdags samma kväll. Hur det gick? Jag är i alla fall helt säker på att jag aldrig kommer att köpa hostmedicin igen! 

Vilt insamlad honung från Last Forest Enterprises. Foto: Olivia Sterner

Nästa gång jag letar upp honungshyllan på ICA lovar jag dyrt och heligt att ta en burk ekologisk Fair Trade honung istället (med en burk svartpeppar hållandes i andra handen). Dels för miljön, dels för de människor som har framställt honungen samt inte minst för bina. Lovar ni att göra detsamma?

/ Linnéa 

Tips nr. 2! För de som vill fördjupa sig i fenomenet bidöden ytterligare, förklaras det bra i dokumentären Bieffekten.

Vackra vyer & adrenalinpåslag i Nilgiribergen

I morse vaknade halva gänget abrupt av ett ekande skrik i korridoren utanför vårt rum. ”GAAUR, GAUR I TRÄDGÅRDEN!!”. I nu två veckors tid har vi tagit oss fram i Kotagiri utan att se skymten av denna bastanta indiska bisonoxe, även kallad Gaur. Många på kontoret har uppmanat oss att vara vaksamma när vi rör oss i området, men då vi inte mött någon under vår tid här har vi nästan glömt bort att den kan lura i buskarna.

Bortom grönskan skymtar Kotagiri, byn där Keystone Foundation grundades för mer än 25 år sedan.

Vi, Hanna, Olivia, Linnéa och Anna, gör praktik på Keystone Foundation i de vackra Nilgiribergen i södra Indien. Organisationens arbete handlar om att stärka urfolks rättigheter och deras levnadsvillkor utifrån en holistisk och hållbar syn på utveckling. Deras verksamhet sträcker sig från hanteringen av naturresurser och landsbygdsutveckling till hållbara försörjningsmöjligheter och hälsa. Första veckan blev vi introducerade till våra kollegor och tilldelade våra respektive arbetsområden. Hanna och Anna kommer att arbeta inom programområdet community wellbeing, som bland annat verkar för att urfolksgrupper i regionen ska erhålla rätten till de landområden de uppehållit sig på i generationer.  Linnéa och Olivia är placerade på Last Forest Entreprises. Det är en marknadsplattform som utifrån Faire Trade-principer ger marginaliserade grupper möjlighet att tillvarata inhemsk tradition och samtidigt generera en inkomst genom försäljning av egentillverkade produkter såsom honung, bivax, kryddor och kaffe.   

Här är vi! Prydligt uppradade utanför Keystones kontor: Olivia, Anna, Linnéa och Hanna.

Förutom att sätta oss in i den spännande verksamhet som organisationen bedriver har vi även fått upptäcka det sydindiska köket. Varje dag serveras en gemensam lunch på kontoret, vilket är ett utmärkt tillfälle att mingla med kollegor, och därtill tillkommer två te-pauser som nästan har lyckats reducera vårt kaffeberoende. Vi har även hunnit med ett antal ronder pingis på rasterna och introducerat den gamla skolgårdsleken King till våra kollegor.

Vi varvar nytta med nöje!

På helgerna har vi varit iväg på dagsutflykter till grannstäderna Ooty och Coonoor. Mellan städerna går lokala bussar som tryggt kör fram på kringelikrokvägarna och sicksackar mellan en och annan ko som obekymrat strosar mitt bland motorcyklister och bilister.  Utan internet på våra telefoner har vi tagit oss fram genom att fråga den hjälpsamma lokalbefolkningen. Hemma hittar vi knappt till Ica utan google maps!

En av många dramatiska vyer över Kotagiri.
På stans gator samsas mopeder och bussar med folk till fots.

Kotagiri, där vi bor, är en stad på cirka 35 000  invånare omgiven av gröna teplantager och fantastiska dalar. På en höjd omkring 1800 meter över havet blir varje distans en mindre backträning. Trots sin ringa storlek förvånandes vi över hur livlig staden är. Det finns ett gott utbud av små restauranger, caféer och alltiallo-affärer. Det gör det lätt att glömma bort att vi lever sida vid sida med flera olika vilda djur. I Nilgiribergen finns både leoparder, vildsvin, apor och björnar. Och så var det ju gauren.

Detta muskelberg som kan väga uppemot 1500 kilo har ett starkt fäste här i området med en uppskattad befolkning på 20 000 i hela Indien. Denna morgon stod fyra av dessa massiva djur rakt utanför dörren.

Gauren, som trots sin kompakta kroppsmassa hoppat över stängslet och in till vår trädgård. Gräset är alltid grönare på andra sidan – tydligen.

I färd med att hänga morgontvätten stötte Linnéa nästan näsan rakt in i besten som glupskt smaskade på vår gräsmatta. Mötet genererade ett stort adrenalinpåslag bland oss alla som varade hela promenadsträckan till kontoret. Väl framme blev våra kollegor inte lika imponerade när vi uppjagat gestikulerade om händelsen. De ryckte mest på axlarna. Gaurerna är visst vardagsmat, och vi kommer nog behöva vänja oss vid att de kan dyka upp lite här och var. Framöver lär vi dock spana över plantagerna inte bara en, utan minst två gånger när vi promenerar runt!