121 dagar senare, en herrans massa erfarenheter rikare!

Idag är det sista dagen av vår praktik på Keystone Foundation och Last Forest i Nilgiribergen. Tiden har verkligen flugit iväg! Att beskriva våra fyra månader här uppe i bergen kräver många adjektiv. Det har varit utmanande, främmande och bitvis frustrerande. Samtidigt lärorikt, fantastiskt roligt och utvecklande på flera plan. Rollen som praktikant på en organisation i en helt ny kontext har genererat många reflektioner. Därtill har vår skandinaviska punktlighetsfixering har fått utstå en rad prövningar. Att saker inte inträffat som avtalat eller i den takt som planerats har minst sagt vässat vår flexibilitet och stresstålighet. Som när man efter en månad utan sim-kort känner sig lätt desorienterad, eller när man ställt in sina planer tre kvällar i rad i hopp om att leveransen av gas äntligen ska komma. Då har det varit tacksamt att tackla de mindre bekymren tillsammans alla fyra! Tacksamt, är också, att dessa stunder är lätta att skratta bort med en handviftning i efterhand. 

Något som verkligen har varit givande för oss har varit att arbeta i en mångkulturell kontext. Våra kollegor på Keystone och Last Forest Enterprise är en mycket blandad grupp människor med olika bakgrund och religioner – dessutom från spridda platser runtom i Indien. På organisationen talas olika språk såsom tamil, malayalam, engelska, kannada, franska och hindi. Blandningen har lett till många spännande diskussioner och gjort att vi fått lära känna delar av Indien som vi inte själva kunnat besöka. Något som helt klart utvidgat vår tidigare ganska homogena bild av landet!

Andra givande delar med praktiken har varit att vi fått arbeta nära målgruppen och fått se resultaten av Keystones arbete. Vi har fått träffa människor som projekten syftar till och fått ta del av utvecklingsarbetet underifrån. Därtill har vi fått träffa massa inspirerande, starka, coola personer som inte viker sig trots alla motgångar de har mötts av. Vi skulle kunna hålla på i evigheter, men för att bespara er en roman, kommer här nio bilder som får summera vår tid i Kotagiri!

Oanade tillställningar! Här blev vi, tillsammans med vår tyska volontärkollega Alrik, bjudna till vår kollega Pravins systers bröllop. Till bröllopet hade hela tusen gäster bjudits in som kom och gick under dagen för att äta god mat och gratulera bröllopsparet. De själva spenderade festligheterna med att motta lyckönskningar och presenter på scen till tonerna av bland annat “Dancing Queen” med ABBA. En salig mix!

Vår nyfunna kärlek: Ghee Dosa! Dosa är en slags fermenterad, krispig pannkaka som är mycket populär i södra Indien och kan avnjutas både till frukost, lunch och middag. Både på fest och till vardags! Dosa serveras med kokoschutney och sambar – en typ av gryta gjord på röda linser och grönsaker.  

Det sociala. Efter jobbet och på rasterna har vi roat oss med att spela fotboll och pingis med våra kollegor. Vi har även blivit bjudna på trevliga middagar och annat häng efter kontorstid.

Utflykter! På helgerna har vi passat på att upptäcka utbudet av närliggande attraktioner och naturliv. På järnvägsspåret Nilgiri Mountain Railway går sedan år 1899 ett tåg mellan Mettupalayam och Ooty som år 2005 blev klassat som ett av UNESCO:s världsarv. Vi fick möjlighet att åka detta tåg med kollegor (Nandan våran handledare på bild), med en helt fantastisk utsikt över bergen!

Fina möten med personer från de urfolksgrupper som Keystone arbetar med. För ett par helger sedan besökte vi byn Bikkapathy Toda mund som ligger cirka en timme från Kotagiri högt uppe i bergen. Under dagen fick vi en rundtur i området med helt magiska utsikter och härliga skogsvandringar. Här fick vi också testa på cricket, något som visade sig vara svårare än vad vi trott!

Höjder. Toppar. Dalar. Som här,  när vi besökte den populära utsiktsplatsen Kodanad! 

Mitt i naturen! I Nilgiribergen finns en mycket unik variation av fåglar, något som många på Keystone är intresserade av och det anordnas fågelskådnings promenader runt kontorsområdet titt som tätt. En eftermiddag i februari tog Olivia tillfället i akt och följde med!

Förutom att vi under praktiken fått ta del av och bidra till det spännande arbete som Keystone och Last Forest gör har vi även njutit av en härlig julledighet som vi spenderade tillsammans med andra Svalepraktikanter i Kerala, Goa och Mumbai. Här fick vi möjlighet att upptäcka andra delar av Indien, som på många sätt skiljde sig mycket åt från vår lilla stad uppe i bergen.


I vått och torrt! I kallt och grått. I soligt och flott. I alla situationer, kort sagt. Vi har på sin höjd spenderat några timmar ifrån varandra (t.om. delat säng under praktiken!) och därför gemensamt delat alla vardagens moment. Det kommer minst sagt att bli tomt att komma hem! 

Idag, fettisdagen till ära bakade vi semlor till våra kollegor, det blev minst sagt en succé då dem snabbt försvann. Ett fint avslut på en fantastisk praktik!  

/ Anna, Hanna, Linnéa och Olivia

Urfolk och Elefanter i Nilgiribergen

Nu har nästan fyra månader passerat sedan vi praktikanter landade i Indien. Jag har spenderat min tid på Keystone Foundation, beläget i fina Nilgiribergen. Innan jag kom hit visste jag inte alls vad jag skulle förvänta mig. Självklart hade jag googlat för att försöka få en bild av stället jag skulle spendera fyra månader på, men jag måste säga att verkligheter överträffar alla bilder.

Utsikt över Nilgiribergen.

Först tiden på praktiken tillbringade vi nästan uteslutande på kontoret, men efter julledigheten har fältbesöken avlöst varandra. De senaste veckorna har jag och Hanna besökt urfolksgrupper i områden där Keystone arbetar. Bilfärderna till byarna är inget för den som lider av åksjuka kan jag meddela. Eftersom hela Nilgiriområdet består av berg och dalar så är det många serpentinvägar som ska avverkas innan målet är nått. Dock väger den vackra utsikten upp för den mindre bekväma åkturen dit. [bild] utsikt Under våra fältbesök har vi träffat representanter för olika urfolksgrupper och lärt oss mer om deras kamp för skogsrättigheter. I Indien, och speciellt här i Nilgiriområdet, har stora skogsområden skövlats för att ge plats för kommersiella plantager och industrier. För att behålla den skog som finns kvar har naturskyddsområden upprättats vilket fört med sig med restriktioner på byggande av bostäder och nyttjande av skogens resurser. Det har i sin tur påverkat urfolken som bott och verkat i skogen i generationer. Skogsrättighetslagen upprättades därför för att återge urfolken rätt till traditionella skogsmarker. Lagen ger inte urfolken automatisk eller absolut rätt över skogen, utan de måste ansöka om den. Det krävs dokumentation så som kartor för att visa på vilka områden som är viktiga för urfolken, både historiskt, ekonomiskt och kulturellt. Keystone arbetar med att informera om lagen och ge stöd i ansökningsprocessen. Vi har bland annat varit med på utbildningar och workshops som Keystone har hållit i. Dock är det många myndigheter som motsätter sig lagen och menar att urfolken inte alls borde ha rätt eller ansvar över skogen, utan att djuren och naturen borde lämnas i fred. Här i delstaten Tamil Nadu tog det till exempel tio år innan de första urfolksgrupperna kunde få sina rättigheter på grund av ett beslut i högsta domstolen som motsatte sig lagen. En del områden har även blivit upprättade som tigerreservat vilket ytterligare försvårar ansökningsprocessen eftersom urfolken då anses ha ännu mindre rätt till dessa marker då de är till för tigrarna. Intressant blir det då urfolken har bott i symbios med djur och natur i generationer. Keystone arbetar därför aktivt som förespråkare för skogsrättighetslagen och för att urfolken ska få tillgång till traditionella skogsmarker.

Kartor används som dokumentation av urfolken i ansöningsprocessen.

Jag och Hanna har besökt ett flertal byar där urfolken bor för att intervjua dem om deras kännedom om lagen. Tyvärr har ingen tiger beskådats men en och annan elefant har vi lyckats se under våra resor.

Elefant vi såg påväg hem från fältbesök.

Insikten av vad skogen betyder för urfolken blir väldigt tydlig när vi träffar och pratar med dem. Kannan som vi mötte i Nilambur, som ligger i Kerala, berättade att på grund av översvämningarna som drabbade delstaten så blev deras by förstörd och de tvingades fly mitt i natten. Han beskrev det med att tårarna rann ner för deras kinder. De kunde inte återvända på två månader och när de väl kunde återvända fanns inte deras hem kvar och de fylldes då av en stor sorg. Nu kämpar Kannan och hans by för att få nya skogsrättigheter över sina nya områden men processen är lång. Hans genomgripande budskap var att de tillhör skogen och skogen därför borde tillhöra dem.

Kannan från Nilambur.

Även om min praktikperiod lider mot sitt slut så fortsätter urfolkens kamp för skogsrättigheter här i Indien. Det har varit väldigt lärorikt att få ta del av hur Keystone arbetar med den här frågan. Det är därför med nya lärdomar och insikter som jag snart återvänder till Sverige och en ny vardag.

/Anna

Honung och svartpeppar

Min relation till honung har minst sagt varit sval innan jag började som praktikant på Last Forest Enterprises i Nilgiribergen. Jag har vid några få tillfällen stapplande uppsökt honungshyllan på ICA endast vid de värsta av förkylningar, motvilligt tagit en burk honung i ena handen samtidigt bärandes på en stor bit ingefära i den andra. Där har jag rynkat på näsan när jag kollat in priset på Fair Trade honung, och valt en billigare variant. Trots mitt bristande intresse för livsmedlet har jag snappat upp i media en kraftig ökning av efterfrågan på honung men också att olika sjukdomar har drabbat bina på senare tid. Vid närmare efterforskning (läs googling) får jag reda på att det är värre än vad jag trodde. Colony Colapse Disorder (CCD), på svenska lite dramatiskt kallat ”bidöden”, har orsakat massdöd bland honungsbin i Europa och USA. 

Vad är CCD? Bidöden är ett fenomen där arbetsbin försvinner från en bikoloni vilket medför att bikupan till slut kollapsar. Naturskyddsföreningen nämner biavel som en av orsakerna, då de numera inte är lika sjukdomsresistenta, samt användning av olika kemikalier och bekämpningsmedel. I USA, där fenomenet uppkom, förlorar biodlare ca 40% av sina bisamhällen varje år. Där behandlar biodlarna sina bin med antibiotika (!), samt är biodling en industri där bina fraktas över delstaterna för att hyras ut till bönder. Detta stressar bina och bidrar till att ännu fler dör. Jordbruksverket rapporterar att vilda honungsbin har minskat kraftigt (pga. ökat jordbruk och förändrat landskap).

Vid min praktikplats i Kotagiri, Last Forest Enterprises, är honung vilt insamlad av urfolk i skogen deras mest sålda produkt. Vilt insamlat?!, kanske ni tänker (precis som jag gjorde när jag först gjorde research om min praktik hemma i soffan). Under ett fältbesök i Hasanur, Tamil Nadu i förra veckan intervjuade jag och min praktikkollega Olivia två honungsinsamlare, Chandran och Paramesh. Trots att jag hade sett bilder och läst om denna process tidigare, blev jag ändå djupt imponerad när de berättade om den riskfyllda processen av att samla in honung från träd och klippor. Insamlingen är en gammal tradition som utförs från april till juli månad varje år. Insamlingen utförs endast av ett fåtal tränade män i elva olika urfolksgrupper som bor i skogsområden i delstaten. De berättade att mellan fem till sex män går ihop i ett arbetslag och insamlingen tar två dagar. Alla har olika arbetsuppgifter och det är livsviktigt och helt avgörande att samarbetet fungerar, då ledaren hänger högt upp i skyn endast med stöd utav en hemmagjord repstege med tiotusentals bin surrande kring sig. 

– Blir ni inte rädda? Avbröt jag männen när de berättade om denna process. De svarade att de litar på varandra, speciellt eftersom de själva har tillverkat repstegen tillsammans. 

Honungsinsamling, som på engelska kallas för honey hunting, tycker jag har vissa likheter med älgjakt (säger jag med endast en halv jägarexamen i bagaget). Den sker under en viss säsong, endast tränade jägare får vara med, den sker i team och samlar byn. De honungsinsamlare som inte bor kvar i byn försöker ta sig hemåt när den årliga honungssäsongen börjar. Här slutar dock likheterna, då honungsinsamling är mycket mer imponerande, kulturellt och rituellt samt viktig för de urfolk som utövar denna tradition. Legender och myter surrar kring honungsinsamling, då det ses som en djupt förankrad tradition ”favored by the gods”. Man tror även att om man inte följer ritualerna ordentligt kommer onaturliga saker att hända…

Keystone Foundation har arbetat för att minska fattigdomen hos honungsinsamlare sedan början av 90-talet b.la. genom en mer hållbar och hygienisk insamlingsprocess. Detta har medfört att honungsinsamlarna även fått ett bättre pris för sina produkter. (Tips! Läs mer om detta, Chandran och Paramesh i årets upplaga av medlemstidningen Perspektiv, samt på Keystone Foundations hemsida). Last Forest Enterprise är medlem i World Fair Trade Organization (WFTO), som består av hundratals sociala entreprenörer som följer tio Fair Trade principer över hela världen. Tillverkningen för Last Forest produkter, som inte bara består av honung utan även tvålar, läppbalsam och liknande gjort utav bivax (som tidigare endast var en restprodukt av honungsinsamling!), sker i produktionscenter där endast kvinnliga medlemmar från olika urfolksgrupper arbetar. Jag hade förmånen att få följa med till ett produktionscenter för att säkerställa att dessa Fair Trade principer (arbetsvillkor, arbetsmiljö och liknande) följs. Även om produktmärkningar och certifikationer långt ifrån täcker alla aspekter, är det ändå tryggt att veta att produktionen och allt vad denna innebär är övervakad av en tredje part. Detta tror jag alla är medvetna om. Det är lite skrämmande hur något som kan tyckas så självklart för mig idag, när man får se det med egna ögon, för bara några månader sedan var något som jag kanske blundade för.

Nu är det knappt en månad kvar av min praktik och en svår förkylning har drabbat mig. På det lokala apoteket tackade jag vänligt men bestämt nej till antibiotika och köpte en flaska hostmedicin istället för att kunna sova. Den hade dock motsatt effekt då hjärtklappning visade sig vara en utav bi(!)effekterna. Väl åter på kontoret dagen efter blev jag av fyra kollegor oberoende av varandra (som var trötta att höra på min hosta) ordinerad att ta en stor sked honung med svartpeppar både morgon och kväll. Sagt och gjort, jag tog en stor sked av Last Forest egna honung och en rejäl sats av Last Forest egna svartpeppar innan läggdags samma kväll. Hur det gick? Jag är i alla fall helt säker på att jag aldrig kommer att köpa hostmedicin igen! 

Vilt insamlad honung från Last Forest Enterprises. Foto: Olivia Sterner

Nästa gång jag letar upp honungshyllan på ICA lovar jag dyrt och heligt att ta en burk ekologisk Fair Trade honung istället (med en burk svartpeppar hållandes i andra handen). Dels för miljön, dels för de människor som har framställt honungen samt inte minst för bina. Lovar ni att göra detsamma?

/ Linnéa 

Tips nr. 2! För de som vill fördjupa sig i fenomenet bidöden ytterligare, förklaras det bra i dokumentären Bieffekten.

Vackra vyer & adrenalinpåslag i Nilgiribergen

I morse vaknade halva gänget abrupt av ett ekande skrik i korridoren utanför vårt rum. ”GAAUR, GAUR I TRÄDGÅRDEN!!”. I nu två veckors tid har vi tagit oss fram i Kotagiri utan att se skymten av denna bastanta indiska bisonoxe, även kallad Gaur. Många på kontoret har uppmanat oss att vara vaksamma när vi rör oss i området, men då vi inte mött någon under vår tid här har vi nästan glömt bort att den kan lura i buskarna.

Bortom grönskan skymtar Kotagiri, byn där Keystone Foundation grundades för mer än 25 år sedan.

Vi, Hanna, Olivia, Linnéa och Anna, gör praktik på Keystone Foundation i de vackra Nilgiribergen i södra Indien. Organisationens arbete handlar om att stärka urfolks rättigheter och deras levnadsvillkor utifrån en holistisk och hållbar syn på utveckling. Deras verksamhet sträcker sig från hanteringen av naturresurser och landsbygdsutveckling till hållbara försörjningsmöjligheter och hälsa. Första veckan blev vi introducerade till våra kollegor och tilldelade våra respektive arbetsområden. Hanna och Anna kommer att arbeta inom programområdet community wellbeing, som bland annat verkar för att urfolksgrupper i regionen ska erhålla rätten till de landområden de uppehållit sig på i generationer.  Linnéa och Olivia är placerade på Last Forest Entreprises. Det är en marknadsplattform som utifrån Faire Trade-principer ger marginaliserade grupper möjlighet att tillvarata inhemsk tradition och samtidigt generera en inkomst genom försäljning av egentillverkade produkter såsom honung, bivax, kryddor och kaffe.   

Här är vi! Prydligt uppradade utanför Keystones kontor: Olivia, Anna, Linnéa och Hanna.

Förutom att sätta oss in i den spännande verksamhet som organisationen bedriver har vi även fått upptäcka det sydindiska köket. Varje dag serveras en gemensam lunch på kontoret, vilket är ett utmärkt tillfälle att mingla med kollegor, och därtill tillkommer två te-pauser som nästan har lyckats reducera vårt kaffeberoende. Vi har även hunnit med ett antal ronder pingis på rasterna och introducerat den gamla skolgårdsleken King till våra kollegor.

Vi varvar nytta med nöje!

På helgerna har vi varit iväg på dagsutflykter till grannstäderna Ooty och Coonoor. Mellan städerna går lokala bussar som tryggt kör fram på kringelikrokvägarna och sicksackar mellan en och annan ko som obekymrat strosar mitt bland motorcyklister och bilister.  Utan internet på våra telefoner har vi tagit oss fram genom att fråga den hjälpsamma lokalbefolkningen. Hemma hittar vi knappt till Ica utan google maps!

En av många dramatiska vyer över Kotagiri.
På stans gator samsas mopeder och bussar med folk till fots.

Kotagiri, där vi bor, är en stad på cirka 35 000  invånare omgiven av gröna teplantager och fantastiska dalar. På en höjd omkring 1800 meter över havet blir varje distans en mindre backträning. Trots sin ringa storlek förvånandes vi över hur livlig staden är. Det finns ett gott utbud av små restauranger, caféer och alltiallo-affärer. Det gör det lätt att glömma bort att vi lever sida vid sida med flera olika vilda djur. I Nilgiribergen finns både leoparder, vildsvin, apor och björnar. Och så var det ju gauren.

Detta muskelberg som kan väga uppemot 1500 kilo har ett starkt fäste här i området med en uppskattad befolkning på 20 000 i hela Indien. Denna morgon stod fyra av dessa massiva djur rakt utanför dörren.

Gauren, som trots sin kompakta kroppsmassa hoppat över stängslet och in till vår trädgård. Gräset är alltid grönare på andra sidan – tydligen.

I färd med att hänga morgontvätten stötte Linnéa nästan näsan rakt in i besten som glupskt smaskade på vår gräsmatta. Mötet genererade ett stort adrenalinpåslag bland oss alla som varade hela promenadsträckan till kontoret. Väl framme blev våra kollegor inte lika imponerade när vi uppjagat gestikulerade om händelsen. De ryckte mest på axlarna. Gaurerna är visst vardagsmat, och vi kommer nog behöva vänja oss vid att de kan dyka upp lite här och var. Framöver lär vi dock spana över plantagerna inte bara en, utan minst två gånger när vi promenerar runt!