121 dagar senare, en herrans massa erfarenheter rikare!

Idag är det sista dagen av vår praktik på Keystone Foundation och Last Forest i Nilgiribergen. Tiden har verkligen flugit iväg! Att beskriva våra fyra månader här uppe i bergen kräver många adjektiv. Det har varit utmanande, främmande och bitvis frustrerande. Samtidigt lärorikt, fantastiskt roligt och utvecklande på flera plan. Rollen som praktikant på en organisation i en helt ny kontext har genererat många reflektioner. Därtill har vår skandinaviska punktlighetsfixering har fått utstå en rad prövningar. Att saker inte inträffat som avtalat eller i den takt som planerats har minst sagt vässat vår flexibilitet och stresstålighet. Som när man efter en månad utan sim-kort känner sig lätt desorienterad, eller när man ställt in sina planer tre kvällar i rad i hopp om att leveransen av gas äntligen ska komma. Då har det varit tacksamt att tackla de mindre bekymren tillsammans alla fyra! Tacksamt, är också, att dessa stunder är lätta att skratta bort med en handviftning i efterhand. 

Något som verkligen har varit givande för oss har varit att arbeta i en mångkulturell kontext. Våra kollegor på Keystone och Last Forest Enterprise är en mycket blandad grupp människor med olika bakgrund och religioner – dessutom från spridda platser runtom i Indien. På organisationen talas olika språk såsom tamil, malayalam, engelska, kannada, franska och hindi. Blandningen har lett till många spännande diskussioner och gjort att vi fått lära känna delar av Indien som vi inte själva kunnat besöka. Något som helt klart utvidgat vår tidigare ganska homogena bild av landet!

Andra givande delar med praktiken har varit att vi fått arbeta nära målgruppen och fått se resultaten av Keystones arbete. Vi har fått träffa människor som projekten syftar till och fått ta del av utvecklingsarbetet underifrån. Därtill har vi fått träffa massa inspirerande, starka, coola personer som inte viker sig trots alla motgångar de har mötts av. Vi skulle kunna hålla på i evigheter, men för att bespara er en roman, kommer här nio bilder som får summera vår tid i Kotagiri!

Oanade tillställningar! Här blev vi, tillsammans med vår tyska volontärkollega Alrik, bjudna till vår kollega Pravins systers bröllop. Till bröllopet hade hela tusen gäster bjudits in som kom och gick under dagen för att äta god mat och gratulera bröllopsparet. De själva spenderade festligheterna med att motta lyckönskningar och presenter på scen till tonerna av bland annat “Dancing Queen” med ABBA. En salig mix!

Vår nyfunna kärlek: Ghee Dosa! Dosa är en slags fermenterad, krispig pannkaka som är mycket populär i södra Indien och kan avnjutas både till frukost, lunch och middag. Både på fest och till vardags! Dosa serveras med kokoschutney och sambar – en typ av gryta gjord på röda linser och grönsaker.  

Det sociala. Efter jobbet och på rasterna har vi roat oss med att spela fotboll och pingis med våra kollegor. Vi har även blivit bjudna på trevliga middagar och annat häng efter kontorstid.

Utflykter! På helgerna har vi passat på att upptäcka utbudet av närliggande attraktioner och naturliv. På järnvägsspåret Nilgiri Mountain Railway går sedan år 1899 ett tåg mellan Mettupalayam och Ooty som år 2005 blev klassat som ett av UNESCO:s världsarv. Vi fick möjlighet att åka detta tåg med kollegor (Nandan våran handledare på bild), med en helt fantastisk utsikt över bergen!

Fina möten med personer från de urfolksgrupper som Keystone arbetar med. För ett par helger sedan besökte vi byn Bikkapathy Toda mund som ligger cirka en timme från Kotagiri högt uppe i bergen. Under dagen fick vi en rundtur i området med helt magiska utsikter och härliga skogsvandringar. Här fick vi också testa på cricket, något som visade sig vara svårare än vad vi trott!

Höjder. Toppar. Dalar. Som här,  när vi besökte den populära utsiktsplatsen Kodanad! 

Mitt i naturen! I Nilgiribergen finns en mycket unik variation av fåglar, något som många på Keystone är intresserade av och det anordnas fågelskådnings promenader runt kontorsområdet titt som tätt. En eftermiddag i februari tog Olivia tillfället i akt och följde med!

Förutom att vi under praktiken fått ta del av och bidra till det spännande arbete som Keystone och Last Forest gör har vi även njutit av en härlig julledighet som vi spenderade tillsammans med andra Svalepraktikanter i Kerala, Goa och Mumbai. Här fick vi möjlighet att upptäcka andra delar av Indien, som på många sätt skiljde sig mycket åt från vår lilla stad uppe i bergen.


I vått och torrt! I kallt och grått. I soligt och flott. I alla situationer, kort sagt. Vi har på sin höjd spenderat några timmar ifrån varandra (t.om. delat säng under praktiken!) och därför gemensamt delat alla vardagens moment. Det kommer minst sagt att bli tomt att komma hem! 

Idag, fettisdagen till ära bakade vi semlor till våra kollegor, det blev minst sagt en succé då dem snabbt försvann. Ett fint avslut på en fantastisk praktik!  

/ Anna, Hanna, Linnéa och Olivia

Urfolk och Elefanter i Nilgiribergen

Nu har nästan fyra månader passerat sedan vi praktikanter landade i Indien. Jag har spenderat min tid på Keystone Foundation, beläget i fina Nilgiribergen. Innan jag kom hit visste jag inte alls vad jag skulle förvänta mig. Självklart hade jag googlat för att försöka få en bild av stället jag skulle spendera fyra månader på, men jag måste säga att verkligheter överträffar alla bilder.

Utsikt över Nilgiribergen.

Först tiden på praktiken tillbringade vi nästan uteslutande på kontoret, men efter julledigheten har fältbesöken avlöst varandra. De senaste veckorna har jag och Hanna besökt urfolksgrupper i områden där Keystone arbetar. Bilfärderna till byarna är inget för den som lider av åksjuka kan jag meddela. Eftersom hela Nilgiriområdet består av berg och dalar så är det många serpentinvägar som ska avverkas innan målet är nått. Dock väger den vackra utsikten upp för den mindre bekväma åkturen dit. [bild] utsikt Under våra fältbesök har vi träffat representanter för olika urfolksgrupper och lärt oss mer om deras kamp för skogsrättigheter. I Indien, och speciellt här i Nilgiriområdet, har stora skogsområden skövlats för att ge plats för kommersiella plantager och industrier. För att behålla den skog som finns kvar har naturskyddsområden upprättats vilket fört med sig med restriktioner på byggande av bostäder och nyttjande av skogens resurser. Det har i sin tur påverkat urfolken som bott och verkat i skogen i generationer. Skogsrättighetslagen upprättades därför för att återge urfolken rätt till traditionella skogsmarker. Lagen ger inte urfolken automatisk eller absolut rätt över skogen, utan de måste ansöka om den. Det krävs dokumentation så som kartor för att visa på vilka områden som är viktiga för urfolken, både historiskt, ekonomiskt och kulturellt. Keystone arbetar med att informera om lagen och ge stöd i ansökningsprocessen. Vi har bland annat varit med på utbildningar och workshops som Keystone har hållit i. Dock är det många myndigheter som motsätter sig lagen och menar att urfolken inte alls borde ha rätt eller ansvar över skogen, utan att djuren och naturen borde lämnas i fred. Här i delstaten Tamil Nadu tog det till exempel tio år innan de första urfolksgrupperna kunde få sina rättigheter på grund av ett beslut i högsta domstolen som motsatte sig lagen. En del områden har även blivit upprättade som tigerreservat vilket ytterligare försvårar ansökningsprocessen eftersom urfolken då anses ha ännu mindre rätt till dessa marker då de är till för tigrarna. Intressant blir det då urfolken har bott i symbios med djur och natur i generationer. Keystone arbetar därför aktivt som förespråkare för skogsrättighetslagen och för att urfolken ska få tillgång till traditionella skogsmarker.

Kartor används som dokumentation av urfolken i ansöningsprocessen.

Jag och Hanna har besökt ett flertal byar där urfolken bor för att intervjua dem om deras kännedom om lagen. Tyvärr har ingen tiger beskådats men en och annan elefant har vi lyckats se under våra resor.

Elefant vi såg påväg hem från fältbesök.

Insikten av vad skogen betyder för urfolken blir väldigt tydlig när vi träffar och pratar med dem. Kannan som vi mötte i Nilambur, som ligger i Kerala, berättade att på grund av översvämningarna som drabbade delstaten så blev deras by förstörd och de tvingades fly mitt i natten. Han beskrev det med att tårarna rann ner för deras kinder. De kunde inte återvända på två månader och när de väl kunde återvända fanns inte deras hem kvar och de fylldes då av en stor sorg. Nu kämpar Kannan och hans by för att få nya skogsrättigheter över sina nya områden men processen är lång. Hans genomgripande budskap var att de tillhör skogen och skogen därför borde tillhöra dem.

Kannan från Nilambur.

Även om min praktikperiod lider mot sitt slut så fortsätter urfolkens kamp för skogsrättigheter här i Indien. Det har varit väldigt lärorikt att få ta del av hur Keystone arbetar med den här frågan. Det är därför med nya lärdomar och insikter som jag snart återvänder till Sverige och en ny vardag.

/Anna

Honung och svartpeppar

Min relation till honung har minst sagt varit sval innan jag började som praktikant på Last Forest Enterprises i Nilgiribergen. Jag har vid några få tillfällen stapplande uppsökt honungshyllan på ICA endast vid de värsta av förkylningar, motvilligt tagit en burk honung i ena handen samtidigt bärandes på en stor bit ingefära i den andra. Där har jag rynkat på näsan när jag kollat in priset på Fair Trade honung, och valt en billigare variant. Trots mitt bristande intresse för livsmedlet har jag snappat upp i media en kraftig ökning av efterfrågan på honung men också att olika sjukdomar har drabbat bina på senare tid. Vid närmare efterforskning (läs googling) får jag reda på att det är värre än vad jag trodde. Colony Colapse Disorder (CCD), på svenska lite dramatiskt kallat ”bidöden”, har orsakat massdöd bland honungsbin i Europa och USA. 

Vad är CCD? Bidöden är ett fenomen där arbetsbin försvinner från en bikoloni vilket medför att bikupan till slut kollapsar. Naturskyddsföreningen nämner biavel som en av orsakerna, då de numera inte är lika sjukdomsresistenta, samt användning av olika kemikalier och bekämpningsmedel. I USA, där fenomenet uppkom, förlorar biodlare ca 40% av sina bisamhällen varje år. Där behandlar biodlarna sina bin med antibiotika (!), samt är biodling en industri där bina fraktas över delstaterna för att hyras ut till bönder. Detta stressar bina och bidrar till att ännu fler dör. Jordbruksverket rapporterar att vilda honungsbin har minskat kraftigt (pga. ökat jordbruk och förändrat landskap).

Vid min praktikplats i Kotagiri, Last Forest Enterprises, är honung vilt insamlad av urfolk i skogen deras mest sålda produkt. Vilt insamlat?!, kanske ni tänker (precis som jag gjorde när jag först gjorde research om min praktik hemma i soffan). Under ett fältbesök i Hasanur, Tamil Nadu i förra veckan intervjuade jag och min praktikkollega Olivia två honungsinsamlare, Chandran och Paramesh. Trots att jag hade sett bilder och läst om denna process tidigare, blev jag ändå djupt imponerad när de berättade om den riskfyllda processen av att samla in honung från träd och klippor. Insamlingen är en gammal tradition som utförs från april till juli månad varje år. Insamlingen utförs endast av ett fåtal tränade män i elva olika urfolksgrupper som bor i skogsområden i delstaten. De berättade att mellan fem till sex män går ihop i ett arbetslag och insamlingen tar två dagar. Alla har olika arbetsuppgifter och det är livsviktigt och helt avgörande att samarbetet fungerar, då ledaren hänger högt upp i skyn endast med stöd utav en hemmagjord repstege med tiotusentals bin surrande kring sig. 

– Blir ni inte rädda? Avbröt jag männen när de berättade om denna process. De svarade att de litar på varandra, speciellt eftersom de själva har tillverkat repstegen tillsammans. 

Honungsinsamling, som på engelska kallas för honey hunting, tycker jag har vissa likheter med älgjakt (säger jag med endast en halv jägarexamen i bagaget). Den sker under en viss säsong, endast tränade jägare får vara med, den sker i team och samlar byn. De honungsinsamlare som inte bor kvar i byn försöker ta sig hemåt när den årliga honungssäsongen börjar. Här slutar dock likheterna, då honungsinsamling är mycket mer imponerande, kulturellt och rituellt samt viktig för de urfolk som utövar denna tradition. Legender och myter surrar kring honungsinsamling, då det ses som en djupt förankrad tradition ”favored by the gods”. Man tror även att om man inte följer ritualerna ordentligt kommer onaturliga saker att hända…

Keystone Foundation har arbetat för att minska fattigdomen hos honungsinsamlare sedan början av 90-talet b.la. genom en mer hållbar och hygienisk insamlingsprocess. Detta har medfört att honungsinsamlarna även fått ett bättre pris för sina produkter. (Tips! Läs mer om detta, Chandran och Paramesh i årets upplaga av medlemstidningen Perspektiv, samt på Keystone Foundations hemsida). Last Forest Enterprise är medlem i World Fair Trade Organization (WFTO), som består av hundratals sociala entreprenörer som följer tio Fair Trade principer över hela världen. Tillverkningen för Last Forest produkter, som inte bara består av honung utan även tvålar, läppbalsam och liknande gjort utav bivax (som tidigare endast var en restprodukt av honungsinsamling!), sker i produktionscenter där endast kvinnliga medlemmar från olika urfolksgrupper arbetar. Jag hade förmånen att få följa med till ett produktionscenter för att säkerställa att dessa Fair Trade principer (arbetsvillkor, arbetsmiljö och liknande) följs. Även om produktmärkningar och certifikationer långt ifrån täcker alla aspekter, är det ändå tryggt att veta att produktionen och allt vad denna innebär är övervakad av en tredje part. Detta tror jag alla är medvetna om. Det är lite skrämmande hur något som kan tyckas så självklart för mig idag, när man får se det med egna ögon, för bara några månader sedan var något som jag kanske blundade för.

Nu är det knappt en månad kvar av min praktik och en svår förkylning har drabbat mig. På det lokala apoteket tackade jag vänligt men bestämt nej till antibiotika och köpte en flaska hostmedicin istället för att kunna sova. Den hade dock motsatt effekt då hjärtklappning visade sig vara en utav bi(!)effekterna. Väl åter på kontoret dagen efter blev jag av fyra kollegor oberoende av varandra (som var trötta att höra på min hosta) ordinerad att ta en stor sked honung med svartpeppar både morgon och kväll. Sagt och gjort, jag tog en stor sked av Last Forest egna honung och en rejäl sats av Last Forest egna svartpeppar innan läggdags samma kväll. Hur det gick? Jag är i alla fall helt säker på att jag aldrig kommer att köpa hostmedicin igen! 

Vilt insamlad honung från Last Forest Enterprises. Foto: Olivia Sterner

Nästa gång jag letar upp honungshyllan på ICA lovar jag dyrt och heligt att ta en burk ekologisk Fair Trade honung istället (med en burk svartpeppar hållandes i andra handen). Dels för miljön, dels för de människor som har framställt honungen samt inte minst för bina. Lovar ni att göra detsamma?

/ Linnéa 

Tips nr. 2! För de som vill fördjupa sig i fenomenet bidöden ytterligare, förklaras det bra i dokumentären Bieffekten.

Vackra vyer & adrenalinpåslag i Nilgiribergen

I morse vaknade halva gänget abrupt av ett ekande skrik i korridoren utanför vårt rum. ”GAAUR, GAUR I TRÄDGÅRDEN!!”. I nu två veckors tid har vi tagit oss fram i Kotagiri utan att se skymten av denna bastanta indiska bisonoxe, även kallad Gaur. Många på kontoret har uppmanat oss att vara vaksamma när vi rör oss i området, men då vi inte mött någon under vår tid här har vi nästan glömt bort att den kan lura i buskarna.

Bortom grönskan skymtar Kotagiri, byn där Keystone Foundation grundades för mer än 25 år sedan.

Vi, Hanna, Olivia, Linnéa och Anna, gör praktik på Keystone Foundation i de vackra Nilgiribergen i södra Indien. Organisationens arbete handlar om att stärka urfolks rättigheter och deras levnadsvillkor utifrån en holistisk och hållbar syn på utveckling. Deras verksamhet sträcker sig från hanteringen av naturresurser och landsbygdsutveckling till hållbara försörjningsmöjligheter och hälsa. Första veckan blev vi introducerade till våra kollegor och tilldelade våra respektive arbetsområden. Hanna och Anna kommer att arbeta inom programområdet community wellbeing, som bland annat verkar för att urfolksgrupper i regionen ska erhålla rätten till de landområden de uppehållit sig på i generationer.  Linnéa och Olivia är placerade på Last Forest Entreprises. Det är en marknadsplattform som utifrån Faire Trade-principer ger marginaliserade grupper möjlighet att tillvarata inhemsk tradition och samtidigt generera en inkomst genom försäljning av egentillverkade produkter såsom honung, bivax, kryddor och kaffe.   

Här är vi! Prydligt uppradade utanför Keystones kontor: Olivia, Anna, Linnéa och Hanna.

Förutom att sätta oss in i den spännande verksamhet som organisationen bedriver har vi även fått upptäcka det sydindiska köket. Varje dag serveras en gemensam lunch på kontoret, vilket är ett utmärkt tillfälle att mingla med kollegor, och därtill tillkommer två te-pauser som nästan har lyckats reducera vårt kaffeberoende. Vi har även hunnit med ett antal ronder pingis på rasterna och introducerat den gamla skolgårdsleken King till våra kollegor.

Vi varvar nytta med nöje!

På helgerna har vi varit iväg på dagsutflykter till grannstäderna Ooty och Coonoor. Mellan städerna går lokala bussar som tryggt kör fram på kringelikrokvägarna och sicksackar mellan en och annan ko som obekymrat strosar mitt bland motorcyklister och bilister.  Utan internet på våra telefoner har vi tagit oss fram genom att fråga den hjälpsamma lokalbefolkningen. Hemma hittar vi knappt till Ica utan google maps!

En av många dramatiska vyer över Kotagiri.
På stans gator samsas mopeder och bussar med folk till fots.

Kotagiri, där vi bor, är en stad på cirka 35 000  invånare omgiven av gröna teplantager och fantastiska dalar. På en höjd omkring 1800 meter över havet blir varje distans en mindre backträning. Trots sin ringa storlek förvånandes vi över hur livlig staden är. Det finns ett gott utbud av små restauranger, caféer och alltiallo-affärer. Det gör det lätt att glömma bort att vi lever sida vid sida med flera olika vilda djur. I Nilgiribergen finns både leoparder, vildsvin, apor och björnar. Och så var det ju gauren.

Detta muskelberg som kan väga uppemot 1500 kilo har ett starkt fäste här i området med en uppskattad befolkning på 20 000 i hela Indien. Denna morgon stod fyra av dessa massiva djur rakt utanför dörren.

Gauren, som trots sin kompakta kroppsmassa hoppat över stängslet och in till vår trädgård. Gräset är alltid grönare på andra sidan – tydligen.

I färd med att hänga morgontvätten stötte Linnéa nästan näsan rakt in i besten som glupskt smaskade på vår gräsmatta. Mötet genererade ett stort adrenalinpåslag bland oss alla som varade hela promenadsträckan till kontoret. Väl framme blev våra kollegor inte lika imponerade när vi uppjagat gestikulerade om händelsen. De ryckte mest på axlarna. Gaurerna är visst vardagsmat, och vi kommer nog behöva vänja oss vid att de kan dyka upp lite här och var. Framöver lär vi dock spana över plantagerna inte bara en, utan minst två gånger när vi promenerar runt!

Romantiskt världsarv uppe i Nilgirisbergen

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu

Hej och glad alla hjärtans dag!

Igår tog vi ledigt från jobbet för att äntligen göra något som vi sett fram emot ända sedan vi kom till Kotagiri uppe i Nilgirisbergen. Vi åkte nämligen med det så kallade Nilgiris Toy Train mellan de närliggande städerna Ooty och Mettupalayam. Järnvägssträckan stod klar år 1899 och det populära tåget går fortfarande med ånglok, vilket är varför det år 2005 blev erkänt som ett världsarv av UNESCO. Hur populärt det är att åka med det gamla tåget förstod vi inte riktigt trots varningar från kollegor. När vi väl lyckades matcha biljettkiosken i Ootys öppettider (vi kunde inte köpa biljetter online) med våra egna helgplaner så var det januari och det visade det sig att tåget redan var fullbokat varje helg i flera månader framöver! Vi fick nöja oss med en onsdag istället. Tur att vi kunde jobba extra en helg och därmed byta ut vår ledighet.

IMG_7243.JPG

Resan började i Ooty på ca 2203 m över havsnivå

Vi hade hört att utsikten från tåget skulle vara vacker, men trots att vi numer borde vara vana vid Nilgirisbergens imponerande landskap så kunde nog ingen ha förberett oss vad vi skulle få se igår. Att åka i det gamla tåget var mysigt trots att man satt inklämd i en liten hytt med 11 andra personer. Vid vissa mindre stationer tog tåget dessutom en liten paus så att man kunde sträcka på benen, något som verkligen uppskattades av alla resenärer efter flera timmars åkande.

IMG_7464.JPG

IMG_7422.JPG

IMG_7440.JPG

Det kan låta konstigt men jag tyckte nästan att det fanns en romantisk känsla över tågets långsamma tuffande framåt i kombination med den rykande ångan och bergsutsikten. Den känslan tycks inte vara onormal heller. Tydligen hyrde ett nygift engelskt par hela tåget för sig själva en gång för att fira sina indiska rötter i samband med deras bröllopsresa. Låter inte helt dumt kan jag känna såhär efteråt när jag upplevt tågresan själv!  Jag är verkligen glad över att jag hann uppleva detta innan jag snart beger mig hemåt till det gråa vardagslivet i Sverige.

Har du planer på att besöka Nilgirisbergen så se till att också planera in denna underbara tågresa, med glöm inte att planera i tid!

/Aviva

Fyra månader, fyra personer, ett hus

Från Keystone Foundation, Kotagiri, Tamil Nadu

Hej Indienbloggen,

Nedräkningen har börjat. Snart lämnar vi utlandspraktikanter Indien och åker tillbaka till Sverige. Typ i alla fall. Några av oss ska iväg på andra äventyr innan vi beger oss hem till Sverige igen.

Efter fyra månader i Indien finns det mycket att glädjas över att ha fått uppleva. Det är alla våra tidigare blogginlägg bra exempel på. Vi har besökt otroliga platser, sett våra organisationers viktiga arbete och lärt känna alla drivna personer som arbetar på de tre organisationerna. En sak som är lätt att glömma är dock att vi även lärt känna varandra under de här fyra månaderna. Hur hade de här fyra månaderna varit utan mina tre rumskamrater? Det vill jag inte ens tänka på.

Julia, Aviva och Stina har bidragit till att hela Indienvistelsen gått som smort, trots en hel del motgångar och oklarheter. Kvällar med Rupaul’s Drag Race, På spåret och nu senast Mello har varit guld värda när en velat gråta över brunt kranvatten och mögliga kläder. Att alltid ha någon att vädra med när problem och kulturkrockar uppstår har varit ännu mer värt. Det är helt galet att detta är tre personer som jag knappt kände för fyra månader sedan.

Självklart har vi inte dansat ringdans och gett varandra massage varenda dag, men överlag är jag väldigt glad över att inte ha varit ensam praktikant i Kotagiri. Gapskratt över pinsamma situationer vi försatt oss i, rädsla för vilda djur och ledsna på grund av hemlängtan. Illaluktande när vattenproblemen varit som störst samt superfräscha och lyckliga när vi varit iväg på mindre weekendresor tillsammans. Vi har hunnit se varandras bästa och sämsta sidor och det är verkligen få förunnat. Jag visar inte upp mina bästa sidor för vem som helst!

Detta kommer troligen vara mitt sista egna blogginlägg här, vilket känns lite sorgligt. Tiden i Indien har gett mig så otroligt mycket. WordPress skulle krascha om jag skulle försöka få med allt i detta inlägg. Därför slutar jag helt enkelt här med ett stort tack till Julia, Aviva och Stina som stått ut med mig hela den här tiden. Det är ett under. Ni är grymma.

På återseende,

Felix Berger

Personerna bakom Keystone

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu

Hej!

Förra året fyllde Keystone 25 år och jag förundras varje dag över att de tre grundarna med en enkel vision kunde bygga upp denna viktiga organisation. Idén är enkel, på Keystone finns en plats för alla. Personalen består av personer från Nilgiris ursprungsbefolkning, lokala personer från området och folk som kommit från stadsmiljöer för komma bort från deras tidigare stressiga tillvaro. På kontoret finns även de som jobbat i 20 år, blandat med personer som nyss börjat arbeta där. Tillsammans jobbar alla dessa människor mot ett gemensamt mål. Eftersom organisationen är så stor sammanflätas deras arbeten och de tar ofta hjälp av varandra.

IMG_3745.JPG

Utsikt över Kotagiri 

Det är aldrig en lugn stund på campus. Hela tiden kommer studenter, experter inom olika områden, akademiker och många fler på besök. Senast förra veckan var två italienare på besök i Kotagiri för att studera hur Keystones systerorganisationer processar sitt kaffe. Jag upplever mer och mer att vi praktikanter har blivit en naturlig del av tillhörigheten på Keystone. Detta har bidragit till en spännande vardag. Framförallt har det för mig blivit ett utbyte i kunskaper om musik, kultur och politik.

Jag som Liverpool-fan, har hittat likasinnade att diskutera och titta på fotboll med, när Premier League inte spelas för sent på kvällen (även om det ibland blir nagelbitande derbyn då någon får gå hem lite surare. Det gäller att vara högljudd och uttrycksfull i sina målgester.) Med våra grannar från Delhi diskuterar jag ofta skillnaderna mellan norra och södra Indien. Även kontrasterna med att bo i en storstad kontra småstaden Kotagiri i bergen, är ett ämne som kommer upp då och då.

messi

Många tycker om fotboll på Keystone 

Det blir heller aldrig en tråkig stund när jag får chansen att åka runt med en Keystoneräven Miller till olika Green shops. Han har arbetat på organisationen i 20 år. Millers passion är att dansa och för den som vill ha en lyckad fest går det att boka honom på framtida fester och bröllop eftersom hans dans ”Brings the party”.

miller

Miller (dansaren) och Madhu under en fotografering för Last Forest. 

Det har även varit intressant att på nära håll få se hur kollegorna arbetar när vi är ute i fält. Invånarna i byarna har ett stort förtroende för Keystone och dess medarbetare. De starka relationerna dem emellan betyder mycket för kontakten.

fält

Selvi från Keystone pratar med amerikanska studenter och boende i byn Bangalapadigai

Kollegorna kan vara ärliga i sin kommunikation, skratta åt oss när vi försöker prata tamil och när vi försöker äta ris med händerna. Men grunden i Keystone är respektfull. Därför finns det plats för olika religioner, bakgrunder, kulturer – och olika sätt att äta ris. Till helgen planerar Aviva och Felix en schlagerkväll, det återstår att se om vi introducerar några av våra kollegor till denna svenska tradition… Oavsett vad utfallet blir är jag glad över att det kommer nya praktikanter som ska få chansen att lära känna alla dessa människor. Samt att de ska få uppleva Keystone, precis som vi har fått göra.

På återseende!

Stina 

Mitt i naturen

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu

Tjena!

Dagarna går fort här i Indien. Januari börjar lida mot sitt slut, vi har befunnit oss på respektive partnerorganisation i 100 dagar och har snart endast en månad kvar tills vi lämnar landet. Vart försvann all tid? Om jag ändå det visste.

Trots att jag haft gott om tid att bli riktigt bekväm i min tillvaro uppe i Nilgiribergen slutar jag inte förundras och glädjas över naturen som bergen visar upp. Sedan vi kom tillbaka från jul- och nyårsresan har solen dessutom visat sig varje dag över bergen. Bara en sådan sak. Decemberregnet och kylan är ett minne blott. I regnets frånvaro får en passa på att uppleva mer av de fantastiska omgivningarna i bergen. Varje dag blir verkligen ett äventyr med vackra fåglar, gaurer, apor och en och annan galen hund. Att Nilgiribergen är en av världens mest artrika platser märks och syns tydligt.

 

 

                  Rödörad bulbyl                                               Gaur (indisk bison)

Det märks och syns också tydligt att alla de anställda på Keystone Foundation värnar om naturen och dess resurser. Inte minst när en diskar tallriken efter lunch och får onda blickar när vattnet rinner lite för länge. Kunskapen om naturen är enorm innanför organisationens väggar och intresset smittar av sig. Jag har verkligen fått upp ögonen för naturen på ett helt annat sätt än tidigare. I Stockholm tänker jag alldeles för sällan på skogens situation och glömmer allt för ofta bort att uppskatta träd, blommor och andra växter i min omgivning. Här befinner jag mig på en plats där jag hela tiden ser och får höra om hur naturen förbises av regeringen, företag och rika storstadsbor. Det skapar en vilja att värna om djuren och växterna omkring mig mer samtidigt som jag känner en hopplöshet. Vad kan egentligen lilla jag göra? Klimatförändringarna är som bekant ett faktum. Även om vi stoppade alla utsläpp av växthusgaser idag kan vi inte hindra att medeltemperaturen i världen ökar med 1,5-2 grader.

 

 

Utsikt jag aldrig tröttnar på (Stina och Aviva alltså!)

Syftet med detta blogginlägg är dock inte att klandra de oerhört många som gör oerhört lite för att lindra klimatförändringarna. Jag är själv en av dem som skulle kunna göra mer. Jag vill istället återgå till att tala om Nilgiribergen och min nyfunna kärlek till naturen. En kärlek som framför allt kommit att rikta sig mot träd. Med skogar runtomkring en finns chansen att se träd utan dess like. Jag talar om stora träd som vuxit i flera hundra år, krokiga träd som tycks växa sidledes snarare än uppåt och små träd som drömmer om att en dag nå samma höjd som sina kompisar. Träd är min nya grej helt enkelt. De är otroligt ståtliga och att vara omgiven av dem och all annan natur gör mig lugn på ett helt annat sätt än jag någonsin upplevt i Sverige.

 

 

Ett träd jag föll för under en långpromenad med Selvi, Aviva & Stina

Om 38 dagar lämnar jag Nilgiribergen och Indien för att återgå till ett liv bland betong och avgaser. Lugnet kommer bytas ut till storm och vem vet hur det kommer påverka en? Kanske kommer fyra månader på den indiska landsbygden innebära att jag inte längre trivs i en storstad överhuvudtaget. Jag som alltid varit en riktig storstadsråtta.

Även om jag snabbt anpassar mig till det svenska storstadslivet igen hoppas jag att jag kan minnas denna känslan och beakta den i mina vardagsval framöver. Nyårslöften må vara klyschiga och aningen omoderna, men jag skulle ändå vilja lova mig själv att aldrig ta naturen för givet igen.

Vi hörs!

Felix Berger

Marknad för skadade varor

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu 

Hej och gott nytt år!

Nu är vi tillbaka uppe i bergen efter semestern och börjar komma in i vardagslivet igen. För mig personligen kändes den första veckan väldigt lång och enformig. Dels eftersom vi arbetade mot en stor deadline för Svalornas tematidning Perspektiv, men också eftersom jag under semester vant mig vid ett lite mer aktivt och varierat liv. Därför passade det mig utmärkt när en kollega bjöd med oss på en söndagsmarknad i grannstaden Coonoor.

Marknaden heter 8th Market och hålls den första söndagen efter den 8:e varje månad bredvid stadens tågstation. Detta med hänsyn till att fabriksarbetare här får sin lön den 7:e varje månad. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig när vi klämde ihop oss i en bil tillsammans med andra shoppingsugna kollegor, men jag hade förstått att samma kollegor gjort riktigt många fynd på marknaden tidigare månader. De visade bilder på hur de stod uppradade med så mycket saker i händerna att de knappt kunde bära dem. Denna månad hade de förberett sig bättre genom att ta med en vandrarryggsäck att fylla.

20190113_111048

Vill man göra riktigt bra fynd ska men helst vara vid marknaden kl 08 när den öppnar!

Väl framme på marknaden förstod jag exakt varför. Det fanns verkligen en massa fina varor till låga priser, om man bara lade lite energi på att gräva i de enorma högarna. Just känslan av att gräva fram ett fynd var något som jag uppskattade. Det var så mycket roligare än att gå in i en butik och direkt få 100 olika typer av prydligt upphängda tröjor inom sitt synfält.

img_2685

Stina med nyinköpt väska och jag funderandes över en tröja (Foto: Felix)

Det som är speciellt med 8th Market är att den främst säljer så kallad överproduktion, provprodukter och smått skadade produkter som inte ‘kan’ säljas. Med skadade menar jag att en liten söm blivit fel, att varan fått en fläck osv. På marknaden säljs allt från stekpannor till kläder, kuddar, täcken och skor. Varorna kommer framförallt från två stora internationella exporthamnar som ligger i städerna Karur och Tirupur i samma delstat, Tamil Nadu. Båda hamnarna är kända för att de exporterar internationella märkesvaror. Exempelvis exporterar de varor för märken som H&M, IKEA, Walmart, Polo Ralph Lauren, FILA, Reebok, och GAP.

Detta fick mig att tänka tillbaka på skandalerna kring H&M år 2017 då det avslöjades att klädföretaget brände upp tonvis med ‘förstörda’ kläder varje år i Sverige. Naturligtvis tycker jag inte att man ska sälja kläder som i Sverige upptäckts vara hälsofarliga, men att globaliseringen lett till ohållbara produktionskedjor där bränning av produkter ofta ses som en billig lösning på olika problem är inte en hemlighet. Amazon avslöjades så sent som förra året bränna helt felfria returnerade varor och bytesvaror i Tyskland eftersom detta var billigare än att skicka tillbaka dem till lager.

20190113_113929

Felix testar ett par märkesskor

20190113_113105

Vill man hitta den sötaste djurkudden så får man gräva lite!

Efter att ha upplevt lösningen med 8th Market hoppas jag nu på en framtid med fler liknande marknader även i Sverige. Det är inte bara ett sätt att ta till vara på varor som annars hade förstörts, det är även ett roligare sätt att shoppa!

Vi hörs snart igen,

Aviva Blomquist

 

 

När julen närmar sig

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu 

Snart åker vi på julledighet och därför bestämde vi oss för att baka lussebullar. På grund av att vi haft sol och 15-18 grader här nästan varje dag har vi inte fått mycket julkänsla. Den gröna naturen är långt ifrån den snö man är van vid i Sverige. Därför tänkte vi att doften av saffran skulle få oss att känna lite julstämning.

Vi berättade för vår handledare att vi funderade på att baka lussebullar. Han tyckte att det var en jättebra idé och föreslog att vi skulle baka på restaurangen vid namn Place to Bee. Place to Bee är en restaurang som startades på initiativ av Keystone för att bland annat främja Slow Food. Slow Food är ett koncept som kommer från Italien som lägger vikt vid att bevara lokala råvaror. Vår handledare föreslog att vi skulle sälja dem till gästerna och även bjuda kontoret. Lite nervösa över att de skulle bli torra tackade vi ändå ja till utmaningen.

IMG_4431

På lördagen åt vi en god frukost hemma hos en kollega och sedan tog vi bussen till Ooty där Place to Bee ligger. Vår handledare hade förberett alla ingredienser som vi skickat till honom dagen innan. Då saffran blev dyrt nu när vårt julbak för fyra personer plötsligt förvandlades till ett helt kontor och en restaurang valde vi istället att baka kanelbullar.

Personalen på restaurangen var jättetrevliga och hjälpsamma, de la fram alla ingredienser och måttade upp allt i skålar åt oss. Vi började med att äta en god lunch på restaurangen som ligger en trappa upp över köket. Eftersom att köket är stängt mellan 15-18.30 passade vi på att låna det för bakning mellan dessa tider. Det var skönt att baka på stora ytor i ett kök som hade allt man kan tänka sig. Några timmar senare var ca 100 bullarna klara. Vi lämnade nästa hälften i köket för försäljning och tog med oss resterande kanelbullar tillbaka till Kotagiri. Vi visste inte om kanelbullarna var tillräckligt goda för att säljas men dagen efter fick dessa bilder nedan skickade till oss av vår handledare.


På kontoret bjöd vi alla och trots att vi själva tyckte att de var lite torra så uppskattas de av personalen och tog slut snabbt. Med tanke på Slow Food och formen på våra kanelbullar så blev vi retade för att de såg ut som sniglar. Slow Food loggan är nämligen formad som en snigel. Trots att det inte blev lussebullar fick vi lite julkänsla av storbak och kaneldoft.

IMG_3620

Vi önskar en god jul och ett gott nytt år från Keystone!

Julia & Stina