Kategoriarkiv: Keystone

Att färdas i Indien

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu

Äventyret här i Indien började på en så kallad semi-sleeper från Bangalore till Kotagiri för ca sju veckor sedan. En semi-sleeper är en buss där man kan fälla ner sätet nästa helt för att kunna sova bättre. Eftersom att vi då endast varit i Indien i några dagar var vi rädda för att bli magsjuka på en 8 timmars bussresa och valde därför att leva på naan (indiskt bröd), kakor och lite vatten. Servitören tyckte vi var väldigt roliga när vi endast beställde fyra naan på restaurangen.

Att ta sig runt i Indien är förvånansvärt bekvämt även om det är lite svårt att hitta rätt buss ibland. Det är inte ofta det finns säkerhetsbälten heller vilket kan kännas läskigt. Eftersom att vi bor i bergen är vägarna sällan raka och i nästan varje sväng tutar chauffören för att göra sig hörd för en eventuellt mötande bil. Med ett konstant tutande i trafiken har ljudet förlorat sin effekt och jag reagerar knappt längre.

IMG_2618

Nattbuss i Indien

I samband med Svalornas möte i Chennai förra veckan fick vi för andra gången åka buss genom Indien. Denna gång blev det inte en semi-sleeper utan en ‘riktig’ sleeper, alltså en nattbus. Bussen har fem våningsängar på vardera sida. Under resan delades det ut vatten, chips och kakor. Man kunde även titta på tv i sin ‘hytt’ om man ville. Resan dit var bekväm och vi sov nästan hela sträckan. Däremot på hemresan var bussen rejält försenad. Anledningen? Bussen gick sönder mitt på motorvägen och vi stod stilla mellan kl 12-03 på natten. Under tiden de reparerade bussen var AC:n avstängd och bussen förvandlades till en bastu. Vi var i alla fall inte ensamma på motorvägen utan flera myggor gjorde oss sällskap, de flög in genom takfönstret som var öppet för att vi skulle få luft in i bussen. Inte blev det bättre heller av att det var något fel med högtalarsystemet i flera timmar och det dånande ut indisk musik på högsta volym. I efterhand kan man inte annat än att skratta åt de timmarna man låg där och svettades mitt i natten till hög indisk musik.

Ett annat färdmedel man vant sig vid nu är auto rickshaw. Auto brukar vi ta när vi handlar mat inför veckan eller om vi är för trötta för att gå i backarna här uppe i bergen. Vi har nu fått tag på en auto rickshaw chaufför som pratar någorlunda bra engelska. Han förklarade att vi kan ringa honom och säga ”Sweden” när vi behöver skjuts så kommer han och hämtar oss vid vårt hus.

IMG_2517

Fyra personer i en auto rickshaw gjord för tre.

 

Nu återstår det att prova på tåg och de allmänna bussarna. Vi tänkte också boka en resa med Toy train som går mellan Mettupalayam och Ooty. UNESCO har bland annat lagt till tåget som en World Heritage Site – det ser jag fram emot att åka.

På återseende!

Lämna en kommentar

Under Julia Lindahl, Keystone, Uncategorized

En kopp te eller en kopp problem?

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu

Hej!

Det har nu gått en månad sedan vi anlände till Kotagiri och partnerorganisationen Keystone Foundation i det vackra Nilgiris-området. Vi har fått flytta in i ett hus i närheten av organisationens campus där vi nu börjat göra oss hemma och laga vår egen mat, vilket känns skönt. Innan vi börjar arbetet för dagen tar vi morgonpromenader runt den lilla staden och om helgerna försöker vi göra dagsutflykter till närliggande städer och turistmål. Överallt är det de stora teplantagerna som står i centrum. De utgör den vackra utsikten under våra promenader, många av de turistmål som finns i området och te-blandningar är dessutom en populär souvenir. Att te har en stor betydelse i det indiska samhället är det ingen tvekan om.

IMG_9974.red

Det var en fördom jag hade om Indien redan innan jag kom hit. De i min ålder kanske kommer ihåg diskussionen kring den för några år sedan populära cafédrycken Chai-latte. En del tyckte att det skulle kallas Chai-te-latte men de möttes snabbt av motargumentet att Chai betyder te på hindi (och vi kan ju inte kalla det te-te-latte!). Te har dock inte alltid varit ett självklart inslag i den indiska vardagen utan introducerades först storskaligt i landet under 1800-talet av brittiska imperialister med egna kommersiella intressen.

När de brittiska erövrarna anlände till Nilgiris-området häpnade de över hur annorlunda landskapet och vegetationen var från andra delar av södra Indien. De tyckte att Nilgiris landskap mer liknade de europeiska landskap som de var vana vid. Människorna de fann här, som till stor del var nomader som utövade skiftande odling, ansåg de dock utgöra botten av mänsklig hierarki. Det beslutades därför att britterna skulle experimentera med och lära dessa ursprungsbefolkningar ’modernt’ jordbruk i Nilgiris. Detta ledde i det långa loppet till de stora odlingsintensiva teplantagerna som turisterna njuter av.

IMG_9981.red

Till en början var te en dyr dryck som endast överklassen hade råd med, men då både efterfrågan från medelklassen och utbudet ökade sjönk priserna. Priserna regleras på en global marknad och odlarna har litet att säga till om. Eftersom markerna odlats intensivt, så som ’modernt’ jordbruk innebär, har de förlorat näring och genererar nu sämre skördar. Detta har skapat ett beroende till kemiska medel och sätter press på både markägarnas och arbetarnas ekonomi. Markägarna kan exempelvis inte betala skäliga löner till sina anställda och har med tiden därför fått det allt svårare att hitta arbetskraft som kan hålla te-produktionen vid liv.

IMG_9993.red.jpg

Dessutom har teplantagen satt hård press på Nilgiris bin då de har inneburit en drastisk förändring av markanvändning. Vilda honungsbin i Nilgiris bygger bland annat bon i höga träd, trädkavitet samt traditionella buskar och upprättandet av teplantagerna har förstört stora delar av binas naturliga livsmiljö. Bin har en viktig roll i upprättandet av Nilgiris biodiversitet och ekosystem genom att de sprider pollen från och till olika individer av blommor av samma art. Denna process sker i samband med bins födosökande efter nektar som de senare omvandlar till honung. Tebuskarna innehar dock inte de nektar som Nilgiris bin söker, vilket gör att plantagerna både berövat dem föda från de växter som traditionellt vuxit där, samt gjort att de behöver söka efter föda över mycket större områden, något som kräver mer energi av dem. Sammantaget har detta resulterat i en sjunkande bi-population och minskad biodiversitet.

IMG_9973.red.jpg

Mycket talar för att teplantagen är ohållbara, både ekonomiskt och ekologiskt. Förhoppningsvis kan man åter igen förändra Nilgiris markanvändning, den här gången med teknik och grödor som är långsiktigt lämpliga i den lokala kontexten. Många markägare låter redan sina teplantager förfalla då de inte längre är lönsamma, samtidigt som det civila samhället blir mer uppmärksammat på vikten av återplantering av skogar med traditionella grödor och träd. I den bästa av framtida världar kan man därför hoppas på ett helt annat landskap i Nilgiris än det kulturlandskap som det idag är känt för. Förhoppningsvis kommer Nilgiris och Indien snarare att främst förknippas med unikt gröna skogar, vackra blommor och stadiga populationer av vilda djur och insekter, än en kopp te blandat med problem.

Lämna en kommentar

Under Aviva Blomquist, Keystone

Att bli bekväm – på gott & ont

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu

Nu har vi utlandspraktikanter spenderat tre och en halv vecka i Indien. För mig innebär det att Indien numera är det land jag tillbringat längst sammanhängande tid i. Ja, förutom Sverige såklart. Detta trots att jag ska vara här i ytterligare fyra månader.

Det faktum att jag tidigare inte varit ifrån Sverige mer än tre veckor i sträck har bidragit med viss nervositet. På förhand var en av mina största farhågor med vistelsen i Indien, föga förvånande, hur jag skulle hantera min nya vardag. En vardag i ett land där jag inte visste hur något fungerade. Många frågor flimrade förbi i tankarna: Hur länge kommer jag stå ut med ris till varje måltid? Kommer kulturkrockarna bli för mycket för mig? Hur ska jag hantera alla vilda djur? Är det verkligen bekvämt att gå på en toalett utan toalettstol? Och är det möjligt att leva utan toalettpapper?

IMG_9924

En av Keystones många byggnader

Kanske är det pga de tidigare farhågorna som jag nu sitter här och häpnas av hur snabbt det gått för mig att bli bekväm i min tillvaro. Eftersom jag hade förberett mig på att inte ha tillgång till något av det jag var van vid kändes allt väldigt lätt när det fanns både toalettstolar, toalettpapper, annan mat än ris och ett enormt härligt socialt klimat hos Keystone. För en som inte varit utomlands en längre tid förut har det varit skönt. Eftersom vi inte haft några fältbesök än inser jag dock att det finns andra sidor av Indien som kan falla längre utanför min bekvämlighetszon. Jag ser framemot att lära mig mer om dem och tror verkligen det kommer vara nyttigt för mig att bli lite obekväm ibland också.

Nu kanske ni undrar vad i min bekvämlighet som innebär något ont? Det är framför allt en oro att bli FÖR bekväm. Närmare bestämt att glömma bort att jag befinner mig långt hemifrån i en helt annan kulturell och social kontext än jag tidigare varit van vid. Mycket känns som hemma, vilket lett till att jag ibland funnit mig själv oförstående till varför saker fungerar på annat sätt än i Sverige. Helt säkert kommer det dyka upp fler situationer som ställer en inför olika dilemman. Bekvämligheten skulle förmodligen kunna leda till att jag helt plötsligt dricker av kranvattnet eller finner mig själv öga mot öga med en gaur i mörkret.

Något jag fortfarande lär mig hantera är de vilda djuren. De är just nu det enda som står mellan mig och total bekvämlighet i vardagen. Därför skulle jag vilja dela med mig av tre lärdomar som jag tagit med mig från de första veckorna:

45504998_167404044209623_4164897252277485568_n

  1. Förvänta dig inte ensamtid på toaletten. Både grodor, spindlar och malar kommer vilja samsas med dig om platsen där.
  2. Myror i sängen är inga konstigheter. De får t.o.m. nätterna i en hård 90-säng att kännas mindre ensamma.
  3. Lämna ALDRIG (igen) din lunchtallrik obevakad utomhus – om du inte vill dela lunchen med en apa eller två dvs.

 

3 kommentarer

Under Felix Berger, Keystone, Praktikanter 2018-2019

Första veckan på Keystone

Vanakkã från Kotagiri!

Vi (Julia, Felix, Aviva och Stina) är nu på plats i den vackra naturen hos partnerorganisationen Keystone Foundation. Det blev en lång bussresa från Bangalore uppför branta serpentinvägar där vi såg både elefanter och vildsvin. Vi hade nog underskattat hur högt upp i bergen Kotagiri faktiskt ligger. När vi började få lock för öronen och var i jämnhöjd med molnen blev vi minst sagt förvånade.

IMG_3803.red

Utsikt över delar av Kotagiri

Vi är glada över att äntligen vara här, på en organisation som arbetar med ekoutveckling. Keystone arbetar inom flera områden vilka kräver en variation av metoder och arbetssätt. De arbetar bland annat med biodling, jordbruk samt vatten och sanitet, där ursprungsbefolkningars rättigheter står i centrum. Det vi har märkt hittills är att det holistiska eko-perspektivet genomsyrar hela verksamheten. Trots att organisationen är stor, med ett hundratal anställda, upplever vi att de har en väldigt platt organisationsstruktur. Vid tepauserna känns alla som en stor familj!

IMG_9897.red.jpg

Delar av Keystones campusområde

I onsdags blev vi tilldelade våra första arbetsuppgifter. Några av oss kommer att arbeta med kommunikations- och informationsarbete för både Keystone som helhet och för Last Forest. Last Forest är en underorganisation som fokuserar på att skapa en marknad för de varor som ursprungsbefolkningen traditionellt producerar, så som honung och kryddor. De har även upprättat ett flertal så kallade Green Shops samt en Slow Food-restaurang. Vad dessa två har gemensamt är att de använder och säljer ekologiska, närproducerade och hållbara varor.

En av oss kommer även att assistera i utvecklandet av en bok om asiatiska honungsbin och hur dess honung kan utvinnas på ett hållbart sätt med hjälp av traditionell kunskap. Det finns i nuläget inte så mycket information om just de asiatiska honungsbiraserna, vars honung och vax har andra egenskaper jämfört med de mycket mer utforskade europeiska raserna. De har även ett annorlunda beteende, vilket har betydelse för hur deras honung kan jagas. Boken kommer att utvecklas tillsammans med en riktig Keystoneveteran med stor kunskap i ämnet.

IMG_9900.red.jpg

Här är vi!

Just nu bor vi på campusområdet i väntan på att det hus vi ska bo i ska bli färdigrenoverat. Vi kommer bli grannar med många av våra kollegor från Keystone, vilket ska bli mysigt! Vi har redan planerat både gemensam matlagning och filmkvällar.

IMG_3787.red.jpg

Från vänster: Stina, Selvi (vår granne) och Felix på promenad

I torsdags var kontoret stängt på grund av en helgdag som kallas Maha Navami. Därför passade vi på att gå en långpromenad med en av våra grannar. Under promenaden häpnades vi över Kotagiris fina landskap med dess vilda flora och fauna. Efter en vecka av mycket sittande och resande var det härligt att äntligen få röra på sig. Förhoppningsvis kan vi göra denna promenad till en morgonrutin.

Vi hörs snart igen!

 

Lämna en kommentar

Under Aviva Blomquist, Felix Berger, Julia Lindahl, Keystone, Praktikanter 2018-2019, Stina Wennö

Äntligen på väg

Hej Indienbloggen!

Efter veckor av förberedelser, otaliga vaccinationssprutor och ett oändligt packande är vi äntligen på väg.

Gruppbild_IMG_9540

Från vänster: Matilda, Lovisa, Ellen, Miriam, Aviva, Felix, Stina och Julia

Det är vi som är de nya svalepraktikanterna. Om 18 timmar lyfter flyget till Indien, där vi kommer befinna oss på tre olika partnerorganisationer i fem månader framöver. Stina, Aviva, Felix och Julia kommer att praktisera hos Keystone Foundation, Ellen och Matilda hos DDS och Miriam och Lovisa hos Evidence.

Vad är det viktigaste du packat i din resväska?
Julia: Det regnar mycket i bergen så jag har packat ner gummistövlar och D-vitamin.
Ellen: DDS ligger i ett varmare område så jag har packat ner myggnät och en massa solkräm.

Vad ser du mest fram emot?
Felix: Jag ser fram emot att lära mig mer om kulturen och hur ursprungsbefolkningen lever i Indien.
Matilda: Fältbesöken hos kvinnliga odlare och den indiska maten.

Vad kommer du att sakna mest med Sverige?
Aviva: Jag kommer nog att sakna svenskt bröd och min katt mest.

Vad kommer du inte att sakna med Sverige?
Miriam: Jag är ändå glad att komma bort från snön och kylan.

Vad hoppas du kunna ta med dig från din praktik?
Stina: Nya kunskaper, vidgade perspektiv och vänner för livet.
Lovisa: Jag hoppas kunna lära mig så mycket som möjligt och inspireras av engagerade människor.

Vi kommer att uppdatera bloggen kontinuerligt under vår vistelse och hoppas att ni ska få en bra inblick i vår nya vardag.

Vi hörs igen när vi kommit fram!

 

1 kommentar

Under DDS, Evidence, Keystone

Teater som berör bland dimmiga berg!

FullSizeRender

En bild från promenaden.

Min första vecka på Keystone i Kotagiri var väldigt händelserik. Under den första promenaden ner till bykärnan, fick jag en känsla av eufori när jag traskade runt i den sköna och ofantligt vackra gröna naturen runt bergsbyn. I skymundan av det vackra bergslandskapet framträdde även bybornas spartanska liv men också den påtagliga fattigdomen som smälte in bland de vackra men än dock mycket enkla husen – tätt längs med bergskroppen.

En annan upplevelse som var väldigt fascinerande under vår vistelse här i Kotagiri var besöken vi fick av de vilda djuren. På Keystones campusområde har vi fått många besök av ståtliga och stora gaurer, knasiga makakapor som försöker att stjäla mat, ett stort vildsvin, söta salamandrar som smyger runt här och var samt andra små besökare.

FullSizeRender

Ytterligare bild från promenaden

Något som även fångade mitt intresse var när vi hade tepaus en dag på organisationen där några ungdomar, som deltar i organisationens Community Wellness program, spelade upp en sketch för alla anställda.

Sketchen utspelade sig utanför kantinen och var en berättelse om en familj som en dag hade upptäckt att deras dotter försvunnit och började leta efter henne i området, tillsammans med byborna. Efter ett långt sökande återfann familjen dottern som hade gått vilse ute i skogen. Den unga flickan hade blivit traumatiserad när hon inte kunde hitta vägen tillbaka hem från skogen och hade därför mist förståndet efter ett tag på grund av rädslan.

Eftersom flickan inte kunde prata som vanligt och betedde sig lite annorlunda efter sina traumatiska upplevelser ute i skogen, behandlade byborna henne illa genom att kasta sten på henne när de såg flickan för att de tyckte att hon verkade galen och konstig, men också för att de var rädda att hon skulle smitta de andra byborna med sin sjukdom – något som de trodde att hon hade.

En dag får byn besök av en kvinna som jobbar med social- och hälsofrågor och som får nys om den lilla flickans historia och besöker familjen. Efter besöket råder kvinnan familjen att söka professionell hjälp hos det statliga sjukhuset. När flickan sedan får hjälp och behandling hos en psykolog börjar hon så småningom bli bättre och kan prata och leka som vanligt igen. Sketchen avslutas med ett litet tal om budskapet som ungdomarna ville framföra genom sketchen.

FullSizeRender

Bild på ungdomarna som spelade sketchen (lite oskarp bild dock).

Andemeningen i denna korta sketch var att belysa åskådaren om stigmatiseringen av mental ohälsa i samhället och vikten av att upplysa befolkningen om att det är okej att söka hjälp för mental ohälsa, samt att det inte är en smittosam sjukdom – vilket många bybor tror att det är. Dessa ungdomar – som är lokalbor från trakterna omkring Nilgiriområdet – reser runt i byarna och spelar upp liknande sketcher för att upplysa byborna om social- och hälsofrågor genom teater och sketcher för att lättare kunna få byborna att ta till sig budskapet som framförs.

Förhoppningsvis kommer vi även kunna få gå på fältbesök i andra byar, då ser jag verkligen fram emot att få ta del av dem andra bybornas berättelser och låta mig ytterligare hänföras av den vackra omgivningen och naturen.

Text: Dilan Cetinkaya

Lämna en kommentar

Under Dilan Cetinkaya, Keystone, Praktikanter 2017-2018, Uncategorized

”I am a friend of the gaur”

Innan vi åkte till Kotagiri och Keystone fick vi restriktioner om att akta oss för Gaurer (Indisk Bison). Jag som älskar både djur och natur tyckte att det lät spännande, även om det samtidigt innebar att vi inte ska vistas utomhus på campus när det mörknat.

ImageNär vi anlände till Keystones Campus, där vi bodde de första dagarna, hade vi en liten förhoppning om att se en gaur. Till vår förvåning så inträffade det redan första kvällen. Gauren var mycket större än vad vi föreställt oss, och synen av den i mörkret fick våra svenska hjärtan att dunka av både spänning och rädsla. Vi berättade om händelsen för några kollegor dagen efter och de sa det är gaurer på campusområdet nästan varje dag.

gUFör mig handlar rädslan om respekt för vilda djur. Även om det såklart är spännande så har vi ingen aning om hur djuret kommer reagera i olika situationer. På Keystone har de gjort en serietidning, Living with the gaur, som handlar om hur människor och djur ska kunna leva på samma plats, och hur en som människa ska bete sig i gaurens närvaro. Gauren är i sig inte farlig, men kan ibland bli aggressiv och attackera om den jagas iväg. Ett annat initiativ från Keystone är att de skapat en App som följd av att gauren börjat vistas bland hus, teplantage och på vägar. Appen lokaliserar vilka områden gauren rör sig i och vilka beteendemönster djuret har, allt för att undvika att konflikter uppstår mellan människor och djur. Fint initiativ tycker jag!

gauris

Det här var min första mäktiga djurupplevelse här i Indien, och jag ser fram emot att se fler vilda djur här uppe i bergen!

Text: Jenny Svensson

Lämna en kommentar

Under Jenny Svensson, Keystone, Uncategorized