Category Archives: Karin Thalberg

Att jämföra himlen med havet

Alla samhällen är i ständig förändring, som människa är det nog bara något som en måste acceptera. Under de snart fyra månader som jag och mina praktikantkollegor spenderat i Himalaya är samhällsförändring och specifikt kontrasten mellan det som ses som traditionellt och det som ses som modernt något som jag funderat mycket på. Speciellt i samspråk med äldre invånare har tankarna flödat.

Under ett fältbesök i byn Jakh under vår första tid här fick vi prata med 74-åriga Mansram. Mansram har levt i Jakh hela sitt liv, med undantag för den tid då han arbetade inom den indiska armén, ett vanligt yrke här i området. När vår handledare frågar honom om hur bylivet ser ut nu jämfört med när han var ung ler han och säger med en lugn stämma: ”att jämföra då och nu är som att försöka jämföra himlen med havet”.

jakh-blogg-bild

Här är en vacker vy från Jakh i mitten av oktober. 

Trots det poetiska svaret försöker sig Mansram ändå på att göra en jämförelse. Han berättar bylivet har förändrats mycket sedan han var barn. Förr var de helt beroende av skogs- och jordbruket för att överleva. Den närmsta butiken, där de bland annat handlade olja, salt och kläder, låg femtio kilometer bort. På den tiden fanns inga vägar, så det tog en vecka att gå dit och ta sig tillbaka till fots i det kuperade bergslandskapet.  Vägen från Narainbagar (den större staden där UYRDCs kontor ligger) som går hela vägen till Jakh blev klar först 2005.

I takt med att vägarna kommit, har även beroendet av skogen och jordbruket minskat, även om det traditionella jordbruket och skogsbruket fortfarande lever kvar och kräver hårt arbete. Men i takt med att befolkningen ökat har varje familjs jordbruksmark blivit mindre och mindre. Dessutom har det kommersiella utnyttjandet av skogen degraderat skogsresurserna påtagligt, vilket även det påverkar jordbruket i regionen.

De träd som finns mest av idag är inplanterad tall som odlats för sitt timmer, medan lövskogen blivit mer och mer sällsynt. Från ett jordbruksperspektiv är lövskogen att föredra då den behåller fukten i jorden och gör jorden mer fertil då löven bryts ner. Mansram berättar att de förr om åren brukade de ta upp boskapen till alpinskogen för bete, vilket både var nyttigt för korna och kornas gödsel var i sin tur var bra för skogens ekosystem. Men idag går ingen så långt för att beta korna.

På grund av att skogen degraderats har även vilda djur så som björn, leopard, vildsvin och apor kommit allt närmre inpå byarna. Attacker på människor har blivit vanligare och människor är rädda. Aporna förstör dessutom mycket av skörden. Från ett säkerhetsperspektiv skyddar ett tätare skogstäcke även från landslides, jorderosion och översvämningar då lövskogens rötter håller som sagt fukten i jorden men även hjälper till att hålla jorden på plats.

Klimatförändringar är något som Mansram säger är påtagligt, han berättar bland annat att apelsin som förr bara växte på lägre höjder nu även växer högre upp. Säsongerna är mer ojämna, regnet kommer inte så förutsägbart som det brukade, vilket han beskriver som en annan faktor som påverkar jordbruket.

”Idag är vi mer marknadsberoende än något annat. Mycket av det vi äter kommer från butikerna.” Även om det medfört att människor blivit svagare och fått sämre kost, har förändringarna medfört större möjligheter för unga menar Mansram. Speciellt unga män migrerar till städerna för att arbeta och tjäna pengar, många unga familjer flyttar för att ge sina barn bättre utbildning och ha närmre till sjukvård. Av de som blir kvar är merparten kvinnor och äldre. Kvinnorna arbetar hårt i skogs- och jordbruket. Mansram beskriver dock att invånarna börjar bli vana vid statliga program och subventioner vad gäller försörjning och mat, vilket kräver mindre kollektivt deltagande och organisering jämfört med tidigare, vilket tillsammans med vägarna och att det blivit lättare att få tag i matvaror från marknaden har gjort kulturen mer och mer individualistisk.

I byn Chaliapani träffade vi Gokholson, 78 år, vars utsago kan komplettera den här bilden som samtalet med Mansram målat upp: ”Unga människor idag vill ha ett bekvämt liv, de är inte lika hårt arbetande som vi var, livsstilen har förändrats. När jag var ung var vårt motto att arbeta för att äta och för att ta hand om våra föräldrar. Idag har unga andra aspirationer, de vill ha förändring i sina liv, de vill ‘växa’ och fokus ligger mer på pengar än tidigare”. Han säger samtidigt att stadslivet, som många unga väljer eller kanske tvingas välja, är hårt på ett annat sätt, där finns må hända ”enkelt tjänade pengar” men även stress och föroreningar. ”Här är livet enkelt, även om vi måste arbeta hårt för att få tillvaron att gå runt.”

En sak som slår mig, som för många kan tyckas självklart, är att om vi skulle fråga våra mor- och farföräldrar samma frågor (eller kanske ytterligare en generation bort), skulle nog svaren vara mer lika än vad vi kanske kan tro, även om kontexterna är olika. För varje ny generation sker stora förändringar, oavsett vilket samhälle vi råkar befinna oss i. Ibland är hoppen mellan värderingar, livsstil och önskningar mellan generationer större, ibland är de mindre.

Jag tror att det är viktigt att komma ihåg – också kring de diskussioner som pågår i Sverige kring vad som är ”svenskt” och traditionsenligt – att kultur och traditioner inte är oföränderliga företeelser. De skapas och omskapas ständigt, omvärderas och förändras, både på grund av yttre och inre faktorer. Jag tror att det finns något farligt i att haka upp sig allt för mycket på att bevara ”traditionella”. Det både exkluderar och riskerar att måla upp en romantiserad bild av något som kanske inte ens är värt att bevara, eller som faktiskt inte alls var på det sättet som vi nu föreställer oss.

Det här blir extra klurigt tycker jag när en kommer med ett utifrånperspektiv, till exempel som praktikant, till en kontext som en egentligen känner väldigt lite. Speciellt om jag tar på mig mina miljö-glasögon låter ju det ”traditionsenliga” jord- och skogsbruket som det bästa alternativet – både för klimat, miljö och hälsa.

Men just där, i min praktikantroll, tror jag att det är extra viktigt att inte romantisera det ”gamla” som jag enbart fått det berättat för mig, att inte lägga en värdering i det liv som människor kanske föredrar att leva – för vem är jag att ifrågasätta det? Speciellt om en tänker på hur de flesta lever i Sverige idag – resurskrävande och långt bort från naturen.

På de här tankarna finns inget enkelt svar. Utveckling är en komplicerad process, självklart finns gränser – de som planetens tillgångar sätter – men svaret ligger kanske därför någonstans mittemellan det gamla och det nya. Om jag får försöka mig på att knyta ihop säcken på ett lite pretentiöst sätt skulle jag vilja komma tillbaka till Mansrams analogi om himlen och havet, som ju är två vitt skilda och olika entiteter precis som han ville förmedla, men som vi ju ändå kan se speglas i varandra och tillslut smälta samman i horisonten.

/Karin

Bilder: Fanny Pelin

2 kommentarer

Filed under Karin Thalberg, Praktikanter 2016-2017, UYRDC

Kampen mot svarta pengar och dess effekter

De dagliga samtalen och nyhetsrapporteringen här i Indien har under den senaste månaden cirkulerat kring ”the demonetisation”. Det vill säga premiärminister Modis chockbeslut den 8 november som över en natt gjorde alla 500- och 1000rupeessedlar ogiltiga – helt utan förvarning.

500- och 1000rupeessedlar har varit de populäraste valörerna och har fram tills nyligen utgjort 86 % av alla kontanter som är i cirkulation i landet. Reformen som syftar till att bekämpa svarta pengar i form av bland annat skattesmitning, kriminalitet, korruption, förfalskning och terrorfinansiering har resulterat i ett ekonomiskt kaos. Effekterna har slagit mycket ojämnt över befolkningen i ett Indien som präglas av stora sociala och ekonomiska klyftor,  där dessutom över 90 % av de dagliga transaktionerna sker med kontanter.

Befolkningen har fått fram till årsslutet på sig att sig att växla de gamla sedlarna mot nya eller sätta in dem på sina konton. Utanför banker och bankomater ringlar sig därför köerna långa. Reformen har mötts av både kritik och hyllningar. Från de positiva rösterna har den framställts som ”en liten uppoffring för landets bästa” i kampen mot korruptionen, men samtidigt har strejker och protester hållits på flera platser i landet och kritiken mot Modi har både nationellt och internationellt varit hård.   Varje dag publiceras nyheter som belyser de negativa effekter som demonetariseringen har fått för stora delar av Indiens befolkning.

Ett av problemen är att den nya valören 2000 rupees för många är ett väldigt stort belopp. I dessa dagar är det svårt att komma över växel till så stora sedlar, vilket är något som även vi har fått erfara. Dessutom hade få nya sedlar tryckts upp innan beslutet togs samt har ett nytt format som inte passar i alla bankomater, vilket kraftigt begränsat tillgången på de nya sedlarna. Det är även stor skillnad på kontanttillgång mellan städer och landsbygden. För oss praktikanter i Narainbagar är det detta som varit den största utmaningen. Många gånger har bankerna och bankomaterna stått utan pengar och begräsningen på hur mycket en får växla eller ta ut per dag eller vecka har varit hård. Men i vår lugna Himalayatillvaro har vi inte märkt av mycket av det kaos som rådigt i de större städerna runt om i landet.

currency-1843349_1920

I nyheterna har vi kunnat läsa om personer som tagit livet av sig då de inte fått tag i kontanter för att kunna köpa sin medicin eller betala för sitt barns bröllop. Om personer som klämts ihjäl i köer för att kunna växla in sina gamla sedlar och om sjukhus som skickar iväg patienter som bara har gamla sedlar att betala med. Småföretagare och småproducenter har tvingats stänga ned och lokala industrier har fått friställa arbetskraft på grund av pengabrist. För daglönare är situationen väldigt svår då de är helt beroende av kontantbetalning. Faktum är att mer än 85 % av alla löner i Indien betalas ut i kontanter och mer än hälften av Indiens befolkning saknar bankkonton. Så även om det varit påfrestande för den urbana medelklassen att behöva köa till banken för att sätta in sina sedlar på kontot är situationen långt mycket värre för de som nu har svårt att få ihop pengar för mat för dagen.

Utöver daglönare är kvinnor en annan utsatt grupp. Shivani Singh på Bhopal Women’s Crisis Centre i Mandhya Pradesh berättar för internet-tidningen ”Scroll” att 80 % av Indiens kvinnor inte är del av banksystemet. Hon påpekar att kvinnor ofta sparar pengar i hemlighet för att exempelvis kunna köpa mat till barnen eller använda som ett skyddsnät ifall de skulle falla offer för övergrepp. De undangömda kontanterna är för många en livlina som innebär att de om de måste kan betala en taxi för att fly, köpa medicin eller åka till sjukhuset. Hon berättar även att besök till banken ofta är en negativ och skräckinjagande upplevelse för många outbildade kvinnor. Om de dessutom sparat pengar i hemlighet kan de inte växla in pengarna utan att avslöja sig.

Det är alltså personer som redan befinner sig i sårbara situationer och är beroende av kontaktekonomin som drabbats hårdast av den plötsliga reformen. Modi lovade att allting skulle vara löst inom 50 dagar, med nya sedlar, större skatteintäkter, minskad korruption och ett stort steg mot en kontantlös ekonomi – men kritiker menar att det kan ta alltifrån några månader till ett år till den vanliga penningtillgången är återställd. Många menar även att det inte ens är säkert att chockreformen kommer att få önskad effekt. I nuläget har mycket svarta pengar istället tvättas och flödat in i bankerna och inga större krafttag har tagits mot att kontrollera källorna till de svarta pengarna så som underfakturering, falska inköpsorter och fakturor, rapportering av icke-existerande transaktioner och mutor – så om korruptionen kommer att minska kan bara framtiden utvisa.

I skrivande stund är jag i Bangalore på semester efter mittmötet med Svalorna som tog plats förra veckan. Jag tar mig runt i staden genom Uber-appen eftersom den är kopplad till mitt bankkort och kontanter därför inte är ett måste. Jag går nästan enbart till butiker och restauranger som tar kort. Med Uber-bilarna susar jag förbi kundlösa stånd som säljer frukt och mat, ser många tomma rickshaws och taxibilar samt bankomater med långa köer eller som är stängda med lappar som säger ”no cash”. Betalningar via kort, mobil och internet har visserligen ökat sedan reformen antogs – men det är långt ifrån alla har tillgång och möjlighet.

Källor:

https://www.project-syndicate.org/commentary/india-demonetization-policy-consequences-by-shashi-tharoor-2016-12

Demonetization could spark a new digital economy in India

http://scroll.in/article/821255/note-demonetisation-what-of-the-women-who-hide-cash-to-feed-their-children-or-to-escape-abuse

1 kommentar

Filed under Karin Thalberg, Praktikanter 2016-2017, UYRDC

Din restaurangguide i Narainbagar

Bananpannkakor i Kewar

I tidig gryningstimme (men ändå ungefär två timmar efter resten av byn börjat sin dag…) ligger stekoset tjockt kring vårt hus på höjden i Kewar. Precis som varje morgon vankas det bananpannkakor. Till pannkakorna som steks i ett chapatijärn serveras nötter och den frukt som går att hitta på marknaden. Hittills har det blivit granatäpple, apelsin och äpple. Av äpplena händer det att vi gör mos – som även grannarna uppskattar. I det te eller kaffe som vi dricker till frukosten är kokosolja en viktig ingrediens. För att lyxa till det på helgmorgnarna händer det att vi även lagar risgrynsgröt på basmatiris och kondenserad mjölk.

Hotel Rawat

Det här var den första restaurangen vi fick testa i Narainbagar. Placerad bara en trappa upp från vårt kontor är det den restaurangen som de flesta av våra kollegor från organisationen också äter lunch på. Det är två män som arbetar, en servitör och en kock som vanligtvis inte brukar säga särskilt mycket. Vi kommunicerar genom kroppsspråk och enstaka ord såsom “chapati?” – “chapati!”. Ibland händer det att vi inte har haft tillräckligt med pengar på oss för att kunna betala för vår lunch, och då går det utmärkt att betala nästa gång vi kommer. För några veckor sedan upptäckte vi att de serverade parantha, chapatis’ fyllda med grönsaker, som vi ibland äter när vi känner oss trötta på att steka våra bananpannkakor hemma. De lagar sin mat över öppen eld, vilket ger paranthan en touch av friluftsliv men kan ibland fylla hela lokalen av rök.

Hotel Prince

Här hittar du den dyraste men samtidigt lyxigaste maten i Narainbagar. Restaurangen är belägen med iögonfallande utsikt över den kraftfulla glaciärfloden Pinder River. Kockens expertis grundar sig på erfarenhet från både Mumbai och Delhi. På Hotel Prince dukas det först fram en aptitretare bestående av säsongens salladsgrönsaker på tandpetare, vilka avsmakas med örtsalt. Förrätten efterföljs av kockens specialité: en supersmörig butter paneer, vilken serveras tillsammans med de tunnaste chapatibröden med ghee (en typ av smör), en fyllig daal och en curd (yoghurt) med dekorativa kryddor. Maten här är mild, men smakrik. Ibland slås det även på stort med efterrätt, i form av kir – vilket kan sägas vara en sötad risgrynsgröt av pärlris och mjölk toppad med russin. När måltiden börjar närma sig sitt slut insisterar ofta ägaren på att ta fotografier tillsammans med oss. Han har nog en del graciösa tugg-bilder där vi bär läppstift bestående av vad vi just tuggat i oss.

Sangham Hotel

Starkt och snorigt är det här! Medan vi försöker äta upp maten vi har framför oss rinner näsorna och vi saknar ofta näsduk. Det serveras stora portioner, inledningsvis med chapatibröd till och sedan avslutningsvis ett lass med ris. Restaurangen är mycket populär och det kan hända att vi får vänta lite innan vi kan få ett bord i den lilla lokalen. Personalen, som består av sex personer varav två kockar, är mycket omtänksam och insisterar ofta på att vi ska äta mer än vad vi egentligen mäktar med. Det händer att vi får lite sura blickar när vi ödmjukt avböjer ytterligare en omgång med ris, och att de även försöker smyga dit en slev med daal när vi inte ser. Restaurangen är även utrustad med en äkta tandoori-ugn vilket ger oss varma och tjocka chapatibröd, tjockast i stan faktiskt.

Anko Fastfood Center

Om ni trodde att det inte kunde bli hetare mat än på Sangham Hotel så trodde ni fel. Här blir vi serverade den populära kinesiska snabbmaten, Chowminh – tjocka nudlar stekta med lök, chili, kål och paprika. Att gå hit ger oss ett avbrott från den traditionella indiska maten. Utöver nudlar serveras även samosas – en typ av pirog fylld med kryddig potatis och momos – dumplings fyllda med grönsaker och sojafärs. Medan vi sitter och kämpar i oss våra nudlar med både rinnande ögon och näsa så sitter mammor med sina småbarn i knät och matar dem nudlar med chilisås – utan att barnen rör en min.

Mohan Tea Stall

Håll i hatten för här har vi det bästa teet i Narainbagar! Från ett testånd på gatan kommer teet som vi vanligen blir serverade två gånger per dag medan vi jobbar på kontoret. Länge funderade vi på vad det är som gör just det här teet så smaskigt. Mycket socker och mortlad ingefära är vad vi tror är tefarbrorns hemlighet. Ibland sitter vi på bänkarna vid hans stånd och spanar när han står vid den stora tekitteln för att försöka snappa upp knepen.

Karan Sweet Shop

Hit styr vi kosan när sötsuget gör sig extra påmint. I en glasdisk kan en välja bland massor av olika kakor och bakverk som alla har olika färg och form. Genom noggrann provsmakning av sortimentet har vi lyckats hitta våra favoriter och även kommit fram till att huvudingrediensen i de flesta av dem är ris och socker. Till godbitarna tar vi oss vanligtvis även en kopp te.

Butula Dairy and Bakery

För någon vecka sedan upptäckte vi med förtjusning att vi kan variera vårt dagliga chai med en kopp skållhett gräddigt kaffe toppat med chokladpulver och ångad mjölk, på ett kafé som vi alltid trott enbart varit en godisbutik. Gömt bakom butikslokalen finns ett mysigt rum med bänkar och bord där en kan sitta och nästan få känslan av en svensk fika.

Även fast vi försöker variera oss mellan alla trevliga ställen här i Narainbagar drömmer vi ofta om smaker hemifrån och maträtter som vi önskar vi kunde laga här. Med de tre kryddorna vi har i Kewar gör vi ett försök till att komponera ihop nya rätter varje vecka. Det blir allt från grytor och soppor till bönbiffar. Vi har också försökt få våra lokala återförsäljare (vår kompis Rinku) till att köpa hem kaffe och annat efterlängtat, utan större resultat.

img_0487

En bra dag kan vi säga.

Som ett avslut på den här restaurangguiden kommer våra önskelistor på de maträtter och varor som vi saknar (feel free att skicka oss ett paket):

Linnéa drömmer om…

  • Jordnötssmör
  • Grönkål
  • Sötpotatis
  • SMÖR
  • Äkta grädde som inte smakar kossa eller kemiskt OCH som en kan vispa
  • Äkta kaffe för fan, inget jävffla pulver
  • Riskakor med Bregott (japp, ett rejält lager ska det va’!)

Fanny önskar sig mest av allt…

  • Delicatobollar
  • Smörgåsar med diverse tillbehör
  • Smööööör
  • Lösgodis (specifikation: choklad, surisar och djungelvrål)
  • Eucalyptus-tuggummi att simma i
  • Oatly Ikaffe
  • Jalla jallas (i Malmö) veganska chörizo i ett franskt hotdogbröd fyllt med vitlökssås
  • En möglig ost att tugga på
  • STARKT & REDIGT kaffe
  • Inget ätbart, men en ugn

Karin hade gärna lagt vantarna på…

  • Ett storpack samarin
  • Havregrynsgröt
  • Vegansk glass
  • Bär av alla dess slag
  • Lingonsylt och brunsås

Caroline saknar…

  • Mammas söndagsmiddag
  • Ost och vin
  • Allt som har med lösgodis att göra
  • Selleri att doppa i hemmagjord hummus eller tzatziki
  • Ett glas iskall mjölk som inte innehåller klumpar och som inte smakar ko
  • Surdegsbröd med prästost toppat med röd paprika och groddar
  • Rårörd lingonsylt

/ UYRDC gänget

1 kommentar

Filed under Caroline Wiklund, Fanny Pelin, Karin Thalberg, Linnéa Dietrichson, UYRDC

Vårt avtryck på planeten

För någon vecka sedan nåddes vi av nyheten att Sverige under de senaste åren faktiskt ökat sitt ekologiska fotavtryck. Trots känslan av ett ökande miljöengagemang. Om alla skulle leva som vi svenskar gör idag skulle det krävas 4.2 jordklot – alltså hela 3.2 jordklot fler än vad vi faktiskt har! Det kan kanske tyckas märkligt – är inte vi svenskar riktiga miljövänner som återvinner, köper ekologisk mat, använder grön energi och har bensinsnåla bilar? Sanningen är att effekten av de positiva förändringar vi gör för att minska vår miljöpåverkan äts upp av den stora importen av mat-och konsumtionsvaror framställda med hjälp av fossil energi från andra delar av världen.

Sättet vi äter, konsumerar, reser och bor på påverkar på så många fler sätt av vi kan någonsin kan föreställa oss. Det påverkar både mark, luft, vatten, djur- och växtliv, klimat och därigenom människors livs-och försörjningsmöjligheter runt om i världen. Idag lever mänskligheten i stort på 60 % mer resurser än vad planeten klarar av för att återhämta sig nästkommande år. Vi lånar alltså av framtida resurser.

odlingsterass

För mig är det en fråga om solidaritet när de ekologiska fotavtrycken ju också faktiskt speglar globala ojämlikheter i termer av inkomst och livsmöjligheter. Länder som Sverige använder långt mycket mer naturresurser än vad som skulle vara en rättvis global fördelning, medan de länder i världen som har lägst inkomst per capita använder mindre än hälften av de tillgängliga naturresurserna om alla i världen skulle använda lika mycket. Samtidigt kämpar många människor med att få sina basala behov tillfredsställda.

När det gäller de klimatförändringar som våra fossiltunga livsstilar ger upphov till är det ju faktiskt också så att de människor i världen som redan idag är mest sårbara, lever i fattigdom och har svårt att få sin försörjning att gå ihop – är de som drabbas mest av klimatförändringarnas effekter. När det exempelvis sker översvämningar eller torka i Indien och Bangladesh, då slår det hårdast mot de som lever i fattigdom och kanske inte har några andra inkomstmöjligheter när översvämningar sköljer bort deras jordbruksmark eller när regnet inte kommer som det brukar. Samtidigt som om alla i världen skulle leva som människorna gör i Indien eller Bangladesh, skulle mänsklighetens ekologiska fotavtryck inte ens förbruka alla faktiskt tillgängliga naturresurser varje år.

Sedan miljöombytet från Stockholm till Narainbagar har både jag och mina praktikantkollegor blivit mer och mer medvetna om vår egen livsstil och vad den lämnar efter sig. Även om vi lever mycket gott här så har många tankar uppkommit i kontrasten mellan vårt vardagsliv i Sverige och våra nya vanor här.

Exempelvis så är tillgången på kött väldigt liten. De flesta människor äter vegetariskt. När vi äter på restaurang eller blir bjudna på mat är det oftast helvegetariskt. På den lyxigaste krogen i stan händer det att vi får curd (en typ av filmjölkig youghurt) och teet görs med mjölk, men annars är de mjölkprodukter vi blir bjudna på av grannar och på fältbesök en gräddig kryddad mjölkdryck direkt från korna runt hörnet. De basvaror vi lever på är linser, bönor, ris, vetemjöl samt de grönsaker och frukter som vi kan hitta på marknaden.

kor-som-a%cc%88ter-va%cc%8ara-matrester

Här kan ni se korna i ladugården bredvid som får de rester som blir över från vår matlagning så som blomkålsstjälkar, äppelskrutt och lökskal – vars mjölk vi sedan får smaka på när våra grannar bjuder på mat. Det tycker jag känns fantastiskt!

Vattenanvändningen är ett annat exempel. Där vi bor hämtar kvinnor och barn vatten vid gemensamma pumpar men vi har den stora lyxen att ha rinnande vatten i vårt hus. Dock tänker vi mycket över hur mycket vatten vi använder. Hur vi duschar och tvättar här är något som verkligen fått mig att ifrågasätta mina vanliga vanor. Här häller jag upp kanske 4-5 liter i en hink, varav en del som jag kokar för få en skön varm dusch. Sedan använder jag det tillsammans med en skopa för att tvätta båda hår och kropp. Nu tvättar jag håret max två gånger i veckan och de övriga dagarna tvättar jag av mig lite snabbt med en tvättlapp.

Det går också att tillägga att både vattnet, elen och internet kommer och går lite som den vill. Det får mig att fundera mycket på hur beroende mitt liv är av dessa saker, och att infrastrukturen runt omkring det funkar. När det försvinner kan det både vara frustrerande och skönt. Jag funderar mer och mer på alla de prylar jag har hemma som slukar el och hur mycket tid jag spenderar vid datorn. Just nu känns det inte alls nödvändigt.

En mer negativ aspekt är skräpet (påsar och förpackningar) och hur det tas omhand. Det finns inget system så som vi tänker oss med insamling och återvinning för att ta hand om det. Skräpet här slängs antingen på marken, läggs på deponi eller bränns upp. Mycket plast flyger iväg och sprids i naturen, något som vår handledare Siddharth diskuterat på olika fältbesök och människor har uttryckt sin oro för hur det kan komma och påverka dem i framtiden när plasten äts av djur och går ner i jorden.

När vi är på fältbesök får vi ofta te i plastglas. När teet är färdigdrucket har jag ibland gått och hållit det tomma plastglaset i handen utan att veta var jag ska göra av det. Då har någon kommit fram till mig och skrattat, tagit skräpet ifrån mig och kastat det på marken medan jag gett ett obekvämt skratt till svar. Men jag känner samtidigt att vi ska passa oss för att komma med moraliska pekpinnar om vi tänker på hur den livsstil vi har i Sverige påverkar planeten. I vår vardag syns kanske inte effekterna lika tydligt som här med skräpexemplet men det betyder inte att de inte existerar som vårt ekologiska fotavtryck så tydligt visar.

Bilden, eller kanske självbilden, av den miljövänliga svensken tror jag måste förändras om vi ska kunna förändra sättet som vi lever och använder vår planets resurser på. Dessutom tror jag att det är extremt viktigt att vi på allvar börjar tänka på var och hur de varor som vi förbrukar är producerade, vad de lämnar efter sig när vi är klara med dem och vad de i stort gör för avtryck på planeten. Jag tror också att det är väldigt viktigt att tänka på vad som är ett gott liv? Vad behöver vi egentligen för att vara må bra? Kan vi leva som vi gör med gott samvete när vi lever på planetens och andra människors bekostnad?

För att avsluta skulle jag vilja ge några tips på hur du kan minska ditt ekologiska fotavtryck:

  • Ät mer vegetariskt!
  • Åk kollektivtrafik och cykla!
  • Skippa flyget!
  • Skippa att shoppa nytt – köp begagnat, låna, byt och återanvänd!
  • Handla ekologiskt, Fairtrade och säsongsanpassat!
  • Tänk på din energi- och vattenförbrukning i hemmet!

Läs mer om våra ekologiska fotavtryck och hur mätningen görs i Världsnaturfonden WWFs rapport Living Planet.

Såhär arbetar Svalorna Indien Bangladesh med ekologiska fotavtryck, engagera dig du också!

Det var allt för den här gången!

/Karin

2 kommentarer

Filed under Karin Thalberg, Praktikanter 2016-2017, UYRDC

Rishikesh och Diwali

Hej från en uppvilad medlem i Himalayagänget!

De senaste dagarna har vi varit lediga på grund av högtiden Diwali som firas runtom i Indien. Många är lediga under denna högtid och så även våra kollegor på UYRDC. Vi i praktikantgänget passade då på att spendera några dagar i Rishikesh, en stad som ligger ungefär åtta timmar från vår hemby Narainbagar. Rishikesh är en världskänd stad där hälsa, ayurveda och yoga står i fokus. Staden kallas ”yogans huvudstad” och är helig – varje år besöks den av många indiska pilgrimer.

Efter att ha överlevt ytterligare en färd på kurviga vägar, sittandes längst bak i en lokal buss som skumpade nedför bergen med dubbla åksjuktabletter i kroppen, kom vi äntligen fram till Rishikesh och det hostell vi bokat in oss på. Vi spenderade våra dagar med att utforska stadens alla mysiga caféer och restauranger, drack många Lemonanas (frusen lemonad med mynta i), handlade lite julklappar till familj och vänner hemma i Sverige, tränade yoga, stoppade ner händerna i den heliga floden Ganges och åkte till en vacker plats med utsikt över staden.

Festivalen Diwali är en av de största högtiderna i hinduisk tradition. På Sanskrit betyder Diwali ”en väg av ljus” och är en högtid som bjuder in ljuset i människors liv, då ljus i hinduisk mytologi förknippas med godhet och kärlek som driver bort onda andar och mörker. Diwali firas under de fem dagar på året då det är som mörkast. Då tänds massor med ljus och familj och vänner står i centrum och man utbyter gåvor med varandra så som smycken och sötsaker.

Vid varje solnedgång såg vi eldceremonin Ganga Aarti och ljus tändas av munkar vid tempel och lyssnade på puja (bön) som fyllde stadens mörker. Många byggnader var klädda med ljusslingor i alla dess färger som glittrande lös upp gator och vatten. Smällare har också blivit en stor del av firandet vilket vi fick uppleva nära inpå när vi blev tvungna att gång på gång hoppa över och springa ifrån busiga barn och deras tändare. Överallt såg vi också fyrverkerier på håll, och jag fick känslan av svenskt nyår. Inte bara på grund av raketerna men av stämningen hos människor som hade just den där förväntansfulla och inbringande hoppfullheten i glädjen av att fira in något betydelsefullt.

20161029_133835

Den heliga bron Lakshman Jhula

Lakshman Jhula är 138 meter lång och alltid full med pilgrimer, kor, apor och mopeder, som trots körförbudet ändå tar sig tutande över. Bron är därmed allt annat än fridfull, det är total kaos på den gungande(!) smala bron. Vi fick trycka oss fram bland folkmassorna, kasta oss åt sidan för mopederna och akta oss för att inte bli nafsade på av irriterade kor och apor. På båda sidorna av bron väntade trånga shoppinggator, flitiga försäljare och oändligt många ashrams för yogaälskande utövare. 

Det var välbehövligt att få komma iväg och vara lediga, men sista dagen hade vi nog alla lite hemlängtan till lugnet i vår by där vi hör varken trafik eller tutande och där vi istället vaknar till ljudet av råmande kor och vallande herdar.

Rishikesh är en vacker stad men har förändrats mycket de senaste åren, framförallt på grund av den turism som vuxit fram. De unga lokala entreprenörer som jag pratade med under resan har alla sett stora förändringar i människors levnadssätt och hur byn förvandlats från gröna odlingsområden med ett mer traditionellt levnadssätt till en stad med brusande trafik, nybyggen och turister. ”Människor säljer sin mark och nya hotell byggs upp, det är inte bra om man tänker på framtiden” berättade Deva för mig. Jag fick intrycket av att de anser att utvecklingen som skett i Rishikesh har gått i för snabb takt och att många nu är helt beroende av den ekonomi och de resurser som turismen för med sig. Detta medför också en annan sorts problematik i relation till miljöförstöring (jag upplevde staden som både mer förorenad på grund av den tunga trafiken och väldigt nerskräpad jämfört med vår hemby) och socio-kulturella aspekter där människor har större risk för att hamna i olika former av utanförskap; den snabba utvecklingen har gjort människor mer sårbara.

Nu är vi tillbaka, uppvilade från ledigheten med många nya perspektiv och tankar, men det tog oss ett par dagar att bli återställda efter den långa resan. Vi har satt igång med vårt arbete hos UYRDC igen och ser fram emot nya fältbesök.

Det var allt för mig denna gång!

Caroline

1 kommentar

Filed under Caroline Wiklund, Fanny Pelin, Karin Thalberg, Linnéa Dietrichson, Praktikanter 2016-2017, Uncategorized, UYRDC

World Food Day & våra första fältbesök

Efter att ha spenderat vår första vecka i Narainbagar fick vi chansen att följa med ut på några fältbesök till grannbyarna runtomkring Pinder Valley i Uttarakhand. Just nu driver vår organisation en kampanj som uppmärksammar World Food Day som inträffade den 16 oktober. Möten hölls i några byar för att tala om millets (hirs på svenska) och alla de positiva effekter detta småfröiga sädesslag har för både människor och miljö. Millets, som är ett samlingsnamn för flera olika varianter av sädesslaget, innehåller höga halter av järn, B-vitamin, kalcium och protein. Eftersom fröerna är väldigt näringsrika är de också överlägset bättre jämfört med ris och vete som under senare tid blivit en del av vardagsförbrukningen för många. Traditionellt har millets varit en stor del av indiskt jordbruk, men på grund av den Indiska regeringens subventioner för just ris och vete så har fokus flyttats från det traditionella odlandet till mer kommersiella produkter. Dessa små fröer kräver dessutom varken gödningsmedel, besprutning eller någon särskild bevattning, vilket gör dem till hållbara ekologiska grödor. Millets har också flera sociala fördelar, bland annat att alla kan odla dem då de inte kräver insatsvaror, samt att de är mer klimatresistenta vilket minskar risken för missväxt.

img_5721

Vår granne Rikha Devi och jag på milletsfälten utanför vårt hus.

UYRDC har arbetat med byarna under varierande tid och vi fick möjlighet att följa med till byar som de arbetat med alltifrån bara ett års tid till flera år av support och nätverksarbete. Den första byn vi besökte var Palchhuni. Efter en stund i bil och därefter en brant promenad på små stigar skymtade vi byn och alla de människor, både boende i Palchhuni och gäster tillhörande andra byar, sittandes på en platå under vad som såg ut som en stor röd sjal som skydd från förmiddagssolen.

Kvinnorna satt centrerade i mitten, de äldre männen bakom kvinnorna och övriga män på en stenmur som löpte längs med kanten av platån. Det hade arrangerats stolar längst fram på mötesplatsen till representanterna från Gram Panchayat (byrådet) och Women’s Welfare Group, till personalen från UYRDC samt till oss praktikanter. Vi kände oss nog alla en aning obekväma med att bli placerade längst fram och bad om att få sitta bland kvinnorna istället. De insisterade på att vi skulle sitta längst fram ändå och vi accepterade deras inbjudan. Därefter blev vi serverade chai (te) och vatten i fina koppar medan resten av de medverkande på mötet drack ur plastmuggar vilket också kändes märkligt.

Mötet öppnades av vår handledare Siddharth och därefter fick vi kort presentera oss. Sedan presenterade Siddharth själva mötet och gick vidare in på diskussionen om millets. Vår organisation har varit noga med att pointera för oss att kunskapen kring millets redan finns runtomkring i byarna, framförallt hos kvinnorna, men att UYRDC hjälper till att återuppliva denna kunskap och återuppta odlingen och kan på så sätt fortsätta arbetet med att stärka både byar och individer i deras dagliga liv. En av huvudpunkterna är att nå ut med de hälsomässiga fördelarna då många bybor lider av olika kostrelaterade hälsoproblem.

Mötet avslutades med att en stor vit duk togs fram med ett skrivet budskap om att byinvånarna går samman och lovar att de ska prioritera sina odlade millets till sin egen familj istället för att ersätta dessa med ris och vete. Ändamålet är även att att de tillsammans vill sätta press på regeringens nuvarande mat-subventioner som borde omprioriteras till millets samt att regeringen borde inkludera millets i programmet för barns hälsa i Indien. Mötet avslutades med att kvinnorna sjöng en traditionell sång om millets, skörd och att deras barn har åkt iväg till armén för att försvara de indiska gränserna.

Våra kommande dagar av fältbesök kom att likna varandra i både upplägg av själva mötena i sig men även i välkomnandet av oss praktikanter, men just bemötandet kunde ändå skilja sig från en dag till den andra. Låt mig förklara.

Under vårt andra fältbesök besökte vi byn Jakh, en by på ungefär 50 familjer. Där blev vi bemötta med en stor tillställning. Vi fick blomkrans runt halsen, chai och snacks, stor tillagad lunch med chapati (bröd) bakat på millets och kvinnorna i byn dansade. Vi blev uppbjudna till dans, vilket vi först avböjde men till sist, lite svenskt motvilligt, fick gå med på ändå. Under detta fältbesök uppstod många tankar kring vår roll som praktikanter på mötena och jag funderade på frågor som: hur påverkar vår närvaro mötets innehåll – försvinner fokus från det egentliga syftet? Vad tänker människor om oss egentligen, vi deltar inte aktivt på mötena, har egentligen ingen direkt kunskap så som personalen från UYRDC har, men sitter ändå på första parkett? Vilka strukturer reproducerar vi och vilka motarbetar vi? Vår handledare berättade dessutom att tillställningar på det här viset vanligen inte förekommer när de själva åker ut i fält.

Under den tredje fältdagen besökte vi byn Chhaikura där bemötandet av oss var varmt och välkomnande, dock utan för mycket ståhej och fokus på oss (vi blev dock, som tidigare, placerade på första parkett under mötet och blev serverade chai först av alla i de finaste kopparna och därefter bjudna på stor lunch), men stämningen kring oss var mer avslappnad. Jag kände mig mer som välkomnad gäst än som någon som oförtjänt satts i rampljuset. Vårt fjärde besök hos byarna Nelgaon Kadakor och Nelgaon Sirgur var också mer avslappnat och det var lättare för oss att smälta in när vi fick godkänt att sitta ner på marken tillsammans med resten av kvinnorna på mötet.

Fältbesöken var intensiva och jag har varit full av nya intryck, reflektioner och frågor. Men jag är väldigt tacksam över att vi fick följa med ut på dessa besök och lära oss mer om millets och hur UYRDC arbetar. Jag är också imponerad över hur stort inflytande UYRDC verkar ha i byarna de arbetar i. Majoriteten av de medverkande på mötena var kvinnor, och vid det här laget vet vi hur svårt det är för kvinnor generellt att ta ledigt från sina dagliga uppgifter i jordbruket. Detta visar också på hur viktig organiseringen kring dessa möten faktiskt är.

På återseende från oss i Himalaya!

Hälsar,

Caroline

Lämna en kommentar

Filed under Caroline Wiklund, Fanny Pelin, Karin Thalberg, Linnéa Dietrichson, Praktikanter 2016-2017, UYRDC

På plats bland svindlande höjder och gröna dalar hos UYRDC

Under de tio dagarna som vi hittills har spenderat hos UYRDC (Uttaranchal Youth and Rural Development Centre) har vi redan hunnit med ett flertal fältbesök, gått på bröllop, promenerat runt i det natursköna området och fått små introduktionspass utportionerade av vår naturälskande handledare Siddharth som tillsammans med de andra på organisationen gett oss ett mycket varmt välkomnande.

För att få en förståelse för den omgivning och kontext som UYRDC arbetar i är avlägsenhet ett nyckelord. Efter bara en och en halv vecka på plats har vi redan hunnit skumpa runt i otaliga timmar på de snirkliga bergsvägarna upp till byar mycket mer avlägsna än vår nya hemvist Narainbagar. Viktigt att tillägga är att många av de bilvägar som kopplar ihop byarna inte byggts förrän under 2000-talet. Avlägsenheten innebär också att statliga välfärdstjänster länge varit mycket begränsade.

Det är i den här kontexten som organisationen UYRDC startade år 1986. Vid den tidpunkten fanns inga skolor i området. Skolan som organisationens initiativtagare Harpal Negi startade erbjöd både utbildning och arbetstillfällen. Idag är det en stor skola som sträcker sig ända upp till motsvarande nionde klass. Under årens gång har organisationen arbetat med ett stort antal projekt som alla syftat till att stärka människors försörjningsmöjligheter (livelihoods) i området. Alltifrån workshops i att bygga växthustunnlar till program för att öka jordbruksproduktionen och koppla ihop jordbrukare med lokala och globala marknader.

Även idag är försörjning det centrala temat för organisationen, tillsammans med miljömässig hållbarhet och kvinnors empowerment. Mycket av arbetet sker genom bygrupper och kvinnogrupper. UYRDC samarbetar idag med 55 byar i Pinder-dalen och har tillsammans med Svalorna sedan 2010 arbetat med rätten till skogen för människor som traditionellt brukat den för bland annat djurfoder, bränsle och byggmaterial. Detta sker genom att informera byarna om lagen ”Forest Rights Act” genom vilken byar kan genomgå en rättslig process för att få tillbaka rätten att bruka och förvalta skogen som deras livsförsörjning är beroende av.

Organisationen har även nyligen börjat samarbete med MINI – Millet Network of India, och sprida medvetenhet om fördelarna av en milletsbaserad kost runt om i området. Något som är speciellt intressant är hur organisationens arbete med rätten till skogen, traditionellt jordbruk av millets och kvinnors empowerment samverkar i att få till stånd en hållbar utveckling i området, både socialt, ekonomiskt och miljömässigt. I synnerhet eftersom kvinnorna i området utför den största delen av det obetalda arbetet med skogsförvaltning och jordbruk för familjens självförsörjning. Till detta går att tillägga att en stor andel av unga, speciellt unga män, migrerar från området till större städer för att tjäna pengar för att stödja sina familjer. Alla de här delarna kommer vi att gå in på närmre i framtida inlägg och ser alla väldigt mycket fram emot att få sätta oss in i mer!

Tänk att vi får sitta och arbeta varje dag med denna utsikt och tillsammans med vår nya bästis, den busiga kontorsmaskoten Rocky.

Vi bor i byn Kewar, ungefär en kilometers promenad upp längst slingrande branta stigar från Narainbagar, genom skogsdungar där aporna lurar och milletsfält där kvinnorna arbetar dagarna i ända. Vi konstaterar varje dag att vi nog aldrig kommer att vänja oss vid utsikten och den vackra omgivningen som vi kommer att få vara i nu varje dag de kommande fyra månaderna.

På bilden till vänster ser ni Linnea, mig – Karin, Rocky och vår nya vän Rinku. På bilden till höger superpeppade och bästa Himalayagänget, från vänster: Linnea, Caroline och Fanny bredvid lite coolare Rocky och Rinku.

Det var allt för den här gången! Hejdå från oss i Himalaya!

3 kommentarer

Filed under Karin Thalberg, Praktikanter 2016-2017, UYRDC