Kategori: Julia Örtegren

Jag sitter själv i ett hotellrum i den sydöstra staden Chennai. Jag har precis ätit middag i hotellets restaurang där sju servitörer envisades med att passa upp på mig och ville bjuda på fördrink då jag var så ensam och frågade sju gånger om min aloo gobi-rätt inte var för stark. Jag log, skakade på huvudet och fick slänga i mig maten för att kunna mätta magen innan den brinnande känslan i munnen tog över. Jag tackade mina sju servitörer och gick sedan upp på rummet igen. Jag känner mig både tyngt och lättad efter dessa två dagar där vi från Bangalorekontoret besökt vår partnerorganisation Women’s Collective, en organisation som arbetar med att stötta över 100 000 marginaliserade barn, kvinnor och äldre runt om i 15 distrikt i staten Tamil Nadu genom jordbruk och informationsarbete. På organisationens huvudkontor här i Chennai har vi träffat ca 40 projektkoordinatorer som arbetar på fältkontoren runt om i distriktet.

Min uppfattning är att jag mött en otroligt lösningsorienterad organisation med starka handelskraftiga ledare och bönder med stor kunskap och passion om organiskt och hållbart jordbruk. Sädesslaget millets (hirs), som ni mött tidigare i bloggen, är ständigt återkommande och verkar vara svaret på mer än vad en först kan tro, millets handlar mer om att mätta magar. Som samhällsvetare har det varit otroligt intressant att höra hur jordbruket även påverkar de sociala aspekterna på individ-, familj-, by- och samhällsnivå.

Under mötet berättade några av kvinnorna att de upplever en stor förändring sedan de senaste tio åren, hur de blivit empowered – fått självförtroende och egenmakt. De har ansvar över ekonomin i familjen, äger mark, blir lyssnade på och respekterade av både familjemedlemmar och samhället i en mycket större utsträckning. Jag ser upp till de kvinnor jag möter – deras tydliga kroppsspråk, engagerade diskussioner och otroliga driv att fortsätta trots många motgångar. Jag undrar hur de orkar fortsätta när stormar och uteblivet regn gör att hela årsinkomsten torkar in i marken, kommer på att de kanske inte har så mycket val. Jag vill fråga om ”systerskapet” och kanske problematisera det ur ett intersektionellt perspektiv men jag får en fundersam blick till svar. Systerskapet för dem är en självklarhet, det betyder mat på bordet och trygghet. Jag får spara mina akademiska teorier till ett annat möte. ”Oavsett bakgrund eller kast så tar vi hand om varandra här, hjälper varandra.” De pratar om solidaritet och jag nickar och tänker att jag inte sett något tydligare exempel av solidaritet.

Diskussioner hos Women’s Collective i Chennai

Jag får till några enskilda intervjuer med några av projektkoordinatorerna och de berättar hur de arbetar med att informera kvinnor om deras rättigheter och hur viktig organisationen är för dem. En kvinna förklarade det som att Women’s Collective är mer än systrar, mer än familj – det är hennes eget kött och blod, här vågar de prata om allt de tänker på och ställer upp för varandra utan förväntan på att få något tillbaka.

Jag blir såklart otroligt imponerad och glad över deras framgångsrika arbete men i slutet av intervjuerna tar jag upp våldet. Vi har bara känt varandra i två dagar, jag vet att det är känsligt och jag formulerar om frågorna i huvudet flera gånger, hoppas att tolken översätter mig rätt. Jag vill veta om situationen för kvinnor är bättre i Tamil Nadu även när det gäller våldet.

Innan jag åkte till Indien var det flera som förvarnade mig om de ”indiska männens kvinnosyn” och att jag skulle vara på min vakt. Som att jag inte är ständigt hotad och på min vakt i det patriarkala Sverige där jag försöker leva med de svenska männens kvinnosyn? Men visst, den patriarkala struktur som finns i Indien är bland de värsta och detta land rankas som ett av världens 10 farligaste länder för en kvinna att bo i.  När man öppnar en dagstidning finns det mängder av nyheter om våldtäkter, misshandel, mord, trakasserier, kidnappning av flickor och kvinnor…. Det finns många fall att läsa om och även att höra om av de kvinnor vi träffat. Statistiken ger många olika siffror och i frågan om våldet ökar eller minskar är det svårt att svara på då fler fall anmäls idag. Women’s Colletive skriver dock att 150 000 dowry mord, som ofta är ”kitchen fires” anordnade att se ut som självmord, har anmälts. De finns även statistik på att mellan 50 – 60 miljoner tjejer saknas, de fick inte ens chansen att försöka leva i Indien då de ”valts bort” när föräldrarna sett fostrets kön. Hur kan det här vara världens största demokrati?

Bussresa till Dharmpauri

Jag promenerar runt, reser runt, träffar nya människor, litar på nya människor och känner mig ganska trygg och glad i detta nya land. Men jag läser mycket om våld, funderar mycket på våld. Jag har dock inte sett något än vilket nästan känns mer obehagligt – jag vet att det pågår nära, men inte hos mig och då har jag även varit i en del olika städer och byar och miljöer. Jag har varit runt ganska mycket själv i Indien och jag har aldrig känt mig rädd men jag har många gånger tänkt ”borde jag vara rädd nu?”. När jag åkte tåg i 10 timmar och olika män klev på och av och satte sig på sätet bredvid mig eller framför mig. Det var draperier som täckte vår kupé och när tre män klev på och satte sig runt omkring mig slog tanken mig att ingen skulle se om något hände nu. Eller faktiskt varje gång jag varit på gymmet och försvunnit in i min egna bubbla någon timme och kommer ut på gatan igen. ”Just det! Jag är Indien!” Solen har gått ner, det är mörkt, många människor och trafik är i rörelse, jag ska hitta en rickshaw som ska köra mig hem och jag är ”ensam tjej i Indien”. Borde jag vara rädd nu?

Då jag är en vit privilegierad europé vet jag att det är mindre risk att jag drabbas av våldet. Insikten äcklar mig. Jag vet också att det är mycket mindre risk att någon överfaller mig på en offentlig plats. Enligt National Crime Records Bureau statistik 2015 så anmäldes nästan 35 000 våldtäkter i Indien och där visste 97 % av våldtäktsoffren vem förövaren var.

När jag frågar om våldet ökar eller minskar i Tamil Nadu svarar de först att det inte går att svara på, sedan är det som att vrida på en kran och ut kommer berättelser. De berättar för mig hur flickor i Tamil Nadu våldtagits och mördats i skolor och på busshållplatser, av familjer och av bekanta, hur sexualbrott mot barn och våld mot nygifta kvinnor fortfarande är ett stort problem. I stunden tänker jag instinktivt att jag vill åka hem. Att jag inte orkar vara kvar i ett land där detta är vardag. Jag kommer på att JAG kan åka hem, det här behöver inte vara min vardag. Jag blir tung av alla insikter och orättvisor. Jag är här för att lära mig och sen ska jag åka härifrån. Ibland känns mitt syfte väldigt svagt och tanken av att jag är här för att anteckna människors orättvisor och sen resa hem igen gör mig illa till mods. Men jag sväljer känslorna och lyssnar klart på intervjuerna, tänker att allt jag lär mig här ska jag bära med mig och kanske någon gång långt fram kan min kunskap bidra till förändring. Women’s Collective har 100 000 medlemmar. Deras systerskap, starka röster och hårda arbete för kvinnors rättigheter kommer alltid att följa med mig. Att vara praktikant är en märklig roll men de olika, mycket kontrastfulla, situationerna jag kastas in i dagligen är en helt ovärderlig erfarenhet.

Hej! Nu tycker jag att det dags även för Bangalore-praktikanterna att bidra med ett inlägg i denna fina praktikant-blogg! Jag, Julia, är tillsammans med Hannah på Svalornas Indienkontor placerat i Bangalore i södra Indien. Vi har varit här i tre veckor och det är nu i dagarna jag upplever att vi börjat landa på riktigt. Vad mycket vi har upplevt på tre veckor ändå, både arbetsmässigt och privat. Tiden går snabbt och långsamt samtidigt. Trafiken susar förbi dygnet runt, hundarna ylar, sophögar eldas, flickor med flätor går till skolan, curry och lime doftar från enorma grytor, män på snabba mopeder tar sig till jobbet… samtidigt finns det ingen stress i luften utan saker få ta sin tid. Varje dag vi åker till kontoret, cirka 10 minuter med rickshaw, ser jag 1000 nya detaljer och förundras över hur allting fungerar, rullar på, i kaos och harmoni, system och mönster. Vi har så mycket kvar att lära, se och förstå. Jag var sjuk i halsfluss och feber en vecka och låg totalt isolerad i lägenheten. Nu är jag tillbaka och mycket sugen på att fortsätta upptäcksresan!

På kontoret har jag och Hannah under dessa veckor gjort en djupdykning i olika interna dokument och läst en mängd strategier, utvärderingar och projektansökningar. Det har varit väldigt intressant att få en bättre förståelse för Svalornas sex partnerorganisationer – Women’s Collective, Evidence, UYRDC, DDS, Keystone Foundation och Okkuta och även att se hur deras arbete utvecklas över tid. Dessa organisationer, placerade i norra till södra Indien, arbetar med frågor som kvinnliga daliters rättigheter, rätten till mark och matsuveränitet. I början av november ska alla partnerorganisationer träffas och under tre dagar diskutera hur de kan utveckla sitt arbete och utbyta erfarenheter och kunskap. Utöver fortsatt läsning kring organisationerna och deras sakfrågor, arbetar jag just nu med att koordinera denna nationella partnerkonferens. Det verkar finnas en enorm kompetens och erfarenhet hos alla partners och jag ser verkligen fram emot att träffa organisationerna i november! Utöver detta har vi hjälpt till med månadsrapporterna. Vi följer nyheterna och ska varje månad ge en lägesuppdatering över det politiska läget i landet. Jag slås dagligen över hur stort landet Indien är, vi har fått det förklarat för oss som att man kan se Indien som Europa där varje stat har sitt eget språk, egna lagar och egen matkultur. Det finns otroligt mycket att upptäcka i Bangalore och i vår stat Karnataka men jag ser också fram emot att besöka andra stater när vi gör fältbesök.

Dessa tre veckor vi varit här har även präglats av mycket festivalfirande! Vi har varit ganska ensamma på kontoret då personalen varit lediga, vilket inte gjort så mycket då jag och Hannah suttit insjunkna i vår läsning! Men vi har också haft möjligheten att lära känna en jämnårig tjej, Sneha, som bjudit in oss i sitt liv med öppna armar! Det har varit fantastiskt att lära känna en jämnårig person som är uppvuxen i Bangalore och se hur livet som 24-åring tjej kan se ut här (många likheter och många olikheter). Vi har även fått äran att flera gånger få träffa hennes familj och släktingar och blivit inbjudna på festivalfirande både i Bangalore och i Mysore, en stad som ligger 2 timmar bort. Sneha och hennes familj är troende och praktiserande hinduer och de vill gärna visa upp deras ritualer, vilket jag och Hannah tycker är väldigt intressant och gärna tar del av. Vi har även fått äta otroligt mycket god mat och dansat en pinn-dans. Sneha förklarade att dansen inte var något som tillhörde deras kultur egentligen ”men vi tänkte att det kunde bli kul” så de bjöd över ett härligt gäng som dök upp i de finaste av kläder, fixade pinnar, musik och mat och vi fick ta del av en helt fantastisk kväll!

Butter Masala Dosa. En frasig och mjuk pannkaka/bröd med potatis, lök och linsgryta inuti. Bryts och doppas i olika chutneys, den med kokos och grön chili är väldigt god! Väldigt klassisk sydindisk mat som man äter närsomhelst på dygnet.En del av Durga Puja festivalen var att man ställde upp en mängd olika dockor i en del av huset. Vi besökte flera hem som hade gjort helt fantastiskt ambitiösa utställningar som de slipat på i veckor. Detta är en del av dockutställningen hos Sneha, de hade gjort alla dockor för hand.När det var dags för fest och Sneha öppnade upp sin garderob för oss ”ni får låna vad ni vill!”

På plats i Mysore, nyköpta finkläder och redo för festivalfirandePrecis utanför kontoret

Peppad på pinn-dans!

Masala dosa hemma hos Sneha

Idly! Superklassisk frukost. Och kan även ätas till lunch eller middag. Lättätet. Ris/mjöl bröd som bryts och doppas i chili och kokos-chutney.

Igår lagade jag en vegansk curry till tonerna av musik som vår rickshaw-driver gett till oss, imorse berättade han att han spelar in volym tre i detta nu. Så fint!

Vårt lunchställe där vi är stammisar! Helt fantastiskt god mat, så mycket att välja på, för typ 15 kronor får man mat som räcker minst två luncher. Det är vi och alla män. Ibland är det några kvinnor också men det är framförallt män som är ute och arbetar och lunchpausar här ihop.

I helgen provade vi Bangalores metro för första gången tillsammans med Sneha! Med två linjer är den inte så utbredd ännu men väldigt fräsch, välfungerade och hög säkerhet.

Med metron åkte vi till andra sidan stan för att kolla in en marknad och vi köpte massor av fantastiska smycken!

Jag var väldigt entusiastisk och gillade att hänga och prata med utställarna. Det var en kvinna som jag fick bättre kontakt med och helt plötsligt gav hon mig en telefon med en journalist på andra sidan. ”Skulle du kunna ställa upp på en intervju?” sa hon och gav mig telefonen. ”Visst…” sa jag och svarade sedan på en mängd olika frågor om hur det var att vara i Indien, trodde jag. Men journalisten hade ju såklart frågat hur MARKNADEN var och hur just den skiljde sig från marknader jag varit på i Europa… Ingen av de citaten om smycken och marknaden i artikeln har jag sagt själv men tyckte väl ändå att det blev ganska bra, haha.

Det var allt för denna gång, nu ska vi fortsätta jobba på kontoret!