Category Archives: Julia Örtegren

Julias Bangalore-lista

En av praktikanterna som var i Bangalore förra året skrev en lista med hennes tips i staden. Den var väldigt trygg att ha med sig och även jag vill bidra med en lista på mina favoriter i Bangalore. Även om det är en mycket stor stad som ibland är väldigt svår att navigera sig i och ta sig i fram pga rörig trafik, så FINNS det verkligen guldkorn. De tänkte jag tipsa om nu! Om du aldrig planerar att åka till Bangalore och tycker listan låter tråkigt så kan du på en gång kunna scrolla ner till slutet – där finns ett recept på en väldigt enkel och supergod gryta!

Mat, yes ok nu kör vi:

  • Toit. Mikrobryggeri och fantastiska pizzor (tunt strimlad aubergine och tryffel var min och Hannahs favorit)
  • Tamarind. Mycket goda nordindiska grytor (utöver paneer-rätterna rekommenderar jag alo dum och dum ki gobi) med drypande vitlöksnaan
  • Sri Krishna Bhavan. Vår lunchresturang där vi äter flera gånger i veckan. Min standard är butter paneer masala och Hannahs är alo gobi, gärna med roti och veg fried rice. Även goda samosas och fry daal. Det är färska råvaror, går snabbt och billigt. Är dagligen tacksam över detta ställe då det är 5 minuter promenad från kontoret och fantastiska smaker°
  • A 2 B Veg Restaurant. Masala dosa och south indian meals är nice här!
  • Aagaman Veg. Promenadavstånd från de stora och bra butikerna Fab India och Max ligger denna restaurang med stort utbud av vegetarisk nordindiska grytor. Otroligt god mat. Inte mysigaste men den godaste maten jag ätit.
  • The Chocolate heaven. Brutala sundae-efterrätter, chokladtårtor, fika och mörk choklad till försäljning.
  • Mavali tiffin room (MTR) Bangalores äldsta dosa och idly-resturang ligger nära den botaniska trädgården Lalbagh och är väldigt trevlig. På en söndagseftermiddag är det mycket folk och kö men det går fort att få bord!
  • The Yoghisthaan Cafe. Ett måste! Helt underbart. Här kan du också göra yoga.
  • Om Made Cafe. Ett annat måste! Takteras och så fin inredning och smoothie med jordgubb och kardemumma.
  • Cafe Noir. Om du längtar efter västerländsk mat (typ fransk) och vill sitta på ett torg med uteserveringar.
  • Truffels. Burgare och choklad-milkshakes.
  • Brik Oven. Väldigt god pizza och våfflor, trendigt
  • Hi Seoul. Sååå god koreansk mat! För hundra svenska får du massa gratis förrätter, en super god bimbimbap och juciecentrefiguerad (!) vattenmelonjuice.
  • Corner House. Glass!

Att göra:

  • Lalbagh Botaniska trädgård. Promenera runt!!
  • Cubbon Park. Vacker trädgård
  • Orion Mall (finns även ett mindre och även sämre Orion East). Här kan du shoppa i en mängd olika butiker, gå på bio, kolla marknaden högst upp och gå i en superbra mataffär.
  • Commercial street. Ett område med massa smågator där du kan hitta ALLT. Butikerna öppnar runt 10-10.30 och det är skönt att vara där när de öppnar för efter lunch blir det bara mer och mer folk. Här gäller det att PRUTA! Det är kul men se till att äta en ordentlig frukost innan. (Annars kan du äta god masala dosa och dricka vattenmelons-juice på Dispensery Road). Silversmycken, sandaler, sjalar och prylar till hemmet shoppar jag gärna här.
  • Phoneix-mall. Helt enorm galleria där allt finns. Bra Fab-India där de säljer osockrat jordnötssmör…

Uteliv

  • Three dots and a dash. Skönt häng, mat, dans och fest!
  • One night in Bangkok. Om du gillar old school hiphop kan du dansa här
  • Monkey Bar. Bra häng och spontandans
  • Arbor Brewery. Nice tacos och skön målgrupp
  • The Biere Club. Olika tallrikar med små-plock, typ hummus och röror och sånt

Träning

  • Bounce. Gym precis vid kontoret. Kostar ca 1000 kr för tre månader. Fräscht och bekvämt!
  • Jeevana Yoga studio, nästan mittemot gymmet, på taket ovanpå en skola. Vi kör nästan varje morgon måndag-torsdag 7.30-8.30. Man kan även signa upp sig på tidigare morgonklasser eller på eftermiddagen.

Andra tips

  • Reseapparna Ola och Über. Vi har testat båda och de fungerar lika bra/dåligt. Ibland är det en del misssförstånd pga språk och kommunikation men det är otroligt skönt när det fungerar bra.
  • Appen Zomato! Bästa appen som guidear dig till resturanger, caféer, uteliv och du kan boka bord eller beställa hem mat via dem.
  • Olika flea markets poppar upp på Facebook, kan vara skönt och tydligt att se när och var olika marknader poppar upp.
  • Ladda ner en karta som funkar offline, ”maps.me”. Reseappen ”triposo”
  • Träningstips: Träningsappen ”sworkit” och; köp en yogamatta!
  • Ta med/köp en power bank så du kan ha mobilen laddad
  • Njut av all indisk mat, även om det finns mat från andra länder är det är den bästa!
  • Men annars… den grekiska falafel-wrapen i food courten på Orion mall… när du faktiskt inte kan äta en varm gryta och bara måsta äta falafel, denna är bättre än i Kammanhali tycker jag.
  • Indira Nagar och Kormangala är nice områden där man faktiskt kan promenera runt lite. Mycket trevliga butiker, caféer och restauranger.
  • Little black book Bangalore. Hemsida där du kan få bra Bangalore-tips från experterna.
  • Scroll.in för nyheter och nöjesrapportering som rör Indier, enligt dem själva
  • Slutligen: passa på att handla massor av tropiska frukter, grönsaker och kryddor! Fråga försäljaren om tips på tillagning om du hittar nya grönsaker. Eller testa att laga min gryta jag experimenterat fram!

KOKOSDAAL MED ALLA DINA GRÖNSAKER OCH LIME:

Jag är själv superdålig på att följa recept vilket gör det lite konstigt att skriva ner ett recept, jag brukar handla grönsaker och kryddor jag är peppad på och sen så blir det lite som det blir beroende på humör och dagsform.

Iallafall, för denna suuupergoda gryta behöver du:

  • 1 rödlök (där vi är används bara rödlök men du kan ta vilken lök du vill)
  • 5 cm färsk ingefära
  • 5 klyftor vitlök
  • Chili
  • 2 tsk senapsfrön
  • Curryblad
  • 2 tomater (eller krossade tomater om du är en fuskare)
  • Två nävar lady fingers/okra
  • 1 paprika
  • En halv squash (jag köpte den på marknaden för att den såg fin ut, syns inte i bild och smakade inget i grytan men du kanske har några andra grönsaker i kylen du kan lägga ner)
  • Linser (jag körde 1 dl blandade linser)
  • Vatten
  • Koriander-krydda (lärt mig att man ska ha både torr och färsk koriander i), curry och gärna garam masala eller någon annan kryddblandning med kanel, kardemumma, ingefära, koriander, chili, nejlika, salt, peppar
  • 2 Lime
  • Kokos (gärna finhackad från färsk kokosnöt men ok med kokosflingor)
  • Färsk koriander
  • Jordnötter

Såhär gör du:

Häll i olja i en het panna, lägg i senapsfrön och vänta tills de börjar snärta och studsa, lägg i currybladen. Sänk värmen och lägg i lök, chili, ingefära och låt det mjukna ordentligt. Hacka tomater och lägg i, låt puttra med kanske lite vatten. Lägg sedan i resten av grönsaker du vill ha och låt de stekas, lägg i kryddor, linser och låt de också stekas lite innan du lägger i mer vatten och låter det koka ihop kanske 20 minuter (gärna längre om du inte är superhungrig). Smaka av kryddningen och fyll på med det som saknas, tex chili eller salt. Sen kommer det viktigaste; färsk koriander, massa lime, kokos och jordnötter!

Servera gärna med hirs (exempelvis little millet) eller ris, bulgur eller couscous. Och mer lime!

dsc_0241

Hejdå Bangalore och Indien! Det har varit 4,5 månader späckade av kontraster och jag har varit med om allt och inget. Det har varit otroligt bra och lärorikt, det känns bra att åka hem nu även om det finns flera saker jag kommer sakna. Ganska säker på att jag kommer tillbaka!

/Julia, Bangalore

 

Lämna en kommentar

Filed under Julia Örtegren, Uncategorized

Det är inte läge att svika civilsamhället, vi kvinnor vill ha gatorna tillbaka

Det är nyårsafton i Bangalore och tusentals människor har träffats på MG Road och Brigade Road, ”hjärtat av Bangalore” för att fira in det nya året. Mitt i folkmassorna bestämmer sig några gäng av män att attackera kvinnor och trakassera dem och antasta dem. Precis som förra årets nyårsafton, i Tyskland, där 80 kvinnor anmälde sexuella övergrepp då män omringat dem i folkmassor och begripit sig på dem (BBC). Även på nyårsdagen i Bangalore fångades tre män på film genom en övervakningskamera där man såg hur männen på motorcykel stannade en kvinna i en gränd och sedan förgrep sig på henne (Bangalore Mirror).

Till skillnad från massövergreppen i Tyskland så kom inga anmälningar till polisen från kvinnorna i Bangalore. Enligt polischefen hade inga anmälningar som sexuella övergrepp rapporterats den natten, det enda antecknade anmälningarna var ett antal kvinnor som hade kontaktat polisen och bett om hjälp då de kommit ifrån sina familjemedlemmar och vänner. Detta trots 1500 poliser som fick ringa efter förstärkning då de inte kunde handskas med upploppet då ”kvinnor bokstavligt talat fick ta av sig sina stilettklackar och springa efter hjälp”, flertalet vittnen, fotobevis på män som tar på kvinnor och kvinnor som berättat exakt vad de varit med om (Bangalore Mirror).

Utöver att polischefen förnekade händelserna kommenterade Karnatakas minister G Parameshwara att det var kvinnornas eget fel då de burit västerländska kläder; “But when few women in half dress come out on streets at late night with their friends, such incidents do occur.” Ministern fick medhåll av Abu Azmi, presidenten i staten Maharashtra; ”the Karnataka minister said the harsh reality” och tillade “these kind of things do happen when women try to copy the westerners, not only in their mindset but even in their dressing” (Hindustan Times).

Detta uppmärksammades stort i nyhetsrapporteringen och även på sociala medier kunde man följa reaktionerna. Många kvinnor beskrev sin frustration över att inte kunna känna sig trygga på offentliga utrymmen och inte minst hur polisen och politiker, som en borde kunna lite på i en demokrati, vänder ryggen till. Frustrationen över män som missbrukar sina maktpositioner och hur män kontrollerar kvinnors säkerhet, rörelseutrymme och kroppar. Trots att denna retorik är ofattbar är den inte ovanlig och det finns liknande fall i Sverige där rättsväsendet ifrågasätter offrets klädsel, alkoholintag eller psykiska hälsa. På sociala medier uppmanade kvinnor varandra att prata om vad som hade hänt under nyårsnatten. De stöttade varandra och påminde varandra och omvärlden om att det aldrig är offrets fel.

Några veckor efter nyårsafton kunde man läsa i tidningen hur kvinnorättsaktivister och organisationer gått samman och planerat in ett nytt nyårsfirande på samma plats där övergreppen skedde. De skulle fira in år 2017 på nytt, de ville visa att de inte var rädda eller nedtystade och ta kvällen och gatorna tillbaka. Det anordnades demonstrationer och drevs en kampanj under #INeverAskedForIT där kvinnor dök upp i samma kläder de bar när de blivit utsatta av övergrepp av män. Det anordnades en gratis workshop i självförsvar i en närliggande park, rättslig utbildning under banern ”#IWillGoOut” av jurister från organisationerna Alternative Law Forum och Vimochana för att informera kvinnor om deras rättigheter.

Bildkällor: 1. Okänd, 2. Shruti Kedia/Här, 3. Här, 4. Action Hero Vrushali/Här, 5. Här, 6. Här

Många var upprörda över att denna typ av händelse kunde ske i Bangalore som anses vara en av de tryggare städerna för kvinnor i Indien. ”Tidigare har man sett liknande händelser i Dehli men aldrig i Bangalore, nu är vi inte bättre” lät många reaktioner (Bangalore Mirror). Staden är känd för att vara en ung IT-stad med många start-ups, app-utvecklare och IT-ingenjörer. Trots denna djupt tragiska händelse var det imponerande att se hur många unga organisationer och aktivister som snabbt gick samman och anordna motreaktioner både genom sociala medier och fysiska demonstrationer. Civilsamhället med NGOs och sociala rörelser är otroligt viktiga, inte minst i dessa tider då antidemokratiska, rasistiska och kvinnofientliga rörelser motarbetar mänskliga rättigheter och global utveckling.

Efter gruppvåldtäkten på kvinnan i en buss i Dehli 2012 startades en statlig fond där 100 crore Rupies (drygt 14 miljoner sek) ska gå till NGOs som arbetar med kvinnors säkerhet i Indien (The Ladies Fingers). Två år i rad har politikerna misslyckats med att använda budgeten. Pengarna är orörda. Pengar finns men den politiska viljan skriker med sin frånvaro och kvinnor blir fortsatt utsatta för könsbaserat våld och osäkerhet i offentliga rum.

Den negativa utvecklingen med minskat utrymme för civilsamhället har jag märkt av i hur organisationer berättar om nya helt orimliga administrativa krav och hur poliser och kontrollanter plötsligt dyker upp på evenemang och kontor och kräver rapporter och intyg. Vissa organisationer nekas deras bidrag, också nationella bidrag men framförallt bidrag från utlandet. Akademiker, aktivister och NGO-arbetare nekas visum och inträde i olika länder och rum. Bara de senaste månaderna (och veckan) har internationell politik inskränkt på kvinnors rättigheter och försvårat arbetet för kvinnors rätt till sina kroppar, säkerhet och frihet. Övergreppen mot kvinnor på nyårsnatten var ett övergrepp på alla kvinnor i Bangalore, Indien, Asien, världen.

Organisationer som stöttar drabbade kvinnor är obeskrivligt viktiga, men var är organisationerna som arbetar med att förändra mäns beteenden? Jo, det finns också, men det är ett mycket känsligt och långsamt arbete för att försöka förändra strukturer från grunden. De genomför informationsarbete i skolorna och pratar om rättigheter, sexuella övergrepp och har möten med kvinnor och män och pratar familjeförhållanden och könsroller. Något som organisationer också berättat är hur lyckade informationsarbeten gjort att kvinnor fått kunskap om sina rättigheter och ökat självförtroende men sedan mött nytt våld när de försökt leva i sina nya stärkta roller då männen känner sig hotade. Det är ett långt arbete kvar för att kvinnor ska få vara trygga i offentliga utrymmen och inte möta våld när de kräver de mänskliga rättigheter som är menade för alla. Det är ett långt arbete kvar och civilsamhället behöver allt stöd det kan få.

6

Bildkälla, hopp och inspiration: http://blog.blanknoise.org/

/Julia, Bangalore

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Julia Örtegren, Uncategorized

Äventyr från storstad till landsbyggd

Efter att jag varit i Chennai hos Women’s Collective i två dagar fortsatte äventyren till en av organisationerna de arbetar med, Bommanur Society For Village Development, som ligger utanför Dharmapuri i Tamil Nadu. Alltså de 3 kommande dagarna var några av mina absolut bästa dagar i Indien, kanske i livet? Det var bara HELT fantastiskt att lämna storstaden bakom sig, få möta upp Mafaye, Elin och Kristina och ta del av magiska äventyr, nya människor och lära mig om jordbruk – något jag kunde väldigt lite om. Dagen det var dags för avfärd gick jag upp kl.5 på morgonen och på grund av ett missförstånd fick jag sitta i hotellreceptionen i två timmar innan Saranya kom och mötte upp mig. När jag först kom till receptionen var det fortfarande natt och kolsvart ute och jag såg hur Chennai sakta vaknade till liv. I receptionen frågade de om jag ville ha kaffe tre gånger och jag såg när alla olika morgontidningar levererades. Att sitta helt redo med sin packning, se hur dagen gryr och inte veta något mer om hur dagen kommer bli är en speciell känsla. Jag älskar det. Det enda jag visste var att en kvinna vid namn Saranya skulle möta upp mig på morgonen och att jag 7 timmar senare, på något sätt, skulle vara på plats med resten av praktikanterna i Dharmapuri och att vi under några dagar skulle få träffa kvinnor som arbetar med jordbruk. Det är häftigt att se hur alla praktiska detaljer på något vis löser sig längs med vägen, det blir aldrig som man tänkt sig och ofta blir det bättre. Som praktikant är man ständigt flexibel och öppen inför förändringar, ju mer man orkar ta för sig och fråga desto mer finns att upptäcka. Det bästa är att bara åka med och försöka njuta av allt som händer.

När jag äntligen återförenas med mina kära praktikantkollegor från DDS och vi satt oss ner på den första lokalbussen skulle det visa sig att Saranya skulle vara vår tolk under besöket och därav också följa med till Dharmapuri. Hon hade tidigare arbetat för Women’s Collective och hennes mamma Rajanoyeki är programkoordinator för den organisationen vi skulle träffa. Äventyret kunde börja. Framme i byn skulle Saranya senare öppna upp sitt hem för oss och bjöd på mat lagad av millets, hon visade oss runt bland hennes åkrar och förklarade hur hon började med kompost och organiskt jordbruk. För att de andra bönderna i byn skulle känna sig övertygade om att odla organiskt skulle vara mer framgångsrikt än med kemikalier, var hon tvungen att visa dem. Hon berättade att om de ska testa något nytt gör hon det först på sin åker och sen kan de andra bönderna själva få se resultatet. Genom att gödsla med komposten av matrester och bara använda naturliga medel blev plantorna fler, större och smakade mycket mer – att odla organiskt var mycket framgångsrikt och många medlemmar följde efter. Vi åkte runt till en mängd byar och träffade kvinnor som var medlemmar i Women’s Collective och arbetade med jordbruk. Vissa i mindre skala för att mätta de närmsta magarna och andra för att sälja grödorna och få en inkomst. Vi blev bjudna på jag vet inte hur många koppar extremt sött te under en dag, massa mat, snacks och frukt. Vi fick träffa barn, unga, äldre, män, kvinnor – organisationen hade sett till att vi fick träffa många personer i byn och det fanns ett stort intresse av att berätta om vilka grödor de sår – om det är regn så sår de gärna grönsaker och frukt men annars olika typer av millets och bönor.

I och med de hälsoproblem som finns i Indien med bland annat diabetes så försöker även Women’s Collective prata om millets som något att äta för hälsans skull. De lär ut både till yngre och äldre hur man kan laga traditionella indiska rätter men där man byter ut det vita riset och vita mjölet mot mer näringsriktiga gryn och sädesslag. En bonde förklarade att de orkar så mycket mer när de får äta näringsriktig mat istället för vitt ris, vi nickade och begrundade deras stora portioner mat och stora muskler. Det återkommande problemet är bristen på vatten. Krishna Veni, som var med från organisationen DDS och millets-nätverket MINI, frågade hur de som bidragsgivare kan hjälpa ytterligare och en bonde svarade ”ge oss regn!” Vatten är också en politiska fråga och det har under flera år varit en konflikt om vatten mellan Tamil Nadu och den närliggande staten Karnataka, denna spänning är då Karnataka påstås ha mer vatten och har möjlighet att dela med sig, medan de menar att de knappt har vatten till sig själva. Om det redan nu är konflikter kring vatten hur kommer situationen för naturresurser och konflikterna kring dessa se ut om 20 år? Det är läskigt att tänka på. Detta fältbesök har gett mig en större förståelse, respekt och intresse för jordbruk, både på detaljnivå kring organiska grödor och även hur det påverkas av den globala uppvärmningen och västvärldens levnadssätt. Det är stora kontraster på livet i Bangalore och i byar likt Dharmapuri, så glad att jag får ta del av båda.

/Julia

Klicka på bilden för att se i större storlek och läsa bildtexten

 

 

 

3 kommentarer

Filed under Julia Örtegren, Uncategorized

”Ensam tjej i Indien” och tankar kring systerskap och våld

Jag sitter själv i ett hotellrum i den sydöstra staden Chennai. Jag har precis ätit middag i hotellets restaurang där sju servitörer envisades med att passa upp på mig och ville bjuda på fördrink då jag var så ensam och frågade sju gånger om min aloo gobi-rätt inte var för stark. Jag log, skakade på huvudet och fick slänga i mig maten för att kunna mätta magen innan den brinnande känslan i munnen tog över. Jag tackade mina sju servitörer och gick sedan upp på rummet igen. Jag känner mig både tyngt och lättad efter dessa två dagar där vi från Bangalorekontoret besökt vår partnerorganisation Women’s Collective, en organisation som arbetar med att stötta över 100 000 marginaliserade barn, kvinnor och äldre runt om i 15 distrikt i staten Tamil Nadu genom jordbruk och informationsarbete. På organisationens huvudkontor här i Chennai har vi träffat ca 40 projektkoordinatorer som arbetar på fältkontoren runt om i distriktet.

Min uppfattning är att jag mött en otroligt lösningsorienterad organisation med starka handelskraftiga ledare och bönder med stor kunskap och passion om organiskt och hållbart jordbruk. Sädesslaget millets (hirs), som ni mött tidigare i bloggen, är ständigt återkommande och verkar vara svaret på mer än vad en först kan tro, millets handlar mer om att mätta magar. Som samhällsvetare har det varit otroligt intressant att höra hur jordbruket även påverkar de sociala aspekterna på individ-, familj-, by- och samhällsnivå.

Under mötet berättade några av kvinnorna att de upplever en stor förändring sedan de senaste tio åren, hur de blivit empowered – fått självförtroende och egenmakt. De har ansvar över ekonomin i familjen, äger mark, blir lyssnade på och respekterade av både familjemedlemmar och samhället i en mycket större utsträckning. Jag ser upp till de kvinnor jag möter – deras tydliga kroppsspråk, engagerade diskussioner och otroliga driv att fortsätta trots många motgångar. Jag undrar hur de orkar fortsätta när stormar och uteblivet regn gör att hela årsinkomsten torkar in i marken, kommer på att de kanske inte har så mycket val. Jag vill fråga om ”systerskapet” och kanske problematisera det ur ett intersektionellt perspektiv men jag får en fundersam blick till svar. Systerskapet för dem är en självklarhet, det betyder mat på bordet och trygghet. Jag får spara mina akademiska teorier till ett annat möte. ”Oavsett bakgrund eller kast så tar vi hand om varandra här, hjälper varandra.” De pratar om solidaritet och jag nickar och tänker att jag inte sett något tydligare exempel av solidaritet.

img_2491-1
Diskussioner hos Women’s Collective i Chennai

Jag får till några enskilda intervjuer med några av projektkoordinatorerna och de berättar hur de arbetar med att informera kvinnor om deras rättigheter och hur viktig organisationen är för dem. En kvinna förklarade det som att Women’s Collective är mer än systrar, mer än familj – det är hennes eget kött och blod, här vågar de prata om allt de tänker på och ställer upp för varandra utan förväntan på att få något tillbaka.

Jag blir såklart otroligt imponerad och glad över deras framgångsrika arbete men i slutet av intervjuerna tar jag upp våldet. Vi har bara känt varandra i två dagar, jag vet att det är känsligt och jag formulerar om frågorna i huvudet flera gånger, hoppas att tolken översätter mig rätt. Jag vill veta om situationen för kvinnor är bättre i Tamil Nadu även när det gäller våldet.

Innan jag åkte till Indien var det flera som förvarnade mig om de ”indiska männens kvinnosyn” och att jag skulle vara på min vakt. Som att jag inte är ständigt hotad och på min vakt i det patriarkala Sverige där jag försöker leva med de svenska männens kvinnosyn? Men visst, den patriarkala struktur som finns i Indien är bland de värsta och detta land rankas som ett av världens 10 farligaste länder för en kvinna att bo i.  När man öppnar en dagstidning finns det mängder av nyheter om våldtäkter, misshandel, mord, trakasserier, kidnappning av flickor och kvinnor…. Det finns många fall att läsa om och även att höra om av de kvinnor vi träffat. Statistiken ger många olika siffror och i frågan om våldet ökar eller minskar är det svårt att svara på då fler fall anmäls idag. Women’s Colletive skriver dock att 150 000 dowry mord, som ofta är ”kitchen fires” anordnade att se ut som självmord, har anmälts. De finns även statistik på att mellan 50 – 60 miljoner tjejer saknas, de fick inte ens chansen att försöka leva i Indien då de ”valts bort” när föräldrarna sett fostrets kön. Hur kan det här vara världens största demokrati?

img_8158
Bussresa till Dharmpauri

Jag promenerar runt, reser runt, träffar nya människor, litar på nya människor och känner mig ganska trygg och glad i detta nya land. Men jag läser mycket om våld, funderar mycket på våld. Jag har dock inte sett något än vilket nästan känns mer obehagligt – jag vet att det pågår nära, men inte hos mig och då har jag även varit i en del olika städer och byar och miljöer. Jag har varit runt ganska mycket själv i Indien och jag har aldrig känt mig rädd men jag har många gånger tänkt ”borde jag vara rädd nu?”. När jag åkte tåg i 10 timmar och olika män klev på och av och satte sig på sätet bredvid mig eller framför mig. Det var draperier som täckte vår kupé och när tre män klev på och satte sig runt omkring mig slog tanken mig att ingen skulle se om något hände nu. Eller faktiskt varje gång jag varit på gymmet och försvunnit in i min egna bubbla någon timme och kommer ut på gatan igen. ”Just det! Jag är Indien!” Solen har gått ner, det är mörkt, många människor och trafik är i rörelse, jag ska hitta en rickshaw som ska köra mig hem och jag är ”ensam tjej i Indien”. Borde jag vara rädd nu?

Då jag är en vit privilegierad europé vet jag att det är mindre risk att jag drabbas av våldet. Insikten äcklar mig. Jag vet också att det är mycket mindre risk att någon överfaller mig på en offentlig plats. Enligt National Crime Records Bureau statistik 2015 så anmäldes nästan 35 000 våldtäkter i Indien och där visste 97 % av våldtäktsoffren vem förövaren var.

När jag frågar om våldet ökar eller minskar i Tamil Nadu svarar de först att det inte går att svara på, sedan är det som att vrida på en kran och ut kommer berättelser. De berättar för mig hur flickor i Tamil Nadu våldtagits och mördats i skolor och på busshållplatser, av familjer och av bekanta, hur sexualbrott mot barn och våld mot nygifta kvinnor fortfarande är ett stort problem. I stunden tänker jag instinktivt att jag vill åka hem. Att jag inte orkar vara kvar i ett land där detta är vardag. Jag kommer på att JAG kan åka hem, det här behöver inte vara min vardag. Jag blir tung av alla insikter och orättvisor. Jag är här för att lära mig och sen ska jag åka härifrån. Ibland känns mitt syfte väldigt svagt och tanken av att jag är här för att anteckna människors orättvisor och sen resa hem igen gör mig illa till mods. Men jag sväljer känslorna och lyssnar klart på intervjuerna, tänker att allt jag lär mig här ska jag bära med mig och kanske någon gång långt fram kan min kunskap bidra till förändring. Women’s Collective har 100 000 medlemmar. Deras systerskap, starka röster och hårda arbete för kvinnors rättigheter kommer alltid att följa med mig. Att vara praktikant är en märklig roll men de olika, mycket kontrastfulla, situationerna jag kastas in i dagligen är en helt ovärderlig erfarenhet.

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Julia Örtegren, Uncategorized

Första hälsningen från Bangalore

Hej! Nu tycker jag att det dags även för Bangalore-praktikanterna att bidra med ett inlägg i denna fina praktikant-blogg! Jag, Julia, är tillsammans med Hannah på Svalornas Indienkontor placerat i Bangalore i södra Indien. Vi har varit här i tre veckor och det är nu i dagarna jag upplever att vi börjat landa på riktigt. Vad mycket vi har upplevt på tre veckor ändå, både arbetsmässigt och privat. Tiden går snabbt och långsamt samtidigt. Trafiken susar förbi dygnet runt, hundarna ylar, sophögar eldas, flickor med flätor går till skolan, curry och lime doftar från enorma grytor, män på snabba mopeder tar sig till jobbet… samtidigt finns det ingen stress i luften utan saker få ta sin tid. Varje dag vi åker till kontoret, cirka 10 minuter med rickshaw, ser jag 1000 nya detaljer och förundras över hur allting fungerar, rullar på, i kaos och harmoni, system och mönster. Vi har så mycket kvar att lära, se och förstå. Jag var sjuk i halsfluss och feber en vecka och låg totalt isolerad i lägenheten. Nu är jag tillbaka och mycket sugen på att fortsätta upptäcksresan!

På kontoret har jag och Hannah under dessa veckor gjort en djupdykning i olika interna dokument och läst en mängd strategier, utvärderingar och projektansökningar. Det har varit väldigt intressant att få en bättre förståelse för Svalornas sex partnerorganisationer – Women’s Collective, Evidence, UYRDC, DDS, Keystone Foundation och Okkuta och även att se hur deras arbete utvecklas över tid. Dessa organisationer, placerade i norra till södra Indien, arbetar med frågor som kvinnliga daliters rättigheter, rätten till mark och matsuveränitet. I början av november ska alla partnerorganisationer träffas och under tre dagar diskutera hur de kan utveckla sitt arbete och utbyta erfarenheter och kunskap. Utöver fortsatt läsning kring organisationerna och deras sakfrågor, arbetar jag just nu med att koordinera denna nationella partnerkonferens. Det verkar finnas en enorm kompetens och erfarenhet hos alla partners och jag ser verkligen fram emot att träffa organisationerna i november! Utöver detta har vi hjälpt till med månadsrapporterna. Vi följer nyheterna och ska varje månad ge en lägesuppdatering över det politiska läget i landet. Jag slås dagligen över hur stort landet Indien är, vi har fått det förklarat för oss som att man kan se Indien som Europa där varje stat har sitt eget språk, egna lagar och egen matkultur. Det finns otroligt mycket att upptäcka i Bangalore och i vår stat Karnataka men jag ser också fram emot att besöka andra stater när vi gör fältbesök.

Dessa tre veckor vi varit här har även präglats av mycket festivalfirande! Vi har varit ganska ensamma på kontoret då personalen varit lediga, vilket inte gjort så mycket då jag och Hannah suttit insjunkna i vår läsning! Men vi har också haft möjligheten att lära känna en jämnårig tjej, Sneha, som bjudit in oss i sitt liv med öppna armar! Det har varit fantastiskt att lära känna en jämnårig person som är uppvuxen i Bangalore och se hur livet som 24-åring tjej kan se ut här (många likheter och många olikheter). Vi har även fått äran att flera gånger få träffa hennes familj och släktingar och blivit inbjudna på festivalfirande både i Bangalore och i Mysore, en stad som ligger 2 timmar bort. Sneha och hennes familj är troende och praktiserande hinduer och de vill gärna visa upp deras ritualer, vilket jag och Hannah tycker är väldigt intressant och gärna tar del av. Vi har även fått äta otroligt mycket god mat och dansat en pinn-dans. Sneha förklarade att dansen inte var något som tillhörde deras kultur egentligen ”men vi tänkte att det kunde bli kul” så de bjöd över ett härligt gäng som dök upp i de finaste av kläder, fixade pinnar, musik och mat och vi fick ta del av en helt fantastisk kväll!

thumb_dsc_0083_1024Butter Masala Dosa. En frasig och mjuk pannkaka/bröd med potatis, lök och linsgryta inuti. Bryts och doppas i olika chutneys, den med kokos och grön chili är väldigt god! Väldigt klassisk sydindisk mat som man äter närsomhelst på dygnet.thumb_dsc_0085_1024En del av Durga Puja festivalen var att man ställde upp en mängd olika dockor i en del av huset. Vi besökte flera hem som hade gjort helt fantastiskt ambitiösa utställningar som de slipat på i veckor. Detta är en del av dockutställningen hos Sneha, de hade gjort alla dockor för hand.thumb_dsc_0088_1024thumb_dsc_0089_1024thumb_dsc_0098_1024thumb_dsc_0105_1024När det var dags för fest och Sneha öppnade upp sin garderob för oss ”ni får låna vad ni vill!”

14686223_10154190286139092_1133372177_n

På plats i Mysore, nyköpta finkläder och redo för festivalfirande14798944_10154190286144092_2075968992_n14801080_10154190286274092_490819811_nPrecis utanför kontoret14826396_10154190285954092_1151119539_n

14804709_10154190285774092_2063699796_nPeppad på pinn-dans!14804719_10154190285779092_1457430385_n14805598_10154190286504092_640095767_n

Masala dosa hemma hos Snehadsc_0147

14825662_10154190285949092_1506129356_n14872434_10154190285309092_129555978_n

Idly! Superklassisk frukost. Och kan även ätas till lunch eller middag. Lättätet. Ris/mjöl bröd som bryts och doppas i chili och kokos-chutney.

14797550_10154190405289092_472153252_n

Igår lagade jag en vegansk curry till tonerna av musik som vår rickshaw-driver gett till oss, imorse berättade han att han spelar in volym tre i detta nu. Så fint!14813726_10154190405274092_198446366_n

Vårt lunchställe där vi är stammisar! Helt fantastiskt god mat, så mycket att välja på, för typ 15 kronor får man mat som räcker minst två luncher. Det är vi och alla män. Ibland är det några kvinnor också men det är framförallt män som är ute och arbetar och lunchpausar här ihop. 14826353_10154190405369092_1039344202_n

I helgen provade vi Bangalores metro för första gången tillsammans med Sneha! Med två linjer är den inte så utbredd ännu men väldigt fräsch, välfungerade och hög säkerhet.14825696_10154190405339092_2104093391_n

Med metron åkte vi till andra sidan stan för att kolla in en marknad och vi köpte massor av fantastiska smycken!

14800827_10154190410979092_2119524943_n

Jag var väldigt entusiastisk och gillade att hänga och prata med utställarna. Det var en kvinna som jag fick bättre kontakt med och helt plötsligt gav hon mig en telefon med en journalist på andra sidan. ”Skulle du kunna ställa upp på en intervju?” sa hon och gav mig telefonen. ”Visst…” sa jag och svarade sedan på en mängd olika frågor om hur det var att vara i Indien, trodde jag. Men journalisten hade ju såklart frågat hur MARKNADEN var och hur just den skiljde sig från marknader jag varit på i Europa… Ingen av de citaten om smycken och marknaden i artikeln har jag sagt själv men tyckte väl ändå att det blev ganska bra, haha.

Det var allt för denna gång, nu ska vi fortsätta jobba på kontoret!

Lämna en kommentar

Filed under Julia Örtegren, Uncategorized