Livmoderns globala gemenskap

Denna text fokuserar främst på flickor och kvinnors upplevelser av mens. Det är dock viktigt att beakta att alla kvinnor inte har mens, och inte alla som har mens är kvinnor.

Mensfattigdomen är utbredd i världen, vilken innebär att många menstruerande människor inte har möjlighet att hålla god hygien när de menstruerar. Bilder kring mens runt om i världen som sprids i Sverige fokuserar ofta primärt på just detta, samt om djupt rotade traditioner, myter och stigman kring mens. Det är självklart viktigt att uppmärksamma dessa problem, och att de också är viktiga problem som kräver resurser för att lösas. De tonårstjejer vi träffat här på sydindiska landsbygden berättar om strikta restriktioner vid mens som förbjuder dem att bland annat laga mat, besöka tempel och sova inomhus. De känner stark skam, ledsamhet och ilska över detta och vill att det ska förändras.

Jag och Linda höll workshops och intervjuer om mens med tonårstjejer i skolor under hösten

De skadliga normerna som finns kring mens och hur de påverkar menstruerande människor är viktiga att belysa. Det är samtidigt minst lika viktigt att uppmärksamma initiativen som tas i Indien för att bryta stigman och tabun kring mens, och de som arbetar för att öka menskunskapen hos Indiens befolkning. Särskilt viktigt tycker jag det är att det sprids till västvärlden, som ofta ser Indien som ett frånvänt land där problemen dominerar och där kvinnor är förtryckta. Ett praktexempel på arbetet för MENSkliga rättigheter i Indien är Sukhibhava Foundation. De har arbetat sedan 2014 med att utbilda människor om menshälsa. Arbetet började genom distribuering av mensprodukter till låginkomstgrupper, men de insåg snabbt att detta inte räcker för att förbättra menshälsan, och att förändring inte sker direkt. De utvecklade då ett program med fyra fokuspunkter, där utbildade personer åker till byar och pratar menshälsa. Fokuspunkterna, som var och en utgör ett utbildningstillfälle är:

  1. Fysiologi. Fokus på kroppen, hur en livmoder ser ut, vad mens är osv.
  2. Tabun. Här tas vanliga tabun kring mens upp, och deltagarna får också möjlighet till självreflektion där de tillsammans med andra kan diskutera egna föreställningar.
  3. Mensprodukter. Vilka typer av produkter som finns på marknaden, hur de används, vad de är gjorda av, eventuella biverkningar osv., för att främja välinformerade beslut.
  4. Att prata om mens. Mens är något som det inte talas om i familjer, mellan vänner eller bekanta. För att bryta tabun och sprida informationen vidare lär sig deltagarna hur de kan ta upp dessa frågor med andra.
Intervju med Sukhibhavas Community Resource Persons, som genomför utbildningar i menshälsa

Sanjana Kaushik, Partnership Manager på Sukhibhava Foundation, förklarar att 71% av unga tjejer i Indien inte kan något om mens när de får sin mens för första gången. Det är viktigt att det skapas en öppenhet i familjen att prata om mens för att öka medvetenheten om vad som händer i kroppen under mens, och att det är något helt naturligt. Att mens ofta ses som något orent och ibland även som en förbannelse från en gud grundar sig till viss del i okunskap.

Att öka sin menskunskap är ju faktiskt inget som endast berör tjejer och kvinnor, och Sukhibhava Foundation har sedan 2019 utökat sin utbildningsverksamhet till att inkludera pojkar och män. I ett såpass starkt patriarkalt samhälle som Indien är det kanske extra viktigt att utbilda män om mens för att försöka bryta traditionerna kring mens, vilka ofta drivs på av just män. Genom sitt program ”Period Fellowship”, som drivs sedan 2018, utbildar Sukhibhava Foundation unga kvinnor och män och ger dem ett finansierat heltidsuppdrag under 15 månader att sprida menskunskap. Det tycker jag är helt fantastiskt, att de gör det möjligt för unga människor att på heltid (med heltidslön(!)) arbeta med mens. Det har vi inte ens i Sverige.

Sanjana fick ett exemplar av Mensmegafonens Bok om mens, som tagits fram av organisationen MENSEN – forum för menstruation

Sukhibhava Foundation vill sprida sin verksamhet till hela Indien för att skapa en rörelse som tillsammans arbetar för att bryta stigman kring mens. Personligen hoppas jag att de kan inspirera engagemang över gränser för att stärka den globala mensrörelsen. Det var en fantastisk upplevelse för mig, som är styrelseledamot för den svenska organisationen MENSEN – forum för menstruation, och sedan länge engagerad i mensfrågor, att utbyta erfarenheter med Sukhibhava Foundation och lära mig om deras arbete för MENSkliga rättigheter.

/Emy

PS. Har ni några frågor om menshälsa, vill veta mer om hur det ser ut kring mensfrågor i Indien, har någon fråga om MENSEN, eller bara vill prata om något helt annat, kontakta gärna mig på lynch.emy@svalorna.org.

Indiens gator tillhör männen

Det är tidig kväll, solen har precis gått ner och mörkret börjar lägga sig över den sydindiska landsbygden. Jag och Linda sitter i en fullpackad auto på väg från jobbet. Vi rullar in i staden Mulbagal, vår närmaste större stad (om än en by i indiska mått) med en befolkning på ca. 60.000, och jag ser mig som vanligt omkring. Det är som alltid aktivitet på gatorna. En ko drar ett lass med timmer. Motorcyklar och bilar sicksackar om varandra och tutar frenetiskt. Butikernas ljus lyser fortfarande och en kan skönja många siluetter längs gatan. Jag fokuserar lite extra på siluetterna. Vilka står längs gatan? Vad kan de tänkas göra? Vad pratar de om? Det som slår mig är att den absoluta majoriteten av människorna jag ser är män. Om jag ser en kvinna är hon oftast i sällskap av en man och är på väg någonstans. Jag ser inga grupper av kvinnor stå längs gatan och prata. Jag ställer mig förvirrat frågan:

Var är kvinnorna?

Att männen äger rätten till Indiens offentliga platser blev nog som tydligast på nyårsafton, när vi var en grupp praktikanter som firade nyår i Varkala, Kerala. När tolvslaget passerat och vi började röra oss mot vårt hostel hamnade vi i en stor folkmassa, varav den absoluta majoriteten var unga män. Alldeles förundrade frågade vi oss än en gång:

Var är kvinnorna?

För att förstå varför jag ser så många män och så få kvinnor ute på gatorna började jag göra lite efterforskning. Indien har ett rätt välkänt befolkningsproblem när det gäller könsfördelning. Enligt UN Population Division finns det 108 män på 100 kvinnor i Indien. Det är en siffra som inte sjunker, och jag undrade varför. Det skrivs då och då om detta i svensk media, senast under 2019 då inga flickor fötts i 132 byar i det nordindiska distriktet Uttarkashi under en tremånadersperiod medan 216 pojkar fötts. Distriktet sattes då på den indiska regeringens radar då detta ansågs misstänkt. Ett problem jag lärt mig om under intervjuer med kvinnor i byar jag besökt är att flickfoster ofta är oönskade, bland annat då hemgift betalas av kvinnans familj vid giftermål, och land och fastigheter ärvs från man till man. Detta leder till att många flickfoster aborteras olagligt, vilket också förstås påverkar befolkningsstatistiken. År 1994 förbjöd den indiska regeringen att ta reda på ett fosters kön för att motverka selektiva aborter, och även dowry (hemgift) är olagligt sedan 1961. Trots detta sker dessa processer fortfarande och det är ett stort problem på nationell nivå. Även när en flicka fötts fortsätter hon i många fall att vara oönskad, och kan ofta nekas vaccinationer och vård av sin familj, och flickor är i större grad undernärda.

När jag går runt på gatorna här i Indien, särskilt på landsbygden, undrar jag ibland om befolkningsstatistiken stämmer. Det känns snarare som att det skulle vara tio gånger fler män än kvinnor i Indien. Så är det förstås inte, och det ligger mer bakom den otroligt asymmetriska könsfördelningen i offentliga rum än endast befolkningsstatistik. I arbetet träffar vi främst kvinnor i byar, och vi träffas oftast i deras hem. När vi kommer till hemmet, den privata sfären, är majoriteten alltså inte längre män. Det visar tydligt på skillnaden på vilken typ av socialt utrymme som finns för kvinnor och män. Det är inte självklart för kvinnan i familjen att komma ut ur hemmet, ofta då mannen inte anser att det är tillräckligt säkert för henne.

Genom ökad utbildning och att medvetandegöra kvinnor om sina rättigheter ska kvinnorna ut ur hemmet och ta plats i det offentliga rummet. Mycket görs på statlig nivå för att flickor ska få födas och åtnjuta sina rättigheter, bland annat genom lagstiftningar som förbudet mot selektiva aborter och genom bidrag till flickor, exempelvis Bhagya Lakshmi Fund som instiftats av staten Karnataka för att ge flickor som föds i fattiga familjer ekonomiskt stöd (implementeringen av denna har dock mottagit viss kritik).  Även på civilsamhällesnivå bedrivs viktigt arbete för jämställdhet, bland annat av Okkuta där jag är praktikant. Både unga män och kvinnor i skolor och andra åldersgrupper i byar lär sig om jämställdhet och allas lika rättigheter för att på så sätt förändra traditionella normer och värderingar.

Vem vet, i framtiden kanske en kommande Svalepraktikant sitter i en auto på väg från jobbet, ser siluetterna längs gatan och ser män och kvinnor i grupp med lika rätt till det offentliga sociala utrymmet. När Indiens gator inte längre tillhör männen.

/Emy