Bröllop, praktik och galen trafik!

Hej från Natalie i DDS gänget!

Efter drygt en månad i Indien har vi hunnit uppleva mycket. Resan började med att vi landade i Hyderabad på natten runt tvåtiden, flyget och hela resan i stort gick faktiskt bra, till och med förvånansvärt bra. Inget krångel på flygplatsen med visum, inga försenade flyg, vår taxi kom alldeles perfekt I tid. Det var nästan för bra för att vara sant tänkte vi. Men när bilen stannar utanför vårt hostel i Hyderabad ser vi att grinden är stängd, och ingen personal från hostelet finns tillgänglig. Chauffören går ut ur bilen utan att säga något och vi sitter där något förvirrade. Minuterna går, inget händer och mitt tålamod sätts på prov. Jag tittar på klockan några gånger, håller halvt på att somna i bilen och suckar. Så nära, men ändå så långt borta minns jag att jag tänkte när Matilda plötsligt bara brister ut i skratt. Vi kan bara skratta åt situationen och sitta kvar i bilen med en förhoppning att vi ska få ett rum att sova i inatt. Till slut kommer chauffören äntligen tillbaka och sätter sig i bilen, backar bara några meter till en annan byggnad och där släpps vi till slut in. Utmattade stapplar vi in i våra respektive rum och däckar i våra sängar.

Följande morgon (och även några morgnar efter det) vaknar jag förvirrad och undrar vart jag hamnat någonstans, innan jag kommer på att jag faktiskt befinner mig drygt 600 mil hemifrån. De första dagarna i Hyderabad innebar dels att få introduktion till vår praktik och att utforska staden, dels att ordna med praktiska saker såsom simkort osv. Sedan hade jag en enormt värkande visdomstand som dessutom var svart. Jag var med andra ord tvungen att få den undersökt men tur nog för mig befinner sig en tandläkare mitt emot DDS kontor. Så jag traskar dit en förmiddag, och 25 minuter senare var tanden dragen. Så redan första veckan fick jag besöka en tandläkare i Indien och lära mig att Indiens tandvård faktiskt är en av de bästa I världen!

Utforskar Hyderabad: Här är vi på en marknad i Chaminar i den muslimska delen av staden.

Ganska kort efter detta var det dags att bege oss till byn Pastapur och lämna storstaden Hyderabad för denna gång. De första intrycken jag fick av Pastapur var all grönska som finns här, vägarna är mindre och antalet kor är fler. Pastapur är en by som har runt 3000 invånare, det är gångavstånd till det mesta här och behöver man handla något ligger staden Zaheerbad 40 minuters promenadavstånd härifrån.

En ko utanför DDS kontor som nyligen fått en liten kalv 🙂

Vi har fått följa med på många fältbesök och lära oss mycket om hur kvinnorna i DDS arbetar och att det är så mycket mer än bara jordbruk; denna gräsrotsorganisation som förenar och stärker kvinnliga jordbrukares levnadsvillkor och rättigheter är levande exempel på vilka resultat som social mobilisering ger i praktiken!

En jordbrukare ger Cecilia millets (hirshgrödor) från fältet.

Vi blev även bjudna på bröllop av Jayasri (som är en av kvinnorna som arbetar för DDS) då hennes dotter skulle gifta sig! Och i torsdags var den stora dagen för bröllopet. Själva ceremonin skulle inledas 22:02 och vi förstod att detta exakta klockslag var bestämt utifrån astrologiska beräkningar. Jag var klar redan runt klockan 13, påklädd med sari och utsmyckad. Jag ville undvika stress I så stor utsträckning som möjligt och tänkte ju tidigare jag är klar desto bättre. Bilen skulle komma runt 13 men vi åkte inte förens närmare 15. Nåväl tänkte vi, även om vi åker 15 borde vi ha gott om tid för att hinna till bröllopet! Ack, så fel vi hade. Vi hamnar mitt i en rusningstrafik i Hyderabad som tycks se omöjlig ut att ta sig fram igenom och till råga på allt slutar bilen fungera mitt på vägen. Och återigen prövas tålamodet. Omgivna av massa mopeder, bilar och folk på vägen försöker vår tappra chaufför desperat att fixa bilen så att vi ska kunna fortsätta framåt och inte stoppa trafiken ytterligare. Några personer på gatan kommer fram och försöker hjälpa till att putta bilen så den ska kunna starta, men inget hjälper. Till slut inser vi att vi faktiskt måste ta en annan taxi om vi överhuvudtaget ska hinna fram.

Mitt i den värsta rusningstrafiken i Hyderabad!

En dryg timme senare anländer vi till slut svettiga och utmattade till bröllopet runt 21 tiden och vi ser faktiskt ut att ha kommit i mycket god tid! Långt ifrån alla gäster, som var drygt 1000 personer, har inte anlänt och vi pustar ut! Vi minglar runt, njuter av god mat (allt var vegetariskt dessutom!) och får ta del av bröllopsceremonin. Eller nej, det var förresten inte bara en ceremoni, det var flera. Mer än vad jag kunde räkna. Brudens familj var från södra Indien och brudgummens var från norra Indien. Så det vi fick beskåda var både sydindiska och nordindiska ceremonier som kan sammanfattas med att det var mycket högljudda och kraftfulla trummor, diverse mantran och mycket ris som kastades på brudparet. Alla fick även gå fram till brudparet och ge sin välsignelse till de genom att strö ris på deras huvuden.

Gruppbild på oss i våra saris 🙂

Jag kan inte påstå att jag kunde förstå allt som pågick under bröllopet och jag kände mig många gånger ganska malplacerad. Men jag är ändå så tacksam och glad över att vi fick möjligheten att få vara med och uppleva hur ett indiskt bröllop kan se ut!

Och nu pustar vi alla ut efter dessa intensiva dagar hemma i vår lilla stuga i Pastapur.

Tack för att ni läste detta inlägg! 😀

/Natalie Bodin

Vårt Indien

Från DDS i Pastapur, Telangana

Hej!

… och hejdå!

Så var det dags för oss här på DDS att skriva vårt sista och avslutande blogginlägg. Om drygt en vecka lämnar vi Indien och redan på tisdag lämnar vi Pastapur för att avsluta praktikperioden på huvudkontoret i Hyderabad där allt började för 4,5 månad sen. Då var allt med Indien främmande och helt ärligt upplevdes allt som kaotiskt. Men nu när det närmar sig hemresa så är Indien inte riktigt lika främmande längre, eller i alla fall inte det som har kommit att bli vårt Indien.

IMG_8111
I vårt lilla hus har vi kämpat i både med och motgång (läs strul med allt från vatten, till el, och insekter etc.)

Om det är något vi förstått under vår tid här så är det att det finns flera olika Indien. Med allt från kultur och språk, till mat och boende. När vi pratat med de andra praktikanterna har det blivit tydligt att vi upplevt olika varianter av Indien och att vårt Indien på många sätt skiljer sig åt från deras. Det kanske är just det som är det häftiga med det här landet. Att det finns så sjukt mycket av allt och inget är det andra likt.

IMG_6847
Ute på besök hos en bonde nära Pastapur och åkrar med bland annat linser

Vårt Indien har framförallt bestått av livet på landet, med en touch av storstad och resande. Livet på landet har varit påfrestande emellanåt men det har även gjort att vi sett andra delar av Indien med ett annat perspektiv. Turistlivet under julen och vår weekend i Mumbai var härlig för att den delen av Indien var så otroligt annorlunda från vårt lilla lantliv.

52948632_256865345214876_7577816576510918656_n
Under vår weekend i Mumbai tyckte vi att vi levde riktigt lyxig stadsliv med trottoarer och afternoon tea.

Men lantlivet har också varit ganska skönt. Som när vi efter en dag på kontoret och i värmen uppemot 34 grader, får sätta oss på verandan med en kopp kaffe och titta på de fortfarande lika fascinerande aporna. Eller de möten vi haft under träd i någon avlägsen by där vi inte fattat något på grund av språkbarriären men blir bjudna på oändliga mängder te och en otrolig generositet.

IMG_7624
En bild från vårt besök i Khirai (som ni kan läsa mer om i ett tidigare inlägg här på bloggen)

De små vardagsrutiner vi skapat här har gett en avkoppling i det annars väldigt intensiva Indien. Exempelvis som att alltid se ett avsnitt av Historieätarna på kvällen. Efter att nu ha sett oändliga repriser så har vi nu även expertkunskap om Sveriges mathistoria från 1500 talet till nutid. Det trodde vi minsann inte när vi kom hit i oktober!

IMG_8375
Kommer nästan sakna alla dessa apor som slänger runt i träden och på hustaken.

Trots att vi längtat och nu ser fram emot att åka hem så är det med visst vemod vi nu börjar packa. Det finns ju alltid en speciell känsla närvarande när något når sitt slut. Att vi kommer tillbaka i framtiden är vi båda säkra på men då kommer det vara till ett annat Indien. Minnet av vår tid här och av vårt egna Indien är något vi tar med oss för resten av livet.

IMG_8075.JPG

Tack å hej!

Ellen & Matilda

Alla dessa djur

Från DDS i Pastapur, Telangana

Under vår tid här är det en sak som konstant är närvarande, och det är alla djur. Allt från råttor, till kor, till exotiska fåglar. I vissa fall är deras närvaro mer påtagligt än i andra, både positivt och negativt.

IMG_7578

På vår veranda har vi sen inflytten, med spänning följt den lilla jordekorren som flyttat in i vårt tak. Den kryper in under dörren täkt av myggnät, hoppar upp på gardinstången över dörren, och med något slags parkour trick lyckas studsa på väggen och in i ett litet hål i taket. Nu, 14 veckor senare, tittar två små unga ut och håller på att skrämma livet ur oss när de rangligt klättrar omkring på insidan av taket två, tre meter över golvet.

IMG_8395

Otroligt fascinerande är också alla apor. När en av handledarna förvånat tittar på oss och frågar: ”Har ni inga apor i Sverige?”. Ofta sitter vi och tittar på aporna från vår veranda, och så kan man plötsligt få ögonkontakt, och för någon sekund ser de riktig mänskliga ut. Men så hukar de sig, visar tänderna och fräser, och man inser att, näe.

Och korna. Så omdiskuterade som de är här i Indien. De vandrar omkring lite överallt och ibland ser vissa lite mer välmående ut än andra. Oftast står de i en av sophögarna runt om Indien, vare sig det är på en gata i stan eller längs med vägen genom Pastapur här ute på landet. Just skräpet verkar vara en av de viktigaste födokällorna för många av djuren som rör sig runt oss. Hönor, hundar, grisar och kor, alla står de bland människornas plast, metall och annat skräp. I många fall får jag lust att ingripa. Att hjälpa en av de skadade hundarna som ligger i vägkanten. Och det är jobbigt att inse att hjälpen inte kommer göra så mycket, för alla andra miljontals gatuhundar i Indien

Här ute på landet delar vi verkligen plats med alla djuren. Det kan springa förbi en grisfamilj utanför grinden. Eller så tar en av gatuhundarna en lite kyckling. Aporna som stirrar på en från trädet i trädgården. Eller så är det ännu en exotisk fågel som vi måste googla. Vi har nog fått en släng av ornitologi under våra månader här i Indien för det är många fåglar och fågelkvitter att förundras över.

IMG_7443

Weekend i Bombay, eller Mumbai

Från DDS i Pastapur, Telangana

Under helgen passade jag och Matilda på att ta en weekend i mångmiljonstaden Bombay, eller Mumbai som den heter i folkmun och officiellt sedan 1996. Fördelaktigt för oss här på DDS är att i vår närliggande lilla stad Zaheerabad passerar nattbussarna mellan Hyderabad och Mumbai. En natts bussresa och vi är framme i den enorma staden Mumbai.

1
Elphinstone College i stadsdelen Fort, grundat 1856 och är idag en del av Mumbaiuniversitetet.

Redan när vi rullade inåt stan med bussen såg staden så otroligt annorlunda ut. Det märks att staden är stor och det tar långt tid för bussen att ta sig från ytterkanten av staden in mot centrum, förståeligt med de 20 miljoner invånare som ska samsas om platsen. Jag och Matilda har hunnit vara runt på många platser och städer i Indien men Mumbai sticker verkligen ut och är definitivt en av de häftigaste städerna jag sett.

2
Gateway of India en fredagkväll.

I Mumbai går kolonialismens spår inte att undvika. Även om många ikoniska byggnader har fått nya indiska namn är det tydligt hur otroligt europeiska och brittiska de är i arkitekturen. Gateway of India (på bilden ovan), är den inofficiella ikonen för staden Mumbai, ett monument skapat för att fira britternas kung George V och drottning Marys besök i Indien år 1911. Skapelsen är en 26 meter hög triumfbåge som tog fyra år att bygga, och ändå fler att planera. Ironiskt nog, kom denna ikoniska triumfbåge att den 28e februari 1948 vara porten ut från Indien för de sista brittiska trupperna som lämnade landet efter självständigheten 1947.

3
Gateway of India med alla färjor, lyxbåtar och små träbåtar, taget från andra våningen av det ikoniska hotellet Taj Mahal Palace Hotel.

Precis bredvid triumfbågen ligger den pir där de oändliga antalet färjor skeppar lika oändligt många turister till Elefantön strax utanför staden. Speciellt med denna ö är dess UNESCO världsarv med djupa grottor och hinduistiska gudar uthuggna ur berget daterat till någonstans mellan 400 och 600 e.v.t. Vi hoppade på en av de första färjorna som lämnade staden mot ön, och tur var det. För inte bara är detta ett av de populäraste turistmålen i Mumbai, men ju längre tiden gick och ju fler människor det kom, desto mer påträngande blev alla apor. Vi klarade oss bra tills vi var på väg ner från en utsiktspunkt när en apa hoppar ner framför Matilda och tar tag i kanten på hennes tröja. Matilda kastar vettskrämt iväg sin vattenflaska som den snabbt rycker till sig och hoppar iväg. Men utöver aporna var grottorna riktigt imponerande!

4
Matilda framför en av de sju grottorna på Elefantön.

Samtidigt som kolonialisternas spår fortfarande är tydliga, är Mumbai fortfarande en klassisk indisk stad. Lätt kaos i trafiken, företag och entreprenörer överallt, och dofterna från alla små gatukök. På en gata passar ett gäng killar på att spela lite cricket när det är tomt på bilar. Men när vi lämnade hotellet tidigt på lördagsmorgonen var det som att kliva ut i ett annat land. Innan butikerna öppnat och människorna vaknat hade vissa gator kunnat vara en bakgata någonstans i Berlin eller London. Med små caféer och street art, europeisk arkitektur och allmänt mindre brus runtomkring. Men så vaknar staden upp och förvandlas till den myllrande indiska stad Mumbai är.

5
Murzban road i södra Mumbai hade kunnat vara en gata någon helt annanstans.

6.jpg
En av indiens alla gatuhundar sover utanför Regal Cinema, en biosalong från 1933

Mumbai var en stad jag verkligen ville se innan jag lämnar Indien. Både för att få se mötet mellan det indiska och kolonialismen, men också för att det är en stad jag hört mycket om sedan tidigare. Med allt från trängseln på lokaltågen till Bollywood och bara det faktum att det är indiens största stad. Och jag blev minst sagt imponerad. Men utöver de tydliga egenskaperna av stan, fanns det en annan stämning. Att få gå in i en liten butik som dedikerat sig till att sprida indiekonstnärers bilder och illustrationer, och den mångkultur av restauranger inte bara från indiens alla regioner men också från Burma, Korea, Frankrike och så vidare. Det var skönt att komma iväg från det väldigt verkliga indiska bylivet, till att få vara en riktig turist och njuta av lata dagar och alldeles för mycket mat i Indiens största stad.

7
En gata i stadsdelen Fort med hela muren täckt av konst

// Ellen

 

 

Fältbesök och långa tågresor

Från DDS i Pastapur, Telangana 

Hej på er och gott nytt år!

Hoppas ni alla haft en härlig julledighet, det har vi! För oss har det inneburit en del resande med diverse bussar och tåg. Just resande var i början av vår tid här i Indien något jag var ganska nervös för, speciellt resande med lokaltrafiken. För mig och Ellen så innebär den här praktiken en del resande då vi hälsar på partnerorganisationer till DDS och MINI över hela landet och även besök till byar runtom Pastapur dit vi kan åka över dagen. Nu såhär några månader och många resor senare är all den oron jag kände från början borta! Det är inte alls otryggt utan är för den mesta tiden ganska mysigt att somna på tåg.

img20181213155708
På besök i byn Khariri i delstaten Gujarat för några veckor sedan. 

(TIPS till er som ska resa med nattåg i Indien i framtiden: försök att få överslafen om ni inte har mycket packning. I mittenslafen kan det lätt bli lite klaustrofobiskt och underslafen kommer folk vilja sitta på innan det är dags att sova. Praktiskt med överslafen är att man också kan sträcka ut benen utan att de är i vägen alltför mycket när folk går förbi.)

Att åka på fältbesök är vi båda överens om är bland det bästa med vår praktik hos DDS. Själva arbetet när vi är i fält innebär att göra intervjuer för artiklar, fotografera och hjälpa vår handledare med anteckningar, men framförallt är vi ju ute i fält för att ta del av organisationens arbete och då blir vi ofta runtvisade bland olika odlingar och får se olika odlingsmetoder. Ibland hinns det inte med att översättas åt oss så då passar vi på att fotografera. Vårt senaste fältbesök var precis innan jul då fick vi ta en 29 timmars tågtur upp till delstaten Gujarat för att besöka MINI nätverkets partnerorganisation Paryavaraniya Vikas Kendra (PVK). Vi tillbringade en hel dag i byn Khirai utanför staden Rajkot där vi fick spendera tid med byborna, blev bjudna på lunch och mängder av té göra intervjuer, fick se hur de gör ekologiska bekämpningsmedel och höra kvinnorna berätta om deras arbete i jordbruket och för jämställdhet. Arbetet är komplext och genomsyrar alla delar i byn. Hur allting hinns med är vi fortfarande förundrade över.

img20181213145342
Såhär kan det se ut under ett besök! Lite fotografering, intervjuer och en get. 

Att vara iväg på fältbesök är dock så mycket mer än själva besöket ute i fält. Allt annat vi får göra runtomkring är minst lika kul! Något som verkligen slagit oss är hur otroligt gästvänliga alla vi möter är både ute i byar och i städer. Vi har ju också då lyxen att få se ställen som vi själva aldrig kommit till annars. Jag är så glad att vi har möjlighet att få åka med på fältbesök, se dessa platser och träffa alla dessa fantastiska människor. Jag hoppas verkligen vi hinner med något mer fältbesök under tiden vi har kvar här i Indien mellan olika festivaler och möten som väntar oss härnäst!

img_7821
Avslutar med en gruppbild från vår dag i Khariri! 

Tankeställare och perspektiv på klimatet

DDS, Pastapur

Hej!

Sedan vi kom tillbaka hem efter partnermötet i Chennai har dagarna varit fyllda av möten, vattenbrist, strömavbrott och luncher på Café Ethnic. Café Ethnic är DDS egna café i Zaheerabad vilket är den närliggande staden till byn vi bor i.

Det här inlägget tänkte vi passa på att dela med oss av lite funderingar vi slagits av senaste tiden. Under tre dagar deltog vi i ett möte med det nationella nätverket Vikalp Sangham. Ett nätverk med deltagare från många olika grupper och bakgrund, men som alla arbetar med liknande frågor inom stärkandet av befolkningen på landsbygden. Det var deltagare från bland annat Greenpeace, universitetslärare, journalister och NGO:s.
Vi försökte hänga med i alla diskussioner och olika sessioner där vi skulle dela våra tankar och känslor om ämnen som diskuterades. Eftersom mötet till viss del hölls på hindi så försökte vi snirkla oss ur de delar när alla skulle dela tankar och känslor om något som precis diskuteras, men de insisterade på att vi alla skulle delta. Det kändes ändå fint på nått sätt och visade på att det var viktigt att alla inkluderades och fick komma till tals vare sig det var vi eller de i filmteamet (även fast dessa sessioner kunde dra ut på tiden nån timme eller två). Under lunchen eller i någon av pauserna passade vi på att prata med olika personer som var där, och frågade om allt från jordbruk till det kommande valet.

IMG_7403.jpg

En speciell tankeställare fick vi när vi pratade med en universitetslärare från Bangalore om klimatfrågan i det stundande valet. Eventuellt kan effekterna av klimatförändringarna diskuteras, men ingenting om utsläppen. Universitetsläraren menade att en stor del av de indiska valdeltagarna finns på landsbygden, till skillnad från Sverige där en större andel av befolkningen finns i storstäderna. Och befolkningen på den indiska landsbygden släpper i princip inte ut någonting. Varför skulle klimatet diskuteras när befolkningen släpper ut så lite som en eller två ton koldioxid per person. Ska politikerna säga till dem att minska sina utsläpp för att dämpa klimatförändringarna? När vi Sverige släpper ut 11 ton per person och år.

IMG_7469.jpg

Samtidigt följer vi den aktuella diskussionen om klimatet hemma i Sverige, och det aktuella COP24 i Polen. Att ledarskribenter i SvD får uttala sig om att Parisavtalet är för dyrt och att det bästa är att fortsätta business as usual. För bara några dagar sedan släppte FN:s klimatpanel en ny rapport om klimatpåverkan och dess stora påverkan redan nu. Den nya rapporten visar att det är fullt möjligt att hålla den globala uppvärmningen under två grader, men att hålla 1,5 försvåras i takt med avsaknaden av världens regeringars brist på betydande insatser.

Vi lyssnar på Svalornas partnerorganisationer från Bangladesh som berättar om deras insatser för familjer som förlorat sina hem till erroderande flodar. Att den ökade regnmängden på grund av klimatförändringar drar med sig strandkanterna och hem ner i floden.

Hemma påstår nobelpristagaren i ekonomi, William Nordhaus: ”Att hålla uppvärmningen nere på 1,5 grader skulle innebära en mycket allvarlig nedgång i världsekonomin”. Ett uttalande baserat på sin egna ekonomiska modell, och som fått mycket kritik. Bland annat av Jonathan Metzger, ekonomihistoriker vid KTH som menar att vad som händer efter 1,5 graders uppvärmning fortfarande är svårt att bedöma och mäta. Han menar att ett uttalande som Nordhaus ”ger en precision som enligt kritikerna är farligt”. (Läs mer här)

IMG_7449.jpg

När vi sitter här ute på den indiska landsbygdens torrare inland, där den totala avsaknaden av regn första delen av sommaren skrämde livet ur bönderna. Innan den andra monsunen kom var det oklart om det skulle bli någon skörd över huvud taget. Att en högt uppsatt, och nu relativt rik man, i den trygga delen av världen där de stora effekterna av klimatförändringar ännu inte setts till, utan självkritik kan uttala sig om att det inte är värt att förebygga klimatförändringarna.

Juli i november

DDS-gänget Ellen och Matilda

Hej!

Vi har nu bott två veckor i vårt lilla hus i Pastapur och börjar så smått vänja oss vid livet på Indiens landsbygd. Folk i byn börjar vänja sig vid oss och hälsar vänligt när vi möts, istället för det tidigare stadiet av konstant stirrande. Och mötts ute har vi gjort en hel del, speciellt vid de platser där rinnande vatten varit tillgängligt.

IMG_6928

Vattnet har nämligen varit avstängt i området och vi kan nu lugnt säga att vi uppskattar rinnande vatten ur kran på en helt ny nivå än tidigare! Helt oförväntat, för oss i alla fall, stängdes vattnet av en dag och kom inte tillbaka förens fem dagar senare. Under de följande dagarna gick vi fram och tillbaka till en granne 200 meter bort, släpandes på hinkar med så mycket vatten vi kunde bära. Det blev en konstant fråga om prioritering. Ska vi diska upp grytorna, eller ska man kosta på sig en (välbehövlig) dusch. Snacka om snålspolande toalett under dessa dagar. Dag 4 utan vatten så blev de dagliga strömavbrotten fler, och längre. Lagom tills det blev mörkt hade vi ingen el alls. Strax efter kl 19 och i ljusskenet från en ficklampa gav vi upp på att strömmen skulle komma tillbaka och kröp ner i sängarna under myggnäten. Vi skrattade åt vilka kontraster livet här ger mot det där hemma. Tack och lov kom både vatten och el tillbaka dagen efter och som sagt, rinnande vatten ur kran har aldrig känts så lyxigt som då!

IMG_6994.JPG

Precis som under vilken utlandsresa som helst påverkas man av det nya landets utbud av levnadsstandard och förnödenheter. Men att bo på Indiens landsbygd har i många fall toppat allt vi båda har varit med om. I alla aspekter är det något nytt att förstå och vänja sig vid om det så har att göra med att duscha och laga mat, till arbetet på kontoret och den absurda frånvaron av att passa tider. Men vi tar in lite i taget och sätter oss ofta med kaffe och kakor ute på vår veranda för att skratta åt allt nytt som omger oss. Innan vi åkte hade vi hört om verandan från tidigare praktikanter, och drömde nog lite om att äntligen få se den. Den har verkligen minst sagt blivit vår lilla tillflyktsplats i vårt nya Indien-liv. Man får verkligen perspektiv på indien-livet härifrån. Delvis är det lite insynsskyddat, så det är inte alltid människorna utanför lägger märke till oss när vi sitter här, och då känns det verkligen som om vi sitter och kollar på en film inspelad på Indiens vardagliga landsbygd. Härifrån följer vi grannfruns handtvättande av hela hushållets kläder, rivandet av en annan grannes badrum och aporna som hoppar mellan träden, hustaken och murarna som skiljer tomterna åt.

IMG_6939.JPG

När vi satt här en ledig söndag, utan den vanliga tryckande hettan som för en gångs skull dämpades lite av en lätt bris, kändes det nästan som om vi var hemma i Sverige. Som om vi satt på en veranda i ett helt vanligt bostadsområde. Trädet utanför huset vajade och löven prasslade i vinden. Längre bort kunde vi höra något som lät som en trimmer, som om det var en husägare som stod och trimrade i trädgården. Vi satt och läste böcker och löste sudokus om vartannat, med varsin kopp kaffe i händerna. En helt vanlig sommareftermiddag i Juli. Fast i Indien. Och i november.

IMG_6964