Daliter – indienbloggen.org

On the road i Tamil Nadu

21 januari, 2020av johannakmhedmanLämna en kommentar

Hej från ett svalt kontor i Madurai!

Jag (Johanna) och Ida som är på Evidence tillbringar mycket av vår arbetstid på kontoret men den senaste tiden har vi farit omkring en hel del och alla (!) kommande helger i februari är inplanerade med resor och utbildningar för människorättsaktivister i Evidence nätverk. Förra helgen gjorde vi och ett gäng från kontoret en roadtrip till Pondicherry där vi hann klämma in några timmars turistande mellan prisceremonier för Kathir (grundaren av Evidence), tal, möten, hembesök och intervjuer. En klar fördel med att resa runt med Kathir är att människor är mer intresserade av att fota honom än att fota oss. I Tamil Nadu är Kathir välkänd, särskilt bland aktivister och daliter, och när vi promenerade runt i Pondicherry satt affischer av honom uppe på husväggar lite överallt i stan (något vår chaufför tyckte var väldigt roligt; Kathir tyckte allt fokus på honom var mer generande).

Vi tillbringade några dagar av julledigheten i Kochi i Kerala och nu när vi var i Pondicherry drog vi en del jämförelser mellan Fort Kochi och Pondicherry som båda är gamla europeiska kolonier med arkitektur som åtminstone ger mig lite Europalängtan. Men till skillnad från Fort Kochi – som jag tyckte kändes ungefär som ett indiskt Gamla stan – flöt den indiska och europeiska arkitekturen i Pondicherry mer in i varandra och kändes mindre turistigt.

Innan vi åkte tillbaka till Madurai hann vi med ett besök till Auroville som ligger strax utanför Pondicherry och är ett turistmål både för indier och västerlänningar. Det är svårt att beskriva exakt vad Auroville är men Auroville beskriver sig själv på sin hemsida som ”an ideal township devoted to an experiment in human unity.” Jag har aldrig varit på något liknande ställe förut och det är värt ett besök om man har vägarna förbi även om det för mig var svårt att komma undan känslan av att gå runt i en märklig korsbefruktning av kommersiellt turistmål, flummig nyandlighet och sektstad.

Den här veckan har vi varit på fältbesök runt Madurai och gjort intervjuer. Igår var vi ute hela dagen och började med att besöka byn Thenur som ligger knappt en halvtimme med bil utanför Madurai. I Thenur bor ungefär 7000 människor, varav 650 av dem är daliter. I Thenur, som i så många andra indiska byar, bor man uppdelad efter kasttilhörighet och vi besökte området där daliter bor. Vi blev välkomnade av en stor grupp människor som ställde fram stolar i skuggan av ett litet tempel och när vi hade satt oss ner började flera av dem att berätta om hur kastdiskrimineringen påverkar deras liv i byn.

Bostadsområdena för de olika kasten skiljs åt av vägar (i vissa byar byggs murar för att hålla människor från olika kast åtskilda) och daliter tillåts inte ha på sig smycken, fina kläder i silke eller skor i områden där kasthinduer bor. Kvinnliga daliter kan inte använda de gemensamma tvättutrymmena eftersom de riskerar att utsättas för övergrepp av kasthinduerna och de tvingas därför tvätta sig i floden där vattnet är smutsigt och förorenat. Det finns separata restauranger, separata begravningsplatser och separata ”tumbler systems”, och tills för två år sedan nekades daliter tillträde till templen i Thenur. Trots det här sa människorna som vi pratade med att situationen ändå långsamt blir bättre – diskrimineringen är fortfarande utbredd och synen på daliter som mindre värda är fortsatt djupt rotad hos många kasthinduer men de sa att det var värre för tjugo år sedan. Daliterna i Thenur är inte längre ekonomiskt beroende av kasthinduerna och unga daliter har bättre tillgång till utbildning och protesterar mer öppet mot förtrycket. Det är stora skillnader mellan generationerna: unga människor har vänner från olika kast men bland äldre människor är vänskap över kastgränserna betydligt ovanligare och det finns gamla kasthinduer som aldrig skulle släppa in daliter i sina hem.

Flera av människorna som vi talade med var engagerade politiskt och det märks att aktivister gör stor skillnad för människors liv. Att daliterna i Thenur numera har tillgång till templen beror på att ett politiskt parti och civilsamhällesorganisationer – bland annat Evidence – uppmärksammade diskrimineringen och drev fram att samtliga människor i byn, oavsett kasttilhörighet, ska ha tillgång till templen.

Vid en av ingångarna till Thenur finns en stor väggmålning av framstående daliter, däribland Ambedkar, och vi fick berättat för oss att väggmålningen har orsakat konflikt med kasthinduerna och polisen i byn. De tycker inte om att dalitiska aktivister avbildas vid en stor väg i anslutning till byn och ifrågasätter varför Ambedkar porträtterats sittande med benen i kors. Varför är det konstigt att Ambedkar sitter med benen i kors? frågade jag och de förklarade att det är en ställning som signalerar makt – och det är provocerande när en dalit utstrålar makt.

*Väggmålningen vid ingången till Thenur*

Efter besöket i Thenur åkte vi vidare till en annan by och när vi körde över ett torg sa Meenakshi, en av våra kollegor, med låg röst att på det här torget är det förbjudet för daliter att vistas. Det var ett litet torg med träd och bänkar, några barn lekte vid en fontän, flera äldre män satt i skuggan av ett tak och vilade och drack te med varandra. Det såg fridfullt och lugnt och normalt ut. Vad händer om daliter går hit? frågade jag. Meenakshi skakade på huvudet. Bad things happen.

Jag och Ida hör, läser och pratar dagligen om kastsystemet i Indien med varandra och med våra kollegor men det är fortfarande svårt att ta in hur mycket det präglar det indiska samhället. Våra kollegor talar ofta om att det finns två Indien: ett för kasthinduer, ett för daliter. Under ett möte i Pondicherry sa vår tolk till mig och Ida att vi får se det riktiga Indien eftersom vi reser med Kathir och jobbar på Evidence. För utlänningar är den här uppdelningen mellan två olika Indien svår att få syn på, och jag har ofta tänkt att om jag hade rest till Indien som turist så hade jag förmodligen lagt märke till de ekonomiska klyftorna mellan människor och att män äger alla offentliga utrymmen men jag är inte så säker på att jag hade kunnat se att kastsystemet är närvarande hela tiden, överallt.

Det här är ett litet nedslag i min och Idas vardag i Indien där det händer så mycket hela tiden att det är svårt att summera allt till ett blogginlägg och hinna bearbeta och reflektera innan en ny våg av intryck kommer över en. Det är nästan exakt en månad kvar av vår tid här och jag försöker att inte tänka så mycket på det – det finns många personer och saker som jag saknar och längtar efter hemma (trottoarer! kaféer! pasta!) men det kommer bli väldigt tungt att behöva säga hej då till Madurai och till människorna som jag lärt känna och kommit nära här. Istället fokuserar jag och Ida just nu på hur vi ska packa inför helgens utbildning på en ”hill station” (uppe i bergen alltså) för att klara av kylan – vi tycker numera att allt under 27 grader är mycket kallt.

// Johanna

Daliter, Evidence, Lovisa Arnmarker, Miriam Siemsen Rundberg

Tre dagar i Puducherry

21 januari, 20195 februari, 2019av miriamsiemsen1 kommentar

Från Evidence i Madurai, Tamil Nadu

Hej!

När vi skriver det här har vi precis kommit hem till Madurai efter att ha spenderat tre dagar i och omkring Puducherry, ett unionsterritorium i norra Tamil Nadu. Evidences kontor ligger i Madurai men de är egentligen verksamma över hela delstaten, inklusive Puducherry, så en hel del resor ingår i arbetet.

Vi lämnade Madurai på torsdagsförmiddagen i en hyrbil tillsammans med Evidences grundare Kathir och ytterligare tre kollegor.

79de7f1a-5a05-4787-bea1-507c566f5a16 Lunch under ett träd vid vägkanten (ursäkta bildkvalitén…)

Vårt första stopp var en prisceremoni i en by utanför Puducherry. Kathir skulle tala och ta emot pris för sitt arbete för daliters rättigheter. Kvällen inleddes med en hyllning till Dr B.R Ambedkar. Ambedkar var en av medförfattarna till Indiens konstitution som skrevs efter självständigheten och var den som låg bakom att kvoteringssystemen för marginaliserade grupper skrevs in i lagen. Han stod upp för daliters rättigheter och var själv dalit, vilket har gjort honom till en förebild för många. I flera områden där daliter bor har man rest en staty till hans ära, och så även här. Många ser Ambedkar som sin landsfader i stället för Gandhi, som man anser svek daliterna och inte kämpade tillräckligt mycket för dem. I stället var det Ambedkar som förespråkade en politik som kunde lyfta daliternas samhällsstatus och levnadsstandard på riktigt.

På fredagen hade vi inga jobbplaner så vi passade på att besöka Auroville. En stad som byggdes på 60-talet i syfte att ”förena människor från hela världen i fred och harmoni”. Där bor ungefär 2 000 människor från 49 länder, i huvudsak Indien och Europa. De följer grundaren Mirra Alfassas (aka ”the Mother”) och den ”spirituella visionären” Sri Aurobindos livsfilosofi. Huvudattraktionen för turister som besöker Auroville är Matramandin, en solrund byggnad dit invånarna går för att ”söka koncentration”. Som utomstående får man inte gå in i Matramandin eller parken som omgärdar den men man får titta på den från avstånd, så det gjorde även vi.

jstqsbhws8ezfijzppfbdq_thumb_3035

Efter besöket till Auroville tog vi en tur till stranden, som tyvärr var lika nedskräpad som många andra stränder i Indien men rätt så trevlig ändå. Vi passade på att andas in den friska havsluften och doppa tårna i det varma vattnet innan vi åkte vidare till Puducherry stad som är en populär destination bland såväl indiska som utländska turister. Puducherry brukade vara en fransk besittning och arkitekturen går i typisk fransk kolonialstil. Flera gator har därför franska namn och staden är fortfarande uppdelad i ”White Town” (som var den franska delen) och ”Black Town” (som var den indiska delen).

Vi spenderade natten hemma hos Kathirs föräldrar och på lördagen var det dags för en utbildning som Evidence skulle hålla i. Utbildningen handlade om SC/ST Prevention of Atrocities Act, lagen som ska skydda daliter och urfolk i Indien från diskriminering och våldsbrott. Lagen innebär bland annat att kastrelaterade brott mot daliter ska straffas hårdare. Den tar upp brott som att neka daliter inträde till tempel, att tvinga daliter äta avföring som straff och att ta ifrån dem deras land. Dagen inleddes med en tyst minut för två dalitmän som mördats på just den här dagen några år tidigare, och lokalen pryddes av bilder på Dr Ambedkar.

Kathir

Efter eventet stannade till hemma hos Kathirs föräldrar och fick i oss varsin portion Pongal (söt risggrynsröt med kardemumma, russin och nötter) innan vi begav oss iväg hemåt igen.

/Lovisa & Miriam

Daliter, Evidence, Lovisa Arnmarker

Jul och religionsreflektioner i 30 grader

26 december, 201821 december, 2018av lovisaarnmarkerLämna en kommentar

Från Evidence i Madurai, Tamil Nadu

När jag pratar med familj och vänner hemma i kalla Sverige märks det att julkänslan har infunnit sig. Pepparkakor har bakats, snön fallit, julmusik spelats och julklappar getts bort. Julkänslan här i Indien är inte riktigt lika stark. Jag och Miriam har försökt följa julkalendern och druckit det mest juliga te vi har kunnat hitta (det blev masala chai) men i 30 graders värme är det svårt att finna den där riktigt juliga sinnesstämningen. Vi praktikanter har fått julledigt i två veckor och just nu befinner sig jag och några av de andra praktikanterna i Kerala på semester. Det känns härligt att kunna slappna av, läsa en bok i solen, lämna praktiken en stund och få träffa några av de andra praktikanterna igen.

Vi fick till och med tag på några pepparkakor som vi har mumsat på till julkalendern

Det är lite skönt att det inte riktigt känns som jul för oss här. Det är första gången jag firar jul någon annanstans än hemma, och det är just vid sådana här högtider som hemlängtan riskerar att bli som störst. Det är lätt att sakna familj och vänner när man vet att man går miste om traditioner som man har varit med om i hela sitt liv. Att få distans till julen är nog bra för att inte längta hem alltför mycket. I stället försöker vi fokusera på att njuta av situationen som den är, det fina vädret och det vackra Kerala. Det är första gången under de två månader som vi har varit i Indien som vi faktiskt kan ha på oss shorts och badkläder, och slipper tänka på att dölja axlar, höfter och vader. Även om vi går miste om den svenska julen med allt vad det innebär så slipper vi ju också slask, mörker och kyla. Det kanske är lika bra!

Helt okej decemberväder

Det är väl egentligen bara den typiskt svenska julen som är frånvarande här, för julen firas ändå. Julhandeln är igång, affärerna är pyntade med klara färger och lyktor och vart och vartannat hus pryds av mångfärgade julstjärnor i plast. Som alltid när det kommer till högtider och festivaler i Indien firas det. Högtiderna är många eftersom både hinduism, islam och kristendom är stora religioner här. Även om endast 2,3 % av befolkning är kristna innebär detta totalt 28 miljoner av Indiens 1,3 miljarder invånare. Många av dessa är daliter, tidigare kallade kastlösa. I Tamil Nadu och Kerala är andelen kristna större än i resten av landet, och därför firas julen kanske lite mer just här.

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_2f10 På caféer, hotell och i affärer finns julgranar och andra dekorationer

I samband med julen har jag börjat reflektera över rollen religion har i det indiska samhället. Indien har förknippats med sin multikulturalism och inkluderande kultur där många religioner kan samsas och ta plats. På senare år har dock den toleranta stämningen förändrats. Som på så många andra platser i världen tar nationalistiska ideologier en stor plats i politiken. Det hindunationalistiska partiet BJP, som kom till makten 2014, har med partiledaren och premiärministern Narendra Modi försökt göra hinduismen mer dominerande (läs mer om BJP och hindunationalismen här). Även om Indiens konstitution fastställer att landet är sekulärt, alla religioner ska behandlas likvärdigt och religionsfrihet råder, har partiet implementerat policies som är baserade på en hinduisk världsbild. Detta diskriminerar icke-hinduer samt skapar polarisering och konflikter. BJP har bland annat försökt införa ett nationellt förbud mot ko-slakt eftersom kon är helig enligt hinduismen. Detta påverkar de minoriteter som muslimer, kristna och hinduer av lågt kast som äter nötkött. Det har hänt att människor som konsumerar nötkött har attackerats och mördats (läs mer om förbudet här). Det är skrämmande att se hur religionen används för att vända människor emot varandra, när tron egentligen borde vara en positiv kraft som för människor samman och skapar förstående och gemenskap.

Diskrimineringen går ännu mer ut över de många daliter som är kristna eller muslimer. Till exempel är det endast hinduiska daliter som får tillgång till de statliga subventioner som daliter har rätt till, och därför går många miste om denna rättighet. Daliter som inte bekänner sig till hinduismen blir dubbelt diskriminerade eftersom de behandlas annorlunda på grund av sin religiösa tillhörighet, men samtidigt inte undkommer kastsystemets förtryck oavsett vilken religion de tillhör.

Som tur är har Indien ännu inte helt övergått till en politik baserad på hindunationalism, och det finns många motståndare till BJPs ideologi. Trots den hinduinriktade politiken och det varma vädret firas julen här, om än på ett annat sätt än hemma i Sverige. Vi njuter av att få lite semester, och hoppas att julledigheten för alla hemma i Sverige är härlig.

God Jul!

Lovisa

Daliter, Evidence, Miriam Siemsen Rundberg

Det dagliga arbetet för minskad ojämlikhet

9 december, 201810 december, 2018av miriamsiemsenLämna en kommentar

Från Evidence i Madurai, Tamil Nadu

Nu har vi bott här i södra Indien i snart två månader och det finns så mycket att berätta att jag inte riktigt vet var jag ska börja och samtidigt kan jag inte komma på en enda sak att skriva om. Veckorna flyger förbi och liksom flyter ihop. Precis som det ju brukar vara när man kommer in i rutiner. Jag tänkte i alla fall försöka ge er en inblick i det dagliga arbete som Evidence gör och som vi är här för att lära oss mer av.

Evidence är en människorättsorganisation med fokus på marginaliserade gruppers rättigheter. De arbetar främst för daliter (den självvalda benämningen på de grupper som tidigare kallats oberörbara eller kastlösa). Daliter står på botten av det hinduiska kastsystemet och den hierarkiska samhällsordning som systemet skapat. Extremt förenklat kan man beskriva det som att du föds in i ditt kast och därmed ”ärver” dina föräldrars och förfäders samhällsstatus. Möjligheterna att ta en annan väg i livet är kraftigt begränsade – särskilt om du är dalit.

Idag finns det lagstadgade rättigheter och kvoteringssystem för de mest marginaliserade, men samhället genomsyras fortfarande av en strukturell diskriminering och exkludering av daliter, som yttrar sig i olika former av förtryck och i att lagarna inte följs. Det är det här organisationer som Evidence försöker bekämpa.

En bråkdel av alla ”case files” som ligger i högar på kontoret. Mapparna innehåller fall som Evidence har ingripit i – det rör sig om alltifrån sexuellt våld och mord, till barnarbete.

Evidences kontor ligger i norra Madurai, ungefär en halvtimmes promenad från vårt hus. Det är här vi spenderar varje vardag mellan tio och halv sex. Även om arbetet för mig och Lovisa är ganska koncentrerat till kontoret där vi sitter vid våra skrivbord och arbetar med kommunikationsuppgifter och annat så är det sällan en lugn stund här. Ständigt planeras och hålls olika aktiviter – alltifrån kampanjer för att lyfta olika frågor till utbildningar med de kvinnliga aktivister som Evidence mobiliserar över hela delstaten (läs Lovisas inlägg om ledarskapsutbildningen som vi var med på!). Till kontoret kommer det även dagligen besökare som söker rådgivning och stöd.

Bilden är från ett möte i oktober med medlemmar ur ”Women Justice Forum”. Deltagarna kommer från olika byar i Madurai-distriktet och för på olika sätt kampen för dalitkvinnors rättigheter framåt. Den här dagen diskuterades det hur man kan mobilisera fler dalitkvinnor för att bilda en rörelse.

Ungefär en timme varje morgon ägnar teamet åt nyhetsbevakning. Många av de fall som organisationen tagit sig an har de först fått reda på genom sin dagliga granskning av tidningarna. Det har visat sig vara en effektiv metod trots att rapporteringen av brott mot marginaliserade är dålig och ibland vinklad. Även när en händelse inte nämns mer än genom en kortare notis kan teamet ganska snabbt urskilja om det finns mer till händelsen än vad som framgår. Då åker de till platsen för att ta reda på vad som hänt och för att erbjuda sina tjänster. Informationen som samlas in från deras ”fact-finding missions” används sedan i arbetet för att säkerställa att rättvisa skipas.

Ibland kräver en händelse att journalister sammankallas och då förvandlas plötsligt kontoret till en presskonferens. Det var fallet för lite mer än en månad sedan när en trettonårig flicka blev brutalt mördad av en man från ett ”övre” kast och såväl mediabevakningen som civilsamhällets protester lyste med sin frånvaro. Evidence kallade då till pressmöte för att sprida information om fallet och ett tjugotal journalister dök upp.

Det är ett väldigt imponerande arbete som Evidence gör. Jag slås av det hela tiden. Det är inte bara deras handlingskraftiga sätt att motarbeta orättvisor genom att direkt ta sig an de grymmaste fall av våld och förtryck som inspirerar, utan även hur de öppet fördömer handlingar av inflytelserika samhällsmedlemmar och sätter press på och kritiskt ifrågasätter myndigheternas agerande. Allt detta samtidigt som de har siktet inställt på en långsiktig förändring. Även om visionen om ett jämlikt samhälle utan kastdiskriminering fortfarande är långt borta känns det som om arbetet som görs här tar oss lite, lite närmre. Om inte annat så är det tydligt att Evidence med sin blotta närvaro ger stöd och hopp till många.

Miriam

Daliter, Evidence, Lovisa Arnmarker

Vardagsliv och social rättvisa för kvinnliga daliter

27 november, 2018av lovisaarnmarker2 kommentarer

Från Evidence i Madurai, Tamil Nadu

Nu har det gått sex veckor sedan vi anlände till Evidence i Madurai, och det känns som att vi har kommit in i vardagen och rutinerna på kontoret! Vi åker auto med grannskapets chaufför till jobbet varje morgon, ser fram emot förmiddagsteet vid 11 och promenerar till lunchrestaurangen Temple City vid 13.30 varje dag. Ändå är ingen dag på kontoret den andra lik!

En kvällspromenad hem från kontoret

Förra helgen fick vi till exempel vara med på en ledarskapsträning som Evidence höll i för en kvinnorättsgrupp. Evidence arbetar ju främst med daliter och deras rättigheter, och ett sätt som de gör detta på är genom att erbjuda en samlingsplats för människor med erfarenhet av att på olika sätt leva under kastförtryck. Där kan de lära sig mer och tackla problem som de upplever tillsammans. I hela Tamil Nadu har Evidence därför etablerat kvinnogrupper som möts, lär, inspireras och tar stöd av varandra och Evidence. Sakerna de lär sig tar de sedan med sig hem till sina respektive byar och samhällen, så att kunskapen sprids. Målet är att göra kvinnorna till aktörer i sina egna liv, så att de känner till och kan kräva sina rättigheter och därmed skapa förändring.

Screenshot 2018-11-27 at 12.44.53

Några av deltagarna i en av Evidence kvinnorättsgrupper

På just den här utbildningen låg fokus på social rättvisa och ledarskap. En av kollegorna på kontoret höll en session om SC/ST Act, den speciella lag som är utformad för marginaliserade grupper som daliter och ursprungsbefolkningen. En annan man höll ett inspirerande tal om varför det är viktigt att själv ta initiativ och drömma stort, att till exempel söka de statliga subventioner som finns tillgängliga för kvinnliga daliter. Kvinnorna fick dela med sig av sina egna erfarenheter och upplevelser. Föreläsningar varvades med diskussioner och grupparbeten, och även om vi egentligen bara hängde med när våra kollegor tog sig tid från programmet för att sitta och översätta för oss, så lyste kvinnornas engagemang igenom.

En av uppgifterna var att skriva ner olika sätt som kvinnliga daliter upplever diskriminering på

Något som jag verkligen har märkt här på Evidence är hur engagerade alla är – både medarbetare och deltagare i olika projekt, såsom kvinnorättsgrupperna. De brinner verkligen för det de gör, och även om situationen för kvinnliga daliter ofta kan vara svår och frustrerande så ger de inte upp. Att vår vardag består av att få träffa dessa människor känns helt otroligt. Det är så inspirerande att se hur de trotsar samhällets normer och hur de kämpar för sina rättigheter tillsammans. Kastsystemet liksom det patriarkala systemet har existerat i Indien i flera tusen år och det är verkligen inte lätt att bryta ner de strukturer som finns – men skam den som ger sig!

Daliter, Evidence, Lovisa Arnmarker, Miriam Siemsen Rundberg

Festivalyra i byn med en miljon invånare

24 oktober, 201825 november, 2018av miriamsiemsenLämna en kommentar

Vanakkam!

Nu har det gått över en vecka sedan vi, Lovisa och Miriam, kom med nattåget från Bangalore till delstaten Tamil Nadu och staden Madurai. Här ska vi praktisera på Svalornas partnerorganisation Evidence i 4 1/2 månad.

Den här första tiden har mest gått ut på att lära känna vår nya värdfamilj och stad. Här bor vi på ovanvåningen hemma hos vår handledare Andal och hennes man i norra Madurai, en kortare färd med autorickshaw (eller ”auto” som alla säger) från kontoret.

Här är vi!

Redan de första dagarna drog de med oss på flera olika aktiviter eftersom det just då pågick en hinduisk högtid som skulle firas med en festival. Det blev med andra ord några väldigt intensiva men roliga första dagar för oss!

Vi blev till exempel medbjudna hem till våra grannar som för högtiden hade ställt upp formationer med figurer av hinduismens gudar och helgon. Där fick vi blommor i håret och varsin tallrik med ätbara gåvor att ta med oss. Eftersom vårt kök ännu inte gick att använda tog vi tacksamt emot gåvorna.

Framför huset tillsammans med vår handledare Andal och hennes man Yatheendaran

Mitt i all festivalyra tog värdfamiljen dessutom med oss till stadens centrum så vi kunde köpa på oss lite välbehövliga kläder. Området som vi bor i är ganska lugnt, så det var först när vi kom in till stadskärnan som vi förstod hur stor den här staden är. Den består i alla fall av ganska mycket mer än vad vi dittills hade sett, även om den i indiska mått mätt är relativt liten. Vår handledare skrattade en gång och sa att Madurai är som en stor by i jämförelse med de stora städerna.

Vi besökte även Meenakshi Temple – det enorma och närmare 2500 år gamla tempel som hela staden har byggts upp kring. Därinne köade besökare i timtal för att få komma in i templets mitt dit bara hinduer är välkomna. Vi fick nöja oss med att undersöka resten av templet, vilket i och för sig tog ett ganska bra tag det också, så mycket fanns det att se.

Madurai stad.png
Här kan man skymta två av de fem höga torn som utgör Meenakshi Temple

Vi har fått lite tid att bekanta oss med våra nya kollegor på Evidence och deras arbete för daliters och ursprungsbefolkningars rättigheter och likabehandling. Daliter, som på svenska ibland har kallats kastlösa, befinner sig längst ned i det hinduiska kastsystemet. Förtrycket mot daliter har en flertusenårig historia och även om Indien är en sekulariserad stat som har lagstadgat emot den kastbaserade diskrimineringen så fortsätter den att existera.

Evidence intervenerar i många av dem fall där daliters rättigheter kränks. De samlar bevis och vittnesmål, bistår med juridisk hjälp, erbjuder stöd till överlevare, m.m. Sedan starten 2005 har de tagit sig an över 2 000 fall och kontoret är fyllt med pärmar i olika färger som innehåller både avslutade och oavslutade fall.

Evidence skylt
Ingången ut till vår nya arbetsplats!

Vi har börjat att så smått sätta igång med egna uppgifter men vad det kan vara får vi berätta mer om en annan gång!

Läs mer om situationen för daliter i Indien

Daliter, DDS, Lisa Rådbo, Uncategorized

Att vara bonde

14 december, 2017av lisaradbo1 kommentar

Här kommer ett inlägg om att vara bonde. Dock så får jag erkänna att mina erfarenheter av att vara bonde, trots att jag är uppvuxen omringad av fält, är begränsade till att typ ha gått på en åker och kollat på när andra har jobbat med den. Så förvänta er inga djupgående teorier om biologisk mångfald eller skördetips, det får ni fråga just en bonde om. Den här texten handlar istället om de diskussioner jag har fått lyssna på och saker jag observerat de senaste veckorna.

Det jag inte visste när jag åkte till Indien var att jag skulle möta kvinnor med stor självrespekt och stolthet. Som oavsett ålder balanserar på murar, filmar, planterar träd, skördar och samtidigt ger mig ett kärleksfullt välkomnade varje gång jag kommer till jobbet. Amazing! De flesta av dem är också bönder och kämpar för sin rätt att få vara just bönder och odla på traditionellt sätt. Deras kamp handlar inte bara om själva odlingen utan är även kopplat till deras kultur, kunskapsområde, makt över sin situation och möjligheten att säkerställa att de har näringsrik mat till både sig själva, sin familj och sina djur. Vidare möjliggör traditionellt jordbruk självförsörjning och att kvinnorna varken blir beroende av sina män eller statliga bidrag.

Bönder demonstrerar för sin rätt att odla på traditionellt sätt. Foto: Louis Eberstål

Tyvärr erkänns nästan aldrig kvinnornas odlingar i samhället och deras grödor, millets, är sällan inkluderade i jordbruksstatistik eller policys. Just detta, att bli bemötta med respekt och inkluderade i politiken, är en fråga som bönderna i organisationen Deccan Development Society just nu driver. Hur pass starkt engagemang som finns in denna fråga visades när ca trehundra kvinnor i november samlades till möte i Zaheerabad för att säga sin åsikt och utmana inbjudna politiker från olika partier att jobba för deras rätt att få odla på traditionellt sätt. Att få vara med när cirka tvåhundra kvinnor kräver sin rätt genom sånger och tal var en mäktig upplevelse. Särskilt eftersom de vanligtvis räknas till de grupper som har lägst social status i Indien, det vill säga kvinnor på landsbygden varav många även är daliter. Så avslutningsvis vill jag säga att jag är både imponerad och inspirerad. Kanske inte just till att börja odla, men för att stå upp för det jag tror på och jobba för ett bättre samhälle.

Bönderna håller möte i Zaheerabad. Foto: Louis Eberstål

Daliter, DDS, Louis Eberstål, Millet Sister Network, MINI, Uncategorized

PEACE – Vårt första fältbesök

16 oktober, 201721 december, 2017av Louis EberstålLämna en kommentar

FIELD VISIT team PEACE — Från vänster: Abdul, Nimmaiah, Giridhar, Krishna, Anitha, Louis, Lisa, Anna

Vi sitter i en jeep, sju personer. Anita och Abdul som kommit från Svalornas India Office i Bangalore, Krishna och Giridhar från DDS kontor i Hyderabad och så vi. Vi är på väg ut på ett fältbesök öster om Hyderabad i byn Kkthandar, i Nalconda distriktet. Idag ska vi besöka organisationen PEACE som fokuserar på kreativ utbildning för att främja utbredningen av millets.

Vi kör en bra bit i tung morgontrafik för att ta oss ut från Hyderabad. Efter cirka en timme så kommer vi ut till mer gräsbeklädd mark, med mindre antal hus och mindre trafik. Jag och Lisa sitter i bakluckan på en soffa som går längs med bilens sidodörrar, mitt emot sitter Giridhar. Vi stutsar upp och ner och vi har inget bälte, så jag som sitter ytterst får be om ursäkt till Lisa hela tiden för jag studsar in i henne. Solen lyser, svetten formas. Än har vi inte vant oss vid värmen. Vi fördriver den långa bilresan genom att prata om DDS arbete och om byarna vi åker igenom. Flera gånger så möts vi av getter som kommer gående på vägarna, som bönderna för mellan grönområden, men även förvirrade kossor och vattenbufflar.

Efter att vår chaufför frågat efter vägen ett flertal gånger så kommer vi fram till en välkomnande stam kvinnor och grundaren av PEACE, Mr K. Nimmaiah. Vi blir ledda in till ett svalt stenhus där vi träffar alla representanter, först och främst Maruni och Bhuli, de två kvinnliga gruppledarna för byns sangham (den lokala gruppen för de kvinnliga bönderna), men också de ansvariga för regionens utvecklingsarbete.

På bilden ser du Anita från Svalornas India Office och Krishna från DDS, i samtal med de kvinnliga bönderna i byn. Fotograf: Louis Eberstål

Bilden visar tre av stamkvinnorna i byn. I mitten ser du en gruppledare för byns kvinnliga bönder, Bhuli. Fotograf: Louis Eberstål

Bilden gruppledare Maroni, klädd i grön sari, under dagens sangham möte. Fotograf: Louis Eberstål

Krishna och Anitha satte sig sedan ner och samtalade med byns sangham. Under samtalet översatte Giridhar en del för oss, där vi satt en rad bakom ringen som kvinnorna formade på golvet. De har sedan den gröna revolutionen odlat mycket bomull för att tjäna sitt levebröd, men eftersom området är helt beroende av regn för bevattning så är det inte hållbart att odla bomull, eftersom det krävs mycket vatten för att få en bra avkastning. GMO bomull (bt cotton) är dessutom en gröda som inskränker på den biologiska mångfalden och fördärvar den lokala naturen, då det behövs mycket konstgödning och kemiska bekämpningsmedel som fördärvar naturen och de tjänster som den ger oss när vi tar hand om den, som tex rent vatten och välmående ekosystem. Men sedan PEACE började har fler och fler bönder uppmuntrats till att odla Millets.

IMG_5438 kopia — En illustration på ett av plakaten som satt uppsatta på mötesplatsen. Den visar byns åsikt om de negativa effekterna av GMO bomull för den individuella bonden. Foto: Louis Eberstål

Nu inkluderar PEACE över 200 bönder på över 120 hektar (300 acres). De sprider sin kunskap mellan varandra från svärmor till svärdotter. Men de kvinnliga bönderna i PEACE är även med i Millet Sister Network, som introducerades för ett år sedan. Ett nätverk som ökar möjligheterna och stärker förutsättningarna för att bibehålla kunskapen om traditionell odling mellan dem. Nätverket stärker även kvinnornas röster och diskuterar problem för att tillsammans nå hållbara lösningar som fungerar för dem i deras område. Innan de blev en del av Millet Sister Network så odlade bönderna bara en slags millet på deras mark. Men efter de tagit del av kunskapen att permakultur – odling med blandade grödor som gynnar varandra – är ett bra alternativ för att öka den biologisk mångfalden så har de börjat odla fler typer av millets på deras marker. Att odla flera olika grödor (multiple crop farming/mixed crop farming) bidrar även till en mer stabil matsäkerhet genom att göra dem mindre beroende av avkastningen från en gröda och göra dem mer motståndskraftiga från torka och andra väderförändringar.

Efter samtal i ring så sa kvinnorna att vi skulle få ett välkomnande och att det nu var dags att kicka igång festivalen för den biologiska mångfalden, som denna byn arrangerade denna dag. Festivalens syfte är att fira traditionell och ekologisk odling av grödor. Så trummor kom ut och banderollerna togs ner och vi gick ett varv genom byn, kvinnorna bar på dessa banderoller och grundaren av PEACE gick först runt i ledet och hälsade på alla. Till slut avslutades varvet med en dans utanför mötesplatsen.

IMG_5326 kopia — Bilden visar byns kvinnliga bönder under paraden för festivalen för biologisk mångfald och traditionellt jordbruk. Foto: Louis Eberstål

När vi senare under dagen sitter på PEACE kontor så berättar K. Nimmaiah att millets är åsidosatt och bortglömt, det finns ett stigma kring millets då dessa grödor av vissa grupper anses vara en kvinnogröda eller fattigmansmat. Men samtidigt så ökar hälsoproblemen kopplat till ris, med diabetes och benskörhet. Han tycker att det är konstigt att det inte är mer fokus på odling, jordbruk och grödor bland policys, eftersom 60 % av Indiens befolkning fortfarande arbetar inom jordbruk. Men problemet är att efterfrågan måste öka och då även konsumtionen av millets så att intressen återfinns. “Vi måste reintroducera millets och ge den en ny prägel så att bönderna kan få det pris som de borde få för den skörd de säljer”, K. Nimmiah, grundaren av PEACE.

På vägen hem försöker jag smälta alla intryck och alla intressanta människor, uppklädda stamkvinnor och deras kamp för ett levebröd. Det är svårt att kämpa när förutsättningarna är hårda. Det som ser ut att vara ett så självklart val för oss utomstående, men att byta till att odla traditionella grödor som millets är inte så självklart för den individuella bonden som är den som måste rätta sig efter marknadsförändringar, minskade vinstmarginaler, låga subventioner eller inga alls, på grund av det stigma som finns runt millets och problemen som då kommer med att lyfta frågan politiskt och för göra det en prioritering för policys.

IMG_5403 kopia — Bilden visar en kruka fylld med den bästa millets från säsongens skörd. Den som kommer torkas för att användas för utsäde nästa odlingssäsong. Foto: Louis Eberstål

Denna dagen har hjälpt mig att förstå den teori och fakta jag tidigare bara har läst om, att faktist få se den kamp och de resultat som DDS och MINI-nätverket hjälper till att stödja och uppmuntra. Men denna dag även gett mig större förståelse för komplexiteten kring frågan. Enligt Nimmiah så måste konsumtionen av millets öka för att öka efterfrågan vilket skulle öka det politiska intresset för millets och sätta den på agendan. En av PEACE strategier för att genomföra denna förändring är genom att prata om millets i skolan, göra både lärare och elever medvetna om millets, vilka typer som finns och hur man kan tillaga den. Så kan man sprida kunskapen, familj till familj, samhälle till samhälle, by till by.

Text och foto: Louis Eberstål

Daliter, Evidence, Uncategorized

Bakom rättsfallen

16 januari, 201716 januari, 2017av harunaohldinLämna en kommentar

Nu var det ett tag sedan jag gjorde ett inlägg. Mer än tre månader har gått sedan vi först satte vår fot här på Evidencekontoret och jag insåg bara för några dagar sedan att det är en månad tills vi ska börja packa ihop oss på riktigt. Känns snudd på absurt att kunna sammanfatta, om än extremt flyktigt, en nästan fem månader lång praktik i en enda mening sådär. Så otroligt mycket som har hänt under den tiden. Rutiner har hunnit skapas, men anpassningen, positioneringen och reflektionerna stagneras ju inte.

Jag har nu genomfört fyra ganska omfattande fältbesök runtom vår delstat Tamil Nadu. Vi har filmat, rättsligen följt upp och fått ett sådant varmt mottagande av kvinnorna vi har besökt. Så öppna, starka och modiga dessa kvinnor är. Som kontorsbaserad med hundratals rättsfall till hands har det varit så otroligt givande för mig att få träffa några utav dem. Det har blivit känslosamt ibland, men framför allt har de varit så välkomnande och sagt att de inte räds någon och är mycket öppna med sin livshistoria.

Uppe bland teplantagen och bergen i Tamil Nadu.

Mitt första besök blev upp i bergen, bland teplantage och färgglada små hus mitt i grönskan hos ett mycket uppmärksammat fall av intercaste marriage och hedersmord. Den 20-åriga änkan är en sådan glittrande person av humor, japanskaintresse(!) och mod. Mellan filmtagningarna visade vi bland annat bilder för varandra: från min mobil visade jag den fantastiska solnedgången dagen jag tog min examen, mitt favoritcafé i Kambodja och när jag och min lillasyster nådde polcirkeln. Hon visade mig många, fina bilder på henne, sin man och sina vänner. Jag är genuint tacksam och så glad att ha fått träffa henne under min vistelse här.

Hos en av kvinnorna.

De andra besöken har varit minst lika givande. Jag har fått veta att en kvinna är riktigt duktig på ett traditionellt indiskt spel och en annan är, förutom folkvald president för det lokala byrådet (två gånger!), en riktig modefantast. Vilka fantastiska saker att få veta, tänker jag. Detta är ju delar av deras personer, likväl som deras sysselsättningar. Brotten som har begåtts mot dem är inte vad som definierar dem, eller vad som begränsar deras personer. Självklart för några, mindre självklart för andra kanske, men att lyfta det igen tycker jag är av värde. Det är om inte annat en väldigt viktig påminnelse jag tar med mig hem om bara fyra veckor.

Daliter, Evidence, Uncategorized

Inblick i rutiner och människors vardag

15 november, 2016av harunaohldinLämna en kommentar

Nu har det gått ett par rejäla veckor sedan vi landade i Madurai. Tror vi alla tre praktikanter är överens om att det både känns som att vi har varit här så länge som vi faktiskt har varit här, men samtidigt känns det kort. Ständiga nya intryck blandas med den rutin som onekligen byggs upp av att åka till kontoret fem dagar i veckan.

När jag sitter här vid min dator, på min designerade skrivbordsstol sedan mer än en månad och blickar ut över kontorslandskapet inser jag hur glad jag är att vara här. På väggarna betraktas vi av porträtten av Martin Luther King, Che Guevera, Dr. B.R Ambedhkar och Aung San Suu Kyi. Under dem dignar färgkodade rättsfallsfiler, fyllda med känslig information om människor, flera meter – och det är bara från 2016. Öppnar du dörren intill finns ett litet, litet rum packat från golv till tak med liknande filer.

Meenakshi, vår underbara bonushandledare, påpekar att fallen där sträcker sig bak till kring 2006. Hon springer mellan sitt skrivbord, datorn, oändliga antal telefonsamtal (drömmer ibland om den ringsignalen…), våra skrivbord och andra ställen. Det gör alla andra i teamet också; bryter för att skämta med oss och varandra, lära oss Tamil och titta på bilder av exempelvis vintermarknaden i Jokkmokk då det var -42 grader som jag har på mobilen.

På mitt skrivbord finns det fyra stora högar med rättsfall. Jag har läst alla flera gånger om. Vittnesmålen är ofta översatta, med vissa inslag av Tamil och urklippta tidningsartiklar på båda språken som rapporterat om fallet. Uppgifter om medicinska undersökningar, uppföljning, fact finding-information m.m. finns också med. Ibland finns det foton på offren. Minns när jag läste om ett särskilt våldsamt fall. Tittade länge på ett gammalt taget foto som fanns på offret. Jag tänkte på personalen som var där, på plats, träffade offrets familj, stöttade, som outtröttligt jobbar hela veckan ut. Meenakshi sa med ett litet leende att deras arbetstid inte är begränsad. De finns tillgängliga dygnet runt om det skulle vara så för att stötta och finnas till hands för offren som ringer.

Något jag verkligen får djup insikt i är hur oerhört viktigt Evidences arbete är. Vilka otroliga människor det är vi har fått denna stora tur att få träffa och arbeta tillsammans med. När jag öppnar en fil får jag det bokstavligen på papper. Hela processen från start till rättslig status är noga dokumenterad, även om viss översättning fattas eller en uppdatering.

Vår kollega Ramachandran sparar och dokumenterar nyhetsartiklar till Evidence.

Det kan tänkas att det upplevs som tungt att få sådan djupdykning i människors levnadsöden på ett sätt som detta. Ibland tar jag ett litet varv på kontoret som ett tillfälligt, geografiskt avbrott från det. Det går inte att föreställa sig vilket liv Daliter lever, hur de tvingas leva och det systematiska, strukturella våld som existerar mot dessa individer. Men jag tror att det är viktigt att inte låta sig nedslås helt. Då blir det inte bättre. Hur emotionellt tunga dessa fall än är, är de också ett bevis på just vad Evidence har gjort för dem. De är inte nedtystade, gömda, glömda i en by någonstans. De är dokumenterade, använda som bevis – som organisationsnamnet – för att det ska bli bättre.