Back to Basics: Traditionellt jordbruk för framtidens matsäkerhet

Vi människor vill hela tiden utvecklas och hitta lösningar. Men när vi själva är källan till problemet så kan det ibland verka svårt att få perspektiv för att hitta den bästa lösningen. Ofta så blir lösningen att dämpa symtomen med en teknisk lösning istället för att ta ett steg tillbaka och hitta källan till problemet.

När man talar om jordbruk så finns det två motpoler. Först så har vi traditionellt jordbruk, där man tar tillvara på det som finns på gården; frön som bonden bevarat ifrån förra säsongens skörd, gödsel från djuren för att ge näring till jorden och ekologiska lösningar för att hantera potentiella skadedjur. Men framförallt så är det viktigt att odla rätt gröda i rätt område så att man slipper vattna eller alternera jordens egenskaper och näringsämnen för att de skapa rätt miljö för en viss gröda. För att inte lägga alla ägg i samma korg, för att inte satsa alla kort eller på samma åsna – ja ni fattar vinken – så odlar bonden olika slags grödor tillsammans på samma fält [även kallat för permakultur]. Detta för att det som bonde finns vissa saker som du inte kan kontrollera, som väder och vind eller risken för skadedjur. Så för att öka oddsen för att bonden skall kunna skörda tillräckligt för att kunna få mat på bordet, ge foder till sina djur och kunna sälja överskottet för att säkerställa en ekonomisk inkomst, så sår bonden olika grödor som är bra på att hantera olika väder och vind. Det låter väl ganska logiskt allt detta? Tar man hand om jorden och naturen så ger den tillbaka. Tyvärr så finns det många grupper som tror att de kan överlista naturen och göra den ”bättre” och mer produktiv.

Den andra sidan av odling är det kommersiella och ”moderna” jordbruket som introducerades på 1960-talet under den gröna revolutionen. Då vissa vetenskapsmän och kapitalister ansåg att vi skulle mekanisera och industrialisera jordbruket för att försöka maximera produktiviteten och maximera den ekonomiska vinsten. Detta jordbruk går ut på att du odlar en gröda på ett stort område, gärna med ett frö som är konstruerat och modifierat i ett vetenskapligt labb [GMO], där de har korsat det vanliga fröet med egenskaper från andra grödor, för att få en specifik smak, färg eller storlek. Men dessa fröer fungerar inte så väl tillsammans med andra organismer i naturens ekosystem. För dessa fröer behöver speciella konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel för att kunna växa på det vis som det var tänkt, och kunna motstå de skadedjur som dras till dem. Eftersom de har speciella kemiska medel som skall appliceras för varje gröda, så kan du inte odla dem tillsammans. Så bonden odlar endast en gröda per fält [monokultur]. Det gör att bonden satsar alla sina kort på skörden från en gröda. Det är detta som har gjort att tusentals bönder begår självmord i Indien varje år. För när skörden inte går bra för dessa bönder. Då förlorar de allt. De har ingen mat och ingen skörd de kan sälja för sitt levebröd, eller för att betala tillbaka till företagen som de köpte fröer, konstgödsel och bekämpningsmedel av. Så de blir skuldbelagda hos företaget. Ett företag som har tagit alla bondens pengar och lovade guld och gröna skogar, men som inte ger något tillbaka, mer än hot om pålagd ränta eller att de kommer komma att ta marken ifrån bonden.

Det ”moderna” jordbruket är ett exempel på hur vi människor är fast i ett ”framstegsfälla” där vi hela tiden försöker bli bättre, starkare och större. Men sanningen är att detta mekaniska jordbruk och fokus på överproduktivitet bidrar till klimatförändringarna, hotar att utrota tusentals av arter av djur, gör marker obrukbara och under resans gång, förstör många bönders liv och lämnar efter tusentals änkor. Inte i någon värld borde industri och jordbruk benämnas i samma mening. Jordbruk och kultivering av mat är en syssla som är helt och hållet beroende av fungerade ekosystem. Vi måste respektera att vi människor inte kan kontrollera allt. Det går inte att ”fixa” allt med ingenjörskonst. Ibland måste man ta ett steg tillbaka och lyssna på naturen. Försöka samarbeta med naturen istället för att försöka överlista den.

Under min tid i Indien har jag förstått hur viktigt det är att värna om de småskaliga bönderna. Hur viktigt det är att alltid välja ekologisk och rättvis mat om alternativet finns och med fördel handla direkt från bonden eller från alternativa marknader (så som farmers market), för att minska antalet mellanhänder och öka den ekonomiska vinsten för bonden. Som konsument så ser du inte alltid alla positiva fördelar som du bidrar till med detta enkla val. Men för en småskalig bonde som spenderar stora delar av sin vakna tid på fälten och grundar hela sin inkomst på jordbruket, så gör det en enorm skillnad. Det gör skillnad för att de kan säkra sin inkomst nu och i framtiden – eftersom de tar hand om den jord som de har och inte förorenar den med kemikalier. Bonden slipper även att utsätta sig själva för dessa kemikalier och får därför en bättre fysisk hälsa. Det ökar även chansen att bonden att i framtiden överlämna en gård till sina barn, som inte är skuldbelagd.

Så när du står där i mataffären nästa gång eller funderar på om du ska köpa ekologiskt eller inte, hur kommer du att resonera kring detta val? Det kostar kanske ett fåtal kronor mer för dig i direkt kostnad. Men om man funderar på alla de positiva fördelar, som det ger till bonden och till naturen, då kanske detta pris inte är så högt? Vi behöver inte försöka hitta nya lösningar för att öka produktiviteten och säkra mat på bordet för en ökad global befolkningsmängd, lösningen finns redan. Vi behöver bara ta ett steg tillbaka och samarbeta med naturen istället för att försöka överlista den, så kommer den att belöna oss.

Text och foto: Louis Eberstål

Årets Julklapp: Ingenting

Indien är mitt under en stor förvandling; Globalisering och snabb ekonomisk tillväxt skapar en växande medelklass med höjd köpkraft som nu blir en del av konsumtionssamhället. Med ökad konsumtion så kommer även ökad mängd avfall. Avfallshanteringen är ett uppenbart problem i Indien eftersom infrastrukturen inte hunnit med. Med en befolkning på över 1.3 miljarder människor som producerar 0.8 kilo avfall per person och dag så kan ni själva tänka er hur mycket sopor det blir att hantera. Generellt så finns det två olika system för avfallshantering i Indien. Vissa städer, som tex Bangalore, har ett mer decentraliserat system där de samlar in och sorterar avfallet; Först mellan organiskt och icke-organiskt och sedan efter materialtyp så som plast, glas, metall mm. Det finns även vissa städer som har byggt ’Waste to Energy Plants’ – där man alltså återanvänder energin i soporna genom att elda den och producera el. Men detta är än så länge inte en utbredd strategi. Jämförelsevis så har Indien 8 förbränningsstationer, medan Sverige har 32 stycken.

I de allra flesta städer i Indien så används fortfarande det centraliserade systemet där man samlar in sopor och dumpar dem på stora soptippar. 94 % av alla sopor som samlas in i Indien dumpas på stora sopberg, som bara fortsätter att växa och överstiga sin kapacitet. I september i år omkom två personer när soptippen Ghazipur utanför Delhi kollapsade, välde ut över en väg och förde med sig flertalet människor ner i en kanal. Denna soptipp översteg sin kapacitet för 15 år sedan när den nått sin gräns på 20 meter i höjd men stängdes aldrig eftersom staden än så länge inte har någon annan lösning. När den kollapsade var den 50 meter hög.

Trots att Indiens kommuner enligt lag har ansvar för att samla in, sortera och hantera allt hushållsavfall så samlas 40 % av alla sopor som produceras i Indien aldrig in. Konsekvenserna av sopproblemet är förödande. Nedskräpningen bidrar till förorening i städerna, i naturen och i vattendrag. I Indien går det inte att undvika att se skräp liggandes på marken, vart du än går.

Det är uppenbart… Vi måste tänka om! Men det går inte bara att fokusera på vad vi ska göra med vårt avfall utan vi måste först fundera på hur vi kan minska vår mängd sopor och hur vi kan skapa nya konsumtionsvanor. Vi måste omvärdera vad vi konsumerar, hur vi konsumerar och varför. Nu såhär i jultider så är det extra uppenbart hur mycket tid, pengar och energi vi investerar i att konsumera. Tid, pengar och energi som läggs på saker som endast kommer att användas ytterst få gånger och sedan hamna på en soptipp om du bor i Indien, eller eldas upp i fina förbränningsmaskiner om du bor i Sverige. Varför skall vi fortsätta i denna negativa spiral? En strategi för att omvärdera sina konsumtionsvanor är att fokusera på de följande fyra R:en.

Fyra r-en
Bildkälla: http://monkincamo.com/low-impact-living/

Refuse: Behöver vi egentligen köpa julklappar, nytt julpynt, en ny julslips och överdrivet med julmat? Vi behöver först lära oss att säga nej till konsumtion ibland.

Reduce: Om vi inte vill skippa julklappar och julbord kan vi kanske minska på antalet julklappar och antal rätter som finns på julbordet? Vi kanske kan donera pengar och ge bort ett gåvobevis i julklapp istället. Denna möjlighet finns nu även genom Svalorna Indien Bangladesh, följ denna länk.

Reuse: ”Ära vare Gud i höjden, detta har jag gjort i slöjden”. Alla kanske inte är kreativa skapare, men det finns andra sätt, tex att ge bort ett bokpaket med böcker som man redan har läst genom att sätta ett fint band runt. Vill ni uppdatera ert julpynt så går det köpa mer naturvänlig färg och måla om dem istället för att köpa nytt. Här finns en länk med lite roliga tips på återbruk.

Recycle: Om ni gör en rensning i julpyntet nu i jul och hittar kulor som ni inte tycker om längre så kanske ni kan donera dem och hittar ni trasigt julpynt så bör det gå till materialåtervinningen.

Jag hoppas att ni får användning av denna strategi för att skapa eller upprätthålla mer hållbara konsumtionsvanor. De fyra R:en har hjälp mig många gånger att reflektera kring mitt konsumtionsbeteende. För ju mer vi konsumerar ju mer avfall producerar vi. Även om vi i Sverige har en lösning för att ta till vara på vårt avfall, så kan man argumentera för att vi först borde minska mängden sopor som vi producerar istället för att fokusera på vad vi ska göra av soporna. Men ingen är perfekt och vi kan alla bli bättre. För en sak är säker; jorden som vi lever på nu mår inte bra av hur vi människor konsumerar dess resurser. Så ge en julklapp till oss alla, till naturen, till djuren, till haven och till alla människor, genom att köpa ’ingenting’ och istället låta jorden ta ett djupt andetag. Omvärdera julen och omvärdera dina vanor. Hej hållbart 2018, här kommer vi!

Text och foto: Louis Eberstål 

Quick Facts JPEG

 

Ett nytt indiskt jag

07.00, klockan ringer. Det är dags att gå upp. Snoozar lite som varje dag tills jag förstår att jag borde gå upp, för annars får ju de andra vänta på mig. Dags att börja dagen med en av de nya rutinerna vi fått; morgon-yoga. Eftersom vi inte vågat oss ut att springa än, som jag vanligtvis hade tränat i Sverige, så har vi i alla fall införskaffat oss yoga-mattor och gör nu varje morgon yoga tillsammans med vår alldeles egna instruktör på Youtube.

yoga-mattor_Louis
Våra nya yoga-mattor. Foto: Louis Eberstål

Efter yoga och gröt-frukost så delar vi upp arbetet, denna dag var det min tur att elda soporna, Lisa tog disken och Anna passade på att handtvätta lite kläder i en hink.

– Vänta, vänta, vänta, vadå elda sopor?

Oj, ja just det. Jo, för oss har detta nu blivit en ny morgonrutin, något som vi och alla grannar gör här. Det finns liksom inte någon officiell avfallshantering här, utan varje hushåll tar varje morgon ut sina sopor, lägger de i en hög – gärna på en avskild plats i trädgården – tillsammans med lite löv så att det brinner bra, och tänder på. Det var i början väldigt vemodigt, men nu har man vant sig. I ett desperat försök att få återvinna vissa material av våra sopor och inte bara bidra till mer luftföroreningar, så har vi byggt en kompost i trädgården. Denna har vi byggt med hjälp av lite stenar, gamla tegelstenar och grenar för att skydda mot nyfikna djur. Plus att vi har samlat glas, hårdplast och metall i en behållare i hopp om att någon gång träffa en person som vet var vi ska göra av detta.

kompost_Louis
Vår fina kompost. Foto: Louis Eberstål

Efter våra morgonsysslor är avklarade, allt som man vanligtvis gör efter jobbet i Sverige, så turas vi även om att duscha. Eller duscha och duscha. Här har vi en hink och en kanna till hjälp för att tvätta av och fräscha upp kroppen. Och inte är det en skön och härlig morgondusch. Nej nej, det är en uppfriskande avsköljning med kall vatten. Vattnet kommer nämligen direkt från vår vattenbehållare på taket av toaletten, som varje morgon och kväll fylls på direkt från brunnen i vårt område. Har man tur så kan man få en ljummen dusch på kvällen, då vattnet värmts upp av solen under dagen… Men det är nya vanor som denna, som får en att uppskatta de bekvämligheter man har hemma.  Redan efter 45 dagar i Indien, blir vi överlyckliga om vi en dag får varmvatten på ett hotell när vi mellanlandar på väg till ett fältbesök. Att man nu har så nära till ultimat lycka, det är fasen härligt!

När vi sköljt av oss och tagit på oss en mer indisk-anpassad-outfit, så traskar vi mot kontoret. För att komma till DDS kontor så går vi först 500 meter ner för vår gata av röd jord ner till huvudvägen. Därefter följer vi vägen genom byn Pastapur fram till the Millet Complex. Att gå denna sträcka, till och från jobbet, är verkligen en härlig upplevelse. Man möter bönder som för deras kor och getter till bete; bilar och motorcyklar med alldeles för många passagerare; autos med skolbarn som hängt alla väskor utanpå fordonet för att göra plats för fler barn; te-caféer med endast manliga gäster (dit man vill gå för att trotsa könsfördelningen); grisar, hönor, hundar och katter som springer runt fritt; små kiosker längst med vägen där man kan köpa allt från godis till bensin på pet-flaska (vi har tyvärr egen erfarenhet av detta då vi behövde hjälp med att få fyr på soporna vissa dagar). Ja, det är ju inte direkt som en vanlig promenad till jobbet i Sverige. Vart man än går så är det fullt av liv, eller spår av liv och rörelse. Människor är nyfikna, de samtalar, umgås, hjälps åt med sysslor och sitter ute och hänger bara för att. De stressar inte till jobbet, alla här har flex-tid men det är ingenting som de har tänkt på själva eller uttalat, man kommer till jobbet i sinom tid och tar inte så himla seriöst på deadlines, för det är bättre att låta saker ta den tid det tar för då blir resultatet så mycket bättre.

 

 

Vad vi gör på jobbet, var vi sitter och arbetar och vilka uppgifter vi har, det varierar från dag till dag. Ibland så vet vi inte att dagen kommer bli något annat än en vanlig kontorsdag, förrän vi helt plötsligt får ett samtal på morgonen:

– Var är ni? Det är ett event nu klockan 09.00? Nehepp, har ingen sagt det till er? Oj, de borde ju någon ha gjort.

Ibland blir man lite trött på att inte kunna ha någon slags framförhållning och aldrig kunna följa en plan, man är ju så van vid att ha utstakade scheman, riktlinjer, lathundar och tidsrapportering. Men det är nog inte så det borde vara. Vem blir lycklig av att hela tiden veta vad som ska hända eller känna att storebror övervakar dig? Jag som i Sverige har haft ett enormt kontrollbehov var ju helt malplacerad här i början. Jag gillar ju scheman, struktur, och ordning. Eller? Gör jag verkligen det? Här kan man vara lite som man är, planer och riktlinjer finns såklart men man tar inte så himla seriöst på det, kommer man försent så behöver man inte ha en utförlig bortförklaring för varför, är det helgdag enligt din religion så kan du vara ledig utan att formellt ansöka om ledighet. Indien är verkligen avslappnat, vi är inte robotar så varför ska vi bete oss som det? Här arbetar man sex eller ofta sju dagar i veckan, för man ser inte arbetet som ett jobb på samma vis. Man lever inte för helgen, utan man är sitt yrke och det får ta den tid som det tar.

Innan vi åkte till Indien så fick vi under våran förberedande utbildning träffa flera psykologer, terapeuter och andra officiella biståndsarbetare som har erfarenhet av att arbeta och bo i ett annat land. De alla underströk vikten av flexibilitet. Det var nästan så man tröttnade på att höra det. Vi brukade skämta om det och använda de som svar på alla frågor bara för att det blev så löjligt. Klart man måste vara flexibel tyckte vi. MEN… det är först nu när kulturchocken har lagt sig som man har insett att – fasen vad jobbigt det här hade varit om jag inte var flexibel, vi har löst det här ganska bra ändå.

Vi har anpassat oss och utvecklat en indisk version av oss själva, ett nytt jag som funkar här. Jag har gått från en tjej med kontrollbehov till en go-with-the-flow-tjej, från att vara pedant till en good-enough-tjej, från en gym och löpar tjej till en harmonisk yoga-tjej. Nu är det bara hoppas att dessa nya sidor av en själv följer med hem till Sverige, så att man där kan leva ett mer hälsosamt liv, utan press och stress.

”And while it is of tremendous use for us, to be able to look ahead and to plan. There is no use planning for a future, which when you get to it and it becomes the present you won’t be there. You’ll be living in some other future which hasn’t yet arrived. And so in this way, one is never able actually to inherit and enjoy the fruits of one actions. You can’t live it all. Unless you can live fully NOW.” – Alan Watts, 1959

Eastern-ghats_fotoAnna
Den nya indiska versionen av Louis. Foto: Anna Vikström

Text: Louis Eberstål
Foto: Louis Eberstål och Anna Vikström

PEACE – Vårt första fältbesök

FIELD VISIT team PEACE
Från vänster: Abdul, Nimmaiah, Giridhar, Krishna, Anitha, Louis, Lisa, Anna

Vi sitter i en jeep, sju personer. Anita och Abdul som kommit från Svalornas India Office i Bangalore, Krishna och Giridhar från DDS kontor i Hyderabad och så vi. Vi är på väg ut på ett fältbesök öster om Hyderabad i byn Kkthandar, i Nalconda distriktet. Idag ska vi besöka organisationen PEACE som fokuserar på kreativ utbildning för att främja utbredningen av millets.

Vi kör en bra bit i tung morgontrafik för att ta oss ut från Hyderabad. Efter cirka en timme så kommer vi ut till mer gräsbeklädd mark, med mindre antal hus och mindre trafik. Jag och Lisa sitter i bakluckan på en soffa som går längs med bilens sidodörrar, mitt emot sitter Giridhar. Vi stutsar upp och ner och vi har inget bälte, så jag som sitter ytterst får be om ursäkt till Lisa hela tiden för jag studsar in i henne. Solen lyser, svetten formas. Än har vi inte vant oss vid värmen. Vi fördriver den långa bilresan genom att prata om DDS arbete och om byarna vi åker igenom. Flera gånger så möts vi av getter som kommer gående på vägarna, som bönderna för mellan grönområden, men även förvirrade kossor och vattenbufflar.

Efter att vår chaufför frågat efter vägen ett flertal gånger så kommer vi fram till en välkomnande stam kvinnor och grundaren av PEACE, Mr K. Nimmaiah. Vi blir ledda in till ett svalt stenhus där vi träffar alla representanter, först och främst Maruni och Bhuli, de två kvinnliga gruppledarna för byns sangham (den lokala gruppen för de kvinnliga bönderna), men också de ansvariga för regionens utvecklingsarbete.


Krishna och Anitha satte sig sedan ner och samtalade med byns sangham. Under samtalet översatte Giridhar en del för oss, där vi satt en rad bakom ringen som kvinnorna formade på golvet. De har sedan den gröna revolutionen odlat mycket bomull för att tjäna sitt levebröd, men eftersom området är helt beroende av regn för bevattning så är det inte hållbart att odla bomull, eftersom det krävs mycket vatten för att få en bra avkastning. GMO bomull (bt cotton) är dessutom en gröda som inskränker på den biologiska mångfalden och fördärvar den lokala naturen, då det behövs mycket konstgödning och kemiska bekämpningsmedel som fördärvar naturen och de tjänster som den ger oss när vi tar hand om den, som tex rent vatten och välmående ekosystem. Men sedan PEACE började har fler och fler bönder uppmuntrats till att odla Millets.

IMG_5438 kopia
En illustration på ett av plakaten som satt uppsatta på mötesplatsen. Den visar byns åsikt om de negativa effekterna av GMO bomull för den individuella bonden. Foto: Louis Eberstål

Nu inkluderar PEACE över 200 bönder på över 120 hektar (300 acres). De sprider sin kunskap mellan varandra från svärmor till svärdotter. Men de kvinnliga bönderna i PEACE är även med i Millet Sister Network, som introducerades för ett år sedan. Ett nätverk som ökar möjligheterna och stärker förutsättningarna för att bibehålla kunskapen om traditionell odling mellan dem. Nätverket stärker även kvinnornas röster och diskuterar problem för att tillsammans nå hållbara lösningar som fungerar för dem i deras område. Innan de blev en del av Millet Sister Network så odlade bönderna bara en slags millet på deras mark. Men efter de tagit del av kunskapen att permakultur – odling med blandade grödor som gynnar varandra – är ett bra alternativ för att öka den biologisk mångfalden så har de börjat odla fler typer av millets på deras marker. Att odla flera olika grödor (multiple crop farming/mixed crop farming) bidrar även till en mer stabil matsäkerhet genom att göra dem mindre beroende av avkastningen från en gröda och göra dem mer motståndskraftiga från torka och andra väderförändringar. 

Efter samtal i ring så sa kvinnorna att vi skulle få ett välkomnande och att det nu var dags att kicka igång festivalen för den biologiska mångfalden, som denna byn arrangerade denna dag. Festivalens syfte är att fira traditionell och ekologisk odling av grödor. Så trummor kom ut och banderollerna togs ner och vi gick ett varv genom byn, kvinnorna bar på dessa banderoller och grundaren av PEACE gick först runt i ledet och hälsade på alla. Till slut avslutades varvet med en dans utanför mötesplatsen.

IMG_5326 kopia
Bilden visar byns kvinnliga bönder under paraden för festivalen för biologisk mångfald och traditionellt jordbruk. Foto: Louis Eberstål

När vi senare under dagen sitter på PEACE kontor så berättar K. Nimmaiah att millets är åsidosatt och bortglömt, det finns ett stigma kring millets då dessa grödor av vissa grupper anses vara en kvinnogröda eller fattigmansmat. Men samtidigt så ökar hälsoproblemen kopplat till ris, med diabetes och benskörhet. Han tycker att det är konstigt att det inte är mer fokus på odling, jordbruk och grödor bland policys, eftersom 60 % av Indiens befolkning fortfarande arbetar inom jordbruk. Men problemet är att efterfrågan måste öka och då även konsumtionen av millets så att intressen återfinns. “Vi måste reintroducera millets och ge den en ny prägel så att bönderna kan få det pris som de borde få för den skörd de säljer”, K. Nimmiah, grundaren av PEACE.

På vägen hem försöker jag smälta alla intryck och alla intressanta människor, uppklädda stamkvinnor och deras kamp för ett levebröd. Det är svårt att kämpa när förutsättningarna är hårda. Det som ser ut att vara ett så självklart val för oss utomstående, men att byta till att odla traditionella grödor som millets är inte så självklart för den individuella bonden som är den som måste rätta sig efter marknadsförändringar, minskade vinstmarginaler, låga subventioner eller inga alls, på grund av det stigma som finns runt millets och problemen som då kommer med att lyfta frågan politiskt och för göra det en prioritering för policys.

IMG_5403 kopia
Bilden visar en kruka fylld med den bästa millets från säsongens skörd. Den som kommer torkas för att användas för utsäde nästa odlingssäsong. Foto: Louis Eberstål

Denna dagen har hjälpt mig att förstå den teori och fakta jag tidigare bara har läst om, att faktist få se den kamp och de resultat som DDS och MINI-nätverket hjälper till att stödja och uppmuntra. Men denna dag även gett mig större förståelse för komplexiteten kring frågan. Enligt Nimmiah så måste konsumtionen av millets öka för att öka efterfrågan vilket skulle öka det politiska intresset för millets och sätta den på agendan. En av PEACE strategier för att genomföra denna förändring är genom att prata om millets i skolan, göra både lärare och elever medvetna om millets, vilka typer som finns och hur man kan tillaga den. Så kan man sprida kunskapen, familj till familj, samhälle till samhälle, by till by.  

Text och foto: Louis Eberstål

Storstad, värme och ny på jobbet

GruppbildSverigeDDS4986redpref
Från vänster: Anna, Louis, Lisa. Foto: Arwid Littmarck

Det är vi som är de nya praktikanterna på Deccan Development Society [DDS].

Vår första vecka har vi spenderat på DDS huvudkontor i mångmiljonstaden Hyderabad. Här har vi fått introduktion av organisationen i stort och fått insikt i hur de jobbar. Nästa vecka kommer vi att flytta till Pastapur, som i kontrast till Hyderabad är en by på landsbygden med några tusen invånare. I Pastapur finns DDS projektkontor vilket vi kommer utgå ifrån resten av vår praktik. Förutom att läsa in oss på organisationen har vi även fått en snabb introduktion till indisk kultur och till det varma klimatet. Som ni ser på bilden har vi bland annat köpt lite nya kläder som är lämpliga för oss att ha ute i fält.

GruppbildIndienDDS
Foto: Syster Sunila

Det har varit mycket intressant att få läsa om hur DDS och nätverket Millet Network of India (MINI) arbetar tillsammans med marginaliserade bönder, främst dalitkvinnor, för att uppnå matsuveränitet, ekologiskt jordbruk och öka kunskapen om millets. Millets är ett samlingsnamn för grödor såsom hirs och sorghum som har gemensamt att de är fulla med näring och har stark motståndskraft mot värme och torka samt kan växa i näringsfattig jord – något som är extremt viktigt för att klara av klimatutmaningar.

Som praktikanter är vår roll bland annat att delta i DDS arbete, följa med på fältbesök och sammanställa fältstudier i olika format. Utöver detta ska vi även inhämta kunskap och se hur arbetet går till för att kunna förmedla denna information tillbaka till Svalorna, deras medlemmar och andra som är intresserade av Svalornas arbete. Vi hoppas att ni vill följa vårt arbete under de kommande 4 månaderna.

Om ni är mer intresserade av DDS och MINIs arbete kan ni läsa mer på deras hemsidor: DDS ddsindia.com & MINI milletindia.org

Namaste Indien! 

Nu är vi äntligen på plats i Indien! Efter att ha förberett oss under sommaren, både praktiskt och mentalt, så har vi nu anlänt till respektive partnerorganisation som vi ska genomföra vår praktik hos.

Vi är tio personer med olika bakgrund som ska praktisera på fyra av Svalorna Indien Bangladesh partnerorganisationer – India Office, DDS, Keystone Foundation och Okkuta.

Följ gärna vår resa på bloggen!

 

Hela gänget
Foto: Arwid Littmarck. Från vänster: Gabriella, Cornelia, Josefine, Victor, Heidi, Jenny, Louis, Anna, Dilan, Lisa.