svalornajulia

31 januari, 201931 januari, 2019av svalornajuliaLämna en kommentar

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu

Hej igen,

Nu är det inte många dagar kvar här i Indien. Tiden har verkligen gått snabbt och vi har varit med om många roliga saker. Vi blev bland annat inbjudna av en kollega att delta på en festival som hölls i en by som han själv bor i. Festivalen har funnits i många år och anordnades tidigare endast lokalt men nu deltar folk från omkringliggande byar. Många från kontoret deltog och det bjöds på mat och dans.

Festivalen har fokus på vattenkällan som går genom byn och innan maten serverades genomfördes en ceremoni vid vattnet. Efter ceremonin serverades mat på bananblad. Det har blivit en vana att äta mat på bananblad nu, något som var väldigt främmande för 4 månader sedan. Det gäller dock att hålla koll på vad de serverar. Det går undan när maten delas ut och om man vill äta vegetariskt får man skynda sig att säga till.

Efter att vi ätit började vi röra sig mot det lokala templet i byn. I väntan på att alla samlats utanför templet började klockan närma sig sex tiden. Det var vackert att se människor glada dansandes i solnedgången. Vi formade en cirkel med några kvinnor och barn som alla hjälpte oss att förstå stegen i takt till musiken. En person bestämde dansstegen och vi andra kopierade stegen, på så sätt gör alla samma steg ungefär samtidigt.

När vi tackade och sa hej då blev vi inbjudna till flera festivaler i slutet av månaden och även ett bröllop i mars. Synd att vi åkt hem till Sverige då, hittills har jag bara varit på en förlovnings lunch för en kollega, det hade varit kul att hinna gå på ett bröllop.

Julia

Julia Lindahl, Keystone, Stina Wennö

När julen närmar sig

20 december, 20189 februari, 2019av svalornajuliaLämna en kommentar

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu

Snart åker vi på julledighet och därför bestämde vi oss för att baka lussebullar. På grund av att vi haft sol och 15-18 grader här nästan varje dag har vi inte fått mycket julkänsla. Den gröna naturen är långt ifrån den snö man är van vid i Sverige. Därför tänkte vi att doften av saffran skulle få oss att känna lite julstämning.

Vi berättade för vår handledare att vi funderade på att baka lussebullar. Han tyckte att det var en jättebra idé och föreslog att vi skulle baka på restaurangen vid namn Place to Bee. Place to Bee är en restaurang som startades på initiativ av Keystone för att bland annat främja Slow Food. Slow Food är ett koncept som kommer från Italien som lägger vikt vid att bevara lokala råvaror. Vår handledare föreslog att vi skulle sälja dem till gästerna och även bjuda kontoret. Lite nervösa över att de skulle bli torra tackade vi ändå ja till utmaningen.

På lördagen åt vi en god frukost hemma hos en kollega och sedan tog vi bussen till Ooty där Place to Bee ligger. Vår handledare hade förberett alla ingredienser som vi skickat till honom dagen innan. Då saffran blev dyrt nu när vårt julbak för fyra personer plötsligt förvandlades till ett helt kontor och en restaurang valde vi istället att baka kanelbullar.

Personalen på restaurangen var jättetrevliga och hjälpsamma, de la fram alla ingredienser och måttade upp allt i skålar åt oss. Vi började med att äta en god lunch på restaurangen som ligger en trappa upp över köket. Eftersom att köket är stängt mellan 15-18.30 passade vi på att låna det för bakning mellan dessa tider. Det var skönt att baka på stora ytor i ett kök som hade allt man kan tänka sig. Några timmar senare var ca 100 bullarna klara. Vi lämnade nästa hälften i köket för försäljning och tog med oss resterande kanelbullar tillbaka till Kotagiri. Vi visste inte om kanelbullarna var tillräckligt goda för att säljas men dagen efter fick dessa bilder nedan skickade till oss av vår handledare.

48390635_511763225899659_5054115375591981056_n

På kontoret bjöd vi alla och trots att vi själva tyckte att de var lite torra så uppskattas de av personalen och tog slut snabbt. Med tanke på Slow Food och formen på våra kanelbullar så blev vi retade för att de såg ut som sniglar. Slow Food loggan är nämligen formad som en snigel. Trots att det inte blev lussebullar fick vi lite julkänsla av storbak och kaneldoft.

Vi önskar en god jul och ett gott nytt år från Keystone!

Julia & Stina

Julia Lindahl, Keystone, Uncategorized

Att färdas i Indien

30 november, 201830 november, 2018av svalornajuliaLämna en kommentar

Från Keystone Foundation i Kotagiri, Tamil Nadu

Äventyret här i Indien började på en så kallad semi-sleeper från Bangalore till Kotagiri för ca sju veckor sedan. En semi-sleeper är en buss där man kan fälla ner sätet nästa helt för att kunna sova bättre. Eftersom att vi då endast varit i Indien i några dagar var vi rädda för att bli magsjuka på en 8 timmars bussresa och valde därför att leva på naan (indiskt bröd), kakor och lite vatten. Servitören tyckte vi var väldigt roliga när vi endast beställde fyra naan på restaurangen.

Att ta sig runt i Indien är förvånansvärt bekvämt även om det är lite svårt att hitta rätt buss ibland. Det är inte ofta det finns säkerhetsbälten heller vilket kan kännas läskigt. Eftersom att vi bor i bergen är vägarna sällan raka och i nästan varje sväng tutar chauffören för att göra sig hörd för en eventuellt mötande bil. Med ett konstant tutande i trafiken har ljudet förlorat sin effekt och jag reagerar knappt längre.

I samband med Svalornas möte i Chennai förra veckan fick vi för andra gången åka buss genom Indien. Denna gång blev det inte en semi-sleeper utan en ‘riktig’ sleeper, alltså en nattbus. Bussen har fem våningsängar på vardera sida. Under resan delades det ut vatten, chips och kakor. Man kunde även titta på tv i sin ‘hytt’ om man ville. Resan dit var bekväm och vi sov nästan hela sträckan. Däremot på hemresan var bussen rejält försenad. Anledningen? Bussen gick sönder mitt på motorvägen och vi stod stilla mellan kl 12-03 på natten. Under tiden de reparerade bussen var AC:n avstängd och bussen förvandlades till en bastu. Vi var i alla fall inte ensamma på motorvägen utan flera myggor gjorde oss sällskap, de flög in genom takfönstret som var öppet för att vi skulle få luft in i bussen. Inte blev det bättre heller av att det var något fel med högtalarsystemet i flera timmar och det dånande ut indisk musik på högsta volym. I efterhand kan man inte annat än att skratta åt de timmarna man låg där och svettades mitt i natten till hög indisk musik.

Ett annat färdmedel man vant sig vid nu är auto rickshaw. Auto brukar vi ta när vi handlar mat inför veckan eller om vi är för trötta för att gå i backarna här uppe i bergen. Vi har nu fått tag på en auto rickshaw chaufför som pratar någorlunda bra engelska. Han förklarade att vi kan ringa honom och säga ”Sweden” när vi behöver skjuts så kommer han och hämtar oss vid vårt hus.

Fyra personer i en auto rickshaw gjord för tre.

Nu återstår det att prova på tåg och de allmänna bussarna. Vi tänkte också boka en resa med Toy train som går mellan Mettupalayam och Ooty. UNESCO har bland annat lagt till tåget som en World Heritage Site – det ser jag fram emot att åka.

På återseende!