Sofia Olsson

Poituvaren India!

6 januari, 20146 januari, 2014av Sofia Olsson1 kommentar

Tåget från Madurai till Bangalore går i kväll och min ryggsäck är packad med indiska memorabilier och minnen. Det är endast en sista dag kvar på kontoret, en sista dag att se fram emot kardemummateet som kommer klockan 11.00 varje morgon, en sista dag att få en extra frukost av en kollega och en sista dag på lunchstället Tempel City. Det är dags att säga adjö till mina kollegor, vänner och bekanta som har genom sina vänliga leenden och intressanta diskussioner gjort Indien till en fantastik plats att vara på.

Jag tar med mig mycket här ifrån och hoppas att jag har gett lika mycket tillbaka. Det har varit en intressant upplevelse att som utomstående arbeta i denna lokala utvecklingsorganisation och förstå på ett djupare plan den strategi som Evidence använder för att förändra diskriminerande attityder i det indiska samhället och hur de stödjer människor genom rättshjälp. Jag har fått ta del av deras synsätt vad det gäller jämställdhet och hur de arbetar för att skapa detta i det mycket patriarkala indiska samhället. Jag har fått ta del av hur de använder konceptet ’mänskliga rättigheter’ för att skydda människor och kräva förändring. Jag har sett hur svårt detta arbete är och känt den känslan av hjälplöshet som inträffar när man inser att förändring går långsamt och det finns ingen ”quick fix”. Det är lättare att hantera denna känslan när man är längre bort, på organisationer i väst som ger finansiellt stöd till detta arbete.

Det jag tar med mig i min ryggsäck hem till London igen är mötena med de människor som outröttligt fortsätter att kämpa för förändring. De skyggar inte undan för det som är svårt för de kan inte göra det, de lever mitt uppe i det och kan därför inte ignorera det. Jag tar med mig samtalet som jag hade med Veronica, kvinnoaktivisten som är hotad i sin by för att hon som är både Dalit och kvinna bland annat kör motorcykel i byn. Och Muthopilau som är Panchyat president, kvinna samt Dalit men som inte låter sin man fatta besluten för henne utan låter honom hjälpa till när det behövs. Och Stalin, den unga Dalitmannen som bor en slum i Chennai, som måste köra taxi för att försörja sin familj men som egentligen är aktivist och kämpar för Daliters rättigheter.

Jag kommer minnas dem nu när mitt Indien är över, jag vet inte om vi ses igen, men vi fortsätter på olika håll att försöka förändra.

Sofia Olsson

Kvinnor i Kerala

19 december, 201319 december, 2013av Sofia OlssonLämna en kommentar

Tamil Nadu byts ut mot Kerala imorgon, jag åker till en ny delstat för att få en paus från Madurai. Arbetet på kontoret byts ut mot vacker natur samt annorlunda kultur och mat. Jag har hört mycket om denna delstat, från de som varit där för att resa runt till de som har arbetat och levt där. Det som jag har tyckt varit mest intressant, men också mest skrämmande, är att få reda på kvinnornas situation. Min handledare nämnde till exempel att trots att Kerala har en hög procent utbildade och arbetande kvinnor, jämfört med resten av Indien, så utsätts de till en mycket hög grad för sexuella trakasserier och våld. Det jag nu skulle vilja försöka förstå är vad det är för våld som dessa arbetande kvinnor möter i sin vardag.

Statistiken visar att delstaten är på rätt väg vad det gäller utveckling. År 2011 hade Kerala det högsta Human Development Indexet (0.790) i landet, och likaså högst antal läskunniga (93.91%), den högsta förväntade livslängden (74 år) och den mest jämlika könsfördelning av invånare. Detta pekar ju sannerligen på att Keralas kvinnor borde vara mer privilegierade, jämfört med deras kvinnliga grannar i andra delstater, men det finns en stor klyfta mellan denna statistik och kvinnors verkliga upplevelse. Till exempel så rapporterades 502 fall av våldtäkt och 2,074 fall av ofredande under de första sex månaderna av 2013. Dessutom tar Keralas statliga kvinnokommission emot cirka 700 anmälningar om våldtäkt och ofredande varje månad.

Enligt ett forskningsinstitut i Kerala, som tillfrågade kvinnor i fyra städer i delstaten, är sexuella trakasserier ett stort säkerhetsproblem, speciellt till och från arbetet. Kvinnor upplever rutinmässigt verbala och fysiska trakasserier från män på bussar och annan kollektivtrafik. Manliga passagerare, och även busschafförer, tar chansen att tafsa, luta sig och falla på kvinnor ”av misstag” på bussen. De tillfrågade kvinnorna kände sig dessutom osäkra i offentliga parker, teatrar, på stränder och väntades vid biljettkontor. Ensamma kvinnor, eller till och med grupper av kvinnor, ses sällan i parker utan vågar endast gå dit i sällskap med män. Kanakakunnu Palace parken, i delstatens huvudstad Thiruvananthapuram, är ett typiskt exempel på detta. Den offentliga sfären är på detta vis mycket begränsad för kvinnor. Hemmet kan likaså vara ett ställe där kvinnor inte känner sig säkra. Huvudstaden Thiruvananthapuram rankas som den främsta, bland fem städer i Indien, vad det gäller förekomsten av våld i hemmet.

Det spelar då ingen roll att dessa kvinnor är del av den offentliga sfären och har utbildning och arbete, strukturerna i samhället är dess lika och attityderna fortfarande patriarkala. Jag känner en viss uppgivenhet inför detta och det våld och sexuella trakasserier som kvinnor tvingas utstå världen över. Hur kan vi egentligen förända detta?

Sofia Olsson

Djur i Madurai

12 december, 201312 december, 2013av Sofia OlssonLämna en kommentar

När jag förberedde mig för att åka till Indien, ett land som jag inte varit i tidigare, hade jag en massa tankar om hur livet skulle vara när jag kom fram till Madurai. Jag funderade över de sjukdomar som jag skulle tänkas drabbas av, de turistfällor som jag verkligen ville undvika och hur säkert det var i området där jag skulle bo. Något som dock aldrig upptog min tankeverksamhet var vilka djur som jag skulle kunna tänkas stöta på. Jag skulle ju bo i en stad med 1,5 miljoner invånare, så det jag var förberedd på var mygg och en och en annan ko. Det jag nu har märkt är att trots att vi inte är ute på landsbygden så finns det djur överallt här i Madurai, inklusive lägenheten där jag bor.

Det första djuren som jag ser på morgonen, när jag öppnar fönstret i mitt rum, är ekorrar som springer runt på trädstammen mitt emot huset. När jag sedan tar cykeln till jobbet ser jag korna som mycket nöjda ligger och slumrar precis bredvid vägkanten. De håller alltid till vid samma väg och har aldrig så mycket för sig. Lite närmare kontoret finns getterna som lite argsinta struttar runt. De låter mig nästan komma så nära att jag kan röra de små killingarna, men blir sedan rädda och springer iväg. De äter allt de kommer åt och rotar ivrigt runt i sophögen bredvid vägen för att sedan tugga i sig lite kartong. Sedan, på vägen hem från jobbet, ser jag de djur som jag inte är lika förtjusta i, gathundarna. Efter en bråkig natt ser de riktigt tilltufsade ut, de har tappat delar av pälsen, är magra och spenarna är utslitna efter åtskilliga kullar med valpar. Den oroväckande tanken att de har rabies gör att undviker dem till varje pris och tar omvägar för att inte möta en flock i en mörk gränd. När jag sedan lyckats ta mig hem till lägenheten öppnar jag dörren till badrummet och möts av kackerlackor, ödlor och myror. Den första sorten jagar jag med en toalettborste men de två andra låter jag vara, de små ödlorna är ofarliga och deras underliga kroppar roar mig på något vis.

Jag har nu vant mig vid dessa djur men igår fick vi en ny besökare i våran lägenhet, en som jag inte ville jaga med en toalettborste eller bara låta vara kvar i huset. Det var en orm. Den var inte så stor, tre till fyra decimeter lång och två centimeter bred. Den överraskade mig när jag var mitt uppe i att tvätta kläder på balkongen och tog då chansen att smita in i vårat kök. Detta djur, som jag någon gång sett i de svenska skogarna, var för mycket för mig att hantera på egen hand. Jag ringde en vän som kom till min räddning. Min vän trodde dock inte att det var en orm utan gick självsäkert in i köket, men ryggade snabbt tillbaka och såg lika rädd ut som jag kände mig. Det finns ett talesätt om ormar på tamil som involverar en armé på väg ut i strid men när de såg en orm så vände de om och sprang hem. Min vän sprang inte iväg, utan använde istället en metod för att få bort ormen som jag inte vill sänka ert sinne med att berätta.

Jag har nu lite mindre än en månad kvar bland dessa djur, men om detta var den första ormen på tre månader så var det förhoppningsvis också den sista fram tills dess att jag åker hem.

Sofia Olsson

Hinduism, högtider och att byta religion

29 november, 201330 november, 2013av Sofia OlssonLämna en kommentar

Ungefär 89 procent av befolkningen i Tamil Nadu är hinduer och var och varannan vecka här i Madurai är det någon högtid eller festival som ska firas. För inte så länge sedan var det Diwali, som Veronica skrev om i ett tidigare inlägg, och förra vecka var det Karthigai Deepam som inte är lika stor som Diwali men typisk för delstaten Tamil Nadu. Karthigai Deepam firas med oljetända lampor (Agal Vilakkus) i och utanför varje hus. Ljusen sägs vara en lyckobringande symbol som tros avvärja onda krafter och leda välstånd och glädje. Gatan utanför vårat hus lyste vackert upp och jag betraktade på avstånd festligheterna i området.

Det är en dubbel känsla som infinner sig i och med dessa religiösa högtider. Ibland är jag inbjuden att fira med vänner och bekanta, vilket innebär god mat och trevliga samtal, men det är också den religiösa biten som är svårare att förstå och delta i. Under tiden jag har varit här i Indien har jag talat med en rad olika aktivister och människor som är involverade i dalitfrågor och de kommer alltid till samma poäng, att religionen har gett upphov till kastsystemet och att det är orsaken till att det fortfarande upprätthålls. Genom hinduismens uppdelningen i de fyra primära kasterna, där Brahminerna, prästerna, är högst i hierarki och sedan kommer Kshatriya, krigarna och adeln, Vaisya, bönderna, handelsmännen och hantverkarna, och sist Shudra, arrendatorerna och tjänarna, så blir Daliterna alltid tilldelade en plats utanför systemet, som betyder längst ner i hierarkin.

På grund av detta så byter många hinduiska Daliter religion, de konverterar till buddhismen, kristendomen eller islam. Till exempel så konverterade Dalitledaren Ambedkar (1891 -1956) till buddhismen. Det var han som ledde utformningen av den indiska konstitutionen som förbjuder diskriminering av kastlösa. Detta gjorde att många av hans anhängare gjorde det samma, och än idag konverterar många Daliter till andra religioner. Men även om de byter religion så går det inte att helt komma ifrån sin kast, det är så inpräntat i det indiska psyket. Ett exempel på detta är att det har kommit fram flera fall där Dalitipräster i den katolska kyrkan i Indien har blivit nekade att utföra vissa religiösa handlingar. Det var till och med ett fall där en katolsk Dalitpräst begick självmord på grund av kastdiskriminering i sin kyrka.

Det finns alltså inte många vägar som daliterna kan ta för att fly sin kast. Det enda de kan göra är att försöka hantera förtrycket, och som mina Dalitkollegor på Evidence, kämpa för att förändra systemet och stötta de människor som ensamma kämpar för att få sina mänskliga rättigheter hörda.

Sofia Olsson

Att få/ta/ge makt

15 november, 2013av Sofia OlssonLämna en kommentar

Det är viktigt att marginaliserade grupper i samhället är delaktiga i de politiska processerna och att de kan påverka beslut som tas både på lokal och nationell nivå. Det ger dem utrymme och möjlighet att förverkliga sina grundläggande mänskliga rättigheter. Detta är dock inte en självklarhet för Dalit kvinnorna i Indien, för dem är det näst inpå omöjligt att få sin politiska röst hörd. De är förtryckta på grund av sin kast, klass och sitt kön. De nekas åtkomst till, och kontroll över, resurser för att tillgodose sina grundläggande behov, de utsätts för våld i alla dess former, de har lägre utbildningsnivå och färre möjligheter till arbete och anständiga löner. För att kunna ge dessa kvinnor en möjlighet att delta, och ha en beslutsfattande roll, i de lokala Panchayati råden, som fungerar som kommunalråden i Sverige, så är platser reserverade för dem enligt Indiens grundlag. Det är meningen att en plats i dessa råd som presidenter ska göra det möjligt för dem att bidra till viktiga lokala utvecklingsbeslut och öka deras sociala, ekonomiska och sociala ställning.

För några veckor sedan var jag på ett möte med Dalit kvinnor som är Panchayati presidenter runtom i delstaten Tamil Nadu. De hade samlats för att dela med sig och lära sig av varandras erfarenheter, samt att bygga sin kapacitet inom ledarskap. Efter den vanliga intriduktionsrundan frågade en utav organisatörerna hur mycket makt kvinnorna har fått genom att vara presidenter i Panchayatiråden. Hen uppmanade sedan de kvinnor som anser att de kan utöva sin makt att räcka upp handen, vilket de flesta gjorde. Efter en djupare diskussion visade det sig dock att detta egentligen inte var den sanna bilden av deras beslutsfattande förmåga.

Många rapporter och studier som har gjorts visar på att Dalit kvinnor som är ledare i Panchayatiråden inte får utrymme att ta självständiga beslut, utan lyder tjänstemännen från högre kaster som fungera som de facto presidenter. Många Dalit kvinnor är inte med i antagandet av resolutioner och de får inte tillgång till rådets dokument och finansiella register. Istället tvingas de underteckna bankcheckar utan att veta vad de ska användas till och följa de dominerande kastmedlemmarnas beslut. Det är till och med så att Dalit kvinnorna i vissa fall tvingas sitta på golvet, och inte på stolen, under mötena. Försöker de göra motstånd eller protestera så finns det risk att de blir utsatta för våld.

Trots detta så förändras kvinnornas verklighet genom att bli presidenter, de kanske inte har makt att ta beslut i Panchayati råden men de kan få mer respekt i byn, inom sin familjer och från sina grannar samt de lär sig mycket som de sedan kan överföra till sina barn och kvinnor i deras närhet. Det känns dock inte som detta räcker, det känns som att det måste mer till från staten sida. För att utmana köns- och kastdiskriminering behövs ett mångfacetterat tillvägagångssätt, inte bara reserverade platser för kvinnor. Fokus måste också ligga på att arbeta med de dominerande kastmedlemmarna som sitter i rådet, de som vägrar släppa ifrån makten till en kvinna från en lägre kast.

Sofia Olsson

Att resa genom Tamil Nadu

22 oktober, 201322 oktober, 2013av Sofia Olsson1 kommentar

Innan jag åkte hit till Indien pratade många om hur speciellt det är att resa kollektivt genom landet. Jag kunde inte riktigt föreställa mig detta, då långa resor genom Sverige och Storbritannien inte riktigt är höjden av spänning. De hade ju självklart rätt, och nu njuter jag i tysthet av att resa runt i Indien med buss och tåg. Den senaste resan var en sex timmars busstur från indiens turistiga sydspets tillbaka till lägenheten i Madurai. När jag hade satt mig tillrätta i bussen, väl medveten om min handledares instruktioner om att inte sitta bredvid någon man och inte lita på någon (inte ens de äldre!), så började resan.

Bussresor genom Tamil Nadu ger en överblick av delstaten och dess natur, åkrar, städer och byar. För några ögonblick, när jag färdas genom en by, kan jag smygtitta in i husen längs vägkanten och se människorna som äter, diskuterar eller håller på med de vardagliga sysslorna, och för just den stunden får jag vara med. Jag ser människorna på åkrarna, som kämpar under den stekande solen och deras djur som ser ut att hellre vilja komma tillbaka till ladan och vila än att arbeta denna varma dag. När ett vattendrag visar sig bakom huskrönet ser jag hur människor tvättar, badar eller arbetar i vattnet. Det som är så vardagligt för dem blir för mig som utomstånde väldigt speciellt.

Det är inte bara det som jag ser utanför som känns speciellt med att färdas i Indien, det är också det att jag inte riktigt kan koncentrera mig på att läsa eller lyssna på musik, utan istället sitter tänker. Jag har äntligen tid, här på bussen, att reflektera och fundera över framtiden, arbetet, situationen i Indien och orättvisorna som jag dagligen ser. Det är en tid att bearbeta all denna ’overload’ av intryck som jag får här och en stund i tystnad att tänka på allt och ingenting. När resan är slut tar det andra över igen och det är bara att vänta till nästa resa innan jag får tillfälle att fundera igen.

Sofia Olsson

Kampen för att förändra

9 oktober, 20139 oktober, 2013av Sofia OlssonLämna en kommentar

Det är diskussionerna med människorättsaktivister här i Indien som ger mig mest inspiration att fortsätta arbeta inom utveckling. Dessa aktivister delar med sig om hur de kämpar för att förändra det indiska samhället och jag känner den starka solidaritet som deras arbete grundas i. De vägrar ge sig när de ser eller upplever orättvisa. Jag träffade en sådan person förra veckan, hon heter J. Veronica, och jag vill dela hennes historia med er.

År 1988 var det ett upplopp mot kastdiskriminering i en liten by i delstaten Tamil Nadu i södra Indien. Det ledde till att en dalit man mördades av en kasthindu, och några dagar efter detta mördades ytterligare fem män i ett närliggande område. Stämningen var osäker och dalit männen fruktade för sina liv. Den enda lösningen för att undkomma våldet var att ge sig av så de lämnade dalit kvinnor och barn i byn. Våldet och förtrycket fortsatte dock men nu var det endast riktat mot de kvarlämnade kvinnorna.

De var beroende av kasthinduerna för sitt dagliga arbete, då de inte ägde några landområden, och var följaktligen extremt utsatta. Veronica bodde i denna by och kände att hon måste göra någonting för att förbättra situationen. Hon började organisera kvinnorna i självhjälpsgrupper och kunde genom dessa ge färdighetsträning som ökade deras förmåga att försörja sig själva. Hon ville också skapa en politisk rörelse så att dalit kvinnorna kunde känna gemenskap och våga kämpa för att få sina röster hörda och kräva sina rättigheter. Detta var endast något som männen tidigare hade gjort.

Efter att arbetet pågått i några år formaliserades det och Veronica startade frivilligorganisation ’VIDIYAL Women’s Progressive Society’ som arbetar med basnäringar för kvinnor. Det började med att organisationen endast stöttade dalit kvinnor, men kvinnor från alla kaster sökte deras stöd så nu ligger fokus på kvinnofrågor oavsett kast.

Veronica arbetar i motvind och får som dalit kvinna och ledare for VIDYAL många ovänner som bara väntar på ett tillfälle att attackera henne. De accepterar inte att hon som dalit kvinna har någon form av makt. Detta har satt sina spår men hon säger att ”om jag fruktade för mitt liv sa skulle jag inte göra det här arbetet”. Känslan att vilja göra något för sitt folk är starkare än rädslan. Nu har hon genom sitt arbete blivit mer känd, vilket har lett till att både polis och politiker har börjat frukta hennes kraft och hängivelse för skippa rättvisa.

Sofia Olsson

Första dagen hos Evidence

24 september, 201324 september, 2013av Sofia OlssonLämna en kommentar

Den första söndagen i Indien satt jag och Veronica med våran handledare, Thilagam, och åt lunch med hennes familj. Det pratades indisk politik, då hennes bror är involverad i en kampanj mot en korrupt politisk ledare i Indien. Under lunchen började också Thilagam tala om arbetet som Evidence gör i delstaten Tamil Nadu. En av de sakerna som kom fram var att det skulle vara en demonstration dagen därpå, mot det kastsystem som Indiens samhälle är uppbyggt på. Jag och Veronica var inbjudna att delta på våran första arbetsdag. Det kändes spännande att äntligen börja arbete och se på nära håll hur Evidence arbetar med politiskt påverkansarbete för att förändra diskriminerande strukturer.

Måndagen kom, och arbetskamraterna tog oss till demonstrationen. Det var dock endast möjligt att betrakta på avstånd, annars skulle det bli för mycket frågor. Dalitfrågan, och kastsystemet i Indien, är otroligt kontroversiellt att arbeta med. Det handlar om hundratals år gamla maktstrukturer som är inpräntade i det Indiska psyket, där de som är från en högre kast känner att de har rätten att förtrycka och se ner på dem av lägre kast och de kastlösa daliterna.

När Evidence startade sin verksamhet år 2005 var det under hot och terror som de utförde sitt arbete att stödja daliterna. Men nu, när organisationen har blivit mer känd och ofta är med i media, så har hoten minskat. Deras arbete kan delas in i två olika områden, det första handlar om att stödja individuella fall där daliter har utsatts for våld på grund av sin kast. Fokuset är att ge rättshjälp i delstaten Tamil Nadu, där större delen av daliterna lever under fattigdomssgränsen och sällan är medvetna om de rättigheter de har eller vad de kan göra när de utsatts for diskriminering och våld. Det andra området som organisationen arbetar med är påverkansarbete, där de försoker förandra strukturer och mentaliteten i samhället.

Efter demonstrationen blev det både tydligt hur Evidence arbetar samt vilken passion för förandring som all personal har. Vid ett samtal med chefen blev det också lite klarare hur jag passar in, som utomstånde. Han sa att det som behövs för att bygga en organisation är först och främst människor som har varit utsatta för diskriminering och våld. Sedan behövs det människor från samma land som kan kulturen och kontexten. Och sist men inte minst så behövs ’development proffessionals’ som har teknisk kunskap om utveckling. Det var ett bra sätt att beskriva det hela, nu känns min roll här på organisationen lite tydligare. I veckan åker vi ut pa fält, det blir något helt nytt.