Författare: sarahbodelsson

Idag sitter jag på Starbucks på 100 Feet Road i Indira Nagar i Bangalore. Jag skäms lite för att säga det men här kommer jag undan dammet, har gratis wi-fi och kan skriva i lugn och ro. Så ibland blir det så. Ändå gör det lite ont i mig för snart kommer jag inte kunna sitta på ett Starbucks för att sekunder senare kunna kliva ut på gatan och mötas av en del av Indien. En flat white kan jag få (nästan) överallt i världen, men inte ljuden, maten och allt det som jag blir bortskämd med här. Varje dag. Det skaver lite i mig av en annan anledning också, som jag kommer utveckla längre ner.

Om en vecka sitter vi på flyget hem. Det känns så otroligt långt borta och i mitt huvud föreställer jag mig vara tillbaka här snart igen. Som att jag bara ska hem på besök för att träffa alla för att sedan återvända hit. Men egentligen vet jag ju att det inte stämmer. Det kommer dröja i alla fall ett eller två år innan jag landar i detta land igen.

Jag tänker på den podcast jag lyssnade på innan jag kom till Indien. Det var en vagabond-podcast med journalisterna Malin Mendel Westberg och Per J Andersson. Dem pratade om sina många resor i Indien och speciellt en sak fastnade i mitt huvud. De sa att dem båda går in i en svagt depressiv fas när de kommer hem till Sverige igen. För i Sverige frågar inte din granne om du ätit frukost och vad den bestod av. I Sverige kan du (nästan) gå en hel dag utan att du pratar med någon.

Det händer inte här. Till en början kan det kännas påfrestande, att vara så social nästan hela tiden. Men sen när du vant dig är det så väldigt skönt att bli sedd och tilltalad och att det nästan alltid finns någon att småprata med. Jag har också vågat ta mer och mer initiativ att prata med människor jag inte känner, på tåget, i en ”shared” auto-rickshaw eller som du stöter på på något annat vis. Det känns rentav lite oartigt att inte visa intresse eller påbörja ett samtal med någon du delar kupé på tåget med. Eller för den delen, inte dela med dig av den mat du plockar upp ur väskan.

Så jag måste erkänna att hur redo jag än känner mig att komma hem till Sverige, träffa alla jag saknat och sluta tappa mitt hår (jag tror hälften ramlat av), så är jag lite rädd. Hur kommer jag må när den första lyriska veckan hemma har passerat? Och när kommer jag vara tillbaka i södra Indien? När får jag träffa de vänner jag fått här igen och äta dosas (en matig ris och vete-pannkaka som serveras med kokoschutney) och South Indian thali (ett fat med ris, olika goda röror och pappadam m.m)?

Men nog om saknad. Det finns egentligen hur mycket tankar som helst som jag skulle vilja dela med mig av efter mina fyra och en halv månader i Chennai, runt om i Tamil Nadu och till sist i Bangalore. Om allt det jag fått lära genom att vara här, genom samtal med alla jag lärt känna och det jag fått lära om mig själv genom nya erfarenheter och påfrestningar. Det känns för det mesta rätt överväldigande att ha fått den här möjligheten att vara här så lång tid och ta del av en så stor (men proportionellt liten) del av detta land. Jag ska dela med mig av en.

Något ständigt återkommande i mina funderingar är den bredd av perspektiv jag fått ta del av. Den privilegierade position som vi praktikanter har när vi är här är på många sätt ogripbar och förvirrande. Ena dagen får vi möjligheten att samtala med människor som kämpar mot förtryck, kastdiskriminering och för rätten till arbete, säker mat och självbestämmande, för att andra dagen sitta på en fin restaurang och äta en förhållandevis dyr måltid, gå runt i en nybyggd stor galleria eller umgås med människor från den högsta kasten. Det kan tyckas konstigt att prata om människor i relation till kast då kastssystemet avskaffades i Indiens konstitution vid Indiens självständighet 1947. Dessutom ska ju inte denna förtryckande sociala konstruktion betyda något. Ändå fortsätter kast spela en otroligt stor roll i Indien och avgör på många vis människors tillgång till eller avsaknad av rättigheter och möjligheter. Läs bland annat Carolines inlägg Mörk skugga över Republic Day om studenten Rohith Vemulas död.

Jag tänker ofta på något som Alex, en Sida-anställd som höll i en halvdag under vår kursvecka i Härnösand, sa. Han beskrev vår position när vi åker iväg på praktik som att lämna vår klass hemma och bli en del av den högsta kasten. Vi blir en del av den internationella eliten, en position som aldrig kan rubbas. Kast är oföränderligt då det är kopplat till den familj du föds i, ditt efternamn och så vidare medan klass är en mer rörlig position. På samma vis kommer vi praktikanter alltid vara en del av eliten och överklassen när vi befinner oss i våra värdländer, oberoende vår sociala bakgrund och utan att riskera att förlora den positionen. Dessutom får vi genom praktiken möjligheten att röra oss i alla samhällsskikt och träffa människor med alla olika levnadsvillkor och erfarenheter i Indien.

Utöver detta har vi även privilegiet att kunna ställa oss utanför kastsystemet, kritisera och ifrågasätta utan att ta på oss något direkt ansvar för det förtryck som fortgår. Detta har jag insett när jag samtalar med vänner som visat sig vara födda i familjer från den högsta kasten brahminer. Jag vill kritisera dem för att inte ta aktivt avstånd från det förtryckande system som de är en del av. Samtidigt är det så lätt för mig att ifrågasätta när jag står utanför och inte är född in i samma system eller familj som dem. Trots att jag inte är född in i kastsystemet får jag ta del av precis samma privilegier som dessa vänner och mer därtill (på en global nivå) som vit och ”västerlänning”. Det är precis det här som på många vis blir svårt att greppa, att jag får ta del av alla delar och röra mig i nästan alla sociala och geografiska rum utan att det uppstår någon större friktion eller ifrågasättande. Denna otroliga möjlighet är något jag är så tacksam för men det gör mig ofta obekväm. Hur kan jag ha rätt att ta del av en bys kamp mot kastförtryck och för rätten till vatten, för att sedan åka därifrån och gå på bio med Indiens överklass under helgen? Hur kan jag ena dagen prata med människor som tjänar 200 rupees om dagen för att andra dagen betala lika mycket för en kaffe på en internationell kedja som Starbucks?

Men det är en del av praktiken. Både en oundviklig och värdefull erfarenhet som jag försöker värna om och lära av så mycket det bara går. Det har lärt mig mycket och jag kan inte känna mig mer tacksam för dem här månaderna. Tänk att vi får lära känna människor med alla typer av bakgrund och erfarenheter, tankar och perspektiv. Och jag kommer sakna nästan allt jag fått vara med om och uppleva sedan oktober. Kanske inte den första månaden eller dagarna som kändes förjävliga på grund av en dålig mage, denguefeber eller översvämningar, men allt det andra.

Och det gör inget. För som mormor sa en gång till mig när jag sprack av otålighet innan en utflykt till Ystad djurpark: Längtan efter något är bättre än att vara där och uppleva det. Så kanske får jag bara passa på att njuta av längtan. Längtan efter att snart vara tillbaka här igen. Men också njuta av att vara hemma så klart. Trots att ingen kommer fråga vad jag åt till frukost.

Hur är det möjligt? Om tre och en halv vecka sitter jag på flyget hem till ett vitt Sverige. Det märks i mina drömmar som likt de första veckorna här i Indien är lite förvirrade. I drömmarna befinner jag mig på båda platser samtidigt, eller i ena stunden här och i andra hemma hos familj och vänner. Platserna möts och blir ett. Tänk om det ändå vore så bra att jag kunde behålla båda även när jag fysiskt lämnar södra Indien. Jag ska i alla fall försöka. Kanske är det ett sent nyårslöfte till mig själv.

Jag vill fortsätta hålla kontakten med de personer jag fått lite extra nära relation till här. Detta gäller speciellt ett par av de koordinatorer vi spenderat mycket tid med under våra fältbesök. De har alltid välkomnat oss med sådan värme, engagemang och intresse och inspirerat mig så otroligt mycket med deras kunskap och (till synes) outtröttliga kamp. Det har inneburit väldigt fina möten och utbyten ibland på samma språk och andra gånger genom kroppsspråk, skratt och med hjälp av tolk.

Som tur har jag ännu lite tid kvar på praktiken. Dessa sista veckor och dagar kommer bli intensiva. Förutom att jag vill hinna njuta fullt ut av allt det jag sen kommer sakna så är även en stor del av arbetet kvar att slutföra. Rapporten som ska bli resultatet av de fyra veckolånga fältbesök vi gjort under vår tid på Women’s Collective ska skrivas. Allt det vi samlat och lärt oss under tiden i Vellore, Kanyakumari, Kotagiri och Madurai ska ner i skrift och bild. Det är fyra olika platser inom samma indiska delstat med unika miljöer, utmaningar och tillgångar men med liknande projekt och vision. Det känns lite stressigt, men också kul. Tänk när det faktiskt finns samlat och det vi fått lära oss och uppleva finns där för fler att ta del av!

På lördag blir min sista dag på kontoret i Chennai då vi av olika anledningar ska vara sista tiden i Bangalore. Det blir förhoppningsvis ett fint avslut där jag och Sara C berättar lite om de fältbesök vi varit på och den rapport Women’s Collective senare kommer få ta del av. Så blir det nog en tårta också för att tacka för de månader vi fått vara här!

Nu ska jag gå till jobbet i min svarta kurta då det är Black Thursday idag!

Här är lite bilder på fina stunder från den senaste månaden.

Det har varit så mycket den senaste tiden vilket inneburit att jag inte haft orken att skriva. Det är som att jag behövt smälta allt och komma bort, befinna mig på en plats för vila och ledighet för att kunna berätta.

Nu befinner jag mig i Kochi i Kerala. Här är jag en turist bland turister och det skapar blandande känslor inom mig. Det är skönt att få bara vara, njuta av en skön säng och andra restauranger och gator, men vistelsen här får mig också att inse hur mycket jag trivs med att ha en vardag i Indien med ett jobb, kolleger, vänner, en tillhörighet och ett tydligt syfte med att vara här. I min vardag i Chennai eller på fältbesök accepteras jag mer som en i mängden som jobbar, handlar mat på marknaden och bröd på bageriet medan jag här i Kochi blir turisten och många personers källa till försörjning. Det är ovant, men tänk att jag får ta del av båda delar.

Men nu vill jag berätta om den sista tiden här i södra Indien, i Chennai, Bangalore och Nilgiris i bergen the Western Ghats. Det har varit både svårt, påfrestande, utmanande och roligt. Det började med översvämningarna i Chennai och stora delar av Tamil Nadu. Än en gång fylldes gatorna med vatten utan möjlighet att rinna undan eller sugas upp av de asfalterade gatorna. Vattnet blandades med sopor och tog sig in i alla lågt liggande hus och förstörde infrastruktur och vägar. Medan de drabbade otroligt många människor runtom i Chennai hårt befann vi oss i relativ säkerhet i vår lägenhet. Under 36 timmar var vi utan el och rinnande vatten men vi klarade oss ändå ganska bra. När vattnet runnit undan lite kunde vi ta oss till bageriet för att köpa veggie rolls och egg puffs för att stilla vår längtan efter varm mat (vår spis går på el) och köpa koppar med hett te på hörnet.

Men vi längtade bort och hoppades att vår planerade resa till Bangalore för halvterminsträff med de andra praktikanterna skulle vara möjlig, att vi skulle kunna ta oss dit trots att alla tåg var inställda, att flygplatsen var avstängd och att inga bussar heller verkade gå. Vi följde nyheterna så fort elen kom tillbaka och letade febrilt efter möjligheter att lämna ett Chennai under vatten. I dygn letade vi och ryggsäckarna stod packade, redo att åka vid minsta uppehåll och öppning. Till sist fick vi tag i en taxi som var villig att köra oss hela vägen mellan Chennai och Bangalore. Jag vågade inte tro det förrän vi satt i taxin och var på väg bort från vår gata. Under resan ut ur Chennai fick vi på riktigt se staden i bitar med hus och bilar under vatten och vägar fulla med hål, totalt obrukbara. Det var med blandade känslor jag lämnade staden som varit mitt hem sen oktober. Jag kände mig både lättad över att vara på väg mot vänner och trygghet i Bangalore men också skamsen över att vara den som kan åka ifrån och lämna en stad och många människors liv i bitar bakom mig.

Vi handlade böcker

Det fanns nötter och mycket annat gott

Vi flög högt över hustaken i (tunnel)banan

Så nådde vi Bangalore och en varm lägenhet med vänner, tända ljus och god mat. Jag tog av min tunga ryggsäck, satte mig runt bordet och fick varma momos serverade (indisk version av dumplings) och bara njöt av att bli välkomnad, omhändertagen och bara få slappna av. Morgonen därpå dukade vi upp årets bästa frukost med frukt, pannkakor, rostat bröd, scrambled eggs och kaffe. Veckan i Bangalore var precis vad jag behövde med tid att dela erfarenheter med de andra praktikanterna, uppleva Bangalore med alla dess cafeer, bio, restauranger med mat från världens alla hörn och få tid att prata mer med praktikantsamordnaren Maria på Svalorna.

Lite trött efter mycket intryck och vara på resande tog fem av oss bussen vidare till bergen och Kotagiri. Praktikanterna Sara E och Tilda bor och praktiserar där och jag, Sara C och Katarina skulle på fältbesök på Women’s Collective. Det var helt klart ett av de vackraste platserna och mest spännande fältbesöken under min tid i Indien. Vi besökte kollektiva teplantage, kollektiva jordbruk och kvinnogrupper och hade många givande samtal med kvinnorna där. Trots utmanande terräng och faror såsom bisonoxar och vildsvin bland annat, samt att bönderna också drabbats av regnet, fortsatte de odla och bruka sin mark. De tog sig tid att dela god lunch och flera koppar te med oss och berättade om sina projekt med jordbruken och deras ökade status i familjerna och byarna tack vare att de organiserat sig i kvinnogrupper.  De delgav också sina drömmar och planer för framtiden med oss och visade oss fantastiska utsiktsplatser över bergen, dalarna, vattenfall och teplantager.

Till slut var det dags för ledighet och jag och Katarina tog bussen ner för bergen ända hit till Keralas kust och Kochi. Oj, vad välbehövligt detta är, att få göra ingenting och bara vara. För en av de bästa sakerna med min praktik är också det som tar mest på krafterna – att ständigt vara på resande fot, besöka olika distrikt i Tamil Nadu, träffa nya inspirerande kvinnor hela tiden och med egna ögon få se det arbete som Women’s Collective gör runt om i Tamil Nadu.

Så nu ska jag göra ingenting. Jag ska bara vara jag och njuta av livet på julledighet och som turist i en annan del av södra Indien. För ett litet tag, tills 2015 blir 2016 och jag samlat nya krafter för att ta nya tag och få ut det mesta av min sista tid som praktikant i Indien.

Ta hand om er och god jul!

I wrote this on a slow rainy Sunday afternoon.

The rain is pouring down outside our apartment in Kolathur. It is a beautiful and meditative sound, yet foreboding. It tells us of a flood slowly forming and filling the streets of the neighbourhood. These past couple of weeks of rain has meant water getting trapped on the pavement, filling all the holes and caveats and reaching above people’s knees when they wade, cycle and bike through it. Walking to work we pass the electricity board, a big yellow building filled with black boxes and tangled wires that gives us light at night time, fans to cool ourselves in the humid heat and internet to live our connected lives. Since the start of the monsoon, the yellow building has been surrounded by a small sea, slowly getting larger and deeper. I have sensed a tension building up between the rising water and the buzzing black boxes.

Although it is partly out of restlessness being restricted to my room that I write this, it is also from a source of inspiration. Being indoors, often without Internet, I retreat to my books. When you cannot live your days the way you wish to, see places and socialise, one way is to visit someone else’s life for a while.

So I have disappeared into the life of a fisher girl becoming a woman living in one of Kerala’s coastal villages in the 50’s. Karuttama falls in love with the Muslim boy Parekutty, two people who cannot and will never be together, except in their minds and through his everlasting nightly songs. I can see him looking at the vast sea singing and the fisher wives waiting on the shore for their husbands and sons while the “sea mother” rages, praying for their return. I can smell the salty wind and feel the aching empty stomachs during times of starvation. I can feel Karuttama’s and Parekutty’s hearts slowly being torn apart and pulled closer together.

On another rainy day I met Triton, a young boy growing up in a professor’s home in Sri Lanka, working as a kolla (house-keeper), at the start of the Sri Lankan civil war. He rarely goes outside the big gates, but learns about the world through the professor’s research on the coral reefs, vast library and his friends’ happy chatter during dinners in the house. I am time and time again brought back to the three months I spent in Sri Lanka through the place names, the delicious food Triton learns how to prepare and the sounds and smells of the garden and the sea side. But then of course, I learn so much more seeing the country from Triton’s street and his eagerly peering eyes and wide-open ears.

Before going to sleep I have giddily visited the young single journalist Sushmita Bose in New Delhi, writing a column called “Single in the City” for a Delhi newspaper. She makes me laugh and realise that I share experiences of living in India with many young Indians; experiences I thought were solely to do with me being new to this country and city. I giggled to myself when she told the story of her having to take leave from work to wait for an engineer to come and install (read: plug in) her new fridge. It was funny because the same had happened to us just a week before. I have enjoyed following her through her everyday struggles of getting to know New Delhi, Sushmita having moved from Calcutta. I have tried to learn from her Bengali cooking using mustard oil and green chilli (mostly ending disastrously, like when I emptied the whole mustard oil into the pan and kitchen walls). Finally, I have realised that single life in New Delhi may not be hugely different to single life in Stockholm.

However, it is not only the friends in my books I love to visit and learn from but the numerous people I follow on Instagram who live Mumbai, New Delhi and Chennai. Since coming to India, I have found these people’s frequent updates invaluable to my settling into Chennai. To wake up in the morning, seeing what my virtual friends have had for breakfast, to hear their reflections and become a part of their everyday routines and get-abouts, makes my ginger chai tea on the corner cafe mean so much more than its lovely sweet and spicy taste.

It is like an addiction, because with every new person, real or fiction, I see India from a different angle, adding another layer to a larger even more complex but somehow clearer picture. It adds to my understanding of daily events and social encounters as well as a larger narrative of villages, cities and the country as a whole. Knowing I am only scraping the surface of Indian society, social media, culture, history and literature, only makes me crave for more.

So when my books run out, I start looking for bookshops wherever I go.

And when the Internet is out of reach, I sit imagining my Instagram friends go about their daily lives.

The rain keeps pouring down outside and my fingers start to tingle, asking for more. But there is no World Wide Web to get lost in or novels to get swallowed by. Instead I have to wait, listen to the drip-drop getting heavier and then lighter and go to bed hoping for drier streets in the morning. Meanwhile, I thought I could share this with you and allow the stories and narratives to travel further, deeper and wider, like the rain flooding the streets of Kolathur, Periyar Nagar and further.

So if you wish to meet some of these friends:

Chemmeen – T.S. Pillai (set in a fisher village)

Reef – Romesh Gunesekera (set in Sri Lanka)

Single in the city – Sushmita Bose (set in New Dehli)

And some more:

Selected Poems – Kamala Das

Gitanjali – Tagore

Det kan ta tid att hitta ett lugn och en tillvaro som en trivs med. För mig har det gjort just det, tagit tid. Jag tror även jag upplevt tiden längre, mer utdragen än vanligt. En vecka som två ungefär. Idag är det den första november och den tredje oktober landade vi i Indien, så det är snart en månad sen vi bytte kontinent. I tre veckor har vi alltså bott i Chennai. Det är egentligen inte så lång tid, men för mig har det känts som en mindre evighet. Till stor del har det handlat om det fysiska tillståndet, att både jag och min praktikantkamrat haft oturen att få tampas med både magsjuka, denguefeber och andra mindre åkommor. Det under en tid med mycket nya intryck, möten, människor, förväntningar och en för oss annorlunda plats med andra dofter, ljud, vardagsföreteelser, sociala koder och samspel. Indien är också ett samhälle av klyftor och kontraster, ett land av både överflöd och stora behov. Vissa har allt medan andras vardag tes som en ständig kamp för överlevnad. Det blir helt enkelt mycket för kroppen att hantera och hjärnan att bearbeta och sortera. Ibland har det känts som att jag trots min utdragna tidsuppfattning inte haft tid att stanna upp och smälta innan nästa intryck pockat på, som sökt ett ännu tomt fack i mitt till brädden fulla huvud.

Men så till sist verkar det vända.

Min andning blir längre och djupare. Min energi i kroppen verkar återvända. Mina intryck blir mer selektiva. När jag sitter i sängen i mitt rum hör jag säljarna som cyklar förbi och ropar i högtalare ute på gatan, men inte fläkten i mitt rum. När jag går den korta fem-minuterspromenaden till jobbet känner jag doften av chai, nybakat bröd och sopor, men blir varken stressad av bussarna, bilarna, mopederna eller den ojämna marken som innebär kortare och längre steg. Att ta bussen eller dela en auto (-rickshaw/tuc-tuc) känns spännande, lätt, som en nyupptäckt vardag snarare än ett hinder för att komma dit jag är på väg.

Jag kände att det började vända i längtan efter helgen.

Det var inte för att jag ville sova, stänga in mig för att bearbeta intryck eller ringa hem för en tusende gång för att känna det som jag var hemma hos mamma en liten stund. Nej, jag såg fram emot helgen för att vi skulle ha tid att upptäcka mer, se ett Chennai vi tidigare bara sett på väg till det stora sjukhuset i staden. Den här helgen skulle vi ta bussen in till centrum för att gå på de stora gatorna, köpa biljetter till en konsert med Madras Chamber Orchestra på Museum Theatre, gå på det välrenommerade caféet Amethyst och det bästa av allt, gå till en bokhandel.

Jag spratt av förväntan i kroppen inför den här lördagen. Jag gjorde mig lördagsfin, satte på ett tunt lager rött läppstift och hängde sjalen lite vågat över bara vänstra axeln i stället för över båda (så det täcker bysten). Lördagen, igår alltså, blev inte helt som planerat. Vintermonsunen har anlänt till Chennai och särskilt igår. Gatorna blev till floder och Sara drömde om en kanotfärd genom staden. Vi kastade oss från bussen in i en auto och bad mannen ta oss till Museum Theatre i Egmore. Vi kom dit, men hittade inte rätt. På grund av regnet som stod som spön i backen var vi beroende av en auto-förare som luktade alkohol och var allmänt förvirrad. Till slut gav vi upp, struntade i biljetterna till kvällens konsert, lämnade auton och började promenera (under en bro i skydd mot regnet) mot Café Amethyst. Lite modfällda, men fast beslutna om att ha en bra lördag inne i stan. Till slut hittade vi en förtroendeingivande auto-förare som körde genom de decimeterdjupa strömmande vattnet, regnet piskande mot vindrutan, för ett rimligt pris. Vi kom fram, både han och vi med ett leende på läpparna. Jag var så tacksam.

Där, på Café Amethyst, med den djungellika tropiska ingången till ett gammalt vitt hus med svartvitt stengolv och jazzmusik i bakgrunden vände det. Vi satte oss i de vita korgstolarna runt ett av de runda borden ute på terassen och andades ut. Regnet fortsatte ösa ner ett par meter bort men vi var torra, Chennais hektiska trafik var endast ett brus i bakgrunden och vi skulle snart få alla möjliga godsaker serverade. Cappuchino, risotto, bangers and mash, ice cream sandwich och coffee and walnut cake. Vi åt, vi pratade, vi njöt och använde internet från stickan i kontakten. När vi kände oss mätta och utvilade efter några timmar på klubben i Indian Summers Simla för det var så det kändes, promenerade vi ut under en torr himmel på ännu blöta gator.

Dagens höjdpunkt väntade enligt mig: bokaffären Higginbothams.

När jag väl gått in i en bokaffär har jag ganska svårt att lämna. Som tur var hade Sara tålamod med mig. Hon visste och hade hört mig tjata ett bra tag nu. Jag hade letat i en hel månad efter något jag sett fram emot långt innan ankomsten till Indien. Och nu var vi här och den indiska litteraturen på engelska fanns i mängder. Lite osorterat, lite dammigt men mer än jag kunnat föreställa mig. Efter mycket velande och beslutsångest kom jag ut med fem böcker; två kända indiska poeter, Kamala Das och Tagore, två klassiker jag tidigare inte kände till av Romesh Gunesekera och T.S. Pillai och en lättsammare bok om att leva som kvinna och singel i New Dehli av Sushmita Bose. Lika många böcker lämnade jag på disken och ännu en bunt i hyllorna. Innan vi lämnade Higginbothams förvarnade jag kassörerna om mitt återvändande. Jag ska bara läsa klart dem här först.

Nöjda och rätt så rejält trötta gav vi oss ut på jakt efter rätt buss som skulle ta oss tillbaka till vår lugna lummiga förort och välkända gator i Periyar Nagar. Tillbaka till vår lägenhet, nyinköpta stora vinröda kylskåp (som vi älskar) och våra sängar. Någon timme senare klev vi innanför dörren till det jag kallar ”hem” nu, en plats av trygghet i ett land och en stad som både kräver, men fram för allt ger energi, värme och så mycket mer tillbaka. För det har vänt nu. Du får vara mitt hem en tid framöver Indien. Tack för att vi får vara en del av och skapa vår alldeles egna vardag här. Det kan ta tid att hitta ett lugn och en tillvaro att trivas med men tids nog vänder det. Tids nog blir det ganska bra.

Yesterday was a Thursday, which at Women’s Collective means Black Thursday. It is a tradition that has been around since the establishment of Women’s Collective in 1994. Every Thursday all staff wear black clothes to raise awareness and protest against violence against women. Black Thursday is inspired by a campaign during the 1991 Israeli/Palestinian confrontation when women from both countries took to the streets dressed in black. Together the women challenged the border and condemned the violence and war, a protest which later spread to women’s movements in other countries showing solidarity with the Israeli and Palestinian women. The long history of the campaign shows a stubbornness within Women’s Collective to continue to raise their voices and work for an equal and safe world for women, children and elderly and thus, for everyone.

As I have been buying only colourful clothes since arriving in India (there are just soo many to choose from) I did not have any black kurta or saree to wear (I was wearing blue – close enough I thought). However, I promised I would do better next Thursday! Sheelu on the picture is our supervisor and one of the founders of Women’s Collective (WC). Stella works as a counsellor for women through WC and lives in the flat below us and Reekha has worked at the office for nearly two weeks. In the picture below you see Charles who works with design and layout for WC.

In the last picture, Sheelu is sitting besides the WC office’s neighbour who comes to chit-chat with the staff and is also invited to eat at the office.

Tomorrow me and Sara are heading to a conference in Vellore and then we will spend a week out in the field. I will tell you later where exactly we will be stationed to observe and learn from one the of member organizations of WC! We will also be conducting our first interviews and be filming.

Also, we are responsible for the afternoon tea today and we have brought a fair amount of swedish sweets (Sara thought it would be fun to also bring some super salty liqorice, well we’ll see)! (;

Under vår tredje dag på Svalornas India Office i Bangalore fick vi besök av kvinnorättskämpen Asha Ramesh och daliträttsaktivisten Prabakhar. Daliter är den grupp människor i Indien som tidigare kallats kastlösa eller oberörbara. Varje ord Asha och Prabakhar delgav kändes värdefullt och varje minut lärorik. Jag tror vi alla fylldes av lika delar tröstlöshet som hopp och en vilja att lära oss mer, att lyssna och insupa all värdefull kunskap för att på så vis kunna vara en del av kampen för allas, inklusive kvinnors och daliters, mänskliga rättigheter.

Asha Ramesh målade en tydlig och färgstark bild av den indiska kvinnorättsrörelsens långa historia. Först pekade hon på alla de kvinnor som var framträdande i frihetsrörelsen fram till 1947 då Indien blev självständigt från Storbritannien. Kvinnor som utelämnats ur historieskrivningen (som vanligt) såsom Aruna asaf Ali. Vidare berättade hon om Indiens (än idag) progressiva konstitution från 1950 som understryker alla människors lika värde och rättigheter och motsätter sig all typ av diskriminering.

Asha gick metodiskt igenom kvinnorörelsens alla vågor med demonstrationer, påtryckningar och vinster genom nya så kallade ”Acts”, alltså förstärkningar av delar av lagen. För att nämna några förbjöds hemgift, ”dowry” 1961, änkebränning eller ”sathi” förbjöds 1988 och 2005 infördes ”Domestic Violence Act”. Trots detta har inte lika mycket förändrats i praktiken och fortfarande utsätts kvinnor för brott, övergrepp, våld och diskriminering. Särskilt dalitkvinnor och andra diskriminerade grupper i Indien såsom ursprungsbefolkningen. Indiens kvinnorättshistoria och pågående kamp är på så vis full av motsättningar, motstånd, bakslag och stora hoppfulla förändringar. I Indiens senaste (och elfte) 5-årsplan har det även föreslagits att genusperspektivet ska förstärkas inom varje område såsom infrastruktur och hälsa.

Prabhakar beskrev en parallell historia av kamp för daliters rättigheter som också tog sin början i frihetsrörelsen. Ambedkar har blivit symbol för daliternas kamp och var delaktig i formandet av konstitutionen. Förtrycket av daliterna har en tretusenårig historia och hänger ihop med ariernas intåg i Indien 1750 före Kristus då människor kategoriserades in i klasser utifrån hudfärg och bakgrund. Även formandet av Hinduism (tidigare Brahminism) som religion på 1800-talet institutionaliserade förtrycket av de så kallade ”chrudras”, alltså slavar, daliter och kvinnor. Det fastställdes att chrudras varken hade rätt till egendom eller utbildning och sågs inte som människor. Idag pågår en diskussion kring nötkött som är en viktig del av daliters kost, men som Hinduer inte äter då kor anses heliga. Den nuvarande regeringen vill förbjuda konsumtionen av nötkött vilket har mobiliserat flera gupper i Indien, bland annat daliter och muslimer.

Till sist knöts Asha Rameshs och Prabhakars inspirerande berättelser ihop av dalitkvinnornas kamp för rättvisa som stärkts under senare år. Dessa kvinnor ifrågasätter den feminism som kvinnorörelsen drivit då den inte överensstämmer med eller tar upp de problem och det dubbla förtryck som dalitkvinnor lever med dagligen.

Jag lämnade Indienkontoret med ny energi och en otålighet att få ägna fyra månader på en organisation som jobbar med dem här frågorna. Idag tar jag och min praktikkamrat Sara C nattåget till Chennai där vi ska påbörja vår praktik på Women’s Collective. De andra praktikanterna påbörjar lika spännande praktiker som alla handlar om rättighetsbaserat arbete, kopplat till bland annat mat och mark. Tänk, vad vi kommer lära oss!