Författararkiv: carolinenordvall

Om carolinenordvall

Nyfiken, rastlös globetrotter. Bejakar alla sidor av livet och älskar kontraster: crossfit och yoga, raw food, vin och choklad, meditation och adrenalinrus. Utbildad statsvetare, journalist, personlig tränare och massageterapeut. Under hösten och vintern befinner jag mig i Indien på praktik inom civilsamhället där jag djupdyker i matsuveränitet, agroekologiskt jordbruk och kvinnors rättigheter.

Mörk skugga över Republic Day

Idag, den 26 januari, firas Republic Day i Indien. Idag är det 66 år sedan konstitutionen började gälla, efter en lång frihetskamp från det brittiska kolonialstyret. Indiens konstitution är världens längsta och tillskriver Indien som en socialistisk, demokratisk republik som ska trygga medborgarna rättvisa, jämställdhet, frihet och främja ”broderskap” mellan dem. Senare skrevs även sekularism in i texten.

Under författandet av konstitutionen hade Dr. Ambedkar en nyckelroll. Ambedkar var född dalit och blev den förste daliten att få en universitetsutbildning, han studerade i USA, England och Tyskland. Senare revolterade han mot kastsystemet och konverterade till buddhismen, tillsammans med en halv miljon daliter som följde hans exempel. Sedan dess har kampen mot kastsystemet varit stark i landet, samtidigt som motkrafterna blivit allt mäktigare. Idag är debatten djupt polariserad där högernationalistiska ”hindutva”-anhängare fördömer icke-hinduiska seder och traditioner.

ambedkar

Ambedkar. Foto tillgängligt på Creative Commons via http://bit.ly/1KCEpCN

Instead of egalitarianism, the Hindu Right believes in an archaic arithmenic of ”adhikaar and bahishkaar”, entitlement and exclusion, based on cast, religion and gender, skriver Ananya Vajpeyi, ledarskribent på The Hindu. Den hindunationalistiska rörelsen är stark i det indiska samhället, även på politisk nivå och inom akademin. Det är svårt att förstå hur samhällsdebatten har kunnat ändras så radikalt från Ambedkars sekulära och demokratiska åsikter. Indiens kastsystem är idag, trots den progressiva grundlagen och ett flertal anti-diskriminerande tillägg, (det senaste från förra året,) fortfarande djupt förankrat och legitimerat inom stora delar av samhället.

I år skuggas Republic Day av den senaste tidens nyhetsrapportering, som är en mörk historia som tydliggör fragmenteringen inom det indiska samhället. I korta drag handlar det om detta:

En ung forskarstudent blev för en tid sedan avstängd från Hyderabads universitet och fick sitt stipendium indraget, tillsammans med fyra andra studenter. Mannen, Rohith Vemula, var dalit och social aktivist och kämpade mot diskriminering av daliter och andra marginaliserade grupper. Han var även medlem i The Ambedkar Students Association, (ASA), som länge haft en konflikt med en annan studentorganisation (ABVP) med rötter i det hindunationalistiska partiet Rashtriya Swayamsevak Sangh (RSS). I historien finns en del frågetecken. Några killar från hindutva-rörelsen sade sig ha blivit attackerade av en mobb från ASA, vilket utlyste en politisk reaktion där två högt uppsatta politiker skrev ett brev som nu läckt ut. Bland annat beklagade de att ”University of Hyderabad has become a den of casteist, extremist and anti-national activities”.

Det här började så tidigt som hösten 2014, varefter händelseutvecklingen trappades upp avsevärt. Den 18 december 2015 gick det så långt att studenterna från ASA blev avstängda från alla allmänna områden på campus utanför föreläsningssalar och dylikt. De tilläts heller inte bo kvar på området. Sedan en tid tillbaka hade de även fått sina stipendier indragna. Den 1 januari i år gick skolledningen ett steg längre och blockerade de fem studenternas studentrum. Massiva protester utbröt då, där stora delar av universitetets studenter fördömde skolledningens agerande. Efter en utdragen process valde en av studenterna, Rohith Vemula, slutligen två veckor senare att ta sitt liv.

Händelsen har väckt kraftiga protester mot skolledningens agerande och bör ses i skenet av en rad andra liknande händelser de senaste åren. Mellan 2007 och 2013 valde 11 studenter att ta sitt liv, enbart på Hyderabads universitet. De flesta av dessa var daliter. Nu talas det om ”institutionellt mord” där ett flertal politiska nyckelpersoner pekas ut som ansvariga för den tragiska händelsen. Åtal har väckts mot de anklagade och offrets familj har fått en ekonomisk kompensation. Nu är många unga oroliga inför framtiden, där de befarar att detta kan vara början på en än värre ”hindutva”-våg.

 

The Hindu, 23 januari

The Hindu, 23 januari

Min kollega Tija har under veckan befunnit sig mitt i händelsernas centrum i Hyderabad. Hon har nära band till de drabbade och jag har under veckan följt hur hon har deltagit i en debattstorm på sociala medier. Igår var hon tillbaka på jobbet med blandade känslor. Vi pratade mycket om det som hänt, om hur media har rapporterat om händelsen och om den ökade individualismen i samhället. Vi jämförde Sverige och Indien, pratade om sekularism, mångkultur och statens roll i de båda länderna.

Indien har länge ridit på vågen som ”Världens största demokrati” där hinduer, muslimer, kristna, sikher, buddhister jainister och andra troende och icke troende lever sida vid sida. Merparten av landets invånare, runt 80 procent, identifierar sig ändå som hinduer, och med en sådan majoritet blir det relevant att ställa frågan hur länge världens största demokrati faktiskt kan hålla ihop? Är det bara en tidsfråga innan den hindunationalistiska rörelsen övermannar Ambedkars arv?

Teoretiskt sett har Indien goda förutsättningar för att fortsätta vara ett tolerant samhälle. Hinduismen är den enda stora religionsåskådningen som inte anser sig predika den enda sanna läran. Hinduism, I assert, is a civilization, not a dogma. Truth is one, the Hindu believes; but there are many ways of attaining it, skriver Amartya Sen. Tyvärr är den teoretiska definitionen av hinduism inte tillräcklig och situationen idag ser uppenbarligen mycket annorlunda ut i praktiken. Kanske förutsåg Ambedkar den kommande utvecklingen när han bekände sig till ”den religion som lär ut frihet, jämlikhet och broderskap”.

Det är omöjligt att som utomstående novis västerlänning försöka förstå den oerhört komplexa samhällsbilden i Indien. Extra klurigt blir det för en sekulär agnostiker från Sverige. Mina många samtal med kollegor och andra människor jag träffat under dessa månader har fått mig att tänka vidare över paralleller mellan den nationalistiska utvecklingen i Indien, i Sverige och globalt. Visst, vi människor har mycket som skiljer oss åt. Men även mycket som enar oss.

Ambedkars försök att hålla ihop nationen vilade på övertygelsen om att ”We are Indians, firstly and lastly”.

Exakt så. Vi är alla människor.

_______________________________________________________

Intresserad av att veta mer om kastsystemet i Indien?
Läs bland annat Sara C:s  och Sarahs inlägg på samma tema.

Källor och länkar till mer information om fallet:

http://www.thehindu.com/todays-paper/dalit-research-scholar-kills-self-after-15day-protest/article8118471.ece

http://www.thehindu.com/news/cities/Hyderabad/four-booked-in-dalit-student-suicide-case/article8120068.ece

http://www.thehindu.com/opinion/lead/rohith-vemula-suicide-dalit-and-higher-education-discrimination-on-the-campus/article8152216.ece

http://www.thehindu.com/opinion/lead/dalit-student-rohith-vemula-suicide-ancient-prejudice-modern-inequality/article8124315.ece

http://www.thehindu.com/news/cities/Hyderabad/some-optimistic-some-feel-this-is-just-the-beginning/article8142759.ece

http://www.thehindu.com/opinion/op-ed/dalits-and-the-remaking-of-hindutva/article8148222.eckast

http://beta.bodhicommons.org/article/rohit%E2%80%99s-murder-an-indication-of-a-broader-conspiracy

 

1 kommentar

Under Caroline Nordvall

Klimatförändringar slår akut mot bönder

Vi sitter på ett tåg på väg från delstaten Orissa, där vi har varit på fältbesök hos en partnerorganisation till DDS. Vi lämnar de vackra bergen, de djupa dalarna och den prunkande grönskan. Den vackra naturen knockade oss totalt. Ändå är det människorna vi mött som har gjort djupast intryck. Vi har intervjuat bönder till vår dokumentär, och fått ta del av deras historier och bekymrade ansikten när vi frågar om de har märkt några förändringar i klimatet de senaste åren. Alla vittnar om samma sak. Det är väldigt torrt, för varje år blir det allt färre regndagar. Grundvattennivåerna sjunker, skörden dör. Ändå är dessa lantbrukare lyckligt lottade jämfört med skuldsatta ris- eller bomullsodlare som har satsat på konventionella jordbruksmetoder.

SONY DSC

Bild från byn Ungamaha i Orissa. Här bor runt 600 människor som lever på jordbruk och uppfödning av djur. Det här året har de slutat använda kemiska bekämpningsmedel och får nu stöttning från MINI-nätverket för att helt ställa om till ett ekologiskt diversifierat jordbruk med millets som huvudgröda. Foto: Caroline Nordvall

SONY DSC

En torr brunn i byn Bodilipadar. Foto: Caroline Nordvall

De bönder vi pratat med har satsat på ett diversifierat jordburk med stöd från DDS och partnernätverket MINI – Millet Network of India. Millet är en klimatresistent och näringsrik gröda som går bra att odla även i ett mycket torrt klimat. (En typ av millets säljs i Sverige som hirs, annars har inte millets-marknaden nått Europa än.). I princip allt jobb vi som praktikanter får ta del av på DDS handlar om millets, som marknadsförs som ”the miracle crop”.

SONY DSC

Den här typen av millets heter ”korra”, och översätts som ”foxtail”. I Sverige säljs detta under namnet hirs. Hirs har en mängd positiva hälsoeffekter och kan bland annat hjälpa till att kontrollera kolesterolnivåer och minska risken för diabetes. Foto: Caroline Nordvall

Vi får ibland hålla oss för skratt på konferenser och när vi intervjuar representanter för MINI-medlemmar när vi hör uttalanden som ”Nutrition, climate…whatever the problem – millets is the answer!” Men när skrattet har lagt sig känner även vi oss smått nyfrälsta. MINI-nätverket är ett fantastiskt initiativ, och intresset från potentiella nya medlemmar är stort. I takt med att klimatet förändras kommer drastiska förändringar inom jordbrukssektorn vara ofrånkomligt. Vi kommer behöva ställa om våra odlings- och konsumtionsmönster till klimatresistenta grödor och här kan millets spela en nyckelroll.

Många av de lantbrukare vi pratar med lever långt från civilisationen. De vet ingenting om nivåer av metan och koldioxid, om mineralbrytningar som utarmar jorden, om fracking, djuphavsvattenborrningar eller om IPCC-rapporter. Men det är de här människorna som påverkas mest av klimatförändringar och det är dem vi borde lyssna på och lära av. I Orissa fick vi träffa flera grupper av ursprungsfolk som lever i lerhyddor och som på min fråga om vad som är deras viktigaste dagliga uppgift säger att ”jordbruk är det enda som är viktigt för oss, det är vårt liv”. De här ursprungsfolken i byarna Ungamala, Bodilipadar och Dupi besitter enorm kunskap om gamla agroekologiska metoder som har gått i arv i generationer. En del av de vi har pratat med har varit nyfikna på konventionella kemiska jordbruksproduker och provat detta under en kort period. Men alla har snabbt återgått till ett ekologiskt jordbruk där naturen själv reglerar kvävehalter och håller skadedjur borta.

SONY DSC

Foto: Caroline Nordvall

DSC04952

Posalimaj är medlem i The Condor Tribe i byn Ungamaha i Orissa. Foto: Caroline Nordvall

DSC04954

Även denna kvinna; Sudalimaji, är medlem i The Condor Tribe. Många kvinnor har liknande tatueringar i ansiktet och mängder av ringar i öronen. Denna tradition bottnar i att göra vackra kvinnor mindre attraktiva i ”skyddande” syfte. Allt fler kvinnor i den yngre generationen väljer att inte fortsätta med detta. Foto: Caroline Nordvall

Samtidigt som torkan på många håll i Indien är akut, ligger Chennai i Tamil Nadu under vatten och dödsfallen beräknas nu till över 200 till följd av den senaste tidens översvämningar. När vi åkte från Orissa i morse var tre av fem tåg inställda och det är tveksamt om våra två praktikantkollegor i Chennai lyckas ta sig till halvtidsmötet i Bangalore. Det vi nu ser är resultatet av allt tydligare klimatförändringar där politisk debatt inte längre är tillräckligt. Nivåerna av koldioxid i atmosfären nådde nyligen den kritiska nivån 400 ppm. Att Kina lovar att nå sin ”peak” år 2030 framstår som ett hån. Vi kan omöjligt veta hur jorden kommer se ut år 2030, år 2050 eller ännu längre fram med hela ekosystem ur balans. Att äventyra detta i ytterligare 15 år (minst!) är ren och skär galenskap.

Tåget rullar vidare. Efter att ha varit bortkopplade från omvärldsrapportering i en knapp vecka är vi spända på att läsa om hur det har gått på klimattoppmötet i Paris. Vi hoppas att världens ledare inser att det inte går att vänta längre. Klimatförändringar är här och nu och kräver drastiska beslut. En bra början för jordbrukssektorn är att ta lärdom av folk som dagligen möter och tampas med klimatförändringar. Som har brukat jorden i flera tusen år som har naturliga lösningar i bakfickan. Mycket av detta diskuterades under förra veckans nationella millets-konferens i Hyderabad, som vi kort kommer att summera i nästa inlägg. Tills dess, ha det fint hemma i Sverige och glad andra advent! 

3 kommentarer

Under Caroline Nordvall, Kajsa Sennemark Aldman

Och mitt i allt det underbara finns även detta…

Idag är jag så obeskrivligt trött på allt. Trött på att inte kunna prata med folk, på att inte kunna uttrycka min vilja, min önskan, min förståelse, min frustration. Den dagliga interaktionen med vår hemhjälp, som tar så mycket energi. Denna gamla kvinnas välvilja, som på så många plan ändå skapar så många kollisioner. Alla barns glada tillrop ”Hello America! How are you?!” Alla nyfikna blickar. All trafik, all förorening, alla människor som gör sina behov på bakgården. Alla högar med skräp. Allt är så äckligt, så kvavt, så påträngande. Levande kycklingar i burar säljs längs med gatorna och vildsvinen bökar i de stinkande vägrenarna. Jag vill kräkas.

Jag är trött på att vara beroende av andra för så många enkla, vardagliga saker. Jag känner mig hjälplös, som ett barn. Jag blir till viss del även behandlad som ett barn. Då blir jag förbannad och känner mig rebellisk, som en tonåring. Och när vi blir eskorterade runt på olika jippon – då känner jag mig i allra högsta grad som en vuxen människa. Som en offentlig person rentav, med ett ansvar att ständigt bemöta folk på ett trevligt sätt, med ett gränslöst tålamot. Vem är jag här egentligen? Vem förväntas jag vara?

Jag är trött på ineffektivitet. Trött på långsamhet och tröghet. Trött på råttor och mygg och oändligt trött på att hälla en hink med iskallt vatten över mig varje morgon. Fan, jag är till och med trött på curry. Och trött på män. Alla dessa män. Överallt i formella sammanhang blir vi mottagna av män. På gatorna söker män vår uppmärksamhet. Ofta har jag på mig solglasögon, även fram emot kvällen. Det blir så mycket enklare när man kan låtsas att man inte ser. Enklare att slippa möta de ingående blickarna. Även på jobbet är det män, män och åter män. Kvinnorna – dessa vackra, färgglada, graciösa kvinnor som bär upp Indiens skönhet på sina axlar – står i köket, passar barnen och upprätthåller ett system som för oss svenskar är väldigt svårt att förhålla sig till. Kvinnorna är helgon och gudinnor, dyrkade och tillbedda – samtidigt som de har en helt annan given plats i samhället.

Och hettan. Denna torra, stinkande hetta. Jag går ofta upp innan sju för att hinna gå en promenad i den svala morgonluften. Jag går längs en raksträcka, en bred väg där sanden bolmar upp som ett moln kring fötterna. Vägen håller fortfarande på att byggas och har ännu inte öppnat för trafik. Här får jag promenera ifred. Jag lyssnar på ljudböcker och tittar ner på mina vita converse som för varje dag färgas allt rödare av den kopparfärgade jorden. Jag mår bra. Trots allt.

Jag går hem och mediterar och mår ännu bättre. Jag säger godmorgon till Kajsa och nu känns allt garanterat mycket bättre. Tack och lov att vi är två som gör den här resan tillsammans. Att kunna dela sina känslor, sin ilska, sin frustration, irritation och allt däremellan, är ovärdeligt. Och mitt i alla jobbiga känslor, alla fula tankar och stundtals ett stänk av självförakt, så är jag ändå så oerhört glad och tacksam att få vara med om allt detta. Livet är en resa och om tre månader är jag tillbaka i Sverige. Då kommer jag antagligen nästan bara att minnas allt det fantastiska, allt det där tokroliga och rätt galna, som alla våra andra blogginlägg handlar om.

Nu ska jag utnyttja resten av tiden till max. Lunka med i det indiska tempot. Försöka förstå och närma mig en verklighet som är så olik vår egen. Imorgon blir en bättre dag.

1 kommentar

Under Caroline Nordvall

Festivalvecka!

Förra veckan var det stor festivalvecka här i Telangana och vår handledare Suresh tog med oss på en hel massa festligheter. Här kommer ett litet axplock!

Veckan inleddes med Bhatukamma, som är en högtid enbart för kvinnor. Normalt sett släpps män inte ens in på festivalområdet. Vid den här högtiden dyrkas gudinnan Maha Gauri, ”Life Giver”, och folk lägger flera dagar på att göra stora, färgglada blomsterarrangemang till hennes ära. Tillsammans tågar man till platsen för firandet där alla får ställa fram sina kreationer. Sedan skall det tävlas om det finaste blomsterarrangemanget, där vinnaren får 5000 rupies. Bara blommor med medicinska egenskaper används, bland annat marigold, som är en potent antiseptisk ört.

Ett av de vackra blomsterarrangemangen. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

Ett av de vackra blomsterarrangemangen. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

Och sedan kom det bästa… DANSEN! Vi dansade i flera timmar, tills vi var helt svettiga och var tvungna att sätta oss ner. Otroligt vackert att se alla festklädda kvinnor i saris dansa runt till väl inövad koreografi, som även involverade någon typ av träpinnar.

Bhatukamma firades i Zaheerabad av hundratals festklädda kvinnor. Foto: Caroline Nordvall

Bhatukamma firades i Zaheerabad av hundratals festklädda kvinnor. Foto: Caroline Nordvall


Under vår vilopaus flockades det en hel barnaskara runt oss som alla ville veta vad vi hette och vart vi kom ifrån. Mysigt, men ovant på samma gång med all uppståndelsen. Det är rätt intensivt att alltid stå i centrum för all uppmärksamhet. När vi kom fram till firandet välkomnade exemplevis arrangören ”The special Swedish guests” och vi fick komma upp på scenen och presentera oss. Det är lite VIP-känsla över det hela, och vi är långt ifrån bekväma i alla situationer, men det är bara att ta det för vad det är.

Foto: Privat

Några av våra nyfunna vänner 🙂 Foto: Privat

Parallellt med Bhatukamma, som enbart firas i Telangana, firades även den nationella högtiden Dussehra. Det är en högtid för att bringa lycka och välgång i livet. Högtiden inleddes redan förra veckan med en ceremoni där det planterades gröna växter som vattnades framför gudinnan Durga. Därefter pågick firandet i nio dagar. Den sista dagen var vi på en tempelceremoni där en särskild typ av blad välsignades, så att de ”blev” till guld. Därefter samlades alla utanför templet, där en gigantisk demon kallad Mahishasura hade byggts upp (hela historien är ganska omfattande och vi ska inte bli långrandiga, men ni kan läsa allt om denna hinduiska tradition här). Det hela slutade med en fyrverkerishow, dansande ormar (ej levande!) som sprutade eld och till slut sprängdes demonen i tusen bitar så att hela marken skakade. Det var en ordentlig smäll och vi blev lite chockade, med tanke på alla barn som fanns runtomkring. De verkade å andra sidan bara ha jätteroligt. 🙂

Samma dag genomfördes även en ”puja” (ceremoni) här på kontoret där allt arbetsrelaterat välsignades, och där bilar och motorcyklar pryddes med blommor och färg. Pumpor och kokosnötter krossades och en brahmin genomförde en ceremoni på sanskrit.

Foto: Caroline Nordvall

En bil utsmyckad inför pujan på DDS:s kontor. Foto: Caroline Nordvall

Foto: Caroline Nordvall

Bilarna pryddes med färg och blommor, och många traditionella soltecken målades. Foto: Caroline Nordvall


Sista dagen på Dussehra bytte alla de välsignade bladen med varandra och gjorde en namaste-gest för att bringa lycka till varandras familjer. DDS:s verksamhetsledare Sateesh sa även att man under denna dag bortser från eventuella konflikter med människor och är snälla mot varandra. En väldigt fin tradition, tycker vi!

Kramar från Kajsa och Caroline

1 kommentar

Under Caroline Nordvall, Kajsa Sennemark Aldman

Fartfyllda dagar och förvrängd tidsuppfattning

För oss känns det som att vi ligger efter lite med bloggandet. Vi har irrat runt rätt mycket bland olika boenden och städer den senaste veckan, med begränsad tillgång till internet. Trots att det bara är fem dagar sedan vi lämnade Bangalore och resten av gänget känns det som en halv livstid – vilket trots allt passar oss rastlösa själar väldigt bra!

Torsdag natt tog vi tåget till Hyderabad. Där sprang killar omkring och sålde chai, chips, fruktsallad och någon friterad historia direkt från en gigantisk plastlåda som knuffades runt på golvet. Den sistnämna skippade vi. Istället festade vi loss på chai och på vår paneer butter masala – som visade sig vara rätt ordentligt mycket starkare än vanligtvis. Oh well. Det var bara att bita ihop och tugga, svälja, svettas och börja om, fort som tusan, innan man riktigt hann känna exakt i vilken utsträckning munnen faktiskt brann. Vi kan nog enas om att chai-teet var höjdpunkten på resan. 🙂

IMG_1067

Foto: Caroline Nordvall

05.40 var vi framme i Hyderabad och blev upphämtade av en förbokad taxi. I den nästintill sömnlösa dimman kändes det skönt att föraren hade koll på adressen, och smidigt kryssade sig tvärs igenom stan. Väl framme på hotellet fick vi vila lite och sedan dricka sött, starkt kaffe innan det var dags att infinna sig på kontoret för att träffa koordinatorn Jayasri. En fantastiskt vacker kvinna klädd i sari, och vi blev som vanligt helt hänförda av den feminina grace som genomsyrar hela det indiska samhället.

DSC04368

Jayasri, koordinator för Deccan Development Society i Hyderabad. Foto: Caroline Nordvall

Jayasri rekommenderade oss att åka runt med en turistbuss på lördagen. Jag (Caroline) placerades på en moppe bakom en av killarna som jobbar på kontoret, för att köpa biljetter. Tack gode Gud att det inte var jag som körde – och tack Svalorna för att ni har förbjudit oss att köra i Indien! Trafiken i Hyderabad var snäppet värre än i Bangalore, med bilar, rickshaws och moppar om vartannat. Och tutandet. Allt detta testosteronstinna tutande. Ska du svänga – tuta. Ska du köra om – tuta. Kan du inte köra om – kör i vägrenen och tuta oavbrutet under tiden. De enda som verkar kunna behålla lugnet i trafiken är korna. De lunkar på i sakta mak och verkar inte det minsta besvärade av all traffic madness.

IMG_1023

Foto: Kajsa Sennemark Aldman

Själva turistbussturen var rätt typiskt turistig. Vi kollade in några tjusiga byggnader, tempel och ett fort som tillhörde nizamen i Hyderabad fram till självständigheten, när egendomen skulle överlämnas till staten. Nizamen var världens då rikaste man, och var inte så pigg på att bli av med sina rikedomar. Staten fick ta i med hårdhandskarna och till slut hade herr Nizam inget annat val än att kapitulera. Vår guide tydliggjorde för oss att vi absolut inte skulle hinna klättra upp till toppen av fortet. Vi utmanade ödet och klättrade likt förbannat ändå. Resultatet blev massiva svettningar och en fantastisk utsikt över staden. Kolla in denna vackra vy över mångmiljonstaden som inte tycks ha något slut. Och så några andra snaps från dagen. Tyvärr fick man inte fota i templet Birla Mandir, så de bilderna får ni googla – otroligt vackert!

SONY DSC

Utsikt över Hyderabad från Golcanda Fort. Foto: Caroline Nordvall

SONY DSC

Monumentet Charminar, 400 år gammalt och lite av Hyderabads ikon. Foto: Caroline Nordvall

IMG_1102

Utsikt från Charminar. Den vita kupolen till vänster är ett sjukhus. Foto: Kajsa Sennemark Aldman

SONY DSC

Delar av Golcanda Fort, byggt som försvar vid krig och militära anfall. Foto: Caroline Nordvall


Där fick ni en rätt komprimerad version av helgens upplevelser. Men idag är det tisdag och mycket mycket mer har hänt sedan dess. Nu är vi i Pastapur där vi kommer att spendera resten av praktiken. Vi har fortfarande inte fått flytta in i vårt boende, och vardag och arbetsrutiner får vänta lite till. Våra första dagar här är en historia som vi sparar till nästa inlägg. (Okej, vi kan säga så mycket som att vi har blivit inslängda i hetluften direkt. Bokstavligt och bildligt talat.)

Varma, svettiga currykramar från Kajsa och Caroline

Lämna en kommentar

Under Caroline Nordvall, Kajsa Sennemark Aldman