En kort migration

Mama och hans familj spenderar större delen av året i Kaluwala, skogsområdet där vi besökte honom i mitten av november. Likt de flesta Van Gujjarer migrerar familjen dock varje vår flera mil upp i Himalaya, där vädret under sommaren är svalt, och där det finns gott om bete för bufflarna. Van Gujjarerna kallas ibland för ett nomadfolk, vilket inte riktigt ger en korrekt bild. Van Gujjarerna vandrar inte runt planlöst i jakt på bete, de förflyttar sig snarare mellan två olika hem. Varje vinter bor de på samma plats i skogarna, och varje vår vandrar de till samma ängar i Himalaya de har bott på tidigare. Van Gujjarerna är inte nomader, de har bara två olika hem, ett sommarhem och ett vinterhem. Mama och hela hans släkt vandrar varje år till Govind National Park i Uttarakhand, en resa som till fots tar mer än 20 dagar. Samma resa gör vi med bil på åtta timmar. Under vintern finns inga Van Gujjarer i området, istället ska vi besöka den bofasta befolkningen, de byar som Van Gujjarerna passerar varje år när de migrerar.

Image
Utomhuslektion i en skola i byn Kort.

 

SOPHIA har sedan starten i slutet av 90-talet nästan uteslutande arbetat med och för Van Gujjarerna, men det senaste året har de börjat bredda verksamheten. På många sätt är människorna i byarna i Govind lika beroende av skogen som vad Van Gujjarerna är, och därför ha de gemensamma intressen. ”Vårt hela liv här är beroende av skogen” förklarar Delip Singh, vald representant för byn Kort, ”vi vallar våra djur i skogen, vi använder löven och gräset som foder, vi använder träden som material till våra hus och vi använder skogen som bränsle till våra eldstäder”. 

Image
Delip Singh, Manto och Micaela.

SOPHIA arbetar nu med att stötta också bybefolkningens kamp för skogsrättigheter. Att arbeta med byarna är givetvis ett sätt att hjälpa byarna, men det är också en del i kampen för att stötta Van Gujjarerna. Bybefolkningen och Van Gujjarerna har alltid haft ett komplicerat förhållande, dels konkurrerar de om samma resurser men de är också beroende av varandra. Van Gujjarerna är beroende av byarna för att få tag i grönsaker och andra varor, och bybefolkningen köper mjölkprodukter av Van Gujjarerna. Om Van Gujjarerna och bybefolkningen driver sina krav på skogsrättigheter separat riskerar de att bli utspelade mot varandra, de kan användas som verktyg för att försvaga varandras kamp. SOPHIA försöker nu se till så att de istället jobbar tillsammans, att de förstärker varandras kamp istället för att försvaga den. I början var många skeptiska till SOPHIAs arbete i byarna, de sågs som inkräktare som representerade Van Gujjarerna. Enligt Manto, verkställande direktör på SOPHIA, är just det en annan anledning till att SOPHIA har börjat arbeta med byar, de vill inte uppfattas som en organisation som representerar Van Gujjarerna. SOPHIA jobbar för marginaliserade människor oavsett om de är Van Gujjarer eller inte, det handlar om människors rättigheter. Nu har de flesta byinvånare ändrat uppfattning, de uppskattar SOPHIAs stöd. Under vårt besök tackar många av dem Manto för att hans organisation hjälper dem, något som Manto är kluven inför. Han är glad att SOPHIA är uppskattade, men samtidigt vill han inte ha tack. SOPHIA ger dem ingenting som de inte redan har rätt till. Som medborgare i en demokratisk stat har man vissa rättigheter. Ibland gäller det bara att få den demokratiska staten att förstå det.  

Image
Bymöte om skogsrättigheter.

      

/Petter Gustafsson

En dag och en natt

Klockan 08.00 en onsdag i mitten av november sitter jag i en bil på väg rakt ut i ingenstans. Dagen och natten ska spenderas i skogen tillsammans med Van Gujjarerna, en resa jag har sett fram emot länge. Trots det är humöret inte riktigt på topp. Inte bara lider jag av en svår förkylning, det har också gått mindre än fyra timmar sedan jag somnade, efter att Sverige precis förlorat kvalmatchen till VM mot Portugal.

Under mer än 24 timmar ska vi vara gäster hos Mama, hans fru Safura och deras barn. De bor i en hydda i skogarna utanför Mohand, en stad dit de tar sig varje dag för att sälja mjölk. Dagen går fort, många Van Gujjarer har kommit till Mamas hydda för att delta i ett möte. Starka män med stora hennafärgade skägg som högljutt diskuterar på ett språk jag inte förstår. Det är ett enastående skådespel.

Image

På kvällen sitter vi uppe sent i mörkret och bollar frågor med varandra, vi frågar om livet i skogen och de frågar om hur saker fungerar i det där konstiga landet vi kommer ifrån. När jag tillslut somnar gör jag det till ljudet av en sprakande eld, blandat med sång från Van Gujjarerna, en sång om skogen och deras ursprung.

Image

Dagen efter vaknar jag i gryningen, då har Mama och hans familj redan gått upp för länge sedan. När jag sticker ut huvudet ur hyddan ser jag vita hästar som går och betar i det tidiga gryningsljuset, och på väg ner till en porlande bäck för att borsta tänderna passerar jag en buffel som blir mjölkad. Jag är i paradiset. Stopp.

Image

Ungefär så skulle det låta om det här vore en reseblogg. För en västerlänning på besök är Van Gujjarerna extremt exotiska, med sina speciella kläder, sånger och utseende. Jag menar, de bor i hyddor i skogen. Men Van Gujjarernas liv är långt ifrån något paradis, de flesta av dem lever hårda liv. Varje dag är en kamp för överlevnad, och Van Gujjarerna måste slåss mot allt och alla, hela tiden. ”The way of the Gujjars”, att bo och leva i skogen är livet de vill leva, men inte bara. Det har också lett till extremt hög barnadödlighet, till att väldigt få av dem kan läsa och skriva, till att de blivit lurade och utnyttjade. Nej Van Gujjarerna lever inte i paradiset. De vill leva i skogen men de vill också vara en del av samhället. Deras särskildhet, deras speciella liv och utmärkande utseende är det som gör dem till vilka de är, det är det som gör dem exotiska men det har också gjort dem isolerade från samhället, det har gjort dem svaga och fattiga. Som nomader i ett system byggt på bofasthet blir de ständigt exkluderade. Att som nomad kunna rösta, gå i skolan, få sjukvård, allt blir en kamp mot ett system som aldrig riktigt velat bjuda in dem. Genom lång kamp mot systemet, med hjälpa av SOPHIA, har dock Van Gujjarernas inflytande ökat. Mycket av den ökade makten har sitt ursprung i kampen för skogsrättigheter, en rätt som ger dem möjligheten att bestämma över skogen de bor i och lever av.

Image
Mama, Safura och två av deras barn.

Tidigare hade skogsdepartementet nästan fullkomlig makt över skogen, och därmed kunde de även utnyttja Van Gujjarerna. Enligt Mama är det inte längre så, maktrelationen har rubbats: ”Före lagen om skogsrättigheter hade skogsdepartementet all makt över oss. De gav oss order och vi tvingades lyda. Nu har det förändrats, vi har en mer jämlik relation. Under de senaste tio åren har vår makt ökat hela tiden”. I slutändan hoppas Mama att rättigheterna ska ge dem möjligheten att kunna bo kvar i skogarna utan att vara exkluderade från samhället. Han vill att hans barn också ska vara Van Gujjarer, men inte Van Gujjar som honom: ”Mina barn, jag vill att de ska utbilda sig, jag vill inte att de ska leva isolerade. Om de utbildar sig kanske de kan få ett jobb och en framtid, det hoppas jag på för dem”.

/Petter Gustafsson

Himalaya slår tillbaka: Vägen framåt.

200 år av exploatering av naturresurserna i Himalaya har lett till avskogning, försämrad kvalité på den kvarvarande skogen, och marginalisering av lokalbefolkning  som är beroende av skogen. Just lokalbefolkningen beskylls ofta för att vara ansvariga för försämringen av skogen, men innan bergen började öppnas upp för exploatering hade de levt av skogen på ett hållbart sätt i tusentals år. Det var först när imperier, stater och företag fick ett intresse av skogen som den började försvinna. Så vad är då vägen framåt? I Uttarakhand är en stor del av befolkningen fattig, de behöver utveckling för att förbättra sina liv, för att kunna få tillgång till elektricitet, sjukvård och skola. Att kritisera utvecklingen i Uttarakhand är alltså inte att kritisera utveckling i stort, men att ifrågasätta vem utveckling har varit för, och vilka som har fått betala. I Sverige beskrivs ofta ekologi som ett ämne i sig själv, ekologi handlar om träd, djur och natur. Inte ens i Sverige är det en korrekt bild, och den är ännu mindre sann i Himalaya. Ekologi är inte bara naturvetenskap, det är i allra högsta grad samhällsvetenskap. För människorna i Himalaya är naturen ingenting man gör en utflykt till för att det är vackert att titta på, för människorna i Himalaya är naturen deras åkrar, deras boskap, deras tak över huvudet, deras apotek och deras skola. Naturen är deras liv. I Himalaya går det inte att skilja på naturvetenskap och samhällsvetenskap eftersom naturen är samhället. Därför är det lokalbefolkningen som har fått betala oavsett hur vinden har blåst.

På 70-talet ville stat och företag avverka stora skogsområden i det som skulle bli Uttarakhand. Som vanligt skulle vinningen försvinna bort någon annanstans, medan lokalbefolkningen fick betala notan. Men den här gången satte de hårt mot hårt. Spontant började hundratals människor klänga sig fast vid träden som skulle avverkas, skulle träden huggas ner fick människorna huggas ner först. Så startades det som senare skulle bli världsberömt som Chipkoröreslen (trädkramarrörelsen). Genom rörelsen räddades skog från avverkning, men det hjälpte inte lokalbefolkningen som startat protesten. När rörelsen växte försvann också det lokala perspektivet på vägen, det som började som en rörelse för lokalbefolkningens rätt till skogen de bodde i och levde av, förvandlades på vägen till en rörelse för total konservering av skogen. Den indiska staten kände vart vinden blåste och började införa lagar för skydd av skog. Konsekvensen blev att lokalbefolkningen som kämpat för att ta tillbaka rätten att använda skogen från företag och stat, istället förbjöds att använda skogen över huvud taget. När skogen skulle avverkas var det lokalbefolkningen som var problemet, och när skogen skulle skyddas var det återigen lokalbefolkningen som var problemet. Statens policy av att skydda skogen genom stängsel och vakter har därför misslyckats. Vad som istället behövs är att involvera lokalbefolkningen i processen, and utnyttja deras unika kunskap om skogen de levt i under generationer, och att återigen ge dem en känsla av ansvar över det lokala ekologiska systemet. Genom att se lokalbefolkningen som en del av lösningen istället för som en del av problemet återskapas deras känsla av ansvar för skogen, eftersom de är beroende av en hållbar ekologisk utveckling för sin försörjning. Lokal skogsskötsel är i längden mer hållbart både socialt och ekologiskt eftersom natur och samhälle är detsamma i Himalaya. Lokalbefolkningen är beroende av blandade skogar, och lokal skötsel skulle leda till en återhämtning av ekskog på bekostnad av barrskog. Lövskog är basen i skogsanvändningen för lokalbefolkningen eftersom den ger foder till djuren, gödsel till åkrarna, eld till matlagning och timmer till husen. Ekskog är alltså bra för samhället, men också för naturen eftersom ekskog binder mer vatten och jord än barrskog, och skapar mer undervegetation. När man reser i Himalaya blir skillnaden tydlig för blotta ögat, när man kommer in i en skog som sköts av lokalbefolkningen ändrar den snabbt karaktär, från enbart barrträd till en blandad skog som domineras av ek.

DSCF0590 - Paruati Debi
Varje dag samlar kvinnorna gräs och löv till foder. De är helt beroende av lövskog för att kunna försörja sin boskap.

 

Utveckling behövs, men utvecklingen måste även vara för lokalbefolkningen som drabbas av de storskaliga projekten. Än till denna dag saknas det ett holistiskt perspektiv på utveckling. Utveckling kan aldrig bara mätas i ekonomisk tillväxt, utveckling måste även väga in sociala och ekologiska konsekvenser, annars kan den aldrig vara hållbar, inte nu och inte i framtiden. Eller som Mansin Katir beskriver det under ett möte om just skog i byn Gandik Talla ”Bergen är inte bara våra berg, det är också de kommande generationernas berg. Om vi får rättigheter till skogen kommer vi att nyttja skogen, men vi kommer också att plantera nya träd som våra barn kan använda”. En del av den traditionella skötseln av skogen är att skogen delas in i olika områden, och sen roterar nyttjandet år för år. På det viset får skogen tid på sig att vila så den inte förstörs. Mansin Katir förklarar vidare ”vi känner bergen, vi känner de olika arterna och vi vet hur det ekologiska systemet fungerar. Vi vet hur man använder bergen, och vi vet hur man bevarar bergen. Vi vet mer om det här än vad skogsdepartementet gör”. Att öka det lokala inflytandet är inte någon mirakellösning, det kommer inte återställa allt som har blivit förstört, men det är en del i att skapa en hållbar framtid för människor och natur. Att öka det lokala inflytandet är också anledningen till att jag befinner mig här, högt uppe i bergen hundratals mil från Sverige.

DSCF0929
Mansin Katir under ett möte om skogsrättigheter i byn Gandik Talla

 

The Agency and Forests Rights Programme

Svalorna Indien Bangladesh, den svenska organisation jag jobbar för, stödjer The Agency and Forests Rights Programme genom sina lokala partnerorganisationer i Indien. Det är hos dessa två organisationer, SOPHIA och UYRDC, som jag är placerad. Arbetet går huvudsakligen ut på att stötta marginaliserade människor att kräva sin rätt gentemot den indiska staten. Det finns nämligen en lag som ger människor som är beroende av skogen rätt att använda och sköta skogen. Problemet, som med så mycket annat i Indien, är implementeringen av lagen. När lagen klubbades igenom i det indiska parlamentet 2006 var det inte slutet på kampen, det var bara början. För att få rätt att bruka och sköta skogen behöver människor och samhällen ansöka om det på delstatsnivå. Sju år efter att lagen röstades igenom har Uttarakhand fortfarande inte ens börjat ta emot dessa ansökningar. Efter katastrofen har arbetet försenats ytterligare, eftersom politiker och tjänstemän hävdar att de är för upptagna av det som hände för att kunna hålla på med en så liten sak som fattiga människors rättigheter. Inte ens idag, efter allt som har hänt, ser de kopplingen mellan exploateringen av skogen och katastrofen sommaren 2013. De ser inte att lokal skogsskötsel är en del av lösningen och inte en del av problemet. Därför behövs organisationer som Svalorna, SOPHIA och UYRDC, organisationer som dagligen påminner staten om att utveckling inte bara handlar om ekonomi, om att utveckling också måste handla om människor och natur. Annars kommer katastrofer som den i Uttarakhand fortsätta drabba Indien, igen och igen.

På självaste Lucia lyckades jag därmed knyta ihop säcken på min lilla serie om katastrofen i Uttarakhand. Bara en sån sak.

/Petter Gustafsson

Himalaya slår tillbaka: Efter stormen

Direkt efter en katastrof lyser allt ljus på det drabbade området. Reportrar från hela världen slåss om att hitta de mest tragiska historierna, stora organisationer har insamlingsgalor och politiker flygs in  för att vandra runt i bråten i skenet av mediernas kameror. Men vad händer sen? I detta blogginlägg tänkte jag ta er med till några av de byar som flera månader efter monsunen fortfarande lider av dess effekt, människor som befinner sig långt borta från politikers, akademikers och tjänstemäns käbblande om vem som har mest fel, om vem som visste vad och om vad som nu ska göras. De byar jag besökte drabbades hårt av monsunen, men jag vill ändå poängtera att andra områden drabbades ännu hårdare. Människorna i byarna runt Narainbagar förlorade åkrar, hus och boskap, men de överlevde. Det var det inte alla som gjorde.

När vi besöker byarna i området drygt fyra månader efter katastrofen har den indiska staten precis avslutat den första fasen av räddningsarbetet, arbetet med att hjälpa människor i akut nöd. Mat har delats ut, mediciner har levererats och människor har evakuerats. Nu börjar nästa del av jobbet, det stora arbetet med att långsiktigt bygga upp det som blev förstört. Det är ett enormt arbete, tusentals hus har blivit förstörda, vägar har raserats av jordskred och jordbruksmark har spolats bort av floden. Enligt Amit, som sedan mitten av juli har jobbat med katastrofhjälp i området åt en internationell organisation, är det största problemet just nu människors försörjning. Befolkningen i Himalaya har främst två inkomstkällor, jordbruk och turism. Efter katastrofen har många människor förlorat båda. Människor kan fly floden, men åkrar, affärer, eller hostel kan de inte ta med sig. Många blev förstörda eller helt bortspolade. Även de affärer som står kvar saknar kunder, få turister besöker området efter katastrofen, många har blivit avskräckta av katastrofen och av den förstörda infrastrukturen som gör all transport i bergen till i bästa fall en plåga och i värsta fall en fara.

Kwer

Även fast byn Kwer bara ligger en kort promenad från Narainbagar har jag aldrig besökt byn. Trots det vill jag skriva om byn och om hur den drabbades av monsunen. För att träffa människor från byn Kwer behöver man inte besöka byn, det räcker med att kvällstid ta sig till den kommunala skolan i Narainbagar. Där bor nämligen nästan halva Kwers befolkning, flyktingar i sitt eget område. Under monsunen tvingades de fly från byn eftersom deras hus antingen kollapsade eller riskerade att kollapsa. Än idag är det för farligt för dem att flytta tillbaks, deras hem är så skadade att de riskerar att rasa samman när som helst. De som har ett hem, många hus blev totalt förstörda under monsunen. Och även om de kan återvända har de ingenting att återvända till. De flesta i byn, precis som i de flesta byar i Chamoli, är beroende av sin jordbruksmark för att överleva. Utan åkermark finns inget levebröd att komma tillbaks till. ”Vår mark är skadad av jordskredet, och vårt hus är förstört, vi har inget att återvända till, vi har ingen framtid i Kwer. Huset kan inte byggas upp och vi har inget annat ställe att bygga på. Vad kan vi göra.” berättar Nandi Devi, en 65-årig kvinna som tillsammans med sex andra familjemedlemmar nu bor i ett rum i den statliga skolan i Narainbagar. Hur länge de får stanna där vet de inte, och de vet inte heller vart de ska ta vägen när staten tar sin hand från dem. Deras land är förstört och ingen av de sex familjemedlemmarna har något fast jobb. När den lilla summa pengar de fått från staten i kompensation tar slut har de ingenting kvar, inget hus, ingen åkermark, ingen boskap och ingen inkomst.

Bhaydi

Byn Bhaydi drabbades även den av ett jordskred under monsunen. När man tänker på jordskred ser man ofta en vägg av jord framför sig, en lavin av sten och grus. Så är det ofta, men jordskred är sällan något som bara händer på några minuter och sen är det över. Många jordskred innebär en långsam rörelse av marken, en glidande bergsida som centimeter för centimeter, månad för månad, skakar sönder allt i sin väg. Förödelse i hyperrapid. Därför går det inte att säga att ett jordskred drabbade Bhaydi eftersom jordskredet konstant drabbar Bhaydi, långsamt långsamt mals byns hus sönder. Nästan alla hus vi besöker har stora sprickor i väggar och golv. Katastrofen har destabiliserat marken så även om husen repareras kommer de skadas igen. Det är en tröstlös kamp mot naturen, en kamp de i längden inte kan vinna. Siddhart Negi, vår handledare på organisationen UYRDC som vi jobbar med, förklarar situationen: “Marken bär dem inte längre, tillslut kommer de tvingas flytta härifrån, men det är en sanning som är svår för dem att inse. De har levt här i generationer.” På väg från byn konstaterar Siddhart med sorg i rösten att byn snart är historia.

DSCF0637
Shashuiel visar upp sprickorna som sprider sig på hans hus, huset han och hans familj fortfarande bor i.

Kafoli

I de flesta byar jag besöker berättas liknande historier, jordskred som tog med sig hus, åkermark, vägar och boskap. Kafoli är inget undantag. Anledningen till att vi besöker byn, som kräver en fyra timmar lång vandring längs branta stenstigar för att nå, är att byskolan skadades svårt av ett jordskred i byn. Under hösten har barnen studerat utomhus vilket har fungerat tillfälligt, men under vintern är det inget alternativ. Kafoli ligger ett par tusen meter upp, vilket gör att det ofta kommer snö under vintern. Inte ens för invånarna i Kafoli, som är vana med snö och kyla, är det ett alternativ att studera utomhus under vintern. Byn drabbades också på andra sätt. Ett stort jordskred drog med sig byns medicinska center, ett litet hus som kunde erbjuda invånarna den mest grundläggande hjälpen vid sjukdom eller skador. Av huset finns idag inte ett spår kvar, Kafolis enda källa till professionell sjukvård är helt utraderad. Att ta sig till huvudvägen, dit närmaste ambulans kan ta sig, kräver några timmars promenad på slingriga stigar nedför berget. Det är inget alternativ för svårt sjuka människor. Hela byn lever därför i en väldigt utsatt situation.

DSCF0993
Under monsunen blev alla klassrum i skolan så skadade att lektionerna måste hållas utomhus.

Samma jordskred som förstörde det medicinska centret tog också med sig nästan all Gopal Rams jordbruksmark. Eftersom ett jordskred nu breder ut sig där förut fanns terrassjordbruk, är det omöjligt att reparera skadorna, hur mycket pengar de än får av staten. Någon försörjning har inte familjen längre. Huset de bor i klarade sig mirakulöst undan jordskredet, men även det blev skadat. Genom betongen på verandan till huset löper en stor spricka, en spricka som växer vecka för vecka. Under vintern kommer Gophal Ram dagligen frukta för sin familjs liv, och be till gudarna för en mild vinter. Han är orolig att tungt snöfall kommer förstöra det sista av vad som återstår av hans ägande, taket över familjens huvud.  

/Petter Gustafsson

Himalaya slår tillbaka: Den förändrade skogen

I fyra olika blogginlägg beskriver jag de bakomliggande orsakerna till katastrofen i Uttarakhand, vilka historiska händelser och politiska beslut som har lett fram till situationen som den ser ut idag. Efter det återvänder jag till Narainbagar och människorna längs Pindarfloden, deras liv efter monsunen och vägen framåt. Fjärde delen handlar om den förändrade skogen. 

Uttarakhand är en stat tätt förknippad med skogen. Skogen på Himalayas sluttningar har i årtusenden varit basen för människors liv i bergen. Skogen har också varit basen för utveckling och exploatering oavsett om den styrts från London, New Delhi eller Dehradun. Skog har nyttjats som en resurs för utveckling och skog har avverkats gör att ge plats åt stora projekt. Konsekvensen har blivit att stora skogsområden i Uttarakhand har försvunnit, där det en gång fanns tjock skog finns idag åkermark, dammar, gruvor, vägar eller jordskred. Den minskande skogen har såklart påverkat den skogsberoende befolkningen i området, men det har också påverkat det ekologiska systemet, och det  minskade skogstäcket är också direkt kopplat till katastrofen sommaren 2013. Skogen i Himalaya är inte bara en ekonomisk eller ekologisk naturresurs i sig själv, den är även en del av ett känsligt system, där de olika delarna i systemet är beroende av varandra för att fungera. Förändras en del så påverkas även de andra delarna.

Enligt hinduisk mytologi kommer vattnet som bildar floden Ganges från himlen. För att inte vattnet från himlen ska förstöra jorden med sin enorma kraft fångar guden Shiva vattnet i sitt hår och släpper ut vattnet i mindre strömmar som istället för att förstöra jorden berikar den. Bergen i lägre Himalaya, och dess skogsområden, heter Shivalik vilket helt enkelt betyder Shivas lockar. Bergen och skogen är Shivas hår som skyddar Indien från Ganges väldiga kraft. Historien är en myt, men för att vara en myt innehåller historien oväntat mycket sanning. Skogen skyddar verkligen jorden och människorna från vattnets väldiga kraft. När det regnar binder skog vatten i träden, i marken och i den undervegetation som är beroende av skogen för att utvecklas. När det regnar kraftigt absorberar skogen vatten som sedan släpps ut mer kontrollerat i luften eller i marken. En välmående skog betyder alltså ett mer kontrollerat flöde av vatten i floderna, både under regnperiod och under torrperiod. Trädens rötter binder också jorden, jorden som absorberar vatten och för det ner till grundvattnet. Den minskade skogen har lett till att stora mängder jord har spolats bort av regn eftersom inga träd längre binder den. Den krympande skogen och den minskade jorden har på flera sätt en direkt koppling till monsunens förödelse. Utan träd och jord som absorberar regnvattnet hamnar mer vatten i floderna vilket gör att de svämmas över ytterligare. Mindre skog leder också till att mer jord spolas bort av vattnet och hamnar i floderna. Mer jord i floderna ökar dess förstörande kraft ytterligare och även vattenvolymen i floderna. Utan träd som binder jorden ökar också risken för jordskred på Himalayas branta sluttningar eftersom trädens rötter binder marken och gör den stabilare. De många jordskreden i Uttarakhand under monsunen 2013, som drog med sig så många liv, vägar, åkrar och byar kan delvis förklaras med utarmningen av skogen för kommersiell och ekonomisk utveckling.

DSCF1012
Gophal Ram från byn Kafoli, framför jordskredet som tog nästan all hans åkermark.

Det är dock inte bara minskande skog som skapar problem i Himalaya, det är även förändrad skog. Som jag tidigare har beskrivit har kommersiella intressen föredragit en typ av skog framför annan. I Himalaya är det framförallt lövskog som ek som har ersatts av barrskog. Barrskog har många kommersiella fördelar för företag och stat, men för ekologin och lokalbefolkningen är den utbredande barrskogen direkt skadlig. Till skillnad från ekskog, vars blad faller till marken och skapar en bra miljö för undervegetation är marken i skog som domineras av barrskog mer eller mindre steril. Lövskog skapar alltså en miljö som binder mer vatten i jorden. När barrskog breder ut sig på bekostnad av lövskog leder det till att grundvattennivån sjunker samtidigt som mängden vatten i floderna ökar under perioder med mycket regn. Barrträd har också mindre rotsystem än lövskog vilket innebär att områden med mycket barrskog är mer känsliga för jordskred eftersom jorden är mindre stabil. Tillslut skapas en ond cirkel där minskad och förändrad skog leder till fler jordskred vilket förstör ytterligare skog. När en del i systemet faller rubbas även andra delar. Skogens förändring i Uttarakhand har rubbat det känsliga system som byggts upp under tusentals år, ett system som är så viktigt för hela Indien att det finns beskrivet i hinduisk mytologi. Shivas hår beskyddar inte längre jorden från vattnets kraft, det blev människorna i Uttarakhand varse i juni 2013.

/Petter Gustafsson

Himalaya slår tillbaka: Utveckling för vem?

I fyra olika blogginlägg beskriver jag de bakomliggande orsakerna till katastrofen i Uttarakhand, vilka historiska händelser och politiska beslut som har lett fram till situationen som den ser ut idag. Efter det återvänder jag till Narainbagar och människorna längs Pindarfloden, deras liv efter monsunen och vägen framåt. Det tredje inlägget handlar om jakten på utveckling det senaste decenniet.

Som jag har beskrivit tidigare började exploateringen av naturresurserna i Himalaya för ungefär 200 år sedan, och efter självständigheten 1947 ökade exploateringen ytterligare. De största förändringarna i landskapet i bergen har dock hänt de senaste 10 åren, efter att staten Uttarakhand bildades. Precis som efter att Indien blivit självständigt hoppades många människor efter Uttarakhands bildande att det lokala inflytandet över resurserna skulle öka, och en andra gång blev de nu besvikna. Precis som vid formandet av Indien betraktade det nya ledarskapet i Uttarakhand Himalayas naturresurser som en källa för ekonomisk tillväxt, modernisering och utveckling. Än idag, 200 år efter att britterna började exploatera naturtillgångarna i Himalaya, utförs exploateringen utan större tanke på vilka ekologiska och social konsekvenser den får. Uttarakhand har framförallt satsat på storskaliga projekt så som dammar i de många floderna, och gruvor i bergen. De stora vinsterna av projekten har dock inte hamnat bland den vanliga befolkningen i Uttarakhand, och framförallt inte hos befolkningen i bergen, de som mest lider av exploateringen av deras hemmiljö. Utvecklingen och exploateringen av bergen är inte idag, och har aldrig varit, för befolkningen i bergen. Istället har det handlat om imperiets utveckling, nationens utveckling eller regionens utveckling. Utveckling alltid mätt i ekonomisk tillväxt. Jakten på ekonomisk tillväxt har under de senaste 200 åren skadat skogen i Himalaya, skogen som fyller en oerhört viktig uppgift för ett hållbart socialt och ekologiskt system, inte bara i Himalaya utan även för hela Indien. Konsekvenserna av exploateringen av skogen, och hur det är kopplat till katastrofen i Uttarakhand i år kommer jag gå in mer på i nästa blogginlägg. I det här inlägget ska jag ta upp de två stora satsningar som Uttarakhand gjort det senaste årtiondet i jakten på ekonomisk utveckling, och vilka konsekvenser de fått.

 

Dammar och gruvor:

Förutom skogen är vattnet Uttarakhands största naturtillgång. Många floder har sina källor i Himalaya, och när de rinner samman bilder de ännu större floder, framförallt Yamuna som förser New Delhi med vatten, och den heliga floden Ganges som flyter genom hela norra Indien. Ganges bildas när de två stora floderna Alaknanda och Bhagirathi flyter samman i Rishikesh, porten till Himalaya (Rishikesh är världens Yogahuvudstad, och många av låtarna till Beatles White Album skrevs här). I de två floderna är 69 dammprojekt planerade eller byggda, och projekten kommer få stora konsekvenser för floderna och människorna som är beroende av floderna. Projekten är dåligt planerade, och någon analys av dess ekologiska och sociala konsekvenser har inte gjorts. Istället har det räknats på hur mycket pengar projekten kortsiktigt kan dra in genom exploateringen av floderna. Projekten är så många att de måste byggas väldigt nära varandra. De staplas på varandra längs floderna vilket gör att floderna aldrig hinner återhämta sig. De många projekten, och andra utvecklingsprojekt i Himalaya som gruvor får också andra konsekvenser, konsekvenser som förvärrade monsunens kraft i juni. Vid byggandet av dammar och grävandet av gruvor skapas mycket överskott av jord och sten. Detta avfall från projekten dumpas ofta i floderna, eller på flodbankerna. Genom att dumpa avfallet nära projektplatsen sparar företaget och staten pengar. Problemet med det är att när det regnar spolas avfallet ner i floderna som sedan för det med sig nedströms. Mer avfall i floderna betyder dels att vattnet stiger ytterligare, och dels gör det flodens kraft mer förödande. En flod som bär med sig jord, grus och sten som dumpats förstör allt i sin väg och det är precis vad som hände i Uttarakhand. De stigande floderna bar med sig tungt avfall med en väldig kraft som krossade hus, broar och ibland hela byar. Men det är inte bara projekten i sig själva som skapar problem, stora projekt kräver stora satsningar på infrastruktur. För att kunna transportera material, fordon och tunga maskiner till och från projektplatsen krävs vägar, och vägar är svåra att bygga längs de branta bergssidorna i Himalaya. Bergen i Himalaya är redan från början känsliga för jordskred och stora vägar destabiliserar dem ytterligare. För att tjäna tid och pengar används ofta dynamit för att spränga fram vägar ur det massiva berget. Sprängningar skadar bergen ytterligare, och ofta skapas sprickor in i berget. Ytterligare ett problem är att avfallet från att gräva och spränga fram vägarna ofta dumpas längs vägarna, och när monsunen kommer forsar det nedför bergsidorna och skapar stora jordskred, jordskred som tar med sig ytterligare stenar träd, hus och jord ner i floden. Bild

Micaela och Harpal inspekterar dammbygget i Srinagar.

 

Turism:

Förutom storskaliga projekt i Himalayas floder har Uttarakhand satsat på att öka turismen till delstaten, framförallt när det kommer till hinduiska pilgrimer. Himalaya är känt som ”Dev Bhoomi” (Gudarnas land) i hinduisk mytologi, och förutom de heliga floderna finns även massvis med heliga platser, föremål och tempel. Sedan Uttarakhand bildade en egen stat har turismen ökat lavinartat, och under 2011 besökte ungefär 30 miljoner turister delstaten som har en befolkning på 10 miljoner. Den ökade turismen ger många människor en möjlighet att öka sin inkomst, och idag är många människor i bergen involverade i turistindustrin, men turismen sätter också ytterligare press på de redan utsatta bergen. För att kunna möta den ökande turismen har infrastrukturen i Himalaya byggts ut. Vägar har sprängs fram ur bergen, vilket har försvagat dem och gjort dem mer känsliga för jordskred. Precis som vägarna till de stora projekten används ofta dynamit för utvecklingen av infrastrukturen. Utveckling sprängs bokstavligt talat fram. Fokus har legat på snabbhet och kostnadseffektivitet vilket har gjort att något miljötänk sällan finns med i planeringen och konstruktionen av vägarna. Trafiken på vägarna i bergen har också ökat enormt, och under det senaste årtiondet har antalet registrerade taxibilar ökat från 4000 till 40 000, vilket sätter ytterligare press på de branta bergssidorna. Turister behöver vägar att transporteras på, men de behöver också hus att bo i. Den ökade turismen har också lett till en explosionsartat utbyggnad av hotell, gästhus, restauranger och affärer. Både Uttarakhand och Indien i stort har reglerat hur och var sådan verksamhet får byggas, men Uttarakhand har sett mellan fingrarna vid utvecklandet av turistnäringen eftersom turismen har bidragit till den ekonomiska tillväxten i staten. Många av byggnaderna är därför byggda illegalt, utan säkerhetsplan och uppförda på platser där det är förbjudet att bygga på. Många av de nya husen är flervåningshus byggda av betong, och inte anpassade för att stå emot översvämningar, hårt regn eller jordskred. De har också ofta blivit byggda nära floderna vilket är attraktivt för turister, men farlig vid översvämningar. Dessa hus bildade under katastrofen i år dödsfällor för turister, som satt fast i husen när de sveptes med av floden. Bild

Kortsiktigt tjänar företag och staten pengar på att snabbt utveckla vägsystemet,men reparationskostnaderna blir också skyhöga.

En annan konsekvens av det oplanerade byggandet var att många av husen var byggda på flodernas naturliga översvämningsleder. Det fick floderna att ändra förlopp vilket förstörde ännu fler byggnader. Utvecklingen de senaste 10 åren, den mänskliga okontrollerade jakten på utveckling och modernisering mätt i ekonomisk tillväxt skapade tillslut en ohållbar situation. Årets monsun i Himalaya var extrem på alla sätt och vis, den var unik men inte omöjlig att förutspå. Naturkatastrofer i Himalaya har alltid förekommit, men aldrig har de förekommit så ofta och med sådan kraft. I nästa blogginlägg ska jag berätta om utarmningen av skogen, om konsekvenserna av att Himalayas natur under 200 års tid har betraktats uteslutande som en inkomstgenererande resurs, och hur det ledde fram till det fruktansvärda resultat vi idag ser i Uttarakhand.

/Petter Gustafsson

Himalaya slår tillbaka: Efter självständigheten.

I fyra olika blogginlägg beskriver jag de bakomliggande orsakerna till katastrofen i Uttarakhand, vilka historiska händelser och politiska beslut som har lett fram till situationen som den ser ut idag. Efter det återvänder jag till Narainbagar och människorna längs Pindarfloden, deras liv efter monsunen och vägen framåt. Andra delen handlar om det utvecklingen efter självständigheten.

1947 blev Indien självständigt från Storbritannien, men den nya staten byggde hela sin infrastruktur på institutioner och lagar skapad av britterna. Det koloniala arvet genomsyrade hela den indiska staten, vilket också gällde hanteringen av skogen i Indien. The Imperial Forest Department, som varit ansvariga för utvecklingen och avverkningen av skogen i Indien under den koloniala perioden bytte helt enkelt namn till the Indian Forest Department. I praktiken förändrades inte mycket, och de förändringar som genomfördes förvärrade snarare den lokala sociala och ekologiska situationen. Efter självständigheten satsade Indien på industrialisering och modernisering efter västerländsk modell. Generella teoretiska utvecklingsmodeller genomfördes utan eftertanke eller anpassning till lokala sammanhang eller framtida konsekvenser. Indien skulle gå i Europas fotspår, och man skulle göra det snabbt. Likt britterna betraktade den självständiga staten landets naturtillgångarna som skog och vatten som resurser som kunde utnyttjas för att nå modernisering och utveckling. Återigen blev skogen betraktad som en ekonomisk resurs snarare än ett ekologiskt system. Utvecklingen ledde till att en liten minoritet blev väldigt rika och väldigt mäktiga. Den politisk, ekonomiska och byråkratiska makten gick hand i hand. En form av intern kolonialisering framträdde, där landets naturtillgångar utnyttjades på bekostnad av lokala ekologiska och sociala system. Skog och vatten förklarades vara statliga ekonomiska tillgångar som skulle användas för statens utveckling. De som drabbades av statens utvecklingspolicy var de redan fattiga och marginaliserade, de som redan drabbats hårt av britternas kolonisering. Människor som i hundratals år levt i och av skogen betraktades plötsligt som inkräktare på statlig mark, och som fiender mot statens utveckling.

För det indiska skogsdepartementet var skogen framförallt av kommersiellt intresse där den röda tråden i all skogshantering var skog som ekonomi. Därför förstärktes kommersialiseringen av skogen under den indiska staten. Viss skog betraktades som värdelös eftersom den var kommersiellt värdelös, och annan skogs betraktades som värdefull eftersom den var kommersiellt värdefull. Konsekvensen blev att kommersiell värdelös skog försvann på bekostnad av kommersiell värdefull skog. I Himalaya tog barrskogen över nya områden, och lokalbefolkningens möjligheter till en hållbar framtid minskade ytterligare. Den minskade lövskogen, värdelös enligt den indiska staten men oerhört värdefull för bergsbefolkningen, tappade i kvalitet. Eftersom lövskogen minskade blev belastningen på den kvarvarande skogen ännu tyngre.

IMG_0035
I generationer har folk som Van Gujjarerna levt i och av skogen på ett hållbart sätt, ändå betraktas de ofta av den indiska staten som inkräktare i landets skogar.

Förutom förändrad skog och försämrad kvalitet på skog avverkades också stora skogsområden. Den indiska staten satsade på industriell utveckling, och skogen behövdes dels för att utveckla industri, och dels behövdes landområden där industrier kunde byggas. Avverkning av skog för utveckling av industrier var en tydlig policy från den indiska staten, och avverkning och försäljning av skog stöttades genom enorma subventioner. Budskapet var klart, Indien ska utvecklas genom exploatering av dess naturresurser, och all kritik mot den policyn betraktades som ”anti-utveckling”, bakåtsträvande och konservativ. Naturtillgångarna ansågs tillhöra staten som antingen kunde utvinna dem själva, eller som oftast sälja rättigheterna till privata bolag. På det viset försvann vinsterna från exploateringen till storstäderna eller utomlands, och kvar blev bara förstörelsen. En viss parallell kan göras till protesterna mot gruvbolaget Beowulf som just nu genomförs i Kallak i norra Sverige. Där protesterar framförallt samer mot att deras renbetesområden kommer bli skadade om bolaget får gräva efter mineraler, samtidigt som vinsterna från förstörelsen inte stannar lokalt utan hamnar i fickan på internationella aktieägare. På grund av protesterna mot exploateringen i Uttarakhand blev  lokalbefolkningen att betraktades som ett hinder för utveckling och deras traditionella kunskap om skogen ansågs vara ovetenskaplig. Skog som ekonomisk tillväxt var vetenskap medan skog som ett ekologiskt system betraktades som bakåtsträvande tradition. Som en konsekvens av centraliseringen av skogshanteringen underminerades de lokala institutionerna vilket också minskade möjligheten för lokala system för skogsvård. År 2000 blev Uttarakhand en egen stat i Indien, och återigen hoppades många människor att den nya staten skulle leda till mer lokal kontroll över naturresurserna. Återigen skulle det visa sig att deras förhoppningar inte skulle infrias.

/Petter Gustafsson

Himalaya slår tillbaka: Imperiet och det koloniala arvet

I fyra olika blogginlägg beskriver jag de bakomliggande orsakerna till katastrofen i Uttarakhand, vilka historiska händelser och politiska beslut som har lett fram till situationen som den ser ut idag. Efter det återvänder jag till Narainbagar och människorna längs Pindarfloden, deras liv efter monsunen och vägen framåt. Första delen handlar om det koloniala arvet.   

Katastrofen i Uttarakhand sommaren 2013 var en naturkatastrof, och naturkatastrofer har drabbat Himalaya så länge bergskedjan har existerat. Men som jag har nämnt tidigare var katastrofen inte bara en naturlig katastrof, den var också en mänsklig katastrof förvärrad och påverkad av mänsklig aktivitet. För att förstå det som hände 2013 räcker det inte med att beskriva hur mycket regn som föll i Himalaya i juni, eller hur många meter som floden Alaknanda steg. För att verkligen förstå katastrofen måste man börja i en annan tid i en annan del av världen, i Europa för ungefär 200 år sedan.

Från början av 1800-talet fram till 1947 kontrollerades Indien av Storbritannien, först genom det brittiska Östindiska Kompaniet (East India Company), och senare direkt under den brittiska kronan. Att koloniseringen leddes och startades av ett brittiskt företag säger ganska mycket om imperiets intressen i Indien, de var där för att genom exploatering av Indiens naturresurser utveckla det egna landet och den egna kontinenten. Under 1800-talet var stora delar av världen koloniserad av europeiska länder som tävlade om världsherravälde genom krig, handel och ekonomisk och industriell utveckling. Den industriella utvecklingen i Europa krävde ständigt ökade resurser, och resurserna togs från kolonierna. Den mäktigaste kolonialmakten i världen var Storbritannien, och den viktigaste kolonin i imperiet var Indien. För utvecklingen av Storbritannien behövdes Indiens naturtillgångar, och kolonins främsta naturtillgång var skogen. Det brittiska imperiet hade byggt sin makt på sin överlägsna flotta, och imperiets militära styrka till sjöss gjorde att de även kunde dominera handeln till sjöss. För att kunna göra det behövdes skepp, och skepp byggdes av trä, trä som kom från Indiens skogar. Under andra delen av 1800-talet utvecklades järnvägen, och byggandet av järnvägsnäten betalades också av de indiska skogarna. De indiska skogarnas betydelse för Storbritanniens utveckling ledde till att stora delar av Indiens skogar förklarades statligt reserverade skogar som endast fick brukas av imperiet. För att kontrollera skogarna skapades lagar och institutioner med syftet att befästa makten över naturtillgångarna, och infrastruktur byggdes för att kunna nå längre in i skogarna. Genom vägar och järnvägar öppnades Himalaya för första gången upp för exploatering. Ökad statlig kontroll över skogarna betydde minskad lokal kontroll, och många samhällen som i generationer levt i skogarna i Himalaya fick se inskränkningar i sina rättigheter att nyttja skogens resurser. Under 1900-talet ökade imperiets behov av Indiens naturresurser ytterligare. Framförallt under de två världskrigen användes de indiska skogarna för att göda imperiets arméer runt om i världen, och mer och mer skog förklarades reserverad för imperiet, ständigt på bekostnad av den lokala befolkningen som ofta var beroende av skogen för sin överlevnad.

Det koloniala styret i Indien präglades av kommersiella intressen. Indiens skogar betraktades som en tillgång att utnyttja för att utveckla imperiet och fylla fickorna på den brittiska staten. Den policyn gick som en röd tråd genom all aktivitet relaterat till skogen. Dels ledde det till att stora delar av skogarna försvann, de höggs ner och blev skepp, järnväg eller andra produkter som efterfrågades i Europa. Men britternas hantering av skogen ledde inte bara till minskad skog utan också till förändrad skog. Eftersom skog var ekonomi och inte ekologi hanterades skogen på ett sätt som var ekonomiskt givande snarare än ekologiskt hållbart. Skogarna i Himalaya hade alltid bestått av en blandning av olika träd, ett känsligt ekologiskt system anpassat för de lokala förhållandena i bergen. Nu fick det ekologiska systemet ge vika för det ekonomiska systemet. Ur en ekonomisk synvinkel var vissa träd mer värdefulla än andra, och därför var all skogshantering inriktad på att stärkta vissa trädsorter på bekostnad av andra. Ur ekonomisk synvinkel var barrträd speciellt önskvärda eftersom de gav långt och rakt timmer, och dessutom kunde de användas för framställning av terpentin. Där blandade skogar tidigare dominerat började nu rena barrskogar breda ut sig i Himalaya, och återigen var det den lokala befolkningen som fick betala priset. De var framförallt beroende av stora lövträd som ek, eftersom eken gav foder till djuren, gödsel till åkrarna och ved till eldarna. Den brittiska exploateringen av skogarna i Himalaya drabbade lokalbefolkningen hårt.

Image

Idag dominerar barrträd i stora delar av Himalaya.

Två år efter andra världskriget, där indiska soldater stupat för imperiet och indiska skogar avverkats för att göda arméerna, förklarades Indien självständigt efter många års kamp. Många indier hoppades nu att den nya staten skulle lyssna mer på deras röster, att de i en självständig, demokratisk stat skulle få mer inflytande över de naturtillgångar de var beroende av för sin dagliga överlevnad. Det skulle visa sig att de hoppats förgäves. 

/Petter Gustafsson

Himalaya slår tillbaka: Vad hände?

”Jag har bott här i 60 år, jag har upplevt 60 monsuner, men jag har aldrig upplevt sådant regn förut.” Orden är Devola Devis, en kvinna i byn Harmani ungefär 30 minuters bilväg från Narainbagar. Harmani ligger på en sluttning ner mot floden Pindar, som så många andra byar i området. Katastrofen började med vanligt regn den 15 juni i år. Natten mot den 16e ökade regnet till en förödande kraft, en kraft som bara fortsatte hamra på invånarna i byn. ”Vi stannade inne under de där dagarna, under tre dagar var det omöjligt att ens gå utanför huset. Vi kunde höra jordskreden och de fallande stenarna, det var omöjligt för någon att sova. Vi var väldigt oroliga att vårt hus skulle kollapsa. När som helst kunde en stor sten komma flygande ovanifrån, och under oss fortsatte floden svälla”, berättar Devola Devi. De flesta hus i byn skadades, och många lever nu i hus som inte är säkra, som har sprickor i väggarna och hål i taken. Hus som är livsfarliga att bo i under vintern som nu är i antågande.

De officiella siffrorna för katastrofen i Uttarakhand är att mer än 5700 människor dog inom loppet av några dagar. Förmodligen dog många fler än så, turister som inte var registrerade, gästarbetare från Nepal som vistades i landet illegalt. Utöver de mänskliga förlusterna ödelades många byar, vägar och broar. Historier som de från Harmani kan man höra i de flesta byar i området, historier om skadade hus, förstörda åkrar och döda boskap. Monsunen kom tidigt i år, vanligtvis börjar monsunperioden i juli, och därför var få människor förberedda på det kraftiga regnet. Uttarakhand är känt för sina många floder. Både Ganges och Yamuna, som förser stora delar av Indien med vatten, har sitt ursprung ur de många floder som rinner ut från Himalaya. Det kraftiga regnet fick floderna att svälla som aldrig förut, och de förstörde allt i sin väg; byar, broar, vägar och människor. Värst drabbades den för hinduer heliga staden Kedarnath, där tusentals människor dödades av den rasande floden som sköljde bort i princip hela staden. Döden kom dock inte bara underifrån, den kom också ovanifrån. Det kraftiga regnet skapade otaliga jordskred som drog med sig hela byar ner i floden. Idag täcks Himalayas vackra bergsidor av stora sår där jordskreden dragit fram.

 Image

Geografin i Himalaya är efter katastrofen i juni förändrad. Byar som en gång fanns finns inte mer, och floderna har tagit nya förlopp. Just detta hände också i vår hemby, Narainbagar. Bron som förband de två sidorna av byn är bortspolad. Brofästet på ena sidan ligger nu mitt i floden. Tillsammans med bron försvann 23 hus när floden ändrade förlopp. Hus, affärer och åkrar gick förlorade, och de kan aldrig byggas upp igen. Där de en gång låg flyter idag floden fram. Och då hade ändå människorna i Narainbagar tur. Floden svalde husen under dagtid, så människorna var beredda. Ingen dog. Däremot förlorade många människor sin försörjning. De överlevde katastrofen, men framtiden vet de ingenting om.  

Image

Den översta bilden är tagen den 16 juni, bara timmar innan bron rasar. Den nedersta bilden är tagen från exakt samma position fyra månader senare. Det bortre brohuvudet står nu mitt i floden, och alla hus runtomkring svaldes av floden.

 

/Petter Gustafsson    

Petter bryter tystnaden

Jag är mycket medveten om det skrala bloggandet från min sida den senaste månaden. Det har en förklaring. Under oktober har jag och Micaela befunnit oss i Narainbagar, ni vet, man svänger ut på Rajpur Road, tar vänster efter den stora kon som ligger och vilar mitt i vägen, och så fortsätter man upp i Himalaya i 9 timmar. Där har vi varit.

Image
Narainbagar, vårt hem under en månad.

Narainbagar är en by som ligger i distriktet Chamoli i Uttarakhand, ett område hårt drabbat av katastrofen i juni i år. Internet i byn fungerar mycket svagt, och det är min ursäkt för en månads tystnad på bloggen. När jag frågar Harpal, en av våra handledare, vad som har hänt med deras trådlösa internet pekar han ner i floden och konstaterar: ”det ligger där nere”. På botten av floden ser man resterna av ett metalltorn. Monsunen stal vårt internet. Istället för att under oktober pumpa ut blogginlägg har jag samlat på mig en massa information, framförallt om vad som hände under de där förödande dagarna i juni, och vad som låg bakom katastrofen. Det ska jag gå in djupare på i senare blogginlägg, istället vill jag börja med att beskriva vad jag och Micaela gjorde i en liten by i en djup dalgång i Himalaya. Hur hamnade vi här? Jo, i byn Narainbagar har organisationen UYRDC (Uttaranchal Youth and Rural Development Centre) sin utgångspunkt. UYRDC startades 1986 av redan nämnde Dr. Harpal Negi, med syftet att stärka lokalbefolkningen i området. Organisationen har genom åren haft många strängar på sin lyra, exempelvis har man arbetet med att stärka människors försörjningsmöjligheter (livelihoods), och organisationen har också arbetet mycket med att stärka kvinnors ställning genom så kallade självhjälpsgrupper, vilket Micaela har berättat om tidigare. Idag är UYRDC också en partnerorganisation till Svalorna, och det är här vi kommer in i bilden. Tillsammans med SOPHIA är UYRDC en del av Svalornas ”Agency and Forest Rights Programme” som syftar till att öka lokala samhällens rätt till skogen de är beroende av. Befolkningen i byarna runt Narainbagar är just det, beroende av skogen för sin överlevnad. Därför arbetar UYRDC med att informera människorna om de rättigheter till skogen som de har genom Forest Right Act, en lag som klubbades igen av det indiska parlamentet 2006. UYRDC hjälper också till med att förbereda och skicka in ansökningar om rättigheter till skogsområden enligt lagen.

Image
Utsikt från Koti, en by strax ovanför Narainbagar.

Under min månad i Himalaya har jag framförallt samlat information om katastrofen som inträffade i Uttarakhand i juni. Jag har genom böcker, artiklar, diskussioner, möten och intervjuer försökt sammanställa en bild av vad som egentligen hände, de bakomliggande orsakerna till varför det hände, och hur katastrofen påverkade människors liv. Mitt arbete med att förstå katastrofen är en del av ”Agency and Forest Righs Programme” eftersom allt hänger ihop. Katastrofen och skogen är tätt sammankopplade, och i Himalaya till och med mer än på många andra ställen är det omöjligt att separera människan och naturen. I kommande blogginlägg hoppas jag kunna visa hur allt hänger samman, och varför människors rättigheter till skogen inte bara är en kamp för lokala sociala rättigheter också också en kamp för att mildra framtida katastrofer inte bara i Himalaya utan i stora delar av Indien.

Image
Möte om Forest Rights i byn Asher.

 

/Petter Gustafsson