Author Archives: micaelarosberg

Människa-djur konflikt eller ekonomiska intressen?

Jag far fram i en oerhörd hastighet genom den tättbevuxna skogen. Även fast solen lyser stark så åker luvan på då inget skyddar från den kalla vinden i den öppna jeepen. Jag är på tigersafari i Corbett national park och är fruktansvärt förväntansfull över de två kommande dagarnas safari. Kommer jag att få se en tiger?! Corbett är en av de största (och enligt vissa) den vackraste nationalparken i Indien. Parken bildades år 1936 av britten Jim Corbett, en fd tigerjägare som kom att inse att tigern inte är människorätare utan snarare en viktig del för att uppnå en hållbar ekologin, och därmed behöver skydd för att inte bli utrotningshotad. I Corbett kan man förutom tigern se vildelefanter, schakaler, krokodiler, leoparder och en massa andra, för mig, exotiska, djur.

DSC_0768

Efter bara några timmar in på vår safari hoppar vår guide till och utbrister ’Tiger!’ samtidigt som han ökar jeepens hastighet. Efter femtio meter stannar han till och pekar in i skogen. Jag tittar dit hans finger pekar men jag ser ingen tiger. Vi sitter tysta en stund och väntar på någon form av rörelse. Adrenalinnivån är skyhög och jag kan nästan höra mina egna hjärtslag. Plötsligt hör vi en rytning inne från skogen. Det är ett långt och kraftfullt läte och vår guide förklarar att det är en stor hanes parningsläte då han försöker att tillkalla en hona. Det är tyst i några sekunder och sen hör vi det igen, och igen, och igen. Det är ett mäktigt läte som får en att hålla andan. Strax därefter ser vi tydliga tasspår i sanden. Aj så nära vi var.

DSC_0800

I Indien finns det idag 1706 tigrar vilket utgör mer än hälften av världens alla tigrar. Det finns över 100 nationalparker som avser att skydda tigern och bara till Corbett kommer det årligen 70 000 (!) besökare vilka liksom jag ha höga förhoppningar om att se en tiger. Men striden för tigerns beskydd har haft ett pris, ett pris som de skogsberoende Van Gujjarena har fått betala.

Rajaji national park i Uttarakhand vid gränsen till Uttar Pradesh, är en av Indiens mest kontroversiella parker. Sedan den bildades 1983 har myndigheterna gjort allt i sin makt för att upprätthålla Forest Policy resolution från 1952 vilket ger staten den yttersta kontrollen över skogen. Därmed har man valt att bortse från Forest rights act som trädde i kraft 2006 vilken avser att ge skogsberoende samhällen rätten att leva och nyttja den skog de varit beroende av i flera generationer. För Van Gujjarena, som är ett nomadfolk och migrerar med sina bufflar beroende på årstiden, så har Shivaliks-området inne i parken sen lång tid tillbaka varit deras vinterboende när de vandrat ner från den svalare Govinda National park i delstaten Himachal Pradesh där tillbringat de heta sommarmånaderna. Men dessa rättigheter har, som på så många andra platser i landet, inte infriats då myndigheterna ansett Van Gujjaernas ’bevis’ på att de har levt av skogen de senaste 75 åren som ogiltiga. Under de senaste åren har omkring 1390 familjer blivit förflyttade från parken till områden som är långt ifrån deras egna kulturella, sociala och ekologiska miljö. De Van Gujjarer som valt att trotsa detta förbud om att vistas i skogen utsätts för ständiga trakasserier av skogsvaktare och polisen där de får bl.a. fått sina hyddor förstörda.

Konflikten mellan människa och djur går därmed inte att blunda för. Eller..? När jag svischar fram över det fantastiska landskapet inne i Corbett så kan jag inte släppa tanken huruvida detta pris skogsberoende samhällen som Van Gujjarena har fått betala endast handlar om att kunna skydda den utrotningshotade tigern. Sett till den våg av turism som besöker dessa parker årligen så är frågan hur mycket den indiska statens ekonomiska intressen faktiskt spelar in då parkerna helt klart genererar en enorm omsättning årligen. Så är det verkligen en människa-djur konflikt vi har att göra med här?

DSC_0718

//Micaela Rosberg

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Paraprofessionals och Van Gujjarenas interna ledarstrukturer

Vi åker två timmar söderöver till byn Kalhuala i Uttar Pradesh. Vi är alla förväntansfulla inför de kommande 24 timmarna vi skall spendera med Van Gujjarena och för hur övernattningen i deras khol kommer att bli. Vi är inställda på kyla och har därmed förberett oss väl med tjocka sovsäckar, underställ, mössa och vantar. Vi har fått reda på att vi skall få bo hos en av de fyra bröderna, Mama, i familjen Abdula, och hans fru Saphira samt 6 barn.

Väl framme i byn möts vi av en grupp Van Gujjarer som samlats för att diskutera Forest rigths act tillsammans med Manto, Nasim och Munesh från Svalornas partnerorganisation SOPHIA. I gruppen finns även byns fyra ”ledare”, även kallade Van Gujjar Paraprofessionals (VGPR).  VGPR var något SOPHIA introducerade 2006 i syfte att skapa en demokratisk plattform där de valda ledarna bland annat skall kanalisera Van gujjarernas röster till externa aktörer samt stärka enigheten inom byn för att vara bättre rustade i kampen för sina rättigheter. För att underlätta deras arbete så  tilldelas ledarna olika ansvarområden så som dialogen med skogsdepartementet gällande deras rätt till skog genom FRA,  rationskort, hälsa och sjukvård genom s.k ’smartcards’, utbildning eller registreringsprocessen i familjeregistret.  Processen att välja dessa VGPR sker i deras lokala Panchayat, vilket är en form av byråd där Van Gujjarerna röstar på de personer de anser vara mest kompetenta att representera byn. Varje by har emellan 2-4 VGPR beroende på dess storlek, men för att effektivisera deras arbete ytterligare så har SOPHIA uppmanat en ökning av antalet i varje by för att bättre kunna fördela arbetsområdena.

Möte med Van Gujjaerna i byn Kalhula

Möte med Van Gujjaerna i byn Kalhula

Förutom Forest rights act så diskuterar man på mötet även det nya VGPR tillskottet, en ung Van Gujjar man vars personliga egenskaper man inte var helt överens om som positiva för han nya roll.  Å ena sidan menade man att han är väldigt välartikulerad och kunnig. Samtidigt så fanns det dem som ansåg att  han är för ’på’ och ’aggressiv’ i sitt arbete och därmed inte helt medveten om hur man skall uttrycka sig i vissa sammanhang. Hans unga ålder var dock den största anledningen till gruppens misstro på hans förmåga att hantera ledarrollen. Men visst skulle man ge han en ärlig chans, det skulle man.

Alfa, en av byns VGPR, tar till orda under mötet

Alfa, en av byns VGPR, tar till orda under mötet

Av mötet att döma samt läsning av åtskilliga rapporter, så verkar processen med VGPR väldigt transparent och accepterande när det kommer meningsskiljaktigheter både mellan byborna och VGPR, samt dem emellan. Även fast SOPHIA har adresserat problemet med interna konflikter mellan VGPR och byborna så anser man att detta är en intern angelägenhet som SOPHIA vill att Van Gujjarena så gott som möjligt skall hantera själva. Detta är även ett vikigt led i Self-diagnosis metoden deras arbete utgår ifrån. Syftet med denna metod har varit att skapa ett så stort ägandeskap som möjligt över programmet ’Agency and Forest rights’ där Van Gujjarena, utifrån att själva ha diagnostisera sina behov, har en aktiv roll i utformandet av programmet.

Med på mötet finns endast en kvinna, Mamas fru Saphira. Det visar sig att hon är en av de 4 VGPR i byn. Dock så sitter hon relativt tyst under mötet samt och en bit bort från den stora gruppen. Oundvikligen så slås jag av tanken att hennes inflytande som VGPR måste vara begränsat då det främst är männen som diskuterar under mötet samt att Van Gujjarena lever efter de traditionella strukturerna där kvinnorna är underordnade männen. Av sammanlagt 50 VGPR som finns i de byar SOPHIA arbetar i, är endast fyra kvinnor. Sett ut ett genusperspektiv så finns det därmed ett behov av öka kvinnornas inflytande ytterligare i den sociopolitiska sfären hos Van Gujjarena. Detta är något SOPHIA har adresserat och successivt säger sig arbeta för. ’Dock är det samtidigt en känslig fråga som man inte kan gå för fort fram i för att undvika ett bakslag’, säger vår handledare Manto. Men senare på kvällen när vi kurat ihop oss tillsammans med ett tiotal Van Gujjarer framför lägerelden i en av deras hyddor, så fortsätter diskussionen gällande det nya VGPR tillskottet samt huruvida han faktiskt är lämplig. Till vår förvåning (men samtidigt stora glädje) så är det Saphira som dominerar samtalet. Det är uppenbart att männen har en oerhörd respekt för det hon säger samt att hon inte är rädd för att ta plats. Dock så är hon ett undantag, berättar Manto i efterhand, och de flesta kvinnor har ännu inte uppnått det självförtroende samt inflytande som Saphira har. Men den respekt och plats hon ges i byn Kalhula ger mig stora förhoppningar att om man fortsätter att skörda det frö som börjat växa så kommer allt fler kvinnor att tillåtas ta större plats inom en snar framtid.

Tillskillnad från första mötet med Van Gujjaerna så fick vi nu möjlighet att komma dessa människor och deras kultur ännu närmare. När alla hade samlats runt lägerelden på kvällen så fick vi möjlighet att lyssna på deras otroliga sånger om livet och strax innan det var läggdags började vi diskutera kulturella skillnader när det kommer till äktenskap och familjerelationer hos Van Gujjarena i jämförelse med Sverige.  Deras varma och öppna mentalitet blev nu ännu tydligare denna gången och det är svårt att sluta fascineras över deras genuina värme trots den hårda kamp de för gällande sina rättigheter. När det var dags att krypa ner i sovsäckarna intill elden kändes nattens kyla helt plötsligt inte så kall.

Runt lägerelden inne i Saphira och Mamas hydda

Runt lägerelden inne i Saphira och Mamas hydda

// Micaela Rosberg, Dehradun

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kampen om skog

Efter fyra veckor i Chamoli är vi nu tillbaka hos Svalornas andra partnerorganisation SOPHIA i Dehradun. Som Petter nämnde hade vi begränsad internetanslutning uppe i Chamoli, följt av semester och sjukdom, vilket är anledningen till avsaknaden av inlägg den senaste tiden. Avsikten med detta inlägg blir att berätta lite kort från ett av de intressanta möten UYRDC höll med byarna under vår tid i Chamoli angående Forest rights act.

Som vi tidigare nämnt så arbetar både SOPHIA och UYRDC för att stärka de skogsberoende samhällens rätt till skog genom Forest rights act som trädde i kraft 2006. Men flaskhalsarna har varit många och implementeringen i delstaten Uttarakhand har varit icke-existerande. Bortsett den politiska oviljan, statens ekonomiska intressen samt diskriminering gentemot redan eftersatta samhällen, så har en av anledningarna till det gap mellan policy och faktisk handling, identifierats som bristande medvetenhet bland byborna dem själva. Ser man till Van Gujjarerna samt de människor som bor i bergsbyarna i Chamolis, så är analfabetismen utbredd. Bristen på utbildningen har därmed gjort det svårt för dessa samhällen att erhålla information om sina rättigheter som medborgare.

De rättigheter som kommer genom Forest rights act har många av dess samhällen varit helt ovetande om fram tills nyligen (och finns fortfarande de som inte har nåts av informationen om sina rättigheter). Det är just detta medvetandegörande som båda Svalornas partnerorganisationer i Himalaya arbetar för. Tanken att det är de marginaliserade samhällena själva skall få de verktyg de behöver för att själva kunna kräva sina rättigheter gentemot staten, och en är central roll i den sk. ’Rights-based approach’ metoden. Men för att människorna skall få kunskap om den roll de har som rättighetsbärare så är informationsarbetet om FRA av stor vikt. Under våra 4 veckor uppe hos UYRDC fick vi delta på en rad olika möten där syftet var att informera om FRA samt diskutera med byborna om hur de ser på anspråksprocessen av skog.

Ett möte vi deltog vid var i byn Gandik Talla som vi nådde efter en dryg timmes vandring upp i bergen från Narainbagar. Ett trettiotal människor hade samlats för att delta i mötet och det gick inte att ta misstag på den frustration byborna kände över sin situation och många var därmed angelägna om att få säga sin mening.

Mansin Katir är angelägen om att kunna bevara den ekologiska balansen

Mansin Katir är angelägen om att kunna bevara den ekologiska balansen

’Vi måste få rätten över skogen för att kunna bevara den och se till att framtida generationer kan leva av dess resurser. Forest right act skulle göra det möjligt för oss att plantera nya träd samt bevara skogens ekologiska balans’, säger Mansin Katir.

En av de få kvinnor som ställer sig upp och tar till ord är Laxmi devi.  ’Vår begränsade tillgång till skogens resurser gör att vi måste prioritera mellan att kunna underhålla våra hus och ge djuren foder’, säger hon. ’Om vi inte har tillgång till skogens resurser så kommer vi inte att överleva’, fortsätter en annan.

Laxmi bibi uttrycker sin frustration under mötet med UYRDC

Laxmi bibi uttrycker sin frustration under mötet med UYRDC

De var alla överens om att om de fick sina rättigheter genom FRA så skulle kunna utveckla sina tidigare metoder för att bevara skogens ekologiska balans och se till att de kommande generationerna också får kan leva av dess resurser. ’Det är byborna, och inte skogsdepartementet besitter den bästa kunskapen gällande skogens ekologiska balans’, säger Mansir Katir.

Trots det sorgsna som finns i den frustration många av byborna känner gentemot staten och sin utsatthet, så gick det inte att mista sig på den styrka, mod och vilja de besitter för att driva denna fråga framåt. Byborna i Gandik Talla är idag inte bara medvetna om sin roll som rättighetsbärare men har även en god förståelse för det ansvar staten har som ’duty bearers’ för att se till att FRA implementeras enligt lagen. Deras kamp om rätten till skog är därmed långt ifrån över.

IMG_0411

 

// Micaela Rosberg, Dehradun

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kvinnornas växande inflytande genom ‘Self-help groups’

’Bron har rasat’, får vi reda på just i samma stund som vi skall ge oss av mot byn Nalgwau för ett möte med byborna om Forest rights act. Kadakoi är en av byns två ’hamlets’ och ligger på andra sidan floden och nås därmed endast med en bro. Den bro som under morgonen valde att ge upp under samma stund som en äldre man tillsammans med sina tre åsnor passerade. När vi kommer till platsen är det ingen som riktigt vet hur det hela gick till, men av synen att döma så hade fästena i marken släppt. Oundvikligen går tankarna till den fruktansvärda monsunen tre månader tidigare och kan inte annat än undra om den lämnat sina spår även här.

Mötet blir inställt och istället vandrar vi upp till den andra delen av byn, hamlet Shrigor. Här möter vi Gita,32, Sheakuntla, 29, Chateooer, 35, vilka alla är med i en sk. SHG (Self-help group). Sedan drygt tio år tillbaka arbetar UYRDC genom sitt ’Livelihood program’ med självhjälpsgrupper där tanken är att genom olika inkomstgenererande aktiviteter stärka kvinnornas socioekonomiska ställning. Genom att sälja frukt och grönsaker, mjölk men även sylt och honung så tar man även tillvara på de lokala resurserna. Då det idag finns så många som 39 SHGs i Chamoli har en federation kommit att bildas, vilken gjort det möjligt för kvinnorna att i större utsträckning nå ut med sina varor. En pågående diskussion är även om man skall införa sk. ’Collective market’, där fler av kvinnorna går samman i försäljningen av sina varor, dels för att bli mindre sårbara på marknaden men även för att kunna ta högre pris för sina sin sylt eller mjölk.

’Att vara med i en SHG har inte bara ökat min kunskap inom nya områden, men även gjort mig mer självsäker’, säger Gita. ’Tidigare frågade vi alltid männen om vi behövde gå till banken eller uträtta viktiga ärenden. Men idag är vi starka nog att göra det på egen hand’, säger Sheakuntla med ett leende. De tre kvinnorna är överens om att deras deltagande har ökat känslan av kontroll över sin situation samt möjlighet att påverka i den socioekonomiska sfären.

Deras deltagande har dock inte alltid varit en självklarhet. Ifrågasättande från männen om varför de skall engagera sig i en SHG när de redan har så många andra sysslor att stå i, var vanligt i början berättar de. Men allt eftersom åren gått har attityder ändrats och männen har börjat inse fördelarna med de inkomstgenererande aktiviteterna.

Grupperna har vidare fyllt en viktig funktion när det kommer till UYRDCs informationsarbete om Forest rigths act och bybornas roll som rättighetsbärare. Genom att använda sig av redan etablerade strukturer ser man till att ’Agency and Forest rights’ programmet genomsyras av ett genusperspektiv där även kvinnorna blir inkluderade i processen. Eftersom det är kvinnorna som genom sitt dagliga arbete besitter den största kunskapen om skogen samt vilka områden som har störst betydelse för deras överlevnad, är det av stor vikt att de kommer till tals under FRA processen gällande vilka områden man skall göra anspråk på.

Sett till det patriarkala Indien så känns kvinnornas växande inflytande på landsbygden i Chamoli som en utveckling i rätt rikting. Men det faktum att det fortfarande är männen som är den huvudsakliga aktören i den formella myndighetsdialogen, så kan man inte annat än undra hur lång tid det kommer att ta innan kvinnorna tillåts ta plats utanför den lokala sfären.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

One hand for the forest and one for the field

Vi befinner oss högt uppe bland bergen i byn Tuyla i distriktet Chamoli i norra Uttarakhand, för att tillsammans med UYRDCs partnerorganisation, Habitat for Humanity, göra en kartläggning av vilka familjer som behöver temporarära hus, sk. Transitional shelters (TS),  efter att fått dem förstörda under den fruktansvärda monsunen två månader tidigare. Här möter vi Shishupal, som är byns Forest council secretary i områdets Van Panchayat (VP). VP betyder skogsråd och etablerades år 1931 av britterna för att lugna den konflikt som pågick mellan bergsbyarna och Skogsdepartementet gällande de restriktioner av skogens resurser som Forest Grievance committee hade infört 1921. Syftet med Van  Panchayats är att folket i byarna själva skall vara ansvariga för att skydda och bevara skogen samt se till att det sker en jämlik fördelning av dess resurser byborna emellan. Eftersom det är de själva som bäst besitter den ekologiska kunskapen om skogen, så är det många som anser att det är inga andra än de själva som bäst vet vilka regler som bestämmelser som man borde följa för att kunna bevara den ekologiska balansen. Men deras bestämmanderätt har genom åren försvagats gentemot skogsdepartementet som drivs av ekonomiska intressen och exploatering skogens resurser utgör därmed ett växande hot mot bergsbefolkningen. 70 procent av delstatens befolkning på ca 9 miljoner är beroende av skogen. Dels utgör den en viktig resurskälla när det kommer till bränsle, vatten och byggmaterial så som lera och sten samt foder åt djuren. Men den rika växtligheten har även viktig betydelse då den anses innehålla näringsrika ämnen värdefulla för kroppens funktion. Människorna i bergsbyarna i Chamoli har en gedigen kunskap om vilka växter som är bra för att motverka olika former av sjukdomar.   Kampen för att få formella rättigheter till skogs resurser genom Forest Rights Act, FRA, är därmed mycket aktuell även här.

Vi vandrar högre upp bland bergen och möts här av otrolig grönska där skog och åkermark belägna på terrasser, avlöser varandra. Vi säger ’Namaste’ till  en kvinna bärandes på en stor korg på ryggen full med kvistar, blad, men även majs, ris och andra grönsaker. Hennes namn är Paruati bibi och hon är på väg hem efter att ha samlat ihop foder och bränsle i skogen samt olika grödor från jordbruket.  Hon berättar att det för henne är mycket viktigt att kunna nyttja både skogens resurser samt de grödor hon odlar på sin åker.  ’One hand for forest and the other for the field, säger hon med ett leende. Det hon och hennes familj odlar på fältet är en bra inkomstkälla då hon säljer runt 50 procent av det de producerar.

Under tusentals år har man utvecklat en jordbruksmetod som är anpassad efter det särskilda klimat samt den bergiga topografi man finner i Uttarakhand.   Det är en traditionell teknik som vuxit fram där man fokuserar på ett diversifierat jordbruk, s.k. ’Multi-cropping’, där man på samma jord odlar allt från millets, böner, ris, kryddor, grönsaker, potatis etc. Tanken är att man genom denna metod tillgodoser allas behov samtidigt som det utgör en livlina när det kommer till risker som att skörden slår fel. Då tekniken även utgår från ett s.k. rotationssystem, där man varierar platsen på grödorna varje säsong, så behåller man jordens bördighet samt den agro-ekologiska balansen. Genom att bevara denna traditionella jordbruksteknik och fokusera på vad den lokala ekologin mår bäst av, har man valt att ta avstånd från den moderna ekonomin och dess förespråkande av ett ’ mono-crop’ system där man endast skall fokusera på en gröda. Den gröda den internationella marknaden efterfrågar.

80 % av Uttarakhands befolkning arbetar inom jordbruk. Dock har jordens bördighet kommit att minska och därmed lett till sämre avkastning, vilket i sin tur tvingat familjer att se sig om efter ytterligare försörjningsalternativ. Det är uppskattat att runt 60 % av alla hushåll i delstaten har minst en familjemedlem som att migrerat till en annan stad eller land, i jakt på jobb. Antalet ’women-headed households’, där kvinnorna själva ansvarar för hemmet, barnen samt jordbruket har därmed ökat och bidragit till ökad arbetsbörda för de redan hårt arbetande kvinnorna. En 16 timmars lång arbetsdag tillhör därmed det normala..

/Micaela Rosberg, Narainbagar

Lämna en kommentar

Filed under Micaela Rosberg

Möte med Van Gujjarerna

Igår kom vi tillbaka till Dehradun efter en liten tripp till det natursköna (dock så turistiga) Mussoorie över helgen för att smälta veckans alla intryck. I fredags fick vi nämligen möjlighet att för första gången åka ut i fält och träffa Van Gujjarerna vars rätt till skog Svalornas partnerorganisation SOPHIA arbetar för att stärka. Van Gujjarena är ett nomadfolk som lever med sina bufflar och försörjer sig på skogens resurser. För att kunna ge sina bufflar det mest näringsrika betet samt undvika den extrema sommarhettan i södra och centrala Indien, så migrerar Van Gujjarena mellan tre delstater (Uttar Pradesh, Uttharakand och Himachal Pradesh) beroende på årstid.

Men deras identitet är hotad då de idag har begränsad möjlighet att röra sig fritt i de skogar de vandrat genom i generationer. En av anledningarna är att många områden har gjorts om till naturreservat med avsikt att skydda utrotningshotade djur som tigern. Skogsmyndigheten utgör vidare ett hinder då det blivit allt mindre samarbetsvilliga när det kommer till att utfärda tillstånd åt Van Gujjarena att kunna röra sig över delstatsgränserna. De blir därmed emellanåt stoppade från att ta sig vidare. År 2006 tillkom dock Forest Right Act, FRA, en lag som syftar till att ge exkluderade grupper som bor i och försörjer sig på skogens resurser, rätten till att nyttja den. Men implementeringen går långsamt. I byråkratins Indien så måste man för att kunna få ta del av de rättigheter som FRA avser ha dokument som visar på att ens familj har varit beroende av skogen i minst tre generationer, eller 75 år tillbaka. Den politiska oviljan att implementera lagen är en annan bromskloss.

Noorehmid och Jahuroo i vid lägret Jamuhapul.

Noorehmid och Jahuroo i vid lägret Jamuhapul.

Det faktum att Van Gujjarena vandrar mellan tre olika delstater har även lett till att ingen vill ta på sig ansvaret att folkbokföra dem. Därmed har de hamnat utanför ”systemet” med mycket begränsad tillgång till sjukvård, utbildning och andra sociala skyddsnät som den indiska staten har skyldighet att tillgodose. Även deras möjlighet att rösta och påverka politiskt har varit begränsad fram tills nyligen. SOPHIA har genom sitt arbete gett Van Gujjarena ökade förutsättningar att själva kräva sina rättigheter gentemot staten. 

Efter att ha läst om Van Gujjarna hela sommaren så var vi otroligt spända på att äntligen få träffa dem. Det var en fantastik upplevelse med mängder av intryck. Den första Van Gujjar-byn, Jaidra, nådde vi efter ca 1 timmes vandring, och åtskilliga liter svett, in i skogen. En helt fantastisk liten oas uppenbarade sig framför oss med 4 lerhyddor där sammanlagt 8 familjer bodde. I varje hydda möttes vi av varma leenden och nyfikna små barn som undrade vilka vi var. Då männen var ute i skogen med bufflarna var det främst kvinnor och barn vi träffade. Vi hade blivit ’varnade’ för att deras Chai, indiskt te gjort på mjölk, kryddor och socker, skulle vara supersött. Men vi var glatt överraskade över hur mumsigt det var samt den annorlunda touch buffelmjölken gav. Efter fem koppar började vi dock oroa oss för våra små gaddar som kanske inte var lika glada.

Sami bibi med barnen Sonia och Suleyman i byn Jaidra.

Sami bibi med barnen Sonia och Suleyman i byn Jaidra.

Den andra gruppen Van Gujjarer vi hade möjlighet att besöka bestod av 20-22 familjer vilka hade slagit läger vid Yamuna floden i Jamunapul under några dagar innan de fortsatte sin vandring från Himachal Pradesh ner till Sahasra och Shakumber i Uttar Pradesh. Det var en helt fantastiskt upplevelse att få se alla dessa människor och djur (bufflar, hästar och getter) på ett och samma ställe! Även här möttes vi av varma leenden, och vi gjorde vårt bästa på den lilla hindi vi lärt oss att fråga hur de mådde samt vad det hette. Vi förundrades över hur de har möjlighet att transportera all packning (och barn) under den ca en månad långa vandring.

Vårt första möte med Van Gujjarerna var helt klart superhäftigt och vi ser fram emot våra kommande fältbesök där vi får möjlighet att lära oss mer om deras unika levnadssätt.

//Micaela Rosberg, Dehra Dun

Van Gujjar-byn Jaidra

Van Gujjar-byn Jaidra

Fatima bibi med sin 1-åriga son i byn Jaidra

Fatima bibi med sin 1-åriga son i byn Jaidra

Nyfikna barn i Jamunapul

Nyfikna barn i Jamunapul

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized