Att betrakta symptom och orsak

På landsbygden i Kolardistriktet, där jag (Linda) och Emy befinner oss, är alkoholproblemen utbredda och drabbar framförallt män, men även kvinnor. Alkohol säljs illegalt i byarna vilket innebär att det finns stor tillgänglighet. Ett av Grameena Mahila Okkutas fokusområden är att stoppa alkoholproblemen genom att införa ett alkoholförbud då de ser en tydlig koppling mellan mäns alkoholkonsumtion och våldet mot kvinnor. Efter att ha spenderat närmare fyra månader på plats är det lätt att se varför ett alkoholförbud skulle vara bra. I den alkoholkultur som råder här på landsbygden konsumeras starksprit med ett tydligt syfte, att bli riktigt berusad, och det verkar inte finnas någon ”måttlig” konsumtion av alkohol.

Att det finns ett samband mellan alkohol och våld råder det inga tvivel om. Vid högre promillehalter är det svårare att kontrollera känslor och det är inte ovanligt att bli aggressiv.  Alkohol beskrivs dock ofta som den främsta orsaken till våld mot kvinnor och det är just i diskussionen om vad som är symptom och orsak i sammanhanget som mitt synsätt kolliderar med synsättet här på plats. Orsaken till våld grundar sig enligt mitt synsätt främst i rådande samhällsnormer. När alkohol beskrivs som orsak till våld riskerar det att ta bort ansvaret hos våldsförövaren. Detta kan i sin tur påverka arbetet med att förändra samhällsnormer som leder till våld negativt, framförallt rörande synen på kvinnans värde och rättighet att inte utsättas för våld. Om förövaren inte hålls ansvarig för sina handlingar, vem ska då bära ansvaret att förändra beteendet?  

Ett alkoholförbud kommer med största sannolikhet inte eliminera mäns våld mot kvinnor. Men om alkoholkonsumtionen minskar kommer det finnas större möjligheter att arbeta långsiktigt med att förändra samhällsnormer. Att förbjuda alkohol i distriktet är dessutom en snabb väg till att minska våldet, vilket är ett viktigt steg framåt. En intressant frågeställning är dock hur våld mot kvinnor i relation till alkohol bör betraktas på samhällsnivå och vilka konsekvenser olika synsätt får.

/Linda

Familjeekonomi på landsbygden

Under de senaste veckorna har jag (Linda) och Emy fått möjligheten att fördjupa oss i familjeekonomi på landsbygden i Indien. Trots att Indiens ekonomi vuxit massivt senaste decennierna och är en av världens största ekonomier är det samtidigt ett av världens fattigaste länder sett till BNP per invånare. Den ekonomiska tillväxten har inte nått alla och den ekonomiska ojämlikheten är stor, där vissa har allt och andra inget.

I december fick vi i uppdrag av Okkuta att genomföra intervjuer i fem byar med fem familjer i varje by om deras privatekonomi. En av de frågor vi ställde var om familjerna känner oro för sin privatekonomi, vilket majoriteten svarade att de gjorde. Utifrån vår studie verkar framförallt oron grunda sig i att de flesta inte har möjlighet att spara pengar och därför är extra sårbara för oväntade utgifter. När någon i familjen blir sjuk och inte kan arbeta tvingas familjer låna pengar från antingen grannar, eller från statliga och privata banker. Lån från privata banker kommer ofta med hög ränta och av de familjer som hade tagit denna typ av lån var de flesta oroliga för ekonomin och framtiden. Mikrolån från privata banker resulterar oftast i att familjerna hamnar i en lånefälla, där nya lån måste tas för att betala tillbaka det ursprungliga lånet.

Puttenahalli är en av byarna som vi genomförde studien i.

Månadsinkomsten för en familj kan variera mellan 2000 INR (ca 265 kr) och 15 000 INR (1980 kr) beroende på hur många som bor i hushållet samt vilka av dem som arbetar. De allra flesta vi intervjuat arbetar huvudsakligen med jordbruk, vilket är ett säsongsbundet arbete som inte alltid genererar en stabil inkomst under året. Flera av familjerna äger eget land som de odlar på men har inte alltid råd med all utrustning som krävs. Detta resulterar i att familjerna blir beroende av att det regnar tillräckligt för att jordbruket ska generera någon inkomst. Det är även vanligt att arbeta för dagslön utifrån de behov som finns i byn vilket inte heller genererar någon stabil inkomst eftersom det inte alltid finns arbete för alla, eller ens arbete alls. Flera av familjerna nämner även bröllop som en stor utgift som skapar ekonomisk oro. På landsbygden gifter sig kvinnor och män tidigt och det är vanligt med hemgift som kvinnans familj ska betala till mannens familj (detta är olagligt men praktiseras fortfarande i hög utsträckning i vissa områden). Vissa av de familjer som har döttrar beskriver att de oroar sig för hur de ska ha råd med bröllopet och flera kommer eller har blivit tvingade att ta ofördelaktiga lån.

Staten har flera olika slags bidrag som familjer kan söka, samtliga vi har intervjuat har ett så kallad ”ration card” för mat vilket innebär att familjen får 7 kilo ris per person i månaden. Flera har även äldrepension eller sjukpension på grund av funktionsnedsättning. Bidragen som finns att söka räcker inte alltid för att familjerna ska uppleva ekonomin som stabil. Processen för att söka bidrag kan dra ut på tiden och rädslan att pengarna inte kommer fram utan fastnar längs vägen är ständigt närvarande. På frågan vad den största månadsutgiften är blir svaret alltid detsamma: utbildning och sjukvård. Om familjen har det tillräckligt gott ställt har de råd att sätta barnen i privat skola – utbildningen håller enligt de intervjuade högre kvalitet och barnen lär sig även tala engelska. Även den statliga vården uppfattas hålla låg kvalitet och nästan samtliga vi pratat med söker sig privat vård. Ett annat hinder är att de statliga sjukhusen ligger längre från byarna, vilket också påverkar beslutet att välja privat sjukvård. På frågan vad familjerna främst söker sjukvård för är svaret sjukdomar såsom denguefeber och tyfoidfeber eller förslitningsskador i ryggen/knäna på grund av hårt fysiskt arbete.

Det råder fortfarande starka normer och traditioner där mannen är den som huvudsakligen bidrar med en inkomst till hushållet. Okkuta arbetar för att minska fattigdomen genom att öka kunskap om jämställdhet, där både kvinnor och män bidrar till familjeekonomin. En annan viktig del av deras arbete är även att informera om vilka rättigheter till exempelvis statliga bidrag/förmåner som familjerna har. Många av de familjer vi pratat med har fått stöd av Okkuta och på vis kunnat förbättra sin ekonomiska situation. Det är en lång väg kvar innan Indien är ett ekonomiskt jämställt land och förändringen sker långsamt men den går att se. Med lokala initiativ som dessa kan små medel förbättra människor liv avsevärt. Det känns hoppfullt.

/Linda  

”Have you had your breakfast?”

Följt av vart kommer du ifrån, varför är du här, vart är dina föräldrar och vad heter du? *vickar på huvudet* och säger hejdå.

Ungefär såhär börjar och slutar de flesta konversationer med de människor vi möter som praktikanter i Indien. Det kan vara kvinnan vi möter på stan, busschauffören eller försäljaren på den lokala grönsaksmarknaden. Vår första tid här i Karnataka, södra Indien, har varit minst sagt förvirrande. Inte på ett dåligt sätt utan snarare med en hel del aha-upplevelser. Det är till exempel inga konstigheter att vänta två timmar på bussen, det är extremt svårt att säga nej till mat och English/American hänvisar inte specifikt till vårt ursprung utan betyder på lokala språken att vi är utlänningar. Och ja, det märks väldigt tydligt att vi är utlänningar. Jag (Linda) liknar närmast en svensk flaggstång på den indiska landsbygden där människor oftast knappt når upp till mina axlar. Jag (Emy) smälter lite lättare in.

De allra flesta människor vi möter arbetar med jordbruk. På bilden ovan skördas rödbetor.
Den miljö vi arbetar i är otroligt vacker.

Under våra tre veckors praktik hittills har vi ställts inför en del frågor:

Varför bor det en höna på toaletten?
På ett av de första fältbesöken vi gjorde hamnade vi öga mot öga med en höna i en oväntad situation – nämligen på toaletten. Vi fick aldrig någon klarhet varför hönan hade sitt bo där. Det bör tilläggas att det inte var någon liten höna och hon var uppenbart kränkt av vår närvaro.

Hur många kakor kan man äta på en dag?
Återkommer med svar, men det är många…

Vad innebär ”India time”?
Det är en pågående läroprocess. En sak som är säkert, den liknar inte svensk tid.

Hur många personer får plats i en Auto?
Vårt rekord hittills är 15 personer. Fortsättning följer. 

Här lär Okkutas styrelseledamot Pappamma oss om sin fröbank. Hon berättar att hon går under namnet ”the mother of seeds”.

Att arbetsveckorna är varierande är ingen överdrift. Vi befinner oss nästan dagligen på en ny buss till en ny by och vi möter otroligt mycket människor. Förvirringen är ibland total – vart är vi på väg, vad kostar bussen och hur kommer vi hem?! Men i Indien verkar det mesta lösa sig till slut, på ett eller annat sätt. De människor vi möter är vänliga och hjälpsamma. När vi arbetar ute i fält går vi ofta på hembesök till Grameena Mahila Okkutas medlemmar där vi möts av en otrolig generositet. Det är ibland svårt för oss att ta emot mat från någon som vi vet har mycket begränsad ekonomi. Samtidigt är det svårt att säga nej utan att verka oförskämd. Våra kollegor stöttar oss i hur vi ska agera i olika situationer.

Efter en lång dag är det skönt att komma hem till vår by Sonnavadi. Här syns utsikten från vår lägenhet.

Hittills har de första veckorna bjudit på en hel del överraskningar och vi är glada att äntligen vara på plats hos Okkuta. Eftersom vi båda brinner för kvinnors rättigheter känns det som vi har hamnat helt rätt. Just nu försöker vi lära oss så mycket vi bara kan om det arbete som Okkuta gör för kvinnor här på landsbygden och vi ser mycket fram emot det fortsatta arbetet.

Vad roligt att du läst vårt första inlägg och vi hoppas du vill följa oss framöver ☺

/ Linda & Emy