Författare: Karin Thalberg

Alla samhällen är i ständig förändring, som människa är det nog bara något som en måste acceptera. Under de snart fyra månader som jag och mina praktikantkollegor spenderat i Himalaya är samhällsförändring och specifikt kontrasten mellan det som ses som traditionellt och det som ses som modernt något som jag funderat mycket på. Speciellt i samspråk med äldre invånare har tankarna flödat.

Under ett fältbesök i byn Jakh under vår första tid här fick vi prata med 74-åriga Mansram. Mansram har levt i Jakh hela sitt liv, med undantag för den tid då han arbetade inom den indiska armén, ett vanligt yrke här i området. När vår handledare frågar honom om hur bylivet ser ut nu jämfört med när han var ung ler han och säger med en lugn stämma: ”att jämföra då och nu är som att försöka jämföra himlen med havet”.

Här är en vacker vy från Jakh i mitten av oktober. 

Trots det poetiska svaret försöker sig Mansram ändå på att göra en jämförelse. Han berättar bylivet har förändrats mycket sedan han var barn. Förr var de helt beroende av skogs- och jordbruket för att överleva. Den närmsta butiken, där de bland annat handlade olja, salt och kläder, låg femtio kilometer bort. På den tiden fanns inga vägar, så det tog en vecka att gå dit och ta sig tillbaka till fots i det kuperade bergslandskapet.  Vägen från Narainbagar (den större staden där UYRDCs kontor ligger) som går hela vägen till Jakh blev klar först 2005.

I takt med att vägarna kommit, har även beroendet av skogen och jordbruket minskat, även om det traditionella jordbruket och skogsbruket fortfarande lever kvar och kräver hårt arbete. Men i takt med att befolkningen ökat har varje familjs jordbruksmark blivit mindre och mindre. Dessutom har det kommersiella utnyttjandet av skogen degraderat skogsresurserna påtagligt, vilket även det påverkar jordbruket i regionen.

De träd som finns mest av idag är inplanterad tall som odlats för sitt timmer, medan lövskogen blivit mer och mer sällsynt. Från ett jordbruksperspektiv är lövskogen att föredra då den behåller fukten i jorden och gör jorden mer fertil då löven bryts ner. Mansram berättar att de förr om åren brukade de ta upp boskapen till alpinskogen för bete, vilket både var nyttigt för korna och kornas gödsel var i sin tur var bra för skogens ekosystem. Men idag går ingen så långt för att beta korna.

På grund av att skogen degraderats har även vilda djur så som björn, leopard, vildsvin och apor kommit allt närmre inpå byarna. Attacker på människor har blivit vanligare och människor är rädda. Aporna förstör dessutom mycket av skörden. Från ett säkerhetsperspektiv skyddar ett tätare skogstäcke även från landslides, jorderosion och översvämningar då lövskogens rötter håller som sagt fukten i jorden men även hjälper till att hålla jorden på plats.

Klimatförändringar är något som Mansram säger är påtagligt, han berättar bland annat att apelsin som förr bara växte på lägre höjder nu även växer högre upp. Säsongerna är mer ojämna, regnet kommer inte så förutsägbart som det brukade, vilket han beskriver som en annan faktor som påverkar jordbruket.

”Idag är vi mer marknadsberoende än något annat. Mycket av det vi äter kommer från butikerna.” Även om det medfört att människor blivit svagare och fått sämre kost, har förändringarna medfört större möjligheter för unga menar Mansram. Speciellt unga män migrerar till städerna för att arbeta och tjäna pengar, många unga familjer flyttar för att ge sina barn bättre utbildning och ha närmre till sjukvård. Av de som blir kvar är merparten kvinnor och äldre. Kvinnorna arbetar hårt i skogs- och jordbruket. Mansram beskriver dock att invånarna börjar bli vana vid statliga program och subventioner vad gäller försörjning och mat, vilket kräver mindre kollektivt deltagande och organisering jämfört med tidigare, vilket tillsammans med vägarna och att det blivit lättare att få tag i matvaror från marknaden har gjort kulturen mer och mer individualistisk.

I byn Chaliapani träffade vi Gokholson, 78 år, vars utsago kan komplettera den här bilden som samtalet med Mansram målat upp: ”Unga människor idag vill ha ett bekvämt liv, de är inte lika hårt arbetande som vi var, livsstilen har förändrats. När jag var ung var vårt motto att arbeta för att äta och för att ta hand om våra föräldrar. Idag har unga andra aspirationer, de vill ha förändring i sina liv, de vill ‘växa’ och fokus ligger mer på pengar än tidigare”. Han säger samtidigt att stadslivet, som många unga väljer eller kanske tvingas välja, är hårt på ett annat sätt, där finns må hända ”enkelt tjänade pengar” men även stress och föroreningar. ”Här är livet enkelt, även om vi måste arbeta hårt för att få tillvaron att gå runt.”

Vy från Chaliapani

Chaliapani

En sak som slår mig, som för många kan tyckas självklart, är att om vi skulle fråga våra mor- och farföräldrar samma frågor (eller kanske ytterligare en generation bort), skulle nog svaren vara mer lika än vad vi kanske kan tro, även om kontexterna är olika. För varje ny generation sker stora förändringar, oavsett vilket samhälle vi råkar befinna oss i. Ibland är hoppen mellan värderingar, livsstil och önskningar mellan generationer större, ibland är de mindre.

Jag tror att det är viktigt att komma ihåg – också kring de diskussioner som pågår i Sverige kring vad som är ”svenskt” och traditionsenligt – att kultur och traditioner inte är oföränderliga företeelser. De skapas och omskapas ständigt, omvärderas och förändras, både på grund av yttre och inre faktorer. Jag tror att det finns något farligt i att haka upp sig allt för mycket på att bevara ”traditionella”. Det både exkluderar och riskerar att måla upp en romantiserad bild av något som kanske inte ens är värt att bevara, eller som faktiskt inte alls var på det sättet som vi nu föreställer oss.

Det här blir extra klurigt tycker jag när en kommer med ett utifrånperspektiv, till exempel som praktikant, till en kontext som en egentligen känner väldigt lite. Speciellt om jag tar på mig mina miljö-glasögon låter ju det ”traditionsenliga” jord- och skogsbruket som det bästa alternativet – både för klimat, miljö och hälsa.

Men just där, i min praktikantroll, tror jag att det är extra viktigt att inte romantisera det ”gamla” som jag enbart fått det berättat för mig, att inte lägga en värdering i det liv som människor kanske föredrar att leva – för vem är jag att ifrågasätta det? Speciellt om en tänker på hur de flesta lever i Sverige idag – resurskrävande och långt bort från naturen.

På de här tankarna finns inget enkelt svar. Utveckling är en komplicerad process, självklart finns gränser – de som planetens tillgångar sätter – men svaret ligger kanske därför någonstans mittemellan det gamla och det nya. Om jag får försöka mig på att knyta ihop säcken på ett lite pretentiöst sätt skulle jag vilja komma tillbaka till Mansrams analogi om himlen och havet, som ju är två vitt skilda och olika entiteter precis som han ville förmedla, men som vi ju ändå kan se speglas i varandra och tillslut smälta samman i horisonten.

/Karin

Bilder: Fanny Pelin

De dagliga samtalen och nyhetsrapporteringen här i Indien har under den senaste månaden cirkulerat kring ”the demonetisation”. Det vill säga premiärminister Modis chockbeslut den 8 november som över en natt gjorde alla 500- och 1000rupeessedlar ogiltiga – helt utan förvarning.

500- och 1000rupeessedlar har varit de populäraste valörerna och har fram tills nyligen utgjort 86 % av alla kontanter som är i cirkulation i landet. Reformen som syftar till att bekämpa svarta pengar i form av bland annat skattesmitning, kriminalitet, korruption, förfalskning och terrorfinansiering har resulterat i ett ekonomiskt kaos. Effekterna har slagit mycket ojämnt över befolkningen i ett Indien som präglas av stora sociala och ekonomiska klyftor,  där dessutom över 90 % av de dagliga transaktionerna sker med kontanter.

Befolkningen har fått fram till årsslutet på sig att sig att växla de gamla sedlarna mot nya eller sätta in dem på sina konton. Utanför banker och bankomater ringlar sig därför köerna långa. Reformen har mötts av både kritik och hyllningar. Från de positiva rösterna har den framställts som ”en liten uppoffring för landets bästa” i kampen mot korruptionen, men samtidigt har strejker och protester hållits på flera platser i landet och kritiken mot Modi har både nationellt och internationellt varit hård.   Varje dag publiceras nyheter som belyser de negativa effekter som demonetariseringen har fått för stora delar av Indiens befolkning.

Ett av problemen är att den nya valören 2000 rupees för många är ett väldigt stort belopp. I dessa dagar är det svårt att komma över växel till så stora sedlar, vilket är något som även vi har fått erfara. Dessutom hade få nya sedlar tryckts upp innan beslutet togs samt har ett nytt format som inte passar i alla bankomater, vilket kraftigt begränsat tillgången på de nya sedlarna. Det är även stor skillnad på kontanttillgång mellan städer och landsbygden. För oss praktikanter i Narainbagar är det detta som varit den största utmaningen. Många gånger har bankerna och bankomaterna stått utan pengar och begräsningen på hur mycket en får växla eller ta ut per dag eller vecka har varit hård. Men i vår lugna Himalayatillvaro har vi inte märkt av mycket av det kaos som rådigt i de större städerna runt om i landet.

I nyheterna har vi kunnat läsa om personer som tagit livet av sig då de inte fått tag i kontanter för att kunna köpa sin medicin eller betala för sitt barns bröllop. Om personer som klämts ihjäl i köer för att kunna växla in sina gamla sedlar och om sjukhus som skickar iväg patienter som bara har gamla sedlar att betala med. Småföretagare och småproducenter har tvingats stänga ned och lokala industrier har fått friställa arbetskraft på grund av pengabrist. För daglönare är situationen väldigt svår då de är helt beroende av kontantbetalning. Faktum är att mer än 85 % av alla löner i Indien betalas ut i kontanter och mer än hälften av Indiens befolkning saknar bankkonton. Så även om det varit påfrestande för den urbana medelklassen att behöva köa till banken för att sätta in sina sedlar på kontot är situationen långt mycket värre för de som nu har svårt att få ihop pengar för mat för dagen.

Utöver daglönare är kvinnor en annan utsatt grupp. Shivani Singh på Bhopal Women’s Crisis Centre i Mandhya Pradesh berättar för internet-tidningen ”Scroll” att 80 % av Indiens kvinnor inte är del av banksystemet. Hon påpekar att kvinnor ofta sparar pengar i hemlighet för att exempelvis kunna köpa mat till barnen eller använda som ett skyddsnät ifall de skulle falla offer för övergrepp. De undangömda kontanterna är för många en livlina som innebär att de om de måste kan betala en taxi för att fly, köpa medicin eller åka till sjukhuset. Hon berättar även att besök till banken ofta är en negativ och skräckinjagande upplevelse för många outbildade kvinnor. Om de dessutom sparat pengar i hemlighet kan de inte växla in pengarna utan att avslöja sig.

Det är alltså personer som redan befinner sig i sårbara situationer och är beroende av kontaktekonomin som drabbats hårdast av den plötsliga reformen. Modi lovade att allting skulle vara löst inom 50 dagar, med nya sedlar, större skatteintäkter, minskad korruption och ett stort steg mot en kontantlös ekonomi – men kritiker menar att det kan ta alltifrån några månader till ett år till den vanliga penningtillgången är återställd. Många menar även att det inte ens är säkert att chockreformen kommer att få önskad effekt. I nuläget har mycket svarta pengar istället tvättas och flödat in i bankerna och inga större krafttag har tagits mot att kontrollera källorna till de svarta pengarna så som underfakturering, falska inköpsorter och fakturor, rapportering av icke-existerande transaktioner och mutor – så om korruptionen kommer att minska kan bara framtiden utvisa.

I skrivande stund är jag i Bangalore på semester efter mittmötet med Svalorna som tog plats förra veckan. Jag tar mig runt i staden genom Uber-appen eftersom den är kopplad till mitt bankkort och kontanter därför inte är ett måste. Jag går nästan enbart till butiker och restauranger som tar kort. Med Uber-bilarna susar jag förbi kundlösa stånd som säljer frukt och mat, ser många tomma rickshaws och taxibilar samt bankomater med långa köer eller som är stängda med lappar som säger ”no cash”. Betalningar via kort, mobil och internet har visserligen ökat sedan reformen antogs – men det är långt ifrån alla har tillgång och möjlighet.

Källor:

https://www.project-syndicate.org/commentary/india-demonetization-policy-consequences-by-shashi-tharoor-2016-12

http://qz.com/843872/indias-rupee-demonetization-could-spark-a-new-digital-economy-in-the-cash-reliant-country/

http://scroll.in/article/821255/note-demonetisation-what-of-the-women-who-hide-cash-to-feed-their-children-or-to-escape-abuse

För någon vecka sedan nåddes vi av nyheten att Sverige under de senaste åren faktiskt ökat sitt ekologiska fotavtryck. Trots känslan av ett ökande miljöengagemang. Om alla skulle leva som vi svenskar gör idag skulle det krävas 4.2 jordklot – alltså hela 3.2 jordklot fler än vad vi faktiskt har! Det kan kanske tyckas märkligt – är inte vi svenskar riktiga miljövänner som återvinner, köper ekologisk mat, använder grön energi och har bensinsnåla bilar? Sanningen är att effekten av de positiva förändringar vi gör för att minska vår miljöpåverkan äts upp av den stora importen av mat-och konsumtionsvaror framställda med hjälp av fossil energi från andra delar av världen.

Sättet vi äter, konsumerar, reser och bor på påverkar på så många fler sätt av vi kan någonsin kan föreställa oss. Det påverkar både mark, luft, vatten, djur- och växtliv, klimat och därigenom människors livs-och försörjningsmöjligheter runt om i världen. Idag lever mänskligheten i stort på 60 % mer resurser än vad planeten klarar av för att återhämta sig nästkommande år. Vi lånar alltså av framtida resurser.

För mig är det en fråga om solidaritet när de ekologiska fotavtrycken ju också faktiskt speglar globala ojämlikheter i termer av inkomst och livsmöjligheter. Länder som Sverige använder långt mycket mer naturresurser än vad som skulle vara en rättvis global fördelning, medan de länder i världen som har lägst inkomst per capita använder mindre än hälften av de tillgängliga naturresurserna om alla i världen skulle använda lika mycket. Samtidigt kämpar många människor med att få sina basala behov tillfredsställda.

När det gäller de klimatförändringar som våra fossiltunga livsstilar ger upphov till är det ju faktiskt också så att de människor i världen som redan idag är mest sårbara, lever i fattigdom och har svårt att få sin försörjning att gå ihop – är de som drabbas mest av klimatförändringarnas effekter. När det exempelvis sker översvämningar eller torka i Indien och Bangladesh, då slår det hårdast mot de som lever i fattigdom och kanske inte har några andra inkomstmöjligheter när översvämningar sköljer bort deras jordbruksmark eller när regnet inte kommer som det brukar. Samtidigt som om alla i världen skulle leva som människorna gör i Indien eller Bangladesh, skulle mänsklighetens ekologiska fotavtryck inte ens förbruka alla faktiskt tillgängliga naturresurser varje år.

Sedan miljöombytet från Stockholm till Narainbagar har både jag och mina praktikantkollegor blivit mer och mer medvetna om vår egen livsstil och vad den lämnar efter sig. Även om vi lever mycket gott här så har många tankar uppkommit i kontrasten mellan vårt vardagsliv i Sverige och våra nya vanor här.

Lyxlunch på Hotell Prince

Hirsmåltid på fältbesök

Exempelvis så är tillgången på kött väldigt liten. De flesta människor äter vegetariskt. När vi äter på restaurang eller blir bjudna på mat är det oftast helvegetariskt. På den lyxigaste krogen i stan händer det att vi får curd (en typ av filmjölkig youghurt) och teet görs med mjölk, men annars är de mjölkprodukter vi blir bjudna på av grannar och på fältbesök en gräddig kryddad mjölkdryck direkt från korna runt hörnet. De basvaror vi lever på är linser, bönor, ris, vetemjöl samt de grönsaker och frukter som vi kan hitta på marknaden.

Här kan ni se korna i ladugården bredvid som får de rester som blir över från vår matlagning så som blomkålsstjälkar, äppelskrutt och lökskal – vars mjölk vi sedan får smaka på när våra grannar bjuder på mat. Det tycker jag känns fantastiskt!

Hink för dusch och tvätt

Fanny och Caroline tvättar på balkongen

Vattenanvändningen är ett annat exempel. Där vi bor hämtar kvinnor och barn vatten vid gemensamma pumpar men vi har den stora lyxen att ha rinnande vatten i vårt hus. Dock tänker vi mycket över hur mycket vatten vi använder. Hur vi duschar och tvättar här är något som verkligen fått mig att ifrågasätta mina vanliga vanor. Här häller jag upp kanske 4-5 liter i en hink, varav en del som jag kokar för få en skön varm dusch. Sedan använder jag det tillsammans med en skopa för att tvätta båda hår och kropp. Nu tvättar jag håret max två gånger i veckan och de övriga dagarna tvättar jag av mig lite snabbt med en tvättlapp.

Det går också att tillägga att både vattnet, elen och internet kommer och går lite som den vill. Det får mig att fundera mycket på hur beroende mitt liv är av dessa saker, och att infrastrukturen runt omkring det funkar. När det försvinner kan det både vara frustrerande och skönt. Jag funderar mer och mer på alla de prylar jag har hemma som slukar el och hur mycket tid jag spenderar vid datorn. Just nu känns det inte alls nödvändigt.

Skräp på marken

En mer negativ aspekt är skräpet (påsar och förpackningar) och hur det tas omhand. Det finns inget system så som vi tänker oss med insamling och återvinning för att ta hand om det. Skräpet här slängs antingen på marken, läggs på deponi eller bränns upp. Mycket plast flyger iväg och sprids i naturen, något som vår handledare Siddharth diskuterat på olika fältbesök och människor har uttryckt sin oro för hur det kan komma och påverka dem i framtiden när plasten äts av djur och går ner i jorden.

När vi är på fältbesök får vi ofta te i plastglas. När teet är färdigdrucket har jag ibland gått och hållit det tomma plastglaset i handen utan att veta var jag ska göra av det. Då har någon kommit fram till mig och skrattat, tagit skräpet ifrån mig och kastat det på marken medan jag gett ett obekvämt skratt till svar. Men jag känner samtidigt att vi ska passa oss för att komma med moraliska pekpinnar om vi tänker på hur den livsstil vi har i Sverige påverkar planeten. I vår vardag syns kanske inte effekterna lika tydligt som här med skräpexemplet men det betyder inte att de inte existerar som vårt ekologiska fotavtryck så tydligt visar.

Bilden, eller kanske självbilden, av den miljövänliga svensken tror jag måste förändras om vi ska kunna förändra sättet som vi lever och använder vår planets resurser på. Dessutom tror jag att det är extremt viktigt att vi på allvar börjar tänka på var och hur de varor som vi förbrukar är producerade, vad de lämnar efter sig när vi är klara med dem och vad de i stort gör för avtryck på planeten. Jag tror också att det är väldigt viktigt att tänka på vad som är ett gott liv? Vad behöver vi egentligen för att vara må bra? Kan vi leva som vi gör med gott samvete när vi lever på planetens och andra människors bekostnad?

För att avsluta skulle jag vilja ge några tips på hur du kan minska ditt ekologiska fotavtryck:

• Ät mer vegetariskt!
• Åk kollektivtrafik och cykla!
• Skippa flyget!
• Skippa att shoppa nytt – köp begagnat, låna, byt och återanvänd!
• Handla ekologiskt, Fairtrade och säsongsanpassat!
• Tänk på din energi- och vattenförbrukning i hemmet!

Läs mer om våra ekologiska fotavtryck och hur mätningen görs i Världsnaturfonden WWFs rapport Living Planet.

Såhär arbetar Svalorna Indien Bangladesh med ekologiska fotavtryck, engagera dig du också!

Det var allt för den här gången!

/Karin