Författare: Josefine Mattsson

Samtidigt som fattigdomen i världen minskar, jämställdheten mellan könen sakta ökar och den globala hälsan förbättras finns det fortfarande faktorer som hindrar den globala utvecklingen. Alkoholen är just ett sådant utvecklingshinder som i många länder ställer till stora problem. Enligt Världshälsoorganisationen inträffar årligen så många som 3,3 miljoner alkoholrelaterade dödsfall världen över, vilket utgör nästan 6% av världens alla dödsfall. Dessutom medför en osund alkoholkonsumtion en ökad risk att drabbas av en rad olika sjukdomar och skador.

I Indien, som är en av världens största alkoholproducenter, är alkoholism ett utbrett problem som tenderar att drabba de allra fattigaste hårdast då familjernas inkomst som egentligen borde finansiera barnens skolgång och näringsriktig mat istället går åt till att köpa alkohol. Förutom att alkoholismen kopplas till en ökning av våld i allmänhet leder den dessutom till en ökning av våld mot kvinnor i synnerhet, både inom hemmet såväl som ute i samhället.

I de byar vi besökt i Kolardistriktet där Okkuta arbetar, är det många kvinnor som vittnar om alkoholens baksidor och utbredning. Bland annat anges över hälften av männen i en av byarna missbruka alkohol, samtidigt som en kvinna från en annan by berättar om hur hennes dotter och dotterson misshandlas av den alkoholiserade maken. Detta gör alkoholfrågan till en av Okkutas, såväl som många andra NGOs, viktigaste i arbetet med att öka jämställdheten och stärka kvinnors ställning på den indiska landsbygden. Förutom att under en lång tid ha drivit kampanjer mot alkohol på lokalnivå som lett till att ett antal butiker som sålt alkohol fått stänga ner, stöttar Okkuta och dess medlemmar tillsammans med en rad andra nätverkspartners ett förslag om alkoholförsäljningsförbud i delstaten Karnataka. Om detta förbud skulle bli verklighet skulle Karnataka bli den femte delstaten av totalt trettio i Indien att svartlista försäljningen av alkohol i butik. Detta skulle enligt Okkuta innebära en minskning av våldet mot kvinnor och att fattiga familjers ekonomiska situation skulle förbättras.

I Sverige mottog Socialdepartementet nyligen en begäran från en delegation ledd av KSAN (Kvinnoorganisationernas samarbetsråd i alkohol- och narkotikafrågor) att arbeta fram en global alkoholkonvention. I detta förslag ingick målet att halvera alkoholkonsumtionen i världens länder innan 2025 – något som skulle förbättra livet, hälsa och välmående för hundratusentals människor globalt och reducera de stora alkoholrelaterade samhällskostnaderna. Om denna konvention och dess tillhörande mål skulle träda i kraft skulle det inte enbart innebära ett internationellt erkännande av alkoholens negativa påverkan på utvecklingen i världen utan förhoppningsvis också medföra att Okkutas arbete för ett alkoholförbud skulle underlättas och snabbare föras upp på den inrikespolitiska agendan.

De senaste veckornas medierapportering har dominerats av de otaliga anklagelserna om våldtäkt och sexuella utnyttjanden mot mäktiga, erkända och uppskattade män som exempelvis Hollywoodproducenten Harvey Weinstein, Fredrik Virtanen och allas vår mysfarbror Martin Timell. Tillsammans med den efterföljande nätkampanjen #MeToo där kvinnor världen över fortsätter att dela med sig av sina egna berättelser om sexuellt våld och trakasserier, har denna dystra läsning lämnat en sträv eftersmak. Samtidigt som det sexuella (över)våldet verkar vara otroligt utbrett och normaliserat, är det häftiga motstånd som nu satts i rörelse förhoppningsvis ett tecken på att tabun kring dessa frågor äntligen är på väg att luckras upp. Förövarna skyddas inte längre av samhällets frånvända blick eller lösryckta bortförklaringar, oavsett maktposition.

Sexuellt våld och förtryck är nästan uteslutande något som drabbar kvinnor – oavsett ålder, religion, klass, eller härkomst. Den främsta anledningen är att de är just kvinnor. Vissa grupper av kvinnor däremot kan i större utsträckning vara mer utsatta för våld än andra grupper av kvinnor. Anledningen till denna extra utsatthet kan bero på klass, etnicitet, kast, etc. Det sexuella våldet är också något som återfinns, både historiskt och i nutid, i alla sorters kontexter. I krigs- och konfliktsammanhang används till exempel våldtäkt som en strategi för att bland annat förnedra och bryta ned fienden där män tvingas se sina fruar våldtas av soldater, eller för att skapa samhörighet inom beväpnade grupper där tvångsrekryterade pojkar och män uppmanas att i grupp våldta. Sexuella ofredanden, våldtäkt och trakasserier är även återkommande i samhällen som inte är drabbade av krig eller konflikter, och är högst pågående i både offentliga liksom mer privata rum – i hemmet, i skolan, på arbetet, på gatan, etc. Gemensamt är dock, oavsett situation och kontext, att kvinnors kroppar och sexualitet ses och i allra högsta grad används som passiva objekt öppna för manlig exploatering och annektering. Enligt Unizon, Sveriges kvinnojourers riksförbund, har var femte vuxen kvinna i Sverige utsatts för ett allvarligt sexuellt övergrepp någon gång under sin livstid. Förövarna utgörs till 98 procent av män och killar.

Observera att detta inte på något vis är ett inlägg som avser att lägga skuld på den enskilda individen, inte heller är tanken att utmåla ALLA män som förövare och ALLA kvinnor som offer. Avsikten är att belysa de ojämlika strukturer och de tillhörande destruktiva könsrollerna som ligger bakom denna problematik. En problematik som i sin tur motarbetar det globala utvecklingsarbetet, som utgör stora samhällsekonomiska kostnader och som förhindrar hälften av jordens befolkning att åtnjuta sina fulla mänskliga rättigheter. En problematik som tåls att belysas upprepade gånger för att successivt konfrontera och förändra de negativa strukturer som ligger till grund för det sexuella och könsbaserade våldets fortsatta existens. Dessutom är detta inlägg avsett att belysa vikten av att tillåta alla kvinnor ta del av kampen och göra sina röster hörda, inte bara de vita västerländska.

För samtidigt som #MeToo-kampanjen har rivit upp en storm av känslor, väckt debatt och lett till manifestationer i över 85 länder, finns stora områden som täcks av radioskugga. I svenska dagstidningar och bloggar förespås patriarkatet falla, och även om det inte skulle vara en dag för tidigt är det endast en begränsad och ytterst liten del av det stora globala könsmaktsordningen som i så fall skulle brisera. Här i den kontext där jag befinner mig nu, hos kvinnor på den sydindiska landsbygden, hörs inte de förargade ropen från #MeToo lika högt. Här är tillgången till sociala medier lägre liksom kunskapen om kvinnors rättigheter, men förekomsten av sexuellt och könsbaserat våld lika vanligt (om inte vanligare) som på andra ställen. Här stigmatiseras och trakasseras våldsutsatta kvinnor av förövarna, som i allra flesta fall är deras egna makar, och ibland också av grannar och övriga familjemedlemmar. Internetbaserade kampanjer likt #MeToo riskerar att tappa sin styrka när enbart vissa kvinnors röster, de med tillgång till och möjlighet att nyttja internet, kan ta plats. För att alla världens kvinnor ska kunna dra nytta av denna snöboll som satts i rullning behöver kampanjens räckvidd breddas och utkräva ansvar och handlingskraft genom att försäkra att beslutsfattare på alla nivåer inom alla sektorer sätter jämställdhetsarbetet i fokus och erkänner kvinnors rätt att existera på lika villkor som män.

Förhoppningsvis står vi inför ett paradigmskifte där sexualbrott inte längre tystas ner utan där kvinnor istället högt och tydligt gör sig hörda och river upp patriarkatet bit för bit. De hundratusentals berättelser som rullats upp på sociala medier under hashtagen #MeToo har kraften att leda till förändring för långt fler kvinnor än enbart de med twitter- eller facebookkonton. Förhoppningsvis kan #MeToo och dess efterskalv medföra att debatten kring sexuellt våld och strukturell ojämställdhet skakas om i grundvalarna för att komma alla kvinnor till gagn – oavsett bakgrund och nätverkstäckning.

Text: Josefine Mattsson