Författararkiv: Josefine Mattsson

Att knyta ihop den där säcken

I detta inlägg, som även blir mitt sista på indienbloggen, är tanken att jag ska försöka knyta ihop den berömda säcken, summera detta äventyr of a lifetime och samtidigt göra det rättvisa… Hur ska jag lyckas att sammanfatta en fantastisk 4,5 månaders praktikupplevelse när det känns som att det endast var ett par veckor sedan jag kom hit? Jag förvånas ännu en gång över hur fort tiden går och att det nu snart är dags att packa ihop resväskan och bege mig mot nordligare breddgrader igen.

Indien, som i oktober var ett för mig nytt och outforskat land, har givit mig så mycket – nya systrar och vänner i mina otroliga inspirationskällor till kollegor på Okkuta, fantastiska möten med kvinnor i projektbyarna som bär på så mycket kunskap och livsvisdom, en ovärderlig erfarenhet av hur arbetet med att stärka kvinnors rättigheter på landsbygden kan se ut på en sydindisk kvinnorättsorganisation, och sist men inte minst minnen för livet.

Jag har åtskilliga gånger under min praktik funnit mig i nya och oväntade situationer, som t.ex. då vad som var tänkt skulle vara ett snabbt toabesök under en intervju helt plötsligt förvandlades till en tepaus med tillhörande tilltugg, eller då en kvinna vi träffat genom ett fältbesök gärna ville att jag och Gabriella skulle förlova oss med hennes son (varken jag eller Gabriella eller sonen i fråga verkade särskilt begeistrade i det förslaget och lyckades avstyra det hela). Människor har välkomnat oss till sina hem, bjudit på te och kex, strukit gurkmeja vid våra öron, satt blommor i vårt hår och gett oss banan och jordnötter för att visa sin gästfrihet. All den värme och välvilja hos de människor vi mött under våra månader hos Okkuta och dess kvinnliga medlemmar har lämnat mig hänförd och påfylld av positiv energi.

Samtidigt kan jag inte förneka att jag nu längtar hem till mitt vinterklädda Jämtland, min familj, vännerna och vardagen i Sverige. Jag längtar efter att kunna äta vad jag vill, motionera regelbundet och obehindrat, samt att inte behöva vara lika beroende av andra när det kommer till att planera och göra mig förstådd i vardagliga situationer. Jag har också insett under dessa månader att jag inte har någon fallenhet för att tvätta för hand, vilket gör att jag längtar till att få återgå till att tvätta mina kläder i tvättmaskin igen (trots att handtvätt onekligen kan ge tillfälle för viktig reflektion, som Heidis senaste inlägg påvisar). Dessutom ska det bli skönt att slippa oroa sig för om prasslandet i trädet utanför vårt kontor kommer från en ekorre, orm eller apa.

Slutligen vill jag framföra ett enkelt om än genuint tack till alla som på olika vis gjort denna praktik till den fina upplevelsen den blivit. Tack!

Indien – vi ses igen!

 

Text: Josefine Mattsson

Lämna en kommentar

Under Josefine Mattsson, Praktikanter 2017-2018, Uncategorized

Joyride

I en skumpande rickshaw längs en ojämn landsväg långt från stadens hets och förorenade luft har jag åtskilliga gånger de senaste månaderna funnit mig själv inklämd mellan pratglada tanter och nyfikna barn. Oftast har vi varit på väg ut till någon av Okkutas projektbyar för att göra en intervju till en case study. Oftast har de senaste och coolaste låtarna från India’s Top Ten skrålat ut från det lilla fordonets oproportionerligt stora högtalare. Oftast har vi fått stanna ett antal gånger under resan för att låta fårherden och alla hans femtioelva får gå åt sidan så att vi kan passera.

Det är omöjligt att vistas här i Indien en längre tid utan att fundera och våndas över… TRAFIKEN! Det är bortom mitt förstånd hur detta organiserade kaos kan flyta på till synes obehindrat och hur saker som först kändes helt omöjligt för mig att acceptera i oktober nu tillhör vardagen. Som till exempel hur jag, då vi blev upphämtade på flygplatsen när vi först kom till Indien, frenetiskt letade efter mitt bilbälte (för det kan ju inte vara tanken att vi ska åka bil i denna trafik utan att ha bälte?!) bara för att till slut inse att det inte fanns något sådant. Eller som de första gångerna vi skulle åka rickshaw och människa på människa klämde in sig i denna lilla kärra tills vi till slut var 16 stycken (!!!).

Nu har jag insett att det bara är att ”gilla läget”. Bilbältesanvändadet här är lika med noll då de flesta bilar inte ens är utrustade med bilbälten förutom i chaufförsätet, och att åka 15-16 stycken i en rickshaw (som egentligen är tänkt att skjutsa omkring 4-5 personer) är nu en del av vardagen. Inte heller blir jag längre förvånad då jag ser fyra personer svischa förbi på en motorcykel, eller då vi möter ett gäng med lösa kor sakta flanerandes längs vägen (inte ens när detta sker på motorvägen).

För en utomstående som mig verkar det var djungelns lag som råder här där alla fordon, inklusive lastbilarna och bussarna, verkar tävla om vem som först kommer fram till nästa farthinder. I kurvorna tutas det för att signalera att ”Se upp! Här kommer jag!” och om det ska svängas är det bara att vifta lite med armen utanför bilfönstret så pass att de andra medtrafikanterna hinner uppfatta att det är något i görningen. Att allt detta flyter på någorlunda smärtfritt är ju rätt ofattbart och otroligt. Fast.. Å andra sidan är det ju inte helt ofarligt att varken köra eller på annat vis vistas i trafiken ute på de indiska vägarna. Enligt en rapport från den indiska regeringen dog 413 personer dagligen i trafikolyckor under 2016. Detta är alltså 17 dödsfall i timmen. Galet.

Men.. det är även i en skumpande rickshaw längs en ojämn landsväg just när den rödorangea eftermiddagssolen gör omgivningen sådär extra skimrande och magisk, som jag åtskilliga gånger de senaste månaderna funnit mig själv med ett leende på läpparna, i ett tillstånd av fullständig eufori, reflekterandes över hur vacker världen är och hur mycket jag får uppleva tack vare denna praktik!

 

Text och foto: Josefine Mattsson

Lämna en kommentar

Under Josefine Mattsson, Praktikanter 2017-2018, Uncategorized

Alkoholismen – ett hinder för världens utveckling

Samtidigt som fattigdomen i världen minskar, jämställdheten mellan könen sakta ökar och den globala hälsan förbättras finns det fortfarande faktorer som hindrar den globala utvecklingen. Alkoholen är just ett sådant utvecklingshinder som i många länder ställer till stora problem. Enligt Världshälsoorganisationen inträffar årligen så många som 3,3 miljoner alkoholrelaterade dödsfall världen över, vilket utgör nästan 6% av världens alla dödsfall. Dessutom medför en osund alkoholkonsumtion en ökad risk att drabbas av en rad olika sjukdomar och skador.

I Indien, som är en av världens största alkoholproducenter, är alkoholism ett utbrett problem som tenderar att drabba de allra fattigaste hårdast då familjernas inkomst som egentligen borde finansiera barnens skolgång och näringsriktig mat istället går åt till att köpa alkohol. Förutom att alkoholismen kopplas till en ökning av våld i allmänhet leder den dessutom till en ökning av våld mot kvinnor i synnerhet, både inom hemmet såväl som ute i samhället.

Article3

Bild från en konferens som ägde rum i oktober där tiotusentals människor, inklusive Okkuta och deras nätverkspartners, för att stötta förslaget om alkoholförbud i Karnataka.

I de byar vi besökt i Kolardistriktet där Okkuta arbetar, är det många kvinnor som vittnar om alkoholens baksidor och utbredning. Bland annat anges över hälften av männen i en av byarna missbruka alkohol, samtidigt som en kvinna från en annan by berättar om hur hennes dotter och dotterson misshandlas av den alkoholiserade maken. Detta gör alkoholfrågan till en av Okkutas, såväl som många andra NGOs, viktigaste i arbetet med att öka jämställdheten och stärka kvinnors ställning på den indiska landsbygden. Förutom att under en lång tid ha drivit kampanjer mot alkohol på lokalnivå som lett till att ett antal butiker som sålt alkohol fått stänga ner, stöttar Okkuta och dess medlemmar tillsammans med en rad andra nätverkspartners ett förslag om alkoholförsäljningsförbud i delstaten Karnataka. Om detta förbud skulle bli verklighet skulle Karnataka bli den femte delstaten av totalt trettio i Indien att svartlista försäljningen av alkohol i butik. Detta skulle enligt Okkuta innebära en minskning av våldet mot kvinnor och att fattiga familjers ekonomiska situation skulle förbättras.

Article1

Under konferensen ropades det ständigt ”Nej till alkohol – vi kräver vatten!”

I Sverige mottog Socialdepartementet nyligen en begäran från en delegation ledd av KSAN (Kvinnoorganisationernas samarbetsråd i alkohol- och narkotikafrågor) att arbeta fram en global alkoholkonvention. I detta förslag ingick målet att halvera alkoholkonsumtionen i världens länder innan 2025 – något som skulle förbättra livet, hälsa och välmående för hundratusentals människor globalt och reducera de stora alkoholrelaterade samhällskostnaderna. Om denna konvention och dess tillhörande mål skulle träda i kraft skulle det inte enbart innebära ett internationellt erkännande av alkoholens negativa påverkan på utvecklingen i världen utan förhoppningsvis också medföra att Okkutas arbete för ett alkoholförbud skulle underlättas och snabbare föras upp på den inrikespolitiska agendan.

1 kommentar

Under Praktikanter 2017-2018, Uncategorized

MeToo – med periferin i fokus

De senaste veckornas medierapportering har dominerats av de otaliga anklagelserna om våldtäkt och sexuella utnyttjanden mot mäktiga, erkända och uppskattade män som exempelvis Hollywoodproducenten Harvey Weinstein, Fredrik Virtanen och allas vår mysfarbror Martin Timell. Tillsammans med den efterföljande nätkampanjen #MeToo där kvinnor världen över fortsätter att dela med sig av sina egna berättelser om sexuellt våld och trakasserier, har denna dystra läsning lämnat en sträv eftersmak. Samtidigt som det sexuella (över)våldet verkar vara otroligt utbrett och normaliserat, är det häftiga motstånd som nu satts i rörelse förhoppningsvis ett tecken på att tabun kring dessa frågor äntligen är på väg att luckras upp. Förövarna skyddas inte längre av samhällets frånvända blick eller lösryckta bortförklaringar, oavsett maktposition.

Sexuellt våld och förtryck är nästan uteslutande något som drabbar kvinnor – oavsett ålder, religion, klass, eller härkomst. Den främsta anledningen är att de är just kvinnor. Vissa grupper av kvinnor däremot kan i större utsträckning vara mer utsatta för våld än andra grupper av kvinnor. Anledningen till denna extra utsatthet kan bero på klass, etnicitet, kast, etc. Det sexuella våldet är också något som återfinns, både historiskt och i nutid, i alla sorters kontexter. I krigs- och konfliktsammanhang används till exempel våldtäkt som en strategi för att bland annat förnedra och bryta ned fienden där män tvingas se sina fruar våldtas av soldater, eller för att skapa samhörighet inom beväpnade grupper där tvångsrekryterade pojkar och män uppmanas att i grupp våldta. Sexuella ofredanden, våldtäkt och trakasserier är även återkommande i samhällen som inte är drabbade av krig eller konflikter, och är högst pågående i både offentliga liksom mer privata rum – i hemmet, i skolan, på arbetet, på gatan, etc. Gemensamt är dock, oavsett situation och kontext, att kvinnors kroppar och sexualitet ses och i allra högsta grad används som passiva objekt öppna för manlig exploatering och annektering. Enligt Unizon, Sveriges kvinnojourers riksförbund, har var femte vuxen kvinna i Sverige utsatts för ett allvarligt sexuellt övergrepp någon gång under sin livstid. Förövarna utgörs till 98 procent av män och killar.

Observera att detta inte på något vis är ett inlägg som avser att lägga skuld på den enskilda individen, inte heller är tanken att utmåla ALLA män som förövare och ALLA kvinnor som offer. Avsikten är att belysa de ojämlika strukturer och de tillhörande destruktiva könsrollerna som ligger bakom denna problematik. En problematik som i sin tur motarbetar det globala utvecklingsarbetet, som utgör stora samhällsekonomiska kostnader och som förhindrar hälften av jordens befolkning att åtnjuta sina fulla mänskliga rättigheter. En problematik som tåls att belysas upprepade gånger för att successivt konfrontera och förändra de negativa strukturer som ligger till grund för det sexuella och könsbaserade våldets fortsatta existens. Dessutom är detta inlägg avsett att belysa vikten av att tillåta alla kvinnor ta del av kampen och göra sina röster hörda, inte bara de vita västerländska.

För samtidigt som #MeToo-kampanjen har rivit upp en storm av känslor, väckt debatt och lett till manifestationer i över 85 länder, finns stora områden som täcks av radioskugga. I svenska dagstidningar och bloggar förespås patriarkatet falla, och även om det inte skulle vara en dag för tidigt är det endast en begränsad och ytterst liten del av det stora globala könsmaktsordningen som i så fall skulle brisera. Här i den kontext där jag befinner mig nu, hos kvinnor på den sydindiska landsbygden, hörs inte de förargade ropen från #MeToo lika högt. Här är tillgången till sociala medier lägre liksom kunskapen om kvinnors rättigheter, men förekomsten av sexuellt och könsbaserat våld lika vanligt (om inte vanligare) som på andra ställen. Här stigmatiseras och trakasseras våldsutsatta kvinnor av förövarna, som i allra flesta fall är deras egna makar, och ibland också av grannar och övriga familjemedlemmar. Internetbaserade kampanjer likt #MeToo riskerar att tappa sin styrka när enbart vissa kvinnors röster, de med tillgång till och möjlighet att nyttja internet, kan ta plats. För att alla världens kvinnor ska kunna dra nytta av denna snöboll som satts i rullning behöver kampanjens räckvidd breddas och utkräva ansvar och handlingskraft genom att försäkra att beslutsfattare på alla nivåer inom alla sektorer sätter jämställdhetsarbetet i fokus och erkänner kvinnors rätt att existera på lika villkor som män.

Förhoppningsvis står vi inför ett paradigmskifte där sexualbrott inte längre tystas ner utan där kvinnor istället högt och tydligt gör sig hörda och river upp patriarkatet bit för bit. De hundratusentals berättelser som rullats upp på sociala medier under hashtagen #MeToo har kraften att leda till förändring för långt fler kvinnor än enbart de med twitter- eller facebookkonton. Förhoppningsvis kan #MeToo och dess efterskalv medföra att debatten kring sexuellt våld och strukturell ojämställdhet skakas om i grundvalarna för att komma alla kvinnor till gagn – oavsett bakgrund och nätverkstäckning.

Text: Josefine Mattsson

1 kommentar

Under Praktikanter 2017-2018, Uncategorized

Att finna sig i något nytt

Nu har det redan hunnit gå en tid sedan jag och Gabriella först anlände till Indien och vår praktikplats Grameena Mahila Okkuta. Som vi nämnt i tidigare inlägg är organisationen belägen i delstaten Karnataka cirka sju mil öster om storstaden Bangalore, en kort promenad från närmsta by och samhälle. Campusområdet består av ett flertal olika byggnader, bland annat kontor, mötesrum och tjänstebostäder där jag och Gabriella fått inkvartera oss i varsitt hus. På grund av oväntat mycket regn och busiga apor som gillar att leka med takplattorna har jag dock fått flytta in tillfälligt hos Gabriella då det regnat in väldigt mycket i mitt hus. Regnsäsongen är egentligen över vid den här tiden på året och oktober månad räknas till en av vintermånaderna, men skyfall och åskoväder har fortsatt och lett till bland annat förstörda vägar och översvämningar.

När jag klev av planet i Bangalore den första oktober var det första gången mina fötter nuddade indisk mark. Att få uppleva ett nytt land, en ny kultur och kontext så olik Sverige känns spännande och sommaren har gått åt till att förbereda mig inför den vardag och det liv jag skulle komma att möta här i Indien. Samtidigt har den viktigaste förberedelsen varit att vara förberedd på att vara just oförberedd. Oförberedd på att finna mig i en annorlunda tillvaro, att stå inför oväntade situationer och kulturkrockar av alla de slag. Jag ville komma hit med ett öppet, nyfiket och mottagligt sinne där alla potentiella prövningar istället skulle kännas som sporrande utmaningar – något som kändes lättare om jag åkte med mindre förväntningar på och föreställningar om Indien i alla dess avseenden. Att leva här på den sydindiska landsbygden känns inte nödvändigtvis mer krävande än livet jag vanligtvis lever hemma i Sverige, men det innebär andra och nya livsvillkor. Det betyder också acklimatisering till dessa livsvillkor, något som underlättats avsevärt tack vare det varma välkomnandet jag och Gabriella fått av alla här på vår nya praktikplats. Att mötas med vänlighet, nyfikenhet och hjärtlighet där alla är din vän har bidragit i allra högsta grad till att jag redan känner att jag har ett hem här, en trygg plats.

Jag känner mig otroligt lycklig och tacksam över att få vara placerad som praktikant här hos en kvinnoorganisation som i omkring 20 år arbetat outtröttligt och driftigt med att främja kvinnors rättigheter i en kontext som i mångt och mycket domineras av patriarkala strukturer och normer. Samtidigt som jag hoppas kunna bidra till Okkutas viktiga arbete under min tid som praktikant här, ser jag (om än från ett väldigt egocentriskt perspektiv) mycket framemot allt det jag kommer kunna lära mig här och vad det kommer att innebära för min personliga utveckling.

Under vår första vecka hos Okkuta fick vi möjlighet att träffa större delen av styrelsen samt personal under ett heldagsmöte. Det fanns ett stort intresse hos kvinnorna i organisationen att få veta mer om vilka vi var och vart vi kom ifrån, hur kvinnor och barns rättigheter behandlas i Sverige, svensk politik, naturresurser samt religion. De intressanta samtalsämnena avlöste varandra och fokus riktades så småningom till den indiska kontexten och vi diskuterade även sociala mediers påverkan på unga, sexuellt våld och försörjningsmöjligheter. Det var så häftigt och inspirerande att ta del av alla dessa coola kvinnors berättelser och åsikter om vad det innebär att vara kvinna på landsbygden i södra Indien med alla de olika utmaningar och möjligheter det innebär. Det blev även synligt, trots skilda förutsättningar och omständigheter, hur vi brottas med samma problem, arbetar med liknande frågor och inte minst strävar mot samma mål – ett jämställt och jämlikt samhälle fritt från våld och förtryck!

 

Text: Josefine Mattsson

Lämna en kommentar

Under Praktikanter 2017-2018