Author Archives: Josefine Mattsson

MeToo – med periferin i fokus

De senaste veckornas medierapportering har dominerats av de otaliga anklagelserna om våldtäkt och sexuella utnyttjanden mot mäktiga, erkända och uppskattade män som exempelvis Hollywoodproducenten Harvey Weinstein, Fredrik Virtanen och allas vår mysfarbror Martin Timell. Tillsammans med den efterföljande nätkampanjen #MeToo där kvinnor världen över fortsätter att dela med sig av sina egna berättelser om sexuellt våld och trakasserier, har denna dystra läsning lämnat en sträv eftersmak. Samtidigt som det sexuella (över)våldet verkar vara otroligt utbrett och normaliserat, är det häftiga motstånd som nu satts i rörelse förhoppningsvis ett tecken på att tabun kring dessa frågor äntligen är på väg att luckras upp. Förövarna skyddas inte längre av samhällets frånvända blick eller lösryckta bortförklaringar, oavsett maktposition.

Sexuellt våld och förtryck är nästan uteslutande något som drabbar kvinnor – oavsett ålder, religion, klass, eller härkomst. Den främsta anledningen är att de är just kvinnor. Vissa grupper av kvinnor däremot kan i större utsträckning vara mer utsatta för våld än andra grupper av kvinnor. Anledningen till denna extra utsatthet kan bero på klass, etnicitet, kast, etc. Det sexuella våldet är också något som återfinns, både historiskt och i nutid, i alla sorters kontexter. I krigs- och konfliktsammanhang används till exempel våldtäkt som en strategi för att bland annat förnedra och bryta ned fienden där män tvingas se sina fruar våldtas av soldater, eller för att skapa samhörighet inom beväpnade grupper där tvångsrekryterade pojkar och män uppmanas att i grupp våldta. Sexuella ofredanden, våldtäkt och trakasserier är även återkommande i samhällen som inte är drabbade av krig eller konflikter, och är högst pågående i både offentliga liksom mer privata rum – i hemmet, i skolan, på arbetet, på gatan, etc. Gemensamt är dock, oavsett situation och kontext, att kvinnors kroppar och sexualitet ses och i allra högsta grad används som passiva objekt öppna för manlig exploatering och annektering. Enligt Unizon, Sveriges kvinnojourers riksförbund, har var femte vuxen kvinna i Sverige utsatts för ett allvarligt sexuellt övergrepp någon gång under sin livstid. Förövarna utgörs till 98 procent av män och killar.

Observera att detta inte på något vis är ett inlägg som avser att lägga skuld på den enskilda individen, inte heller är tanken att utmåla ALLA män som förövare och ALLA kvinnor som offer. Avsikten är att belysa de ojämlika strukturer och de tillhörande destruktiva könsrollerna som ligger bakom denna problematik. En problematik som i sin tur motarbetar det globala utvecklingsarbetet, som utgör stora samhällsekonomiska kostnader och som förhindrar hälften av jordens befolkning att åtnjuta sina fulla mänskliga rättigheter. En problematik som tåls att belysas upprepade gånger för att successivt konfrontera och förändra de negativa strukturer som ligger till grund för det sexuella och könsbaserade våldets fortsatta existens. Dessutom är detta inlägg avsett att belysa vikten av att tillåta alla kvinnor ta del av kampen och göra sina röster hörda, inte bara de vita västerländska.

För samtidigt som #MeToo-kampanjen har rivit upp en storm av känslor, väckt debatt och lett till manifestationer i över 85 länder, finns stora områden som täcks av radioskugga. I svenska dagstidningar och bloggar förespås patriarkatet falla, och även om det inte skulle vara en dag för tidigt är det endast en begränsad och ytterst liten del av det stora globala könsmaktsordningen som i så fall skulle brisera. Här i den kontext där jag befinner mig nu, hos kvinnor på den sydindiska landsbygden, hörs inte de förargade ropen från #MeToo lika högt. Här är tillgången till sociala medier lägre liksom kunskapen om kvinnors rättigheter, men förekomsten av sexuellt och könsbaserat våld lika vanligt (om inte vanligare) som på andra ställen. Här stigmatiseras och trakasseras våldsutsatta kvinnor av förövarna, som i allra flesta fall är deras egna makar, och ibland också av grannar och övriga familjemedlemmar. Internetbaserade kampanjer likt #MeToo riskerar att tappa sin styrka när enbart vissa kvinnors röster, de med tillgång till och möjlighet att nyttja internet, kan ta plats. För att alla världens kvinnor ska kunna dra nytta av denna snöboll som satts i rullning behöver kampanjens räckvidd breddas och utkräva ansvar och handlingskraft genom att försäkra att beslutsfattare på alla nivåer inom alla sektorer sätter jämställdhetsarbetet i fokus och erkänner kvinnors rätt att existera på lika villkor som män.

Förhoppningsvis står vi inför ett paradigmskifte där sexualbrott inte längre tystas ner utan där kvinnor istället högt och tydligt gör sig hörda och river upp patriarkatet bit för bit. De hundratusentals berättelser som rullats upp på sociala medier under hashtagen #MeToo har kraften att leda till förändring för långt fler kvinnor än enbart de med twitter- eller facebookkonton. Förhoppningsvis kan #MeToo och dess efterskalv medföra att debatten kring sexuellt våld och strukturell ojämställdhet skakas om i grundvalarna för att komma alla kvinnor till gagn – oavsett bakgrund och nätverkstäckning.

Text: Josefine Mattsson

Lämna en kommentar

Filed under Praktikanter 2017-2018, Uncategorized

Att finna sig i något nytt

Nu har det redan hunnit gå en tid sedan jag och Gabriella först anlände till Indien och vår praktikplats Grameena Mahila Okkuta. Som vi nämnt i tidigare inlägg är organisationen belägen i delstaten Karnataka cirka sju mil öster om storstaden Bangalore, en kort promenad från närmsta by och samhälle. Campusområdet består av ett flertal olika byggnader, bland annat kontor, mötesrum och tjänstebostäder där jag och Gabriella fått inkvartera oss i varsitt hus. På grund av oväntat mycket regn och busiga apor som gillar att leka med takplattorna har jag dock fått flytta in tillfälligt hos Gabriella då det regnat in väldigt mycket i mitt hus. Regnsäsongen är egentligen över vid den här tiden på året och oktober månad räknas till en av vintermånaderna, men skyfall och åskoväder har fortsatt och lett till bland annat förstörda vägar och översvämningar.

När jag klev av planet i Bangalore den första oktober var det första gången mina fötter nuddade indisk mark. Att få uppleva ett nytt land, en ny kultur och kontext så olik Sverige känns spännande och sommaren har gått åt till att förbereda mig inför den vardag och det liv jag skulle komma att möta här i Indien. Samtidigt har den viktigaste förberedelsen varit att vara förberedd på att vara just oförberedd. Oförberedd på att finna mig i en annorlunda tillvaro, att stå inför oväntade situationer och kulturkrockar av alla de slag. Jag ville komma hit med ett öppet, nyfiket och mottagligt sinne där alla potentiella prövningar istället skulle kännas som sporrande utmaningar – något som kändes lättare om jag åkte med mindre förväntningar på och föreställningar om Indien i alla dess avseenden. Att leva här på den sydindiska landsbygden känns inte nödvändigtvis mer krävande än livet jag vanligtvis lever hemma i Sverige, men det innebär andra och nya livsvillkor. Det betyder också acklimatisering till dessa livsvillkor, något som underlättats avsevärt tack vare det varma välkomnandet jag och Gabriella fått av alla här på vår nya praktikplats. Att mötas med vänlighet, nyfikenhet och hjärtlighet där alla är din vän har bidragit i allra högsta grad till att jag redan känner att jag har ett hem här, en trygg plats.

Jag känner mig otroligt lycklig och tacksam över att få vara placerad som praktikant här hos en kvinnoorganisation som i omkring 20 år arbetat outtröttligt och driftigt med att främja kvinnors rättigheter i en kontext som i mångt och mycket domineras av patriarkala strukturer och normer. Samtidigt som jag hoppas kunna bidra till Okkutas viktiga arbete under min tid som praktikant här, ser jag (om än från ett väldigt egocentriskt perspektiv) mycket framemot allt det jag kommer kunna lära mig här och vad det kommer att innebära för min personliga utveckling.

Under vår första vecka hos Okkuta fick vi möjlighet att träffa större delen av styrelsen samt personal under ett heldagsmöte. Det fanns ett stort intresse hos kvinnorna i organisationen att få veta mer om vilka vi var och vart vi kom ifrån, hur kvinnor och barns rättigheter behandlas i Sverige, svensk politik, naturresurser samt religion. De intressanta samtalsämnena avlöste varandra och fokus riktades så småningom till den indiska kontexten och vi diskuterade även sociala mediers påverkan på unga, sexuellt våld och försörjningsmöjligheter. Det var så häftigt och inspirerande att ta del av alla dessa coola kvinnors berättelser och åsikter om vad det innebär att vara kvinna på landsbygden i södra Indien med alla de olika utmaningar och möjligheter det innebär. Det blev även synligt, trots skilda förutsättningar och omständigheter, hur vi brottas med samma problem, arbetar med liknande frågor och inte minst strävar mot samma mål – ett jämställt och jämlikt samhälle fritt från våld och förtryck!

 

Text: Josefine Mattsson

Lämna en kommentar

Filed under Praktikanter 2017-2018