Äntligen tillbaka i Indien!

Har nu varit på landsbygden i Kolardistriktet i södra Indien med Svalornas partner Okkuta i drygt en månad. Trodde aldrig att jag skulle lära mig att uttala namnet på byn som jag och min praktikantkollega Amanda bor i (Kappalamadagu) men tog bara någon dag tills det satt som sten. Att spendera de flesta dagarna i fält betyder mycket resande med opålitlig lokaltrafik, många möten med kvinnor i Svalornas projektbyar som Okkuta arbetar i och en hel del skratt när en försöker använda handgester eller knaggliga försök att göra sig förstådd på ett av de lokala språken Kannada. 

Skylten som visar infarten till Okkutas huvudkontor

Något som jag lämnat bakom mig sedan tidigare gånger i Indien är rädslan att ‘göra bort mig’, vara till besvär eller ta plats. I Indien gäller det att prova sig fram vad som funkar bäst i olika situationer. När en beställer mat på lokala restauranger eller apotek går den som viftar mest med pengarna före. Här kommer ingen tacka en för att snällt vänta på sin tur. Det är viktigt att vinka till sig auton/bussen när vi försöker få tag i lokaltransport till staden Mulbagal där våra resor ut till fältbesök i byar börjar – annars riskerar den att åka förbi. Och äta görs utan bestick med höger hand (vilket jag lärt mig sedan tidigare som vänsterhänt). 

Fältbesök för att ta del av hur en av Svalornas projektbyar fått arbetstillfällen genom MGNREGA med hjälp av Okkuta

Okkutas arbete för kvinnors rättigheter och möjligheter på indiska landsbygden och livet i byarna vi besöker skiljer sig markant från storstaden. Det är som natt och dag. I vissa byar går bussen bara någon gång per dag, och såklart inte enligt någon tidtabell. De flesta vi träffar är bönder med eget land eller dagsarbetare hos andra och lever i större familjer över generationer där kvinnan oftast flyttar in hos mannen. På kvällarna när det är mörkt stannar vi praktikanter gladeligen inne efter en lång dag i fält. Det finns inga restauranger eller butiker i närheten och de som bor i vår by är fantastiska men pratar inte engelska.

Community Development Committee (CDC) möte

Bangalore, där jag bott och studerat tidigare, har fler invånare än hela Sverige. Staden är alltid vaken, pulserande av liv med sina lyxiga restauranger, mikrobryggerier, stora shoppingcenter, nöjesutbud och allt en kan tänka sig tillgängligt precis utanför dörren. Många med högre utbildning från hela Indien flyttar till Bangalore för IT-jobb i Indiens ‘Silicon Valley’. Livet och livsstilen ser VÄLDIGT annorlunda ut om en jämför Bangalore med där jag bor nu. 

Lunch under ett fältbesök

Kampen för jämställdhet kan skilja sig mellan stad och land på grund av dess olika realiteter. De kvinnor vi pratar med på landsbygden berättar ofta om vikten av att få sin röst hörd i familjen, egenmakt och betydelsen av kunskap om sina rättigheter. Ser väldigt mycket fram emot att fortsätta ta del av hur Svalornas viktiga arbete gör skillnad på riktigt via eldsjälar och gräsrotsorganisationer med stor lokal närvaro såsom Okkuta.

/ Josefine