Author Archives: ilonagabriella

Happy Diwali!

Nu har tre veckor gått sedan Josefine och jag först anlände till Okkutas campus, och mycket har hänt sedan dess. Under veckan som gått har vi fått vara med och fira Diwali, som är en av Indiens största högtider där man firar ljuset, något som spirituellt syftar till ljusets makt att vinna över mörket, det goda att vinna över det onda. Högtiden firas, förutom med massvis av god mat och utsmyckningar i alla möjliga former, med fyrverkerier och smällare och tända ljus som placeras i fönster och dörrkarmar. Josefine och jag fick följa med Pushpa, som arbetar för GMO och som också bor här på campuset, till två olika byar i Kolar-distriktet där hon genom sitt arbete för GMO känner i stort sett hela befolkningen, för att delta i firandet. Få gånger i mitt liv har jag känt mig så välkommen och omhändertagen. Vi blev välkomnade in i människors hem där vi blev bjudna på fantastiskt god mat (här har vi en stor likhet med det svenska högtidsfirandet vi är vana vid – man äter i princip HELA tiden och hinner aldrig bli hungrig innan det är dags för nästa måltid), vi blev runtvisade i byarna, vi fick besöka ett tempel och vi fick självklart uppleva den magnifika ljusshowen i form av hundratals fyrverkerier över natthimlen. När vi slutligen puttrade hemåt i en rickshaw i den ljumna natten, förbi stearinljusupplysta hem under den stjärnbeströdda himlen som exploderade i glittrande fyrverkerier, kände jag mig så uppfylld av tacksamhet att det knappt går att beskriva. Jag kunde inte, och kan fortfarande inte, för mitt liv förstå hur just jag kan ha haft sådan tur att jag får vara med om allt detta. Det är för stort för att greppa, så jag tror jag ger upp tanken på att ens försöka. Det får lov att vara smått obegripligt. Det är okej.

IMG_3176

Vackert upplysta tempel under Diwali

 

IMG_2144

Tända ljus utanför dörren till vårt lilla hus

De varma känslor av tacksamhet och av att som främling känna sig välkommen i en ny kontext förde mig tillbaka till en tankebana som formats under de första veckor som vi spenderat här i Indien. En stark, och också helt ny känsla för mig som jag fått erfara sedan jag kom hit, är känslan av att vara infantiliserad. I den indiska kontexten som för mig är alldeles ny, känner jag mig många gånger som ett förvirrat litet barn. Jag talar inte språket, jag förstår inte de kulturella koderna, jag vet helt enkelt inte hur man för sig i det här samhället. Det är otroligt frustrerande. Men mitt i allt detta har jag turen att vara omgiven av vänliga människor som hjälper mig och leder mig, som lär mig hur jag ska prata och bete mig, som är tålmodiga och istället för att se ner på mig sträcker ut en hand när jag tar kulturella snedsteg och ramlar på näsan. Jag är helt handfallen i denna för mig nya kultur, men dessa människor är så tålmodiga och hjälper mig att lägga pusselbitarna rätt.

 

IMG_2139

Josefine och jag på Diwali-firande, där vi av våra värdar enligt tradition blivit utsmyckade med blommor i håret och bindis i pannan

Förenat med känslan av kulturell förvirring kommer känslan av att vara annorlunda. Josefine och jag är så annorlunda här, delvis just på grund av att vi ännu inte känner till kulturen, men också för att vi såklart ser annorlunda ut. Här är vi främlingar, det går inte att komma ifrån, och vi får ofta mycket uppmärksamhet vart vi än går. Det kan bli utmattande i längden, men när det känns extra överväldigande försöker jag påminna mig om hur nyttigt det här är. I hela mitt liv har jag befunnit mig i en kontext där jag kan smälta in, där jag inte ofrivilligt har behövt stå ut från mängden, och det är på tiden att jag får prova på hur motsatsen känns. Hur det kan vara att inte passa in. Jag tänker på den enorma mängd människor världen över som har befunnit sig i och befinner sig i en liknade situation, med den stora skillnaden att för många har valen som lett fram till denna situation inte varit val, utan en nödvändighet. Jag tänker på hur många människor som varit tvungna att fly sina hemland för en, oftast högst osäker, tillvaro där allt du känner till bytts ut till något helt annat. Allt som för dig var ett hem, en trygghet, är som bortblåst, och där står du mitt i stormens öga och förväntas på nolltid anpassa dig till din nya verklighet, utan någon som helst förståelse för att även om viljan finns, så är detta en process som måste få ta den tid den tar.

Mitt i all den förvirring och frustration som kommer med att försöka lära sig en ny kultur med allt vad det innebär, är jag lyckligt lottad som, trots att jag skapar uppmärksamhet i princip vart jag än sätter min fot, allt som oftast möts av vänlighet och nyfikenhet. De människor som uppmärksammar mig är oftast bara nyfikna på vem jag är, och de gånger då jag har tid att sitta ner och prata med dem (för jag är ju lika nyfiken som de är) är de alltid intresserade av mig och min bakgrund, och ivriga att få dela med sig av sina historier och berätta om sin kultur. Jag har känt mig välkommen i det här landet från första stund, och där har vi återigen en grundläggande skillnad mellan mig och många andra som befunnit sig i liknande situationer. Många som behövt fly sina hemländer hamnar i en kontext där den uppmärksamhet de skapar inte är grundad i vänlighet och nyfikenhet, utan i trångsynthet och hat som grundar sig i oförståelse och brist på tolerans och ödmjukhet.

Jag säger inte att jag med denna erfarenhet kan förstå hur utsatthet känns. Jag blir tolererad, jag får hjälp, jag har försatt mig själv i den här situationen och om fyra månader kommer jag kunna åka tillbaka till den kontexten jag är uppvuxen i och känner mig trygg med, men jag är ändå övertygad om att jag med denna erfarenhet i bagaget iallafall kan förstå känslan av att vara annorlunda, att känna sig ny och osäker i en ny kulturell kontext. Om fler skulle få möjligheten att dela samma erfarenhet, kanske världen skulle vara lite mer ödmjuk, lite mer tolerant, lite mindre trångsynt. Lite vackrare helt enkelt.

 

Text & Bild: Gabriella Johansson

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Namaskara från GMO!

 

IMG_3158

Nu har en tid gått sedan vi först satte vår fot på Grameena Mahila Okkutas campus i Kolardistriktet, cirka sju mil utanför storstaden Bangalore i södra Indien. Här ska vi nu befinna oss i dryga 4,5 månad för att göra praktik för Svalorna Indien Bangladesh, och trots vår ännu korta vistelse kan vi redan nu förutspå att det kommer bli en väldigt lärorik, intensiv och spännande praktikperiod. Campuset innefattar boningshus, möteslokal, kök och kontor, och här bor vi tillsammans med ett gäng av organisationens anställda. Trots att det bara är tio minuters promenad till närmsta grannby känns vårt campus tämligen isolerat, men omvärlden gör sig påmind genom ständigt passerande grannar, kor och getter på grönbete. Här frodas växter och träd av alla de slag, och vi delar hem med massvis av fjärilar, små ödlor, ekorrar och då och då en och annan apa. Syrsor och grodor sjunger högt i kör så fort solen gått ner, och vår campushund Jimmie håller ormarna borta (förhoppningsvis).

 

 

 

IMG_1915

Grameena Mahila Okkuta betyder ”Rural women’s organisation” och har sedan 1997 då organisationen bildades arbetat med att på gräsrotsnivå stärka kvinnor politiskt, socialt och ekonomiskt i en rural kontext där problem som fattigdom, våld och brist på försörjningsmöjligheter oftast påverkar kvinnor allra mest. Organisationen, som är den största kvinnoorganisationen i området, består av cirka 8500 medlemmar fördelade i omkring 500 självhjälpsgrupper i 240 byar runtom i Kolardistriktet. Dessa medlemmar är främst kvinnor från familjer som försörjer sig på småskaligt jordbruk, där majoriteten är daliter.

 

IMG_3077

Medlemmar ur GMO förbereder för möte

Okkuta har en styrelse som består av 11 medlemmar samt fem anställda som arbetar både administrativt och praktiskt med de olika projekten som organisationen bedriver.Sedan januari 2017 är organisationen en av Svalornas samarbetspartners och i samband med samarbetets början startades ett projekt som fokuserar på att främja hållbara försörjningsmöjligheter för unga på landsbygden samt att minska våld mot kvinnor. Detta görs framförallt genom att, i 20 så kallade projektbyar, tillhandahålla information och skapa medvetenhet kring frågor rörande främst kvinnors sociala, ekonomiska och politiska rättigheter, möjliggöra kapacitetsuppbyggnad och skapa möten mellan olika självhjälpsgrupper, föreningar och statliga representanter.

 

IMG_3081

Under vår tid på GMO kommer vi bland annat att besöka byar och självhjälpsgrupper för att se och lära oss hur de arbetar, vi kommer att sätta oss in i vilka typer av problem som organisationens medlemmar möter och hur de arbetar med dem, vi kommer att hjälpa till med rapportering och dokumentation av möten och konferenser och mycket mer. Vi ser fram emot en spännande och lärorik period, och hoppas att ni vill följa oss här!

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized