Author Archives: Gabriella Johansson

På återseende, älskade Okkuta.

Så var det även dags för mig, såhär tre dagar innan det är dags att resa tillbaka till Sverige, att på något sätt försöka summera tiden som gått sedan vi först anlände till oasen som är Okkutas campus, den 1a oktober 2017. Det känns svårt att beskriva min upplevelse i ord, men tänkte ändå göra ett ärligt försök. Jag har funderat en del över vad jag kommer att sakna när jag är tillbaka i Sverige, och vad jag kanske inte kommer sörja allt för mycket. Here goes:

 

Vad jag kommer att sakna:

  • Att bo i en avskild oas fylld av vackra växter och träd, ekorrar, fjärilar och färgsprakande blommor, där jag enbart umgås med kvinnor 95 % av tiden. Där jag har kollegor som varje dag fäster blommor i mitt hår, och som varje dag vill försäkra sig om att vi ätit en ordentlig frukost.
  • Att slippa handskas med män. Ja ja, jag vet att det kan låta radikalt, och det är inte så att jag tycker illa om alla män, men det har varit så otroligt skönt att få en liten paus från vardagen där man ständigt måste förhålla sig till patriarkala maktstrukturer. Missförstå mig rätt, patriarkatet är onekligen alive and well i Indien (varför skulle annars organisationer som Okkuta behövas), men Okkuta är som en egen oas för kvinnorna. Under vår tid här har vi nästan uteslutande arbetat med kvinnor, umgåtts med kvinnor, inspirerats av kvinnor och fått all hjälp vi behöver av kvinnor. Trots att vi är så olika, med olika bakgrund och olika villkor, har det varit så skönt och stärkande att få leva, arbeta och vila i ett starkt systerskap, för det är precis vad Okkuta är. En stor familj bestående av 9000 systrar, där vi har haft turen att få vara med en stund.
  • Att under kontorsdagar, när eftermiddagsdippen kommer, kunna ursäkta sig för att ta en välförtjänt “puppy break”. Strax efter nyår fick vår campushund Jimmie fyra små valpar, som nu vuxit till sig till fyra rultiga små liv som gärna springer efter oss vart vi än går (om det inte är för långt från mamma), och som kan stå för underhållning i timtal. Tommie, Ziggy, Alma och Joni (och självklart mamma Jimmie), kommer jag sakna något oerhört.
  • Öppenheten och vänligheten. Svenskar är lite för instängda för min smak, något som inte kan sägas om indier. All den gästvänlighet jag har fått se prov på här är helt fantastisk.
  • Magiska solnedgångar.
  • Avsaknad av snö och vinter. Är EJ pepp på att återvända till detta.
  • Melodikrysset och pannkakor med Josefine på söndagsmorgnarna.

 

 

Vad jag inte kommer att sakna:

  • Smuts och föroreningar. Jag längtar till ren luft och sopsortering.
  • Ris (två gånger om dagen, varje dag i 4,5 månad. Ibland ris i flera olika former).
  • Att inte kunna motionera som jag vill.
  • Att inte ha kontroll över min egen vardag. Planer delges oftast i sista sekund, och kan också ändras sekunden efter.
  • Att ständigt vara på helspänn pga ormar. Ja, de bor här, och ja, vi har stött på både en och två och kanske några till (lämnar exakt siffra outtalad). Det gör att man alltid är i något omedvetet slags flyktläge, och att man kan få sig en smärre chock av saker så som sladdar till dataladdare, ilande ekorrar och varenda litet prasslande löv. Ska bli så skönt att slippa ha detta i bakhuvudet hela tiden.
  • Att försöka vara en del av omvärlden utan tillgång till wifi och med enbart hyfsat dålig mobildata. Detta har på ett sätt varit skönt också – fungerar inte internet så är det bara så, och då får man bli kreativ och lösa problemen på annat sätt. Dock är det svårt att försöka sköta vissa saker som faktiskt kräver internetuppkoppling, så som arbetsuppgifter och att i allmänhet försöka hänga med i vad som händer i övriga världen.
  • Att aldrig kunna smälta in och vara en i mängden.
  • Indisk byråkrati. Jag orkar inte ens gå in på ämnet, men låt mig säga att den inte alltid är helt lätthanterlig.

 

 

Vi har blivit kallade familj från första dag, bara en sån sak. Jag kommer att sakna mina kollegor så otroligt mycket, deras värme och vänlighet och deras obotliga optimism. Arbetet de gör är så viktigt och så svårt på många sätt, och trots detta har jag inte hört ett enda ord av klagan. Inte ens när de dessutom haft två blåögda Svalepraktikanter att ta hand om vid sidan av arbetet.

 

IMG_4653

 

IMG_5156

Jag har Okkuta att tacka för så mycket, och kan med tacksamhet i hjärtat konstatera att jag kom hit ovetandes om vad som väntade, och att jag vänder tillbaka ytterligare en familj rikare. En ganska rejäl, indisk version på nästan 9000 systrar. Ganska fett ändå.

Okkuta och Indien, ni har för alltid en särskild plats i mitt hjärta och jag vet att vi en dag kommer att ses igen.

 

IMG_4108

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Självtillit & tankar kring vithetsnormen

 

Tiden här går så otroligt fort nu, och det är som att det går snabbare ju längre in i praktiktiden vi kommer. Jag minns vår första vecka som om den var igår, och hur lång och utdragen den kändes. Hur nytt och oöverkomligt allt verkade vara. Vår nya kontext, en ny kultur, en ny vardag. Ett helt annat sätt att leva. Att gå från att ha så gott som total makt över sitt eget liv och leva det i en välbekant tillvaro, till att ständigt vara beroende av andra människor i en tillvaro  som är allt annat än välbekant. Den allra första tiden här var så utmattande och så fantastisk på samma gång, med alla nya intryck och upplevelser. Flera gånger fann jag också mig själv ifrågasättande mina egna förmågor. Kommer jag verkligen klara av detta under 4,5 månader? Att leva såhär isolerat, att vara såhär beroende av andra människor, att lära mig leva i denna kontext och samtidigt fullfölja mina praktikantuppgifter. Nu har mer än halva vår praktiktid gått, och ibland måste jag stanna upp och påminna mig själv om vad jag faktiskt klarat av. Hur mycket lättare allt känns nu, hur de där små sakerna i vardagen som kändes så besvärliga i början numera har blivit som vilken rutin som helst. Det är lustigt det där, hur mycket som till en början kan kännas så övermäktigt men som under tidens gång och med hjälp av lite envishet och tilltro låter sig tämjas och övervinnas. Vi människor klarar oftast så mycket mer än vi tror, och det är anledningen till att man ibland måste våga chansa.

Men så till något helt annat. Den indiska kulturen med allt vad den innehåller är ju helt ny för mig, och därför är de nya erfarenheterna som jag får vara med om många. En erfarenhet som stuckit ut aningen mer än många andra, är den oerhört starka vithetsnormen som finns här. Tecken på en rådande vithetsnorm är något som jag tycker florerar i de flesta kulturer, men aldrig tidigare har jag fått erfara att det har varit så tydligt som det är här (vilket ju också har att göra med att jag själv faller inom ramarna för och priviligeras av denna norm, och därför inte märker av den lika mycket som personer som inte är inkluderade av den gör). Detta började jag lägga märke till ganska snart efter att vi först kom hit, och tecken finns mer eller mindre överallt. För att ta ett exempel räcker det att titta på olika typer av reklam här, där de medverkande

modellerna alltid antingen är vita västerlänningar eller väldigt ljushyade indier, där det enda tecknet på att de faktiskt skulle kunna vara från Indien är att de har mörkt hår och mörka ögon, men deras hud är snövit. Givetvis finns det indiska människor som ser ut så, men dessa är de enda drag som syns i precis alla reklamer jag sett här, så det finns ingen som helst variation eller mångfald. Vi har också fått väldigt många kommentarer kring vår hudfärg, som alla handlar om hur vackra och ljusa vi är, i kontrast till deras mörkare hy som, enligt dem själva, inte alls är lika vacker. Vi får höra hur fint hår vi har eftersom det är ljusare och rakare än deras eget hår, och detta sägs som att det vore den mest självklara sak i världen. Här blir den reella effekten av en diskurs som säger att ju ljusare du är, desto vackrare och bättre är du så otroligt påtaglig. Här är det dessutom vanligt att kvinnorna använder sig av skönhetsprodukter med blekande effekt, som lovar att ett regelbundet användande ska leda till en ljusare, och därmed vackrare, hy. Vad dessa produkter innehåller vågar jag knappt tänka på, men jag kan inte för mitt liv tro att blekmedel och hud någonsin är en särskit hälsosam kombination.

IMG_2694 2

”Fair & Lovely” – ett av många märken för skönhetsprodukter som innehåller blekmedel.

I praktiken vet jag ju att det är såhär; människor världen över (särskilt kvinnor som är extra utsatta för normer kring utseende och skönhetshets) utsätts för en diskurs där ljusare hud priviligeras och anses bättre och vackrare än mörk hud, men jag har aldrig sett de reella effekterna av denna diskurs ens i närheten så tydligt som det märks här. Det är lika mycket lärorikt och viktigt som det är hjärtekrossande. Det är så fel och så vidrigt. Men, det är också en viktig lärdom för mig som vit västerlänning att faktiskt få se detta med egna ögon, och att hamna i situationer där det blir extra viktigt för mig att försöka hantera situationen på bästa möjliga sätt och ta det ansvar som min privilegierade position kräver. Det är en stor uppgift att försöka vända på dessa skeva normer, och om sanningen ska fram måste jag säga att jag tycker det är supersvårt att veta hur jag ska agera för att på bästa möjliga sätt ta ansvar för situationen. Det jag ändå brukar göra när jag får kommentarer rörande mitt hår eller min hudfärg, är att aldrig låta det stå oemotsagt. Att aldrig hålla med om att jag är finare, vackrare eller bättre på grund av min hudfärg eller mitt hår. Jag vet inte om det gör någon verklig skillnad, men tycker att vi som besitter vithetsprivilegium alltid har som ansvar att iallafall inte låta felaktiga, rasistiska påståenden flyta förbi utan att säga emot. Det är det minsta vi kan göra.

 

Text & Foto: Gabriella Johansson

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Nya kunskaper leder till ökad självständighet för kvinnor i Kolar-distriktet

Den allra vanligaste sysselsättningen i Kolar-distriktet är jordbruk av olika slag. Under de senaste åren har bönderna i området fått kämpa rejält, då de stött på svårigheter så som extrem torka som gör att deras land och skörd torkar ut och dör. Detta innebär allt mindre arbetsmöjligheter för de människor som inte själva äger land utan arbetar för dagslön hos bönder, och därav har allt fler, till större delen unga människor, övergett landsbygden för att söka sig till städer där arbetstillfällena är fler och de har möjlighet att försörja sig själva och sina familjer. För många invånare i distriktet, särskilt för kvinnorna, är det dock inte alltid möjligt att flytta dit arbete finns, och därför har Grameena Mahila Okkuta som ett av sina viktigaste fokusområden att skapa arbetstillfällen runtom i byarna, dels för att bekämpa den ökande arbetslösheten och fattigdomen, men också för att stärka kvinnor såväl socialt som ekonomiskt. Detta görs genom att GMO informerar sina medlemsbyar om statligt finansierade kurser och träningar inom olika typer av försörjningsmöjligheter, som tagits fram med syftet att stärka landsbygden genom ökade arbetstillfällen för landsbygdsbor. Dessa kurser

IMG_3268

Medlemmar i GMO får lära sig grunderna i biodling

har funnits tillgängliga under en längre period, men informationen kring dem har inte lyckats nå ut i önskad utsträckning, och speciellt inte till kvinnorna i Kolardistriktets fattigaste byar. GMO arbetar därför aktivt med att informera sina medlemmar om de möjligheter som finns, och visar det sig att intresse finns för att delta i en av dessa kurser, anordnas en kurs inom någon typ av försörjningsområde. Hittills har erbjudits kurser i bland annat sömnad, biodling, mjölkproduktion och grönsaksodling. Tanken är att kvinnorna ska kunna använda sina nyförvärvade kunskaper för att arbeta, antingen hemifrån eller under anställning, och därmed inte vara lika beroende av arbete inom jordbruk, som kan vara en opålitlig inkomstkälla. Dessutom är det många kvinnor som saknar arbetserfarenhet över huvud taget, då de tagit hand om hem och hushåll medan det är deras makar som stått för hushållets huvudsakliga inkomst, och därmed riskerar dessa kvinnor att stå handfallna om de skulle bli frånskilda eller änkor. Genom att få möjligheten att lära sig något nytt, arbeta och tjäna egna pengar, har de ett ekonomiskt skyddsnät om detta skulle inträffa.

IMG_3770

Munisathna har deltagit i en sömnadskurs, och har nu en egen syateljé i sitt hem där hon arbetar och tar emot sina kunder.

Vi praktikanter har fått möjligheten att besöka flertalet grupper av kvinnor som deltagit i olika typer av kurser och träningar. Många av de kvinnor vi talat med berättar hur de tidigare antingen lönarbetat inom jordbrukssektorn (där de inte blivit betalade lika mycket som männen blivit, trots att de utfört samma typ av arbete i samma utsträckning), eller varit hemma och tagit hand om barn och hushåll. Det är oftast positiva historier vi har fått höra, där kvinnorna berättar att de har fått upptäcka nya intressen och färdigheter de inte visste att de hade, och där de lyckats omvandla sina nyförvärvade färdigheter till en extra inkomstkälla för sina familjer. Flertalet berättar också att förutom den uppenbara fördelen med en extra inkomst, har projektet bidragit till en ökad självständighet och en växande självkänsla. För ett par dagar sedan fick vi besöka byn Minajenahalli där en grupp kvinnor i över 20 år, på initiativ av GMO, har

IMG_3989

Delar av Minajenahallis mejerikooperativ 

bedrivit ett mejerikooperativ där 35 medlemmar tillsammans äger mjölkkor som de gemensamt hjälps åt att mjölka, därefter testas mjölkens kvalitet innan den säljs vidare till KMF (Karnataka Milk Federation) som sedan distribuerar mjölken till butiker där den sedan säljs vidare. Mejerikooperativet har från uppstarten drivits enbart av kvinnor, och är det enda kooperativet i distriktet som ägs och drivs uteslutande av kvinnor. I uppstarten stötte kooperativet på vissa svårigheter som ledde till att initiativet fick ligga på is under en period, men sedan dess har verksamheten vuxit sig stark och är idag väldigt framgångsrik och har inneburit en stabil inkomstkälla för medlemmarna. Under vårt möte berättade de också att förutom att erbjuda en ökad ekonomisk trygghet, har arbetet också resulterat i en stärkt självkänsla och en växande kunskap om mjölkproduktion med allt vad det innebär. Medlemmarna beskriver hur denna kunskap skänker en känsla av trygghet då de vet att vad som än händer i deras privatliv så kommer de kunna använda sin kunskap och sina erfarenheter för att försörja sig själva, om det någon gång skulle bli så att de skulle bli av med sina jobb eller vara tvungna att flytta från byn. De ser också ljust på framtiden, då de hoppas och tror att de kommer att kunna lämna över ansvaret och arbetet inom kooperativet till sina döttrar, när det blir dags för dem själva att sluta jobba.

 

 

Det är så inspirerande att få höra dessa kvinnors historier. Trots den problematik det innebär att födas som flicka och leva som kvinna i Kolar-distriktet i södra Indien, har de stått rakryggade, hållit varandra om ryggen, och tillsammans skapat verktyg för att hantera det patriarkala maktsystem som begränsar dem. De har tillsammans byggt självständighet och plöjt vägen för sina döttrar, som har möjlighet att lära sig av sina mödrar och ta över verksamheter i framtiden om de skulle vilja. Det finns så mycket styrka, erfarenhet och kampvilja hos dessa kvinnor, och deras glöd och engagemang skänker en stråle av hopp för en ljusare framtid för kvinnor världen över.

Text: Gabriella Johansson

Foto: Gabriella Johansson och Josefine Mattsson 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Happy Diwali!

Nu har tre veckor gått sedan Josefine och jag först anlände till Okkutas campus, och mycket har hänt sedan dess. Under veckan som gått har vi fått vara med och fira Diwali, som är en av Indiens största högtider där man firar ljuset, något som spirituellt syftar till ljusets makt att vinna över mörket, det goda att vinna över det onda. Högtiden firas, förutom med massvis av god mat och utsmyckningar i alla möjliga former, med fyrverkerier och smällare och tända ljus som placeras i fönster och dörrkarmar. Josefine och jag fick följa med Pushpa, som arbetar för GMO och som också bor här på campuset, till två olika byar i Kolar-distriktet där hon genom sitt arbete för GMO känner i stort sett hela befolkningen, för att delta i firandet. Få gånger i mitt liv har jag känt mig så välkommen och omhändertagen. Vi blev välkomnade in i människors hem där vi blev bjudna på fantastiskt god mat (här har vi en stor likhet med det svenska högtidsfirandet vi är vana vid – man äter i princip HELA tiden och hinner aldrig bli hungrig innan det är dags för nästa måltid), vi blev runtvisade i byarna, vi fick besöka ett tempel och vi fick självklart uppleva den magnifika ljusshowen i form av hundratals fyrverkerier över natthimlen. När vi slutligen puttrade hemåt i en rickshaw i den ljumna natten, förbi stearinljusupplysta hem under den stjärnbeströdda himlen som exploderade i glittrande fyrverkerier, kände jag mig så uppfylld av tacksamhet att det knappt går att beskriva. Jag kunde inte, och kan fortfarande inte, för mitt liv förstå hur just jag kan ha haft sådan tur att jag får vara med om allt detta. Det är för stort för att greppa, så jag tror jag ger upp tanken på att ens försöka. Det får lov att vara smått obegripligt. Det är okej.

IMG_3176

Vackert upplysta tempel under Diwali

 

IMG_2144

Tända ljus utanför dörren till vårt lilla hus

De varma känslor av tacksamhet och av att som främling känna sig välkommen i en ny kontext förde mig tillbaka till en tankebana som formats under de första veckor som vi spenderat här i Indien. En stark, och också helt ny känsla för mig som jag fått erfara sedan jag kom hit, är känslan av att vara infantiliserad. I den indiska kontexten som för mig är alldeles ny, känner jag mig många gånger som ett förvirrat litet barn. Jag talar inte språket, jag förstår inte de kulturella koderna, jag vet helt enkelt inte hur man för sig i det här samhället. Det är otroligt frustrerande. Men mitt i allt detta har jag turen att vara omgiven av vänliga människor som hjälper mig och leder mig, som lär mig hur jag ska prata och bete mig, som är tålmodiga och istället för att se ner på mig sträcker ut en hand när jag tar kulturella snedsteg och ramlar på näsan. Jag är helt handfallen i denna för mig nya kultur, men dessa människor är så tålmodiga och hjälper mig att lägga pusselbitarna rätt.

 

IMG_2139

Josefine och jag på Diwali-firande, där vi av våra värdar enligt tradition blivit utsmyckade med blommor i håret och bindis i pannan

Förenat med känslan av kulturell förvirring kommer känslan av att vara annorlunda. Josefine och jag är så annorlunda här, delvis just på grund av att vi ännu inte känner till kulturen, men också för att vi såklart ser annorlunda ut. Här är vi främlingar, det går inte att komma ifrån, och vi får ofta mycket uppmärksamhet vart vi än går. Det kan bli utmattande i längden, men när det känns extra överväldigande försöker jag påminna mig om hur nyttigt det här är. I hela mitt liv har jag befunnit mig i en kontext där jag kan smälta in, där jag inte ofrivilligt har behövt stå ut från mängden, och det är på tiden att jag får prova på hur motsatsen känns. Hur det kan vara att inte passa in. Jag tänker på den enorma mängd människor världen över som har befunnit sig i och befinner sig i en liknade situation, med den stora skillnaden att för många har valen som lett fram till denna situation inte varit val, utan en nödvändighet. Jag tänker på hur många människor som varit tvungna att fly sina hemland för en, oftast högst osäker, tillvaro där allt du känner till bytts ut till något helt annat. Allt som för dig var ett hem, en trygghet, är som bortblåst, och där står du mitt i stormens öga och förväntas på nolltid anpassa dig till din nya verklighet, utan någon som helst förståelse för att även om viljan finns, så är detta en process som måste få ta den tid den tar.

Mitt i all den förvirring och frustration som kommer med att försöka lära sig en ny kultur med allt vad det innebär, är jag lyckligt lottad som, trots att jag skapar uppmärksamhet i princip vart jag än sätter min fot, allt som oftast möts av vänlighet och nyfikenhet. De människor som uppmärksammar mig är oftast bara nyfikna på vem jag är, och de gånger då jag har tid att sitta ner och prata med dem (för jag är ju lika nyfiken som de är) är de alltid intresserade av mig och min bakgrund, och ivriga att få dela med sig av sina historier och berätta om sin kultur. Jag har känt mig välkommen i det här landet från första stund, och där har vi återigen en grundläggande skillnad mellan mig och många andra som befunnit sig i liknande situationer. Många som behövt fly sina hemländer hamnar i en kontext där den uppmärksamhet de skapar inte är grundad i vänlighet och nyfikenhet, utan i trångsynthet och hat som grundar sig i oförståelse och brist på tolerans och ödmjukhet.

Jag säger inte att jag med denna erfarenhet kan förstå hur utsatthet känns. Jag blir tolererad, jag får hjälp, jag har försatt mig själv i den här situationen och om fyra månader kommer jag kunna åka tillbaka till den kontexten jag är uppvuxen i och känner mig trygg med, men jag är ändå övertygad om att jag med denna erfarenhet i bagaget iallafall kan förstå känslan av att vara annorlunda, att känna sig ny och osäker i en ny kulturell kontext. Om fler skulle få möjligheten att dela samma erfarenhet, kanske världen skulle vara lite mer ödmjuk, lite mer tolerant, lite mindre trångsynt. Lite vackrare helt enkelt.

 

Text & Bild: Gabriella Johansson

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Namaskara från GMO!

 

IMG_3158

Nu har en tid gått sedan vi först satte vår fot på Grameena Mahila Okkutas campus i Kolardistriktet, cirka sju mil utanför storstaden Bangalore i södra Indien. Här ska vi nu befinna oss i dryga 4,5 månad för att göra praktik för Svalorna Indien Bangladesh, och trots vår ännu korta vistelse kan vi redan nu förutspå att det kommer bli en väldigt lärorik, intensiv och spännande praktikperiod. Campuset innefattar boningshus, möteslokal, kök och kontor, och här bor vi tillsammans med ett gäng av organisationens anställda. Trots att det bara är tio minuters promenad till närmsta grannby känns vårt campus tämligen isolerat, men omvärlden gör sig påmind genom ständigt passerande grannar, kor och getter på grönbete. Här frodas växter och träd av alla de slag, och vi delar hem med massvis av fjärilar, små ödlor, ekorrar och då och då en och annan apa. Syrsor och grodor sjunger högt i kör så fort solen gått ner, och vår campushund Jimmie håller ormarna borta (förhoppningsvis).

 

 

 

IMG_1915

Grameena Mahila Okkuta betyder ”Rural women’s organisation” och har sedan 1997 då organisationen bildades arbetat med att på gräsrotsnivå stärka kvinnor politiskt, socialt och ekonomiskt i en rural kontext där problem som fattigdom, våld och brist på försörjningsmöjligheter oftast påverkar kvinnor allra mest. Organisationen, som är den största kvinnoorganisationen i området, består av cirka 8500 medlemmar fördelade i omkring 500 självhjälpsgrupper i 240 byar runtom i Kolardistriktet. Dessa medlemmar är främst kvinnor från familjer som försörjer sig på småskaligt jordbruk, där majoriteten är daliter.

 

IMG_3077

Medlemmar ur GMO förbereder för möte

Okkuta har en styrelse som består av 11 medlemmar samt fem anställda som arbetar både administrativt och praktiskt med de olika projekten som organisationen bedriver.Sedan januari 2017 är organisationen en av Svalornas samarbetspartners och i samband med samarbetets början startades ett projekt som fokuserar på att främja hållbara försörjningsmöjligheter för unga på landsbygden samt att minska våld mot kvinnor. Detta görs framförallt genom att, i 20 så kallade projektbyar, tillhandahålla information och skapa medvetenhet kring frågor rörande främst kvinnors sociala, ekonomiska och politiska rättigheter, möjliggöra kapacitetsuppbyggnad och skapa möten mellan olika självhjälpsgrupper, föreningar och statliga representanter.

 

IMG_3081

Under vår tid på GMO kommer vi bland annat att besöka byar och självhjälpsgrupper för att se och lära oss hur de arbetar, vi kommer att sätta oss in i vilka typer av problem som organisationens medlemmar möter och hur de arbetar med dem, vi kommer att hjälpa till med rapportering och dokumentation av möten och konferenser och mycket mer. Vi ser fram emot en spännande och lärorik period, och hoppas att ni vill följa oss här!

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized