Urfolk och Elefanter i Nilgiribergen

Nu har nästan fyra månader passerat sedan vi praktikanter landade i Indien. Jag har spenderat min tid på Keystone Foundation, beläget i fina Nilgiribergen. Innan jag kom hit visste jag inte alls vad jag skulle förvänta mig. Självklart hade jag googlat för att försöka få en bild av stället jag skulle spendera fyra månader på, men jag måste säga att verkligheter överträffar alla bilder.

Utsikt över Nilgiribergen.

Först tiden på praktiken tillbringade vi nästan uteslutande på kontoret, men efter julledigheten har fältbesöken avlöst varandra. De senaste veckorna har jag och Hanna besökt urfolksgrupper i områden där Keystone arbetar. Bilfärderna till byarna är inget för den som lider av åksjuka kan jag meddela. Eftersom hela Nilgiriområdet består av berg och dalar så är det många serpentinvägar som ska avverkas innan målet är nått. Dock väger den vackra utsikten upp för den mindre bekväma åkturen dit. [bild] utsikt Under våra fältbesök har vi träffat representanter för olika urfolksgrupper och lärt oss mer om deras kamp för skogsrättigheter. I Indien, och speciellt här i Nilgiriområdet, har stora skogsområden skövlats för att ge plats för kommersiella plantager och industrier. För att behålla den skog som finns kvar har naturskyddsområden upprättats vilket fört med sig med restriktioner på byggande av bostäder och nyttjande av skogens resurser. Det har i sin tur påverkat urfolken som bott och verkat i skogen i generationer. Skogsrättighetslagen upprättades därför för att återge urfolken rätt till traditionella skogsmarker. Lagen ger inte urfolken automatisk eller absolut rätt över skogen, utan de måste ansöka om den. Det krävs dokumentation så som kartor för att visa på vilka områden som är viktiga för urfolken, både historiskt, ekonomiskt och kulturellt. Keystone arbetar med att informera om lagen och ge stöd i ansökningsprocessen. Vi har bland annat varit med på utbildningar och workshops som Keystone har hållit i. Dock är det många myndigheter som motsätter sig lagen och menar att urfolken inte alls borde ha rätt eller ansvar över skogen, utan att djuren och naturen borde lämnas i fred. Här i delstaten Tamil Nadu tog det till exempel tio år innan de första urfolksgrupperna kunde få sina rättigheter på grund av ett beslut i högsta domstolen som motsatte sig lagen. En del områden har även blivit upprättade som tigerreservat vilket ytterligare försvårar ansökningsprocessen eftersom urfolken då anses ha ännu mindre rätt till dessa marker då de är till för tigrarna. Intressant blir det då urfolken har bott i symbios med djur och natur i generationer. Keystone arbetar därför aktivt som förespråkare för skogsrättighetslagen och för att urfolken ska få tillgång till traditionella skogsmarker.

Kartor används som dokumentation av urfolken i ansöningsprocessen.

Jag och Hanna har besökt ett flertal byar där urfolken bor för att intervjua dem om deras kännedom om lagen. Tyvärr har ingen tiger beskådats men en och annan elefant har vi lyckats se under våra resor.

Elefant vi såg påväg hem från fältbesök.

Insikten av vad skogen betyder för urfolken blir väldigt tydlig när vi träffar och pratar med dem. Kannan som vi mötte i Nilambur, som ligger i Kerala, berättade att på grund av översvämningarna som drabbade delstaten så blev deras by förstörd och de tvingades fly mitt i natten. Han beskrev det med att tårarna rann ner för deras kinder. De kunde inte återvända på två månader och när de väl kunde återvända fanns inte deras hem kvar och de fylldes då av en stor sorg. Nu kämpar Kannan och hans by för att få nya skogsrättigheter över sina nya områden men processen är lång. Hans genomgripande budskap var att de tillhör skogen och skogen därför borde tillhöra dem.

Kannan från Nilambur.

Även om min praktikperiod lider mot sitt slut så fortsätter urfolkens kamp för skogsrättigheter här i Indien. Det har varit väldigt lärorikt att få ta del av hur Keystone arbetar med den här frågan. Det är därför med nya lärdomar och insikter som jag snart återvänder till Sverige och en ny vardag.

/Anna

Papadam, politik & partnerskap

Häng med på nationellt partnermöte i Bangalore! 

Under den gångna veckan har praktikanter, partners och representanter från Svalorna sammanstrålat i utkanten av Bangalore. På årlig basis arrangeras ett nationellt partnermöte i Indien och parallellt har vi praktikanter fått chans att mötas upp. Få bättre grepp om organisationernas verksamheter, vända och vrida på kulturkrockar av varierad intensitet och planera inför framtida projekt. 

I år var organisationen Grameena Manila Okkutta värdar för programmet. Efter en inledande öppningsceremoni bestående av sång, blomster och ljuständning drog tre-dagars programmet igång. Vi praktikanter hängde med under den första dagen, för att sedan  ägna oss åt egna programpunkter under resterande två dagar. Redan tidigt inpå agendan blev våra olika referenspunkter om Indien uppenbara.

Vi från högre bergstrakter pustade ut i de 25 värmande graderna medan resterande praktikanter konstaterade att stan minsann bjöd på svalkande temperaturer. Någon sa sig ha sovit SÅ gott i den tysta morgonen medan jag själv, ovant, vaknat upp till ett ihärdigt mässande från närliggande tempel och en skränig tupp som testade stämbanden vid halvsju-snåret.

Att vi efter drygt en och en halv månad i landet har samlat på oss skilda intryck och erfarenheter är en god indikator på hur vitt och brett Indien är. Det är chapati och naanbröd, men också dosa, paratha, roti och appadam. För att inte glömma det tortillalikannde, krispiga brödet papadam. I innerstan är somliga rickshaws är dekorerade med dekaler som ’JESUS LOVES YOU’ medan andra har ikoner av Visnhu prydligt placerade vid förarsätet. I samma stund som vi korsade gränsen från Tamil Nadu till delstaten Karnataka för att delta på mötet blev mina, om än mycket sparsamma språkkunskaper i Tamil, i princip obrukbara. Här talas i första hand Kannada (men också Urdu, Telugu, Marathi, Malayalam och på sina håll Tamil).

Anna och Matilda. Kaffe och pepparkakor (!)

Mittmötet erbjöd ett välbehövligt tillfälle att ventilera upplevelser, redogöra anekdoter och fylla i varandras funderingar. Kort sagt, från att mestadels ägnat tid åt skogsrättigheter i Nilgiribergen, lyfta blicken några nivåer. Höra om fattigdomsbekämpning på landsbygden utanför Bangalore, kastsystemets skugga över vardagen som dalit i Manduari och den gröna revolutionens baksida när det kommer till odlingsmönstren i Tiruchirappalli. 

Under partnermötets första dag tog Sheelu Francis, ordförande i organisationen Women’s Collective, till orda för att prata om samhällsutvecklingen i Indien. En ytterligare chans att placera frekvenserna från nyhetsinslag och förstasidor i en större kontext.

Förutom att diskutera det politiska läget och dess efterverkningar på civilsamhällets utrymme att agera lyftes klimatförändringarnas yttringar i form av höstens översvämningar i Kerala. Det till synes oupphörliga våldet mot kvinnor. Utmaningarna som följer av en ökad urbanisering. Om konsekvenserna av en alltmer likriktad politik för landets minoriteter. I anslutning diskuterades även utmaningar och strategier organisationerna emellan. Hur kan den kommande generationen motiveras till att bosätta sig på landsbygden? Vad bör göras för att främja religiös tolerans? Hur kan det brutala våldet få ett slut?

På många sätt tycks frågorna astronomiska i sin storlek. Inte minst med vetskapen att handlingsutrymmet för aktörer inom civilsamhället på många håll i världen krymper. Sällan har den outtröttliga aktivismen som dessa organisationer utstrålar känts så viktig. Att det finns aktörer som granskar, agerar motvikt, erbjuder tillflyktsort och för talan för de grupper som åsidosätts och marginaliseras. Som går samman mellan delstatsgränser och länder.

Med dessa insikter i ryggen känns det extra värdefullt att ta del av det viktiga arbetet som sker i gräsrötterna. Och att vara del av detta goa praktikantgäng!

På återseende!
Hanna

Vackra vyer & adrenalinpåslag i Nilgiribergen

I morse vaknade halva gänget abrupt av ett ekande skrik i korridoren utanför vårt rum. ”GAAUR, GAUR I TRÄDGÅRDEN!!”. I nu två veckors tid har vi tagit oss fram i Kotagiri utan att se skymten av denna bastanta indiska bisonoxe, även kallad Gaur. Många på kontoret har uppmanat oss att vara vaksamma när vi rör oss i området, men då vi inte mött någon under vår tid här har vi nästan glömt bort att den kan lura i buskarna.

Bortom grönskan skymtar Kotagiri, byn där Keystone Foundation grundades för mer än 25 år sedan.

Vi, Hanna, Olivia, Linnéa och Anna, gör praktik på Keystone Foundation i de vackra Nilgiribergen i södra Indien. Organisationens arbete handlar om att stärka urfolks rättigheter och deras levnadsvillkor utifrån en holistisk och hållbar syn på utveckling. Deras verksamhet sträcker sig från hanteringen av naturresurser och landsbygdsutveckling till hållbara försörjningsmöjligheter och hälsa. Första veckan blev vi introducerade till våra kollegor och tilldelade våra respektive arbetsområden. Hanna och Anna kommer att arbeta inom programområdet community wellbeing, som bland annat verkar för att urfolksgrupper i regionen ska erhålla rätten till de landområden de uppehållit sig på i generationer.  Linnéa och Olivia är placerade på Last Forest Entreprises. Det är en marknadsplattform som utifrån Faire Trade-principer ger marginaliserade grupper möjlighet att tillvarata inhemsk tradition och samtidigt generera en inkomst genom försäljning av egentillverkade produkter såsom honung, bivax, kryddor och kaffe.   

Här är vi! Prydligt uppradade utanför Keystones kontor: Olivia, Anna, Linnéa och Hanna.

Förutom att sätta oss in i den spännande verksamhet som organisationen bedriver har vi även fått upptäcka det sydindiska köket. Varje dag serveras en gemensam lunch på kontoret, vilket är ett utmärkt tillfälle att mingla med kollegor, och därtill tillkommer två te-pauser som nästan har lyckats reducera vårt kaffeberoende. Vi har även hunnit med ett antal ronder pingis på rasterna och introducerat den gamla skolgårdsleken King till våra kollegor.

Vi varvar nytta med nöje!

På helgerna har vi varit iväg på dagsutflykter till grannstäderna Ooty och Coonoor. Mellan städerna går lokala bussar som tryggt kör fram på kringelikrokvägarna och sicksackar mellan en och annan ko som obekymrat strosar mitt bland motorcyklister och bilister.  Utan internet på våra telefoner har vi tagit oss fram genom att fråga den hjälpsamma lokalbefolkningen. Hemma hittar vi knappt till Ica utan google maps!

En av många dramatiska vyer över Kotagiri.
På stans gator samsas mopeder och bussar med folk till fots.

Kotagiri, där vi bor, är en stad på cirka 35 000  invånare omgiven av gröna teplantager och fantastiska dalar. På en höjd omkring 1800 meter över havet blir varje distans en mindre backträning. Trots sin ringa storlek förvånandes vi över hur livlig staden är. Det finns ett gott utbud av små restauranger, caféer och alltiallo-affärer. Det gör det lätt att glömma bort att vi lever sida vid sida med flera olika vilda djur. I Nilgiribergen finns både leoparder, vildsvin, apor och björnar. Och så var det ju gauren.

Detta muskelberg som kan väga uppemot 1500 kilo har ett starkt fäste här i området med en uppskattad befolkning på 20 000 i hela Indien. Denna morgon stod fyra av dessa massiva djur rakt utanför dörren.

Gauren, som trots sin kompakta kroppsmassa hoppat över stängslet och in till vår trädgård. Gräset är alltid grönare på andra sidan – tydligen.

I färd med att hänga morgontvätten stötte Linnéa nästan näsan rakt in i besten som glupskt smaskade på vår gräsmatta. Mötet genererade ett stort adrenalinpåslag bland oss alla som varade hela promenadsträckan till kontoret. Väl framme blev våra kollegor inte lika imponerade när vi uppjagat gestikulerade om händelsen. De ryckte mest på axlarna. Gaurerna är visst vardagsmat, och vi kommer nog behöva vänja oss vid att de kan dyka upp lite här och var. Framöver lär vi dock spana över plantagerna inte bara en, utan minst två gånger när vi promenerar runt!