Författare: ellensigridgustafsson

Från DDS i Pastapur, Telangana

Hej!

… och hejdå!

Så var det dags för oss här på DDS att skriva vårt sista och avslutande blogginlägg. Om drygt en vecka lämnar vi Indien och redan på tisdag lämnar vi Pastapur för att avsluta praktikperioden på huvudkontoret i Hyderabad där allt började för 4,5 månad sen. Då var allt med Indien främmande och helt ärligt upplevdes allt som kaotiskt. Men nu när det närmar sig hemresa så är Indien inte riktigt lika främmande längre, eller i alla fall inte det som har kommit att bli vårt Indien.

Om det är något vi förstått under vår tid här så är det att det finns flera olika Indien. Med allt från kultur och språk, till mat och boende. När vi pratat med de andra praktikanterna har det blivit tydligt att vi upplevt olika varianter av Indien och att vårt Indien på många sätt skiljer sig åt från deras. Det kanske är just det som är det häftiga med det här landet. Att det finns så sjukt mycket av allt och inget är det andra likt.

Vårt Indien har framförallt bestått av livet på landet, med en touch av storstad och resande. Livet på landet har varit påfrestande emellanåt men det har även gjort att vi sett andra delar av Indien med ett annat perspektiv. Turistlivet under julen och vår weekend i Mumbai var härlig för att den delen av Indien var så otroligt annorlunda från vårt lilla lantliv.

Men lantlivet har också varit ganska skönt. Som när vi efter en dag på kontoret och i värmen uppemot 34 grader, får sätta oss på verandan med en kopp kaffe och titta på de fortfarande lika fascinerande aporna. Eller de möten vi haft under träd i någon avlägsen by där vi inte fattat något på grund av språkbarriären men blir bjudna på oändliga mängder te och en otrolig generositet.

De små vardagsrutiner vi skapat här har gett en avkoppling i det annars väldigt intensiva Indien. Exempelvis som att alltid se ett avsnitt av Historieätarna på kvällen. Efter att nu ha sett oändliga repriser så har vi nu även expertkunskap om Sveriges mathistoria från 1500 talet till nutid. Det trodde vi minsann inte när vi kom hit i oktober!

Trots att vi längtat och nu ser fram emot att åka hem så är det med visst vemod vi nu börjar packa. Det finns ju alltid en speciell känsla närvarande när något når sitt slut. Att vi kommer tillbaka i framtiden är vi båda säkra på men då kommer det vara till ett annat Indien. Minnet av vår tid här och av vårt egna Indien är något vi tar med oss för resten av livet.

Tack å hej!

Ellen & Matilda

Från DDS i Pastapur, Telangana

Under vår tid här är det en sak som konstant är närvarande, och det är alla djur. Allt från råttor, till kor, till exotiska fåglar. I vissa fall är deras närvaro mer påtagligt än i andra, både positivt och negativt.

På vår veranda har vi sen inflytten, med spänning följt den lilla jordekorren som flyttat in i vårt tak. Den kryper in under dörren täkt av myggnät, hoppar upp på gardinstången över dörren, och med något slags parkour trick lyckas studsa på väggen och in i ett litet hål i taket. Nu, 14 veckor senare, tittar två små unga ut och håller på att skrämma livet ur oss när de rangligt klättrar omkring på insidan av taket två, tre meter över golvet.

Otroligt fascinerande är också alla apor. När en av handledarna förvånat tittar på oss och frågar: ”Har ni inga apor i Sverige?”. Ofta sitter vi och tittar på aporna från vår veranda, och så kan man plötsligt få ögonkontakt, och för någon sekund ser de riktig mänskliga ut. Men så hukar de sig, visar tänderna och fräser, och man inser att, näe.

Och korna. Så omdiskuterade som de är här i Indien. De vandrar omkring lite överallt och ibland ser vissa lite mer välmående ut än andra. Oftast står de i en av sophögarna runt om Indien, vare sig det är på en gata i stan eller längs med vägen genom Pastapur här ute på landet. Just skräpet verkar vara en av de viktigaste födokällorna för många av djuren som rör sig runt oss. Hönor, hundar, grisar och kor, alla står de bland människornas plast, metall och annat skräp. I många fall får jag lust att ingripa. Att hjälpa en av de skadade hundarna som ligger i vägkanten. Och det är jobbigt att inse att hjälpen inte kommer göra så mycket, för alla andra miljontals gatuhundar i Indien

Här ute på landet delar vi verkligen plats med alla djuren. Det kan springa förbi en grisfamilj utanför grinden. Eller så tar en av gatuhundarna en lite kyckling. Aporna som stirrar på en från trädet i trädgården. Eller så är det ännu en exotisk fågel som vi måste googla. Vi har nog fått en släng av ornitologi under våra månader här i Indien för det är många fåglar och fågelkvitter att förundras över.

DDS-gänget Ellen och Matilda

Hej!

Vi har nu bott två veckor i vårt lilla hus i Pastapur och börjar så smått vänja oss vid livet på Indiens landsbygd. Folk i byn börjar vänja sig vid oss och hälsar vänligt när vi möts, istället för det tidigare stadiet av konstant stirrande. Och mötts ute har vi gjort en hel del, speciellt vid de platser där rinnande vatten varit tillgängligt.

Vattnet har nämligen varit avstängt i området och vi kan nu lugnt säga att vi uppskattar rinnande vatten ur kran på en helt ny nivå än tidigare! Helt oförväntat, för oss i alla fall, stängdes vattnet av en dag och kom inte tillbaka förens fem dagar senare. Under de följande dagarna gick vi fram och tillbaka till en granne 200 meter bort, släpandes på hinkar med så mycket vatten vi kunde bära. Det blev en konstant fråga om prioritering. Ska vi diska upp grytorna, eller ska man kosta på sig en (välbehövlig) dusch. Snacka om snålspolande toalett under dessa dagar. Dag 4 utan vatten så blev de dagliga strömavbrotten fler, och längre. Lagom tills det blev mörkt hade vi ingen el alls. Strax efter kl 19 och i ljusskenet från en ficklampa gav vi upp på att strömmen skulle komma tillbaka och kröp ner i sängarna under myggnäten. Vi skrattade åt vilka kontraster livet här ger mot det där hemma. Tack och lov kom både vatten och el tillbaka dagen efter och som sagt, rinnande vatten ur kran har aldrig känts så lyxigt som då!

Precis som under vilken utlandsresa som helst påverkas man av det nya landets utbud av levnadsstandard och förnödenheter. Men att bo på Indiens landsbygd har i många fall toppat allt vi båda har varit med om. I alla aspekter är det något nytt att förstå och vänja sig vid om det så har att göra med att duscha och laga mat, till arbetet på kontoret och den absurda frånvaron av att passa tider. Men vi tar in lite i taget och sätter oss ofta med kaffe och kakor ute på vår veranda för att skratta åt allt nytt som omger oss. Innan vi åkte hade vi hört om verandan från tidigare praktikanter, och drömde nog lite om att äntligen få se den. Den har verkligen minst sagt blivit vår lilla tillflyktsplats i vårt nya Indien-liv. Man får verkligen perspektiv på indien-livet härifrån. Delvis är det lite insynsskyddat, så det är inte alltid människorna utanför lägger märke till oss när vi sitter här, och då känns det verkligen som om vi sitter och kollar på en film inspelad på Indiens vardagliga landsbygd. Härifrån följer vi grannfruns handtvättande av hela hushållets kläder, rivandet av en annan grannes badrum och aporna som hoppar mellan träden, hustaken och murarna som skiljer tomterna åt.

När vi satt här en ledig söndag, utan den vanliga tryckande hettan som för en gångs skull dämpades lite av en lätt bris, kändes det nästan som om vi var hemma i Sverige. Som om vi satt på en veranda i ett helt vanligt bostadsområde. Trädet utanför huset vajade och löven prasslade i vinden. Längre bort kunde vi höra något som lät som en trimmer, som om det var en husägare som stod och trimrade i trädgården. Vi satt och läste böcker och löste sudokus om vartannat, med varsin kopp kaffe i händerna. En helt vanlig sommareftermiddag i Juli. Fast i Indien. Och i november.