Fältbesök i Dharmapuri – Del II

Kvällen innan jag skulle publicera detta inlägg märkte jag att Julia hunnit före och skrivit ett mycket intressant inlägg om vårt fältbesök hos Bommanur Society For Village Development i Dharmapuri. Men eftersom det finns mycket kvar att säga så kommer här en del II på äventyret! Julias inlägg kan ni läsa här.

Under julveckan åkte vi alltså på fältbesök till organisationen Bommanur Society For Village Development som arbetar tillsammans med Svalornas partnerorganisation Women’s Collective i staten Tamil Nadu.  Efter en nattågresa till Chennai slöt vi praktikanter på DDS, tillsammans med MINI-nätverkets koordinator Krishna Veni, upp med Julia som praktiserar på IO i Bangalore och Saranya som tidigare arbetat hos Women’s Collective och nu skulle agera tolk åt oss. Sedan väntade ett antal bussresor för att ta oss till ett fältkontor i staden Dharmapuri.

Det första som slog oss när vi skumpade fram på vägarna var det tropiska klimatet, plötsligt kändes det som att vi befann oss någonstans i Sydostasien. Vi på DDS som är vana med röd torr jord och åkermark uppskattade palmerna och grönskan. Det slog oss återigen hur diversifierat Indien är och hur glada vi är att vi får möjlighet att se olika delar av detta stora land.

För oss handlade besöket om att få en större förståelse kring hur arbetet med Millets ser ut för andra organisationer och för bönderna i Dharmapuri. Vi hade förstått att situationen var rätt annorlunda i jämförelse med DDS som arbetat med Millets som huvudfråga i över 30 år. Women’s Collective grundades 1994 av sex kvinnor och har nu 100,000 medlemmar i 35 distrikt. Organisationen är en del av Millets Network of India som vi nämnt tidigare i den här bloggen. De arbetar sedan några år med kunskapsspridning kring Millets, men de arbetar även med en rad andra frågor. Bommanur Society For Village Development som vi besökte får stöd av Women’s Collective och arbetar framförallt med kollektivt odlande och kvinnor och barns rättigheter. Enligt Saranya så arbetar organisationen med women empowerment på olika sätt utifrån hur situationen ser ut i byarna där de verkar.

Vikten av att fokuserar på kvinnliga bönder beror till stor det på att trots att dessa utgör cirka 75% av Indiens kvinnliga arbetskraft erkänns de ofta inte för sitt arbete. Många av dessa bönder är även daliter. Genom kollektivt jordbruk vill Bommanur Society For Village Development stärka dessa kvinnors position genom att ge dem tillgång och kontroll över matproduktion och även öka intaget av hälsosam och säker mat. Millets blir en viktig del av detta då den har högt näringsvärde, kan växa på torra marker och kräver få externa insatser.

Ett problem som vi hört förekommer och som Women’s Collective arbetar med är så kallad land grabbing. Detta fenomen går framförallt ut på att företag eller högre kast lånar ut pengar till bönderna och när dessa sedan inte kan betala tillbaka lånen så beslagtas deras marker och de tvingas flytta. Land grabbing kan dock också förekomma från statens håll, som i exemplen med Indiens många dammbyggen. Det förekommer uppgifter om att i utvecklingens namn så mer eller mindre tvångsförflyttas människor från marker där de levt i generationer och istället får de ofta ekonomisk kompensation, om nån kompensation alls. Miljontals människor har tvångsförflyttats på detta sätt, och de flesta har inget annat val än att emigrera till storstäderna och bosätta sig i slumområden. De lagstadgade rättigheter som dessa människor har efterföljs sällan. De kollektiva jordbruken är ett sätt att ge landlösa bönder möjlighet att försörja sig. Ekonomiskt stöd kan även göra att fattiga bönder inte behöver ta risken att låna pengar av oseriösa aktörer.

När jag pratar med Rajanoyeki, Bommanur Society For Village Developments grundare, om landrättigheter informerar hon mig även om problematiken med arvsrätt. Traditionellt sett har det varit pojkarna i familjen som ärvt mark medan flickor och kvinnor systematiskt satts i beroendesituation till manliga familjemedlemmar. Nu arbetar organisationen för att även kvinnor ska få ärva och äga mark. Till exempel berättar Ranjanoyeki att hon förespråkat att familjer ger mark istället för dowry[1] till flickor. Något som hon själv gjort och därmed har hon sett till att hennes egen dotter idag äger en del av familjens mark.

När vi pratar med de kvinnliga bönderna i Dharmapuri benämner de dock två andra problem som de största i deras vardag, nämligen regn och pengar. Dessa två faktorer för ett bättre liv återkom hos alla de bönder vi besökte. Klimatförändringarna har gjord nederbörden mindre och opålitlig och dessa kvinnor odlar idag millets eftersom de inte ser att de har något annat alternativ. Hade de kunnat skulle de hellre ha odlat så kallade cash crops och tjänat mer pengar menade kvinnorna. Vi märker tydligt att inställningen är annorlunda än den vi är vana vid från DDS, men kanske mer typisk för många bönder i deras situation egentligen. MINI-nätverkets arbete med att upplysa kring de mång fördelarna med agroekologiskt jordbruk och millets är viktigt. Det handlar till stor del om att prata om andra värden än de monetära. Även om ingen kan förneka att vatten och ekonomisk säkerhet är grundläggande faktorer, så är miljö, hälsa, hållbarhet och rättighetsperspektiv otroligt viktigt det med.

Bommanur Society For Village Development arbetar även med våld mot kvinnor och barns rättigheter. De har haft kampanjer för att minska barngifte, för att minska barnarbete och för att stärka kvinnor som möts av våld och missbruk i hemmet. När det kommer till kvinnornas egenmakt så berättar Saranya att när organisationen började arbeta i ett område så gick kvinnorna knappt utanför hemmet. Dessutom hade kvinnorna aldrig några egna pengar utan var helt beroende av sina män och deras välvilja. Idag har kvinnorna större inflytande och kontroll över hushållskassan vilket lett till att fler barn går i skolan. Kvinnorna kan även röra sig mer fritt i samhället.

Vårt besök i Dharmapuri var väldigt fint och lärorikt. Vi fick ett otroligt varmt välkomnande, som alltid under våra fältbesök, och bjöds in att ta del av organisationen och kvinnornas arbete och liv. Vi hann genomföra tre gruppintervjuer och besöka flera olika gårdar, vi fick prova nya spännande milletsrecept och äta ekologiska grönsaker direkt från odlingarna. Förutom detta så hann vi även med en morgondusch i ett heligt vattenfall och att bläddra i Saranya’s imponerande bröllopsalbum. Störst intryck gjorde de fantastiska, starka kvinnor vi fick träffa och deras historier.

[1] Dowry är en slags hemgift. En tradition som är olaglig i Indien sedan 60-talet men i praktiken fortfarande ofta brukas.

Två gruppintervjuer: I skuggan av ett träd, och lutad mot ett hus

Förra veckan spenderade vi på DDS:s Hyderabadkontor för att jobba med MINI-nätverket och förbereda oss inför det nationella konvent som de håller varje år. Vi passade även på att åka på vårt första partnerbesök. Vi tog bussen till Bongir, beläget ungefär 50 km från Hyderabad i grannstaten Telangana. Där hämtades vi upp av Mr. Nimmaiah som är grundare av organisationen PEACE vilken jobbar med kreativ utbildning, hållbart nyttjande av naturresurser och hälsa. Vi skulle även besöka organisationen PILUPU som jobbar med hållbart jordbruk. Vårt syfte med besöket var framförallt att göra intervjuer med några av de bönder som PEACE och PILUPU stödjer, och som är en del av det nyligen uppstartade initiativet Millet Sisters, ett nationellt nätverk för kvinnliga milletsbönder. Intervjuerna ska vi använda för vår egen fältstudie, men även för lanserandet av en bok om Millet Sisters som DDS jobbar med.

Vi åkte sen på små grusvägar genom ett hett landskap, den här regionen har lidit av torka under flera år men har under årets sommar och haft riktigt bra regn och nu syns en hel del grönt bland all sand.  Nu är grundvattenbrunnarna återigen uppfyllda. Vi kommer fram till stam-byn KK Thanda och vi ser kvinnor klädda i glittrande traditionella klädnader och rader av armringar. Vi slår oss ned under ett träd och väntar på vad som ska hända. Mr. Nimmaiah ringer några samtal, en kvinna kommer och rullar ut vävda mattor med vackra mönster under trädet. En grupp bönder samlas för att delta i intervjun, bland dem den näst högste sanghamledaren Mouri. De andra kvinnorna heter Soni, Sathamma och Devuli. Fler kvinnor, barn och män samlas också för att lyssna.

Med Mr. Nimmaiahs hjälp börjar vi samtala. Dessa kvinnor är alla jordbrukare, Mouri äger två hektar land och de andra mellan en halv och en hektar vilket är genomsnittet för området. Småskaligt alltså, i Sverige är genomsnittet 40 hektar (Jordbruksverket, 2016). De odlar olika typer av millets, baljväxter och ifall det finns vatten även ris. Vatten är som sagt en stor utmaning, jordarna här är karga och därför odlar många flera olika sorters grödor samtidigt, för att alltid ha någonting att äta. Ohyra är ett annat stort problem, kvinnorna använder ekologiska metoder med kodynga som gödningsmedel och bekämpningsmedel. Dessa metoder är så klart fantastiska ur ett miljöperspektiv men de är i dagsläget väldigt tidskrävande. Dock behövs dessa metoder för framtiden jordbruk eftersom dagens storskalighet och besprutning inte är hållbar. Valet att odla millets har fler anledningar. Millets har ett högt näringsvärde, vilket kvinnorna pekar ut som viktigt för deras hårt arbetande kroppar, de håller sig mätta och starka längre än på den annars vanliga risdieten. Vi frågar vidare och upptäcker att det kulturella värdet av millets återkommer. Bönderna pratar om hur kunskapen förs vidare från generation till generation, hur agrikultur är indisk kultur, ett sätt att leva. Rätten att få odla och äta vad man vill blir så tydlig.

Senare på eftermiddagen, i den andra byn (som jag inte uppfattade namnet på), sitter vi lutade mot en husvägg tillsammans med bönderna och PILUPU:s ordförande. Kvinnorna som deltar i intervjun heter Navanita, Aruna, Aruna, Masru och Tulchi. Här äger de flesta ungefär två hektar, marken är röd och sandig och det finns mycket kullar och berg. Samtliga är bönder men många försörjer sig även genom att sälja annonaäpplen, de står längst vägkanterna eller åker in till Hyderabad, några cyklar runt. De odlar sina grödor för att ha mat till familjen eller foder till djuren, ifall de får en bra skörd kan de sälja överskottet och få pengar till andra omkostnader som skola och investeringar i djur eller annat. Dessa bönder har tidigare inte odlat millets, men ser stora fördelar med att göra så. Även de nämner näringsvärdet och utmaningar med klimatförändringar. Bönderna pratar även om svårigheterna kring en marknad för millets. De menar att marknadspriset för millets är för lågt. Det verkar finnas ett glapp mellan milletsbönderna, som är några av de mest marginaliserade, och den rika medelklassen som börjat konsumera millets av hälsoskäl men framförallt köper från storföretagen och kedjorna.

Även bönderna i KK Thanda talar om utmaningar. De berättar att de alla brukade jobba som arbetskraft åt andra tidigare. PEACE började sedan arbeta med dem, initierade besparingsmobiliseringar och stöttad dem med finansiell kredit. PEACE höll även utbildningar i ekologiskt jordbruk och metoder för att odla millets. Eftersom blev livssituationen för bönderna och deras familjer bättre då deras ekonomi blev bättre. Detta vittnar om hur viktigt det kan vara med både kunskapsökning och tillförsel av ekonomiska medel. Tillgången till frön är en annan sak som kommer upp. Regeringen stöttar bönder med ris och vetefrön, men ännu finns inget stöd för milletsfrön. Detta är något som MINI-nätverket jobbar med att förändra.

Bönderna berättar att andra stora fördelar med MINI, och Millet Sisters, är att de ger dem möjlighet att nätverka med andra. Genom att samarbeta med andra bönder kan de utbyta frön och kunskap kring odlingsmetoder och annat vilket förbättrar deras livssituation mycket. De hoppas att Millet Sisters kan bli en möjlighet för dem att nätverka med andra stater och distrikt. Millet Sisters handlar just om att låta bönderna mötas och utbyta kunskap. Det handlar om ägandeskap; vem hörs och syns och vilken kunskap värderas i utveckling. Det handlar också om att sätta press på regeringen så att de uppfyller sina åtaganden att införa stöd för milletsbönder, samma stöd som de som odlar ris och vete redan får. Aruna, saanghamledare för den andra byn, säger till oss att hennes roll kan vara att mobilisera och organisera hela byn och att dela med sig av hennes erfarenheter på det kommande nationella MINI-konventet. Hon kan även organisera byns krav på ett minimumpris och på så sätt föra deras talan. På så sätt kan deras rätt till mat säkerhetsställas.

img_0553
Kvinnor som säljer sina frukter och grönsaker längst vägkanten i Bongir.

 

Källor:

Jordbruksverket. 2016. Basfakta om svenskt jordbruk. Hämtad 2016-11-16, från http://www.jordbruksverket.se/amnesomraden/konsument/faktaochrapporter/basfaktaomsvensktjordbruk.4.5125de613acf69a0f680001878.html

Att ha hemhjälp

Vi bor i ett fint men rätt slitet hus som går i rosa, gult och rött, i ett villaområde med familjer av olika slag, de flesta har nån anknytning till DDS. Det är härligt och vi trivs riktigt bra men det förekommer även en del, ofta praktiska, utmaningar. Något som tagit ganska mycket av vår morgontid och som lett till både skratt, förvirring och en hel del frustration är att vi har en hemhjälp som anställts av DDS. Detta är nått väldigt nytt för oss, ingen av oss skulle ens komma på tanken att anställa en hemhjälp hemma. Alla är vi rätt kritiska till rutavdrag, och alla har vi mycket tankar och funderingar kring vad denna situation innebär och hur vi bäst hanterar den.

Den första och mest uppenbara utmaningen är kommunikationsproblemen. För det mesta går det bra, förvirring och missförstånd tas med ett leende, gestikulerandet överdrivs och minspelet likaså, dunkar i ryggen får oss att känna att vi alla ändå bara är människor. Efter ett tag avanceras frågeställningarna och frustrationen börjar gro, från att lättsamt viftas bort till att bilda rynkor mellan ögonbrynen, från vårt håll och hennes. I början kom hon för tidigt om mornarna, när vi precis stigit upp ur sängen, yrvaken orkade jag inte riktigt med att försöka förstå, tog skydd inne på mitt rum och körde mitt yogapass. Vi stoppar i oss lite frukost, sen går det bättre. Dagarna rullar på. Ibland kommer hon, ibland inte. Ibland väntar vi, ibland inte. En dag, ganska i början, gör hon tecken som vi tolkar som pengar, vi kommer på att vi inte har betalat henne. Vi tänker oss inte för utan betalar henne rätt i handen, på hennes min förstår vi att det inte var så det skulle gå till. Det känns dumt, men vi tänker att det inte är hela världen, frustrationen över att inte ha koll gör oss matta. Att vara så beroende av en tredje part, eftersom vi inte kan kommunicera ordentligt, är kanske det mest tröttsamma.

Under de här första veckorna av acklimatisering har jag även läst Otso Harjus (2016) masteruppsats Women and Maids, som handlar om några indiska progressiva medelklassfeministers syn på hemhjälp. Uppsatsen tar upp en rad intressanta områden som makt, klass och genus och har fått mig att fundera ännu mer. Förväntningar. Efter att ha läst på lite förstår vi att hemhjälp ofta kan handla lika mycket om status som att faktiskt behöva avlastning. Det handlar om klass. Det är uppenbart att vi har, när vi nu hamnat mitt i Indien med allt vad det innebär, med våra pengar, vårt utseende, vårt språk och vår position hos organisationen, förflyttat oss till någon slags överklass.

Egentligen är vi väldigt obekväma med att ha någon som kommer hem till oss och städar, det är ovant, skaver lite. Vi kan ju själva, vi har ju tid. Ofta känns det som att situationen tar mer energi än den ger. Vi får dåligt samvete när vi inte är nöjda, får dåligt samvete för att vi vet att vi är så privilegierade, men är ändå trötta. Tänker att det är okej. Det är mycket att ta in, mycket att anpassa sig till. Inte minst sin plats på gräddhyllan. Samtidigt funderar vi över arbetstillfällen och hur det skulle uppfattas ifall vi avsade oss hjälpen. I Harjus (2016) uppsats ifrågasätts detta argument, vi tänker att det är komplext. Hur över- och medelklassens kvinnor skjuter över sitt arbete på andra, fattigare, kvinnor. Vad som definieras som empowerment och vem som räknas. Vi behöver egentligen ingen hjälp, men har accepterat den eftersom dealen redan var fixad, eftersom vi tänker att det är så det funkar. Vi kanske kan gå ner till två, tre dagar i veckan…

Vi funderar över hierarkier. Överallt finns det maktförhållanden, hemma liksom här. Men kanske blir det extra tydligt när de är nya och vi slängs in i sammanhang där vi inte riktigt vet vad som gäller och granskar allt extra noga. Just när det gäller hemhjälp så har vi förstått att det finns flera sorters hierarkier. De människor som utför hushållsnära tjänster har det ofta väldigt tufft i Indien, många lever med övergrepp och under stark kontroll. Exploateras. Enligt Harjus (2016) uppsats finns både det uppenbara maktförhållandet mellan anställd och arbetsgivare, men också mellan olika sorters hemhjälp baserat på vilka sysslor en utför. Att laga mat eller tvätta kläder ses som bättre än att städa toaletter. Vi märker att vår hemhjälp inte alltid städar toaletten och duschen fastän det är en del av överenskommelsen, ibland gör vi det själva istället för att det känns jobbigt att säga till. Det är väl kanske den konflikträdda svenskheten som kommer fram, eller bara förståelse för att det inte är så kul. Ibland säger vi till.

Att det alltid är kvinnor som städar är en annan dimension av makt. Kvinnans roll och anknytning till hemmet, och nu till så kallade reproducerande yrken, är en politisk fråga. Det handlar om traditionella patriarkala värden. Detta går att koppla samman med synen på manligt och kvinnligt, hur det ses som olämpligt för kvinnor att ta många andra lågavlönade jobb som inom byggbranschen men även hur frågan kring hemhjälp hanterats politiskt. Ofta marginaliseras kvinnor både i sina egna hem och andras. Det finns inget enkelt sätt att se på genus och klass, eller andra maktförhållanden, de spelar olika roll i olika sammanhang. Men att de kommer båda tydligt fram när det kommer till frågan om hemhjälp.

Vad innebär det att ha någon som jobbar i ens hem? Denna plats som då betyder vila, trygghet och avslappning för oss, men som blir hennes arbetsplats? Hur fungerar relationen? Är hemhjälpen en vän och/eller anställd? Går det att vara båda? Vi håller fortfarande på att känna efter, tänker att vi måste sätta ned foten när det gäller vissa saker men är gärna med och hjälper till även om det ses som lite tokigt. Vi försöker vara respektfulla, slappna av, sjunga med. En månad har gått, det känns fortfarande som att vi har gott om tid att få koll, eller inte, vi får se. Tid är en annan sak vi funderat över. Hur ser vi på tid, hur förhåller vi oss till tid. Som svenskar vill vi gärna ha koll, kontroll, över saker och över tid. Vi vill att utsatt tid gäller, att saker sker ”i tid”. Det funkar inte alltid i Indien. Ibland kommer hemhjälpen, ibland inte, ibland väntar vi, ibland inte. Ibland kommer vattnet klockan sju, ibland tio och ibland inte alls. Vi diskuterar och analyserar, ibland rycker vi på axlarna men ibland känns det jävligt jobbigt. Det är bara så det är. Tid är annorlunda här. Kanske mindre linjär, mer flytande. Kanske är hela livet det. Vi försöker flyta med, med huvudet över vattenytan och mungiporna åt rätt håll. På det stora hela så har vi det ju väldigt bra.

img_0123
Vårt hus i skymningsljus. Foton: Elin Gidlöf

Källa: Harju, O. (2016). Women and Maids – Perceptions of domestic workers, housework and class among  young, progressive, middle-to-upper class women in Delhi (Masteruppsats). Lund: Centrum för öst- och sydöstasien studier. Lunds universitet. Tillgänglig på http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=8891565&fileOId=8891567.

 

Mat!

Mat är något väldigt centralt i människors liv, och något som vi kommer att fundera mycket på under våra 4.5 månader i Indien. Vad äter vi? Hur äter vi? Var kommer maten ifrån? Hur har den producerats och av vem? Vad är bra mat? Vad innebär rätten till mat? Hur kan mat ses som en politiskt fråga och hur kan det handla om makt?

Vi, Elin, Kristina och Mafaye, gör som sagt vår praktik hos gräsrotsorganisationen Deccan Development Society (DDS) som har funnits i nära tre decennier och jobbar med rätten till mat för de de allra mest utsatta, kvinnliga dalit-bönder, i ungefär 75 byar i centrala Indien. DDS jobbar tillsammans med kvinnors Shangams (lokala frivilligrörelser för de fattiga) med matsuveränitet, ekologiskt jordbruk och kvinnliga daliters rättigheter. Den så kallade gröna revolutionen omnämns ofta här. För er som inte vet så var den gröna revolutionen 70-talets omställning av jordbruket till ett mer intensifierat och marknadsanpassat system, där bönder över hela världen uppmuntrades odla ”cash crops” (ris, majs, vete) och en hel del gödningsmedel och besprutning började användas i större omfattning. Detta var visserligen till viss del framgångsrikt på vissa sätt (t.ex. tillväxt) och på vissa platser, men knappast hållbart varken ur ett miljö- eller hälsoperspektiv. Många bönder hamnade även i stora skuldsvårigheter gentemot företagen som säljer dessa produkter vilket i extrema fall har lett till självmord. DDS arbete kan ses som ett svar på denna utveckling. (Läs mer om DDS här och om den gröna revolutionen här).

I lördags firades World Food Day över hela världen och här hos oss på DDS uppmärksammades Millets stort. Millets (hirs på svenska) ses här som en slags mirakelgröda, som både innehåller långt fler näringsämnen än samtliga ”cash crops”, som går att odla utan särskilt mycket besprutning och som klarar tuffa väderförhållanden och därmed klimatförändringar. Dessutom odlas Millets traditionellt av daliter. 200 kvinnliga bönder var inbjudna att fira och även forskare, politiker och lokal media. DDS har medverkat till att inkludera Millets i Indias National Food Security Act och mycket av arbetet gäller nu att omsätta detta i praktiken, såväl som att sprida information och fortsätta stärka bönderna.

Hemma i Sverige känns mat oftast som en självklarhet och det är kanske få av oss som funderar kring begrepp som matsuveränitet till vardags. Visserligen har kunskapen om vikten av att köpa ekologiskt, närodlat och fairtrade spridits och diskussionerna om köttindustrins bidrag till klimatförändringen har börjat sippra från vegetarianernas matlådor ut i den offentliga debatten och ner på medelklassfamiljens middagsbord. Dock är ynnesten att kunna äta bra mat fortfarande få förunnat, ofta på grund av att det är dyrt, men också på grund av tillgång, sociala normer eller annat. Här i Indien har vi redan fått smaka en uppsjö av olika smaskiga maträtter, allt från saftiga dosas till eldiga currys. En och annan favorit har vi så klart hittat. Det blev dock snabbt klart för oss hur viktigt det kan kännas att få bestämma över vad, när och hur vi äter och hur skönt det var när vi började känna till närområdet lite och kunde börja handla och laga vår egen frukost. Att bara laga så pass mycket mat till middag att vi orkade äta upp den och inte skulle behöva slänga rester över murkanten…

Matsäkerhet handlar inte bara om att ha tillgång till mat, utan bra, näringsrik och kulturellt passande mat. Matsuveränitet i sin tur handlar om att ha makt över sin försörjning, att perspektivet blir mer långsiktigt och att de involverade får en ökad egenmakt. Kvinnorna, så kallde Millet Sisters, kan med hjälp av DDS få tag på mark att bruka, genom fröbanker få tillgång till frön för att odla Millets och genom agroekologiska metoder jordbruka utan beroende av utomstående. Millets är näringsrikt och förbättrar livskvalitén och genom de här grupperna utbyts kunskap så att information kan spridas och metoderna utvecklas ytterligare. Det ekologiska sättet att jordbruka ger kvinnorna mer makt att styra över sina liv och den mat de producerar och äter. Vi här hos DDS ser väldigt mycket fram emot att fortsätta lära oss om detta viktiga och spännande område!

14725359_10154632479309621_57473623_oFoto: Elin Gidlöf,  Kristina Johansson