Författararkiv: corneliajohanssonsvalorna

Bangalore-tips!

 

Som ett sista inlägg här på indienbloggen tänkte jag ge en liten tipslista för kommande praktikanter i Bangalore. Förra året skrev de en likadan som jag fick stor användnig av (den kan ni också hitta här på bloggen och jag föreslår att ni kikar på den med!)

Det viktigaste i Bangalore är apparna. Använd Ola och Uber för att ta er omkring säkert och snabbt, och Zomato och Swiggy för att beställa mat. Dessa använd mycket flitigt och det är jättelätta att hantera.

För att hålla koll på vad som händer så kan ni läsa https://lbb.in/bangalore/ och följa LBB Bangalore på facebook. Där kommer alla event som pågår i stan upp, nya butiker, restauranger, kurser etc. The Hindu har också en vecko-guide och allt som händer finns det event för på facebook. Jag gick bland annat på Echoes of Earth (en musikfestival under hösten) och TimesLitFest (En litteraturfestival i februari).

Metron är inte så stor men fungerar jättebra där den åker. Vill ni undvika trafikstockning så rekommenderas metron inne i stan.

Om kontoret är kvar på samma ställe i Kalyan Nagar så finns där ett gym i närheten som heter Bounce Fitness där jag gick och tränade. Lite dyrt men trevlig personal som inte är för ”på”, de lämnar en i fred helt enkelt och det är städat och fint. Längs Service Road vid busshållplatsen finns Sri Krishna Bhawan – världens bästa lunchställe! I alla fall Kalyan Nagars. Testa North Indian Meal/Thali för 80 rupees eller South Indian Meal/Thali för 50 rupees. Snabb service och sååå god mat.

Knappt en kilometer från kontoret finns CMR road mellan 80 feet road och 7th main road med lite shopping och restauranger och barer. Om ni inte vill åka till något köpcentrum eller så kan det va trevligt att gå där och kika. Brewklyn, the Local, och Rasta är helt okej ställen att chilla på. Där finns också en FabIndia, en stor kedja som påminner om svenska Indiska med kurtas, ekologisk hudvård, smycken, hemtextil. FabIndia brukar finns överallt annars också.

Jag har mest hängt i Indiranagar, en stadsdel som på kartan inte är så långt från kontoret men som det tar 25 min – 1 timma att åka till beroende på trafiken. Indrianagar är jättemysiga bostadsområden men där det också finns fantastiska restauranger och lite butiker.

Mat/bar tips i Indiranagar:

  • Fatty Bao, fantastisk asiatisk mat med rooftop. Alla älskar fatty.
  • Yogisthaan, ett yogacafé som är supermysigt. Gillar speciellt deras quinoa-burger, summer sallad, och deras indiska mat.
  • TOIT, ett av Bangalores kändaste barer som alltid är fullt med folk.
  • Three dots and a dash, en tikibar!
  • Hangover, en bra men billig bar med balkong och skönt häng
  • The Humming Tree, en av få lokaler där utländska band spelar när de kommer till stan. Veckan innan jag åkte dit spelade Alt-J och veckan efter var Anderson.Paak där. Så följ dom på facebook så ni inte missar något!
  • Sly Granny, dyr restaurang/bar men riktigt tjusigt och så bra service
  • The Forage, en italiensk restaurang som ser ut som ditt farfars vardagsrum. När hemlängtan kickar in är den najs.
  • Purple Basil, ett sallad/lunch-ställe som inte använder plast. Tror att de bara levererar dock så ni kan bara beställa mat härifrån via apparna.

Annat som jag kan tipsa om i Indiranagar är en liten boutique som jag älskade, Timri. Lite dyrare kanske men roliga och vackra kläder och smycken. The Ants Craft är också värt ett besök. De säljer prylar.., tvålar, smycken, väskor, prydnader etc. och de har också ett café.

Andra ställen som ni bör besöka är:

Church Street. – Här finns mer barer och restauranger (gå till Church Street Social! de har också olika evenemang, jag gick på quiz och en filmvisning av Amy t.ex.) Missa heller inte Blossom! Helt underbar bokhandel med begagnade och nya böcker i travor och hylla efter hylla. Allt finns till mycket bra priser!

Commercial Street. – Stort marknadsområde med affärer. Silveraffärer, klädaffärer, sjalar, skor, etc. Bra om ni ska shoppa!

Market Road/KR Road. – ett mer klassiskt ”marknadsområde” med stånd och smågator fyllda med krimkrams och skatter.

Koramangala är ett sort område på andra sidan Indiranagar, så en bit bort helt enkelt men med ännu mer barer och restauranger. Här finns också en biografer till exempel. Billigt att gå på bio i Indien så passa på!

Finns såklart så många mer saker att se och ställen att gå på men detta får ni upptäcka själva! Undrar ni över något annat eller vill ha ytterliggare tips får ni gärna kontakta mig på min mejl, cojo0311@gmail.com

Hoppas ni får en supertrevlig vistelse önskar Cornelia!

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

En reflektion från Bangalore

Sådär ja! Då var det dags för en sista reflektion från mig här på Svalornas kontor här i Bangalore, Indien. (Fast en tipslista kommer också!)

Till skillnad från de andra praktikanterna har denna upplevelse nog varit lite annorlunda. Jag har bott i en modern, 12 miljonstad, och levt ett ganska vanligt liv. Jobbet har inneburit att gå till kontoret mellan 9.30-17.00 och sedan har jag kunnat leva life precis som hemma. Nästan alla jag möter i stan kan jag prata med på engelska utan några större svårigheter, jag har gått på gymmet själv utan att någon tittar snett, och det finns en uppsjö av restauranger, barer, shopping, biografer, nattklubbar, festivaler, teatrar, span, hotell, caféer, kurser, och marknader att besöka. (I helgen var jag till exempel på Times Literature Festival på Jayamahal Palace och lyssnade på spännande debatter om utvecklingen av den kreativa miljön i Indien och fick lyssna på spoken word av Rupi Kaur! I Bangalore händer det alltid något.) Visst var Bangalore ofantligt stort och lite svårt att förhålla sig till i början men stan har vuxit på mig.

Det är svårt att föreställa sig att bara 7 mil bort finns praktikantkollegorna på Okutta, i en liten by med en knapp butik som enda underhållning. Klyftorna i detta land är så stora att det knappt går att greppa men för befolkningen här, speciellt överklassen i Bangalore, så verkar det vara ännu svårare. Jag tror vi alla känner till det där med att man lever i en bubbla ibland, mina vänner och jag delar samma intressen, har samma utbildning, samma värderingar och lever liknande liv. Men hemma har vi ändå ganska nära till varandra. I Sverige talar de flesta samma språk, många har vänner från både förorten och landet och innerstan och trots att vi inte delar alla samma värdering så vet vi om att den andra finns. I Bangalore känns det riktigt fattiga så väldigt långt borta, även fast slumområden finns runt knuten. Här är det viktigt att separera sig från det smutsiga och fattiga om du kan. Många vill inte kännas vid de fattiga och att de policys som man förespråkar i städerna också påverkar befolkningen kvar på landsbygden. Här är vi och dom ett självklart tänk, även när man ser på befolkningen i sin egen stat eller stad. Fastän många ger en slant till tiggarna på stan är det ovanligt med någon större välgörenhet bland unga, utbildade och rika i den urbana miljön. Det finns heller inte många organiserade möjligheter för den som vill hjälpa till, och kanske är det så att för den som ser det orättvisa och förödande så är det för jobbigt att engagera sig. Lidandet är så stort att det är svårt att veta vad man ska börja. Men att stoppa huvudet i sanden och låtsas som ingenting hjälper ingen alls.

Men pengar kommer makt och jag hoppas vi kommer se en framtid i Indien där mer människor från överklassen, speciellt unga, engagerar sig i rättighetsfrågor, och där det faktum att man har bra med pengar själv inte behöver betyda att man inte kan arbeta nära och för de som inte har något alls. Jag vill se en rörelse av engagemang och solidaritet som unga indier driver själva, där rätten till en tillfredsställande levnadsstandard är något alla står bakom och som inte bara prioriteras av några få eldsjälar utan innebär en större gemensam värdegrund. De som är priviligierade världen över är också de som har en starkare röst, så ansvaret ligger på oss alla. Det spelar ingen roll om du är ifrån Sverige eller Bangalore.

give-to-those-who-have-nothing-to-give-to-you-14421979

Dikt från kanadensisk-Indiska poeten Rupi Kaurs bok Milk and Honey

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

”Mam’! Mam’! Who is your hero?? Who is your actor-hero??”

Jag befinner mig ute på landsbygden i Tamil Nadu i södra Indien. Tillsammans med Victor och Anitha från huvudkontoret gör vi ett fältbesök hos Women’s Collective. Först hade Women’s Collective en tvådagars årlig konferens där medlemmar och representanter från alla olika distrikt samlades för att tillsammans diskutera arbetet, hur det utvecklats senaste året och vilka svårigheter man mött. Men idag har vi lämnat den svettiga ekande lokalen för att följa med Jyoti ut till hennes by och kvinnorna hon representerar. Utanför Dindigul, norr om Madurai, svänger vi av den stora vägen och vår driver släpper oss av i en fattig by där kvinnorna främst arbetar som bönder men den lokala skolan drivs på engelska, ett tecken på välstånd. Men eleverna är ändå fattiga och under-priviligierade barn. Det visar sig att skolan är subventionerad och på så sätt kan även de fattigaste få tillgång till engelska-undervisning. Det är viktigt eftersom engelska kommer krävas av dom senare, när de växer upp, om de vill ha chans till vidareutbildning och ett bättre jobb inne i staden.

Musiken som fullständigt skrånar i högtalarna över byn är dock inte på engelska. Det är Tamil, det lokala språket i staten som i stort sätt alla talar. Musiken kommer från Tamilfilmerna som produceras i ”Kollywood” som finns i staden Chennai, och som har fått ett extremt inflytande över befolkningen. Under 1900-talet så fick skådespelarna enorma stora fanclubs och för Södra Indien där frågor om språket och rätten att få behålla de lokala språken är viktiga politiska frågor innebar det en stor och viktig upplevelse för befolkningen att se filmstjärnorna sjunga och spela på bland annat Tamil.

Detta har gjort att skådespelarna från Kollywood har fått en närmast helig status. Precis som hemma så finns det utanför biograferna stora kartong-dockor, utklippningar, av de stora stjärnorna från filmerna. Men i Tamil Nadu är det inte ovanligt att man häller mjölk på dom som i heliga ritualer, precis som man gör över hinduiska gudar och gudinnor. Men även där det inte finns biografer finns det tv-apparater som visar filmerna om och om igen. De flesta fattiga i byarna har inte tillgång till en tv men det brukar ändå finnas någon granne man kan samlas hos för att titta.

Så när Jyoti går iväg med Victor och Anitha för att kolla på det nya vattenreningssystemet och barnen tar sin chans för att springa fram till mig och prata så borde jag egentligen förstått vad det handlade om med en gång när Jyotis son burdust frågade:

– Mam’, mam’, who is your hero??

Vadå tänkte jag, vilken konstig fråga? Det är vanligt att människor undrar vilken ens favoritgud är, det kanske är det han menar? Men när han ser mitt förvirrade ansikte förklarar han,

-Mam’, who is your hero? Your actor-hero??

Då trillade polletten ner. Och jag fick förklarat att jag inte känner till stjärnorna från Kollywood eftersom jag inte förstår det språket, men att jag kanske har några favoriter hemma i Sverige. Barnen börjar snabbt förklara vilka som är deras favoriter och en livlig diskussion uppstod om vem som egenlitgen gör bästa actionscenerna. Lite senare blev vi inbjudna till en kvinnas hus för en kopp chai och då ser jag dom där på väggarna, de fastklistrade affischerna med filmstjärnor med kritvita tänder och glittrande blick, direkt från Kollywood. Trots att det inte verkar finnas någon tv i det lilla huset.

Tamil Nadu har de senaste åren haft en mycket stark ledare i Jayalalithaa som satt som chefsminister i sex omgångar fram till sin död 2016. Hon hade när hon var yngre varit med i över 140 filmer och var närmast ikonisk för befolkningen i Tamil Nadu. Hennes död skapade extrem uppståndelse med en nationell sorgedag, över 2 miljoner besökte Rajaji Hall för att visa sin respekt och sorg för Jayalalithaa, och 300 fall av självmord eller dödsfall pågrund av shock och sorg rapporterades.

Efter Jayalithaas bortgång har ett tomrum ekat i politiken i Tamil Nadu i över ett år, men nu, för bara några dagar sedan så tillkännagav en av Kollywoods största stjärnor, Rajinikanth, att han ska ge sig in i politiken genom att starta ett nytt parti. ”Det här gör jag inte för pengar eller för att bli känd. Det har jag redan tillräckligt av. Men politiken och styret har blivit så dåligt här att resten av världen skrattar åt oss. Jag är ingen fegis, så jag gör min plikt!” Utanför presskonferensen fanns tusentals av hans fans som skrek sig hesa i synen av sin största hjälte.

Rajinikanth

Rajinikanth, den senaste filmstjärnan från Kollywood som ger sig in i politiken. Bildkälla: http://www.bollywoodhungama.com/news/parties-and-events/premiere-of-the-film-kochadaiiyaan/premiere-of-the-film-kochadaiiyaan-6/

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

En första hälsning och tankar från Bangalore

Hej! På Svalornas India Office sitter jag, Cornelia, och Victor och arbetar vid var sin dator. Eftersom vi inte är ute på fält på samma sätt som våra kollegor så har det mesta av vår tid hittills gått ut på att läsa på olika dokument och förbereda kommande uppgifter som vi kommer ha under praktikperioden vilket är lite svårt att berätta om än, så jag tänkte ge er en inblick i vad som finns här annars.

När vi inte arbetar har jag försökt utforska stan så mycket som möjligt. Bangalore är en brokig stad, här finns allt, inklusive 8.5 miljoner människor, och det innebär många kontraster. IT-högkvarteren tornar upp sig bredvid små skrädderier och kryddbutiker; utanför hipstriga mikrobryggerier går gatuförsäljare och heliga män och försöker kränga vad de kan erbjuda; ayurvediska butiker och yogastudios förespråkar hälsosam livsstil samtidigt som till och med den botaniska trädgården är fylld av plastavfall; kossorna delar de trafikerade vägarna med en ändlös trafik av rikshas, bussar, motorcyklar, mopeder, lastbilar, och bilar… Och vilka bilar det är. Medan vissa bokstavligen håller på att braka samman kan en ny-importerad Lamborghini susa förbi. Visserligen är det inte så många sådana på gatorna just nu; efter en försenad regnsäsong har all nederbörd fallit under några veckor vilket har lämnat gatorna, som redan innan var undermåliga, i ett riktigt dåligt skick. Dagstidningen the Hindu som vi får hit till kontoret har haft dagliga rapporter om allvarliga olyckor som inträffat till följd av att de hårt trafikerade vägarna gått sönder och förare har tvingats väja för hål som uppstår när väg blir till lera.

Undermålig infrastruktur är ett genomgående tema i staden, så som det brukar va i städer som vuxit väldigt snabbt under kort tid. Elen kommer och går till exempel och ska en ta sig någonstans i stan måste en räkna med trafikstockningar på vägen. Men förutom sådana praktiska och miljömässiga skillnader från hemma så har jag inte upplevt någon annan kulturchock. Människor här är som människor är mest; vänliga, stressade, glada ibland, ledsna ibland, matförgiftade ibland (som även jag hunnit bli två gånger). Det är också tydligt i Bangalore, kanske extra tydligt i de stora städerna, om det koloniala arvet från Storbritannien som lever kvar. Det gör det såklart lättare för mig som svensk eftersom den brittiska kulturen inte ligger så långt ifrån. Men det bidrar också till Indiens kontraster på ett lite obekvämt sätt. En vän jag fått beskriver Indien som ett land med kluven identitet. ”Vi vet inte vilka vi är eller vad vi vill” säger han, ”vill vi att det västerländska ska vara något att sträva efter, hur vi vill utvecklas, eller ska vi belysa indiska traditioner och kultur? Och hur gör man det utan att driva på den nationalistiska extremhögerns framfart?” Det är svåra frågor att svara på, de kanske inte ens har något bra svar, men viktigt att ha med sig i tankarna. Indien befinner sig i en viktig tidpunkt i utvecklingen och det ska bli intressant att se hur det går och vilka val den indiska befolkningen kommer att göra.

Det här inlägget blev kanske lite spretigt, men så är det också här. Det är helt enkelt mycket att ta in, men jag känner redan nu att Bangalore kan komma att bli ”min stad.” Det är levande, vibrerande, med engagerade människor som arbetar, studerar, leker, läser, äter, och lever tätt inpå varandra i en kaotiskt typ av harmoni. Livet är tufft för många men om man är priviligierad nog att ha råd så finns det oändligt med möjligheter.

utsikt

Utsikt över Bangalore en kväll

Lämna en kommentar

Under Uncategorized