Author Archives: annapaulinevikstrom

Indien – Kontrasternas land

Innan jag åkte till Indien läste jag mycket om hur stora klyftor och skilda kulturer, språk, religioner och klimat präglar landet som ofta beskrivs som en hel kontinent snarare än ett land. När jag en månad innan jag skulle åka, under vår förberedelse vecka i Härnösand, fick höra att ”Indien är kontrasternas land” kom jag på mig själv att småle. Ärligt talat tyckte jag att det var en ganska klyschig mening. Nu, efter över fyra månader i Indien, kan jag inte tänka mig ett bättre sätt att beskriva landet och mina upplevelser – kontraster.

 

Under min praktik har jag spenderat största delen av min tid ute på landsbygden i Pastapur i södra Indien. Här har jag vant mig vid att dela utrymme med djuren, ransonera vatten och elda sopor. Här har jag klätt mig i traditionella indiska kläder, dvs kurtas, sjal och leggings/byxor. På vägen till jobbet passerar jag kyrkor, moskéer och tempel. Om vi åker på fältbesök mindre än en timma bort hamnar vi i grannstaten Karnataka där de talar ett helt annat språk. Jag spenderar större delen av mina arbetsdagar med kvinnliga bönder som kämpar för sina rättigheter. Jag ser upp till dessa kvinnor, jag inspireras av dem dagligen. Kontrasten blir därför stor när jag rör mig runt omkring i Pastapur och närliggande staden Zaheerabad. Här är det få kvinnor som rör sig ute på eftermiddagar och kvällar och det offentliga rummet domineras av män. Här tar kvinnorna inte lika stor plats och jag har även själv vant mig vid att begränsa mitt utrymme. Att jag inte kan gå vart som helst, när som helst. Att jag ofta, efter att det blir mörkt, förväntas hålla mig inomhus eller i alla fall inte långt från mitt hem. Om jag mot förmodan är ute på kvällen har det ett specifikt mål och det krävs en chaufför.

 

Kontrasterna blir extra tydligt när jag kastas mellan totala motsatser. Som när vi under en helg åker in till den närliggande mångmiljonstaden Hyderabad. Där kan vi gå igenom moderna köpcentrum fyllda med välbekanta varumärken för att sedan åka till Charminar, där de gamla och mer konservativa delarna av staden ligger, och gå på livliga gatumarknader fylld med allt från bangels (armband) och saris till köksredskap och mat. I stadsdelen kring Charminar är det traditionella och täckande kläder som gäller samtidigt som en kan njuta av stadens bästa chai (te). På kvällen kan vi åka till moderna området Jubilee Hills där stadens växande medelklass går ut och äter och roar sig på en av stadsdelens alla pubar och nattklubbar. Här klär jag mig mer som jag gör hemma och rör mig relativt obehindrat ute på kvällarna.  Här kan jag äta annat än indisk mat (pasta, pizza, sallad och veg-burgare) och gå ut och dansa. Det räcker egentligen att jag pratar med någon av de andra praktikanterna, som är utspridda över södra Indien, för att snabbt inse hur olik vår vardag är – och i förlängningen hur olika indiernas vardag ser ut. Något annat hade väl kanske varit konstigt att förvänta sig i ett av världens mest folkrika länder.

 

Som vit västerlänning har jag privilegiet att kunna se och röra mig i olika rum –  i det moderna och det traditionella. Som praktikant har jag privilegiet att kunna se och besöka andra personers vardag som en turist normalt inte får tillgång till. Det är helt olika liv, men allt är Indien. Under min tid i Indien har jag haft möjlighet att resa runt och besöka olika delar av landet och ändå har jag inte ens kommit i närheten av att se en tiondel. Varje dag fascineras jag av landets olika natur och klimat, kulturer, religioner och språk. Varje dag upptäcker jag ett nytt lager, lär mig lite mer om detta land som för några månader sedan var helt främmande för mig. När jag först kom hit var alla kontraster svåra att ta in. Det blev nästan för mycket, min hjärna kunde inte processa och ta in allt. Nu, när jag snart ska åka hem, inser jag att jag vill ha mer. Jag vill se mer av Indien, jag vill se mer av ’kontrasternas land’.

 

Jag avslutar mitt sista blogginlägg med en getbild – för vem blir inte glad av det!

IMG_6995

I Pastapur går getterna fria. Här har en killing klättrat upp på en moped parkerad utanför DDS kontor. Bild: Louis Eberstål.

Text: Anna Vikström

Lämna en kommentar

Filed under DDS, Uncategorized

Biodiversity festivalen

För en vecka sedan, den 14 januari, invigdes den årliga Biodiversity festivalen i byn Potpally. Det är nittonde året i rad som DDS anordnar festivalen som uppmärksammar och firar milletsbönderna, deras kamp för millets och deras roll att bevara den biologiska mångfalden i regionen. Festivalen pågår under en hel månad och besöker över 30 byar. En karavan av utsmyckade och färgglada kor drar vagnar med milletsfröer och förflyttar festivalen från by till by. I flera av byarna välkomnas korna av bybor som tvättar deras klovar för att visa vördnad. I varje by byts korna ut innan festivalen går vidare. Festivalen är ett kulturellt event och milletsfröna hedras och firas genom bland annat sång, dans, film och konstverk. Det är även en chans att synliggöra böndernas röster och för människor att träffas och diskutera olika ämnen såsom biologisk mångfald, matsäkerhet, ekologisk odling och millets. Invigningen sammanfaller varje år med den hinduiska högtiden Sankranti som traditionellt firas i tre dagar. Det markerar början av skördesäsongen och det faktum att dagarna nu börjar bli längre. Vid den här tiden blir också vädret varmare, en hint om att sommaren är på väg. Biodiversity festivalen är dock ett sekulärt event där fröna hedras istället för gudar.

Karavan Foto Louis

I slutet av invigningen gav sig karavanen iväg mot nästa by. Foto: Louis Eberstål

Under december och januari har vi sett hur organisationen succesivt börjat förbereda sig för det stora eventet. De har tillverkat konstverk av milletsfrön, skickat ut inbjudningar, skapat planscher och tryckt upp foton, pressat tryck på saris och övat dans. Nu var dagen äntligen här! Invigningen av festivalen började med den traditionella dansen kolatam. Milletsbönder gick sedan sjungandes in till mötet med utsmyckade jordkrukor fyllda med frön i händerna. Bönder, politiker, media och privatpersoner deltog under invigningen. Det hölls flera tal och fem bönder från olika byar i regionen uppmärksammades och fick motta pris för att de odlade över 30 olika grödor på deras 2 hektar mark. Det faktum att samtliga bönder som hedrades är kvinnor gör utmärkelserna extra viktiga för DDS arbete eftersom kvinnors roll inom jordbruket sällan får uppmärksamhet och kvinnor inte erkänns som bönder av den indiska staten.

Det var en intensiv men väldigt rolig dag. Inte minst för att festivalen, som många andra event vi besökt, bjöd på oväntade händelser. Efter två timmar av diskussioner och tal, så blev det helt plötsligt en extrem uppståndelse när en kvinnlig och högt uppsatt politiker, som själv är dalit, anlände till festivalen. Telefoner och kamrer dök upp och männen, som hitintills hållit sig i längst bak i tältet, började tränga sig fram för att få en närmare ”selfievänlig” position. Situationen blev ännu mer bisarr när flocken av folk som samlats framför scenen sakta började skingras och hon för första gången fick syn på mig och min praktikantkollega Lisa och mitt i ett tal stannade upp och började fråga ut oss om vilka vi var, vad vi gjorde där och vad vi tyckte om eventet.

 

 

Det kändes samtidigt lite vemodigt under invigningen. För festivalen är något som det har pratats om ända sedan vi kom till Pastapur men den har alltid legat så långt bort. Det var något som skulle ske i slutet av vår praktik, något som markerade att vi snart var på väg hem. Nu är den alltså här. Det absolut roligaste med dagen var att det var en möjlighet för oss att fira något stort tillsammans med så många av de kvinnor som vi träffat under praktikens gång och gjort denna erfarenhet så fantastisk. Deras värme, glädje och kämparanda är något som jag kommer ta med mig hem och sent kommer glömma. Samtidigt som det kändes lite sorgligt att praktiken snart är slut bestämde vi oss där och då för att fullt ut njuta av vår sista månad i Indien.

 

Gruppbild Saree Foto Tejas Kompis

Festivalen var en perfekt ursäkt för oss att ha på oss Sari för första gången. Foto: Alekhya Yerroju

Text: Anna Vikström

Lämna en kommentar

Filed under Anna Vikström, Biodiversity Festival, DDS, Uncategorized

Alla dessa Myggjävlar

Myggorna är överallt och biter mig hela tiden. Inne i huset, utanför huset, på morgonen, på kvällen, på kontoret under dagen – överallt. En av de första dagarna i Pastapur såg en kollega alla mina myggbett och frågade mig vilken blodtyp jag har. Jag tittade förvånat på henne och svarade noll negativ, varpå hon nickade och sa ”their favourite”. Och det märks verkligen att myggorna i Indien har sina favoriter. Jag, och även Louis, får bett hela tiden medan Lisa kan räkna antalet bett hon fått sen hon kom hit på en hand.

 

När vi först kom till Indien frågade vi om det var något som vi skulle tänka på eller vara försiktiga med. Vi fick då till svar att den största faran i Pastapur är myggen. Det är kanske inte så konstigt eftersom Indiens befolkning är hårt drabbade av myggburna sjukdomar som hotar människors hälsa och livssituation. Vanligt förekommande sjukdomar som bärs och sprids av myggor är malaria, denguefeber och chikungunia och tidigare i år rapporterades även tre kända fall av Zikaviruset. Enligt WHO ligger Indien på plats tre vad gäller högsta antalet rapporterade malariafall i världen och hundratusentals indier smittas varje år av denguefeber och chikungunia. Flest antal fall rapporteras kring monsunperioden men sjukdomarna är vanligt förekommande under hela året.

 

För att ändå hantera situationen har jag utvecklat olika strategier. Jag förstod tidigt att min ”Mygga” som jag tagit med mig från Sverige inte hjälpte ett enda IMG_7446dugg och jag använder därför numera den lokala ”Odomus” som i alla fall hjälper lite bättre. Jag har på mig kläder som exponerar så lite hud som möjligt. För att undvika myggbett sover jag under ett myggnät. Varje kväll kravlar jag mig in under nätet i sängen och ser sen till att det är väl slutet kring madrassen så att inte en mygga skulle kunna få för sig att komma in under natten och bita mig. Minst en gång i veckan glömmer jag dock vattenflaskan, hörlurarna, glasögonfodralet eller att släcka en lampa och måste då kravla mig ut ur mitt myggnät för att sedan göra om hela processen en gång till. För att överhuvudtaget kunna sitta ute och njuta av frukost, fika eller middag på vår veranda behöver vi tända speciella myggrökelser. Sedan några veckor tillbaka är vi även stolta ägare av ett myggracket som effektivt dödar myggorna med en elektrisk stöt.

 

Jag har för länge sedan slutat oroa mig för att bli smittad av denguefeber eller chikungunia, som det i dagsläget inte finns något vaccin mot. Det hade tagit upp alldeles för mycket av min energi. Till skillnad från många av mina grannar har jag dessutom en bra försäkring och behöver inte oroa mig på samma sätt över tillgången till sjukvård eller förlusten av inkomst på grund av förlorade arbetsdagar. Det gör mig tyvärr inte desto mindre galen av allt kliande från alla mina myggbett. Idag gick jag till apoteket för att försöka hitta någon lokal kräm för att dämpa min instinkt att hugga av mig min högra fot som nu, efter att en natt i Hyderabad utan myggnät, har ca 15 stycken myggbett (det är en aning svårt att räkna med tanke på att alla just nu har svält upp och snarare ser ut som ett enda stort myggbett). Eftersom jag inte kan hindi och apotekaren inte kan så bra engelska försökte jag hålla konversationen så enkel som möjligt. Jag sa ”mosquitos” och pekade på min fot.  Mannen bakom disken tittade på min fot och nickade, ”allergic reaction”. Det tog ett tag innan han hittade vad han ville bland hyllorna bakom disken. Tillslut kom han fram med en Aloe Vera kräm och sa ”apply every night”. Jag, som hade hoppats på något mer giftigt där jag skulle behöva undvika att läsa innehållsförteckningen men som skulle göra att betten magiskt försvann efter en strykning, såg troligtvis väldigt besviken ut. Mannen tittade på mig och sen på krämen. Han satte sedan krämen framför mig och sa ”Good cream, 100 rupies”. En aning uppgiven gick jag därifrån med min Aloe Vera kräm och hoppades innerligt att den kommer funka.

 

Jag trodde till en början att antalet mygg skulle minska ju längre bort från monsunperioden vi kom, men det verkar inte vara fallet i Pastapur. Lisa och Louis kommer därför troligtvis fortsatt behöva finna sig vid att jag minst en gång om dagen brister ut ”asså alla dessa myggjävlar”.

 

Lämna en kommentar

Filed under Anna Vikström, DDS

Från stad till landsbygd

Nu har jag, Lisa och Louis äntligen anlänt till Pastapur, byn som de närmaste månaderna kommer vara vårt hem. Efter nästan två och en halv vecka i Hyderabad lämnade vi stadens buller tidigt på onsdag morgon och åkte ca 3 timmar västerut inåt landet. Jag lutade huvudet mot bilrutan och fäste blicken mot vägkanten. Ju längre vi kom bort från Hyderabad desto mer minskade trafiken. De sista dagarna i Hyderabad hade varit intensiva med två fältbesök och byråkratikrångel (Louis hade problem med registreringen hos FRRO) så vi var alla ganska trötta där vi satt i bilen men samtidigt väldigt spända för vad som nu väntade oss.

 

När vi svängde av den stora vägen började jag nyfiket titta mig omkring. Strax efter att vi svängt av gjorde bilen ytterligare en sväng, bort från den asfalterade vägen och fortsatte in på en smal och guppig väg av sten, röd jord och sand. Medan vi packade ur bilen och började göra oss bekanta med vårt nya hem kikade nyfikna grannbarn fram mellan springorna i grinden. Utanför vårt hus går även grannarnas kossor, grisar och höns fritt omkring medan aporna hoppar runt mellan träden och hustaken. Det är minst sagt en stark kontrast till storstaden med kaosartad trafik och ljud- och luftföroreningar.

 

IMG_3946

Vårt nya hem i Pastapur. Foto: Anna Vikström

Välkomnandet hos DDS och byn har minst sagt varit varmt. Varje morgon blir vi tillfrågade, först av våra grannar och sedan av våra kollegor, om vi har ätit frukost och om vi är hungriga. Under vår korta tid här har vi redan hunnit bli bjudna hem på middag två gånger och har vi några som helst problem så går vi bara två hus ner på gatan till ”madame” (vad alla våra grannar kallar henne) och på något magiskt sätt så har hon inom tio minuter fått dit en man som fixar vattentanken på taket, en annan man som fixar gasen i köket och en tredje som försöker få vår fläkt på verandan att fungera. Och när vi första dagen åkte in till den närmaste staden, Zaheerabad, ca 10 minuter bilfärd bort, för att handla mat tog det mindre än 5 minuter innan tre kvinnor kom fram till oss och frågade om vi behövde hjälp – och de jobbade inte ens i affären.

 

De första dagarna i Pastapur har vi spenderat mycket tid med Krishi Vigyan Kendra (KVK) – DDS center för jordbruksforskning. Inom DDS finns en stark tro på den lokala kunskap som finns bland bönder och det pratas ofta om konceptet ”farmers science”, dvs att böndernas kunskap och erfarenhet vad gäller jordbruk och odling bör väga lika tungt som officiell forskning inom sammaområde. Forskarna på KVK arbetar därför i nära samarbete med bönderna och tillsammans strävar de mot ekologiskt och hållbart jordbruk. Som en del i detta arbete hjälper KVK bönderna genom utbildning i odlingsteknik och arbetar fram hållbara lösningar till problem som bönderna står inför. Under en dag fick vi följa med Shailaja, en av forskarna på KVK, när hon åkte ut på fältbesök och träffade några av de bönder som DDS arbetar med.

 

Fältbesöket började med att åka till byn Kashimpur där bönderna själva hade efterfrågat utbildning i fröhantering för att på så sätt öka chansen för bättre avkastning. Bönderna i byn har uppmuntrats av DDS att odla ekologiskt och efter att några bönder testat och fått erfara de positiva effekterna har fler bönder följt efter. Shailaja demonstrerade för bönderna hur de, innan de sår, kan behandla fröerna med fördelaktiga svamp och bakterier för att på så sätt väcka fröerna och ge dem näring så att flera av dem för chansen att gro. Medan jag sitter och lyssnar under utbildningen är det svårt att missa det faktum att endast män dykt upp till dagens utbildning fastän organisationen uttalat har kvinnor som huvudmålgrupp. När vi frågade Shailaja om detta berättade hon att även om de bjuder in samtliga bönder i byn att delta i utbildningar har kvinnorna ofta svårare att komma bort från hemmet då de ansvarar både för hushållssysslor och jordbruk. Samtidigt som kvinnor utför majoriteten av jordbruksarbetet i Indien pratar många av de vi träffat om hur deras kunskap och arbete ofta inte får samma plats och erkännande. Jag funderar över om och hur kunskapen förs vidare till alla dessa kvinnor. Kanske därför var det extra häftigt att få följa med en ung kvinna i min egen ålder som stod och höll i en utbildning för en grupp män. Dagen har fått mig att, ännu mer än innan, vilja gräva ner mig i DDS arbete med just frågor kopplat till kvinnors rättigheter, kvinnors erkännande som bönder och kvinnors roll i biologisk mångfald och kamp för matsuveränitet.

 

 

Väl tillbaka i bilen försöker jag organisera mina tankar och intryck. Det var intressant att få följa med ut och träffa några av de bönder som DDS arbetar med och se hur forskarna praktiskt arbetar tillsammans med bönderna i närområdet. Det var även intressant att få höra böndernas egna berättelser om varför de själva valt att återgå till ekologisk odling. Många av bönderna ansåg att grönsakerna smakade mycket mer och påminde dem om hur grönsaker hade smakat förr när de själva var barn. Förutom att smaken var annorlunda hade även de ekologiskt odlade grönsakerna längre hållbarhet. En bonde berättade att tomater som besprutats med kemikalier endast höll i två dagar medan ekologist odlade tomater kunde hålla upp till 4-5 dagar. En annan fördel var att de numera inte behövde lägga massa pengar på att köpa kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel eftersom de använder produkter som de själva har tillgång till i hemmet så som gödsel från deras kor. Samtidigt säljer många av bönderna sitt överskott till DDS och på så sätt får de tillgång till en mer stabil marknad och en mer säker inkomstkälla. Samtidigt som vår chaufför Bala höjer volymen på radion lutar jag mig tillbaka och tittar ut över åkrar, sockerrörsplantage och småbyar som susar förbi. Den ljumma vinden som kommer in genom de nervevade rutorna svalkar skönt mot pannan och jag kan inget annat än bara njuta av att vara här.

Text: Anna Vikström

Lämna en kommentar

Filed under Anna Vikström, DDS, KVK, Uncategorized