On the road i Tamil Nadu

Hej från ett svalt kontor i Madurai!

Jag (Johanna) och Ida som är på Evidence tillbringar mycket av vår arbetstid på kontoret men den senaste tiden har vi farit omkring en hel del och alla (!) kommande helger i februari är inplanerade med resor och utbildningar för människorättsaktivister i Evidence nätverk. Förra helgen gjorde vi och ett gäng från kontoret en roadtrip till Pondicherry där vi hann klämma in några timmars turistande mellan prisceremonier för Kathir (grundaren av Evidence), tal, möten, hembesök och intervjuer. En klar fördel med att resa runt med Kathir är att människor är mer intresserade av att fota honom än att fota oss. I Tamil Nadu är Kathir välkänd, särskilt bland aktivister och daliter, och när vi promenerade runt i Pondicherry satt affischer av honom uppe på husväggar lite överallt i stan (något vår chaufför tyckte var väldigt roligt; Kathir tyckte allt fokus på honom var mer generande).

Pondicherry

Vi tillbringade några dagar av julledigheten i Kochi i Kerala och nu när vi var i Pondicherry drog vi en del jämförelser mellan Fort Kochi och Pondicherry som båda är gamla europeiska kolonier med arkitektur som åtminstone ger mig lite Europalängtan. Men till skillnad från Fort Kochi – som jag tyckte kändes ungefär som ett indiskt Gamla stan – flöt den indiska och europeiska arkitekturen i Pondicherry mer in i varandra och kändes mindre turistigt.

Innan vi åkte tillbaka till Madurai hann vi med ett besök till Auroville som ligger strax utanför Pondicherry och är ett turistmål både för indier och västerlänningar. Det är svårt att beskriva exakt vad Auroville är men Auroville beskriver sig själv på sin hemsida som ”an ideal township devoted to an experiment in human unity.” Jag har aldrig varit på något liknande ställe förut och det är värt ett besök om man har vägarna förbi även om det för mig var svårt att komma undan känslan av att gå runt i en märklig korsbefruktning av kommersiellt turistmål, flummig nyandlighet och sektstad.

Matrimandir i Auroville

Den här veckan har vi varit på fältbesök runt Madurai och gjort intervjuer. Igår var vi ute hela dagen och började med att besöka byn Thenur som ligger knappt en halvtimme med bil utanför Madurai. I Thenur bor ungefär 7000 människor, varav 650 av dem är daliter. I Thenur, som i så många andra indiska byar, bor man uppdelad efter kasttilhörighet och vi besökte området där daliter bor. Vi blev välkomnade av en stor grupp människor som ställde fram stolar i skuggan av ett litet tempel och när vi hade satt oss ner började flera av dem att berätta om hur kastdiskrimineringen påverkar deras liv i byn.

En sjö strax utanför Thenur

Bostadsområdena för de olika kasten skiljs åt av vägar (i vissa byar byggs murar för att hålla människor från olika kast åtskilda) och daliter tillåts inte ha på sig smycken, fina kläder i silke eller skor i områden där kasthinduer bor. Kvinnliga daliter kan inte använda de gemensamma tvättutrymmena eftersom de riskerar att utsättas för övergrepp av kasthinduerna och de tvingas därför tvätta sig i floden där vattnet är smutsigt och förorenat. Det finns separata restauranger, separata begravningsplatser och separata ”tumbler systems”, och tills för två år sedan nekades daliter tillträde till templen i Thenur. Trots det här sa människorna som vi pratade med att situationen ändå långsamt blir bättre – diskrimineringen är fortfarande utbredd och synen på daliter som mindre värda är fortsatt djupt rotad hos många kasthinduer men de sa att det var värre för tjugo år sedan. Daliterna i Thenur är inte längre ekonomiskt beroende av kasthinduerna och unga daliter har bättre tillgång till utbildning och protesterar mer öppet mot förtrycket. Det är stora skillnader mellan generationerna: unga människor har vänner från olika kast men bland äldre människor är vänskap över kastgränserna betydligt ovanligare och det finns gamla kasthinduer som aldrig skulle släppa in daliter i sina hem.

Thenur

Flera av människorna som vi talade med var engagerade politiskt och det märks att aktivister gör stor skillnad för människors liv. Att daliterna i Thenur numera har tillgång till templen beror på att ett politiskt parti och civilsamhällesorganisationer – bland annat Evidence – uppmärksammade diskrimineringen och drev fram att samtliga människor i byn, oavsett kasttilhörighet, ska ha tillgång till templen.

Vid en av ingångarna till Thenur finns en stor väggmålning av framstående daliter, däribland Ambedkar, och vi fick berättat för oss att väggmålningen har orsakat konflikt med kasthinduerna och polisen i byn. De tycker inte om att dalitiska aktivister avbildas vid en stor väg i anslutning till byn och ifrågasätter varför Ambedkar porträtterats sittande med benen i kors. Varför är det konstigt att Ambedkar sitter med benen i kors? frågade jag och de förklarade att det är en ställning som signalerar makt – och det är provocerande när en dalit utstrålar makt.

Väggmålningen vid ingången till Thenur

Efter besöket i Thenur åkte vi vidare till en annan by och när vi körde över ett torg sa Meenakshi, en av våra kollegor, med låg röst att på det här torget är det förbjudet för daliter att vistas. Det var ett litet torg med träd och bänkar, några barn lekte vid en fontän, flera äldre män satt i skuggan av ett tak och vilade och drack te med varandra. Det såg fridfullt och lugnt och normalt ut. Vad händer om daliter går hit? frågade jag. Meenakshi skakade på huvudet. Bad things happen.

Jag och Ida hör, läser och pratar dagligen om kastsystemet i Indien med varandra och med våra kollegor men det är fortfarande svårt att ta in hur mycket det präglar det indiska samhället. Våra kollegor talar ofta om att det finns två Indien: ett för kasthinduer, ett för daliter. Under ett möte i Pondicherry sa vår tolk till mig och Ida att vi får se det riktiga Indien eftersom vi reser med Kathir och jobbar på Evidence. För utlänningar är den här uppdelningen mellan två olika Indien svår att få syn på, och jag har ofta tänkt att om jag hade rest till Indien som turist så hade jag förmodligen lagt märke till de ekonomiska klyftorna mellan människor och att män äger alla offentliga utrymmen men jag är inte så säker på att jag hade kunnat se att kastsystemet är närvarande hela tiden, överallt.

Det här är ett litet nedslag i min och Idas vardag i Indien där det händer så mycket hela tiden att det är svårt att summera allt till ett blogginlägg och hinna bearbeta och reflektera innan en ny våg av intryck kommer över en. Det är nästan exakt en månad kvar av vår tid här och jag försöker att inte tänka så mycket på det – det finns många personer och saker som jag saknar och längtar efter hemma (trottoarer! kaféer! pasta!) men det kommer bli väldigt tungt att behöva säga hej då till Madurai och till människorna som jag lärt känna och kommit nära här. Istället fokuserar jag och Ida just nu på hur vi ska packa inför helgens utbildning på en ”hill station” (uppe i bergen alltså) för att klara av kylan – vi tycker numera att allt under 27 grader är mycket kallt.

// Johanna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s