Familjeekonomi på landsbygden

Under de senaste veckorna har jag (Linda) och Emy fått möjligheten att fördjupa oss i familjeekonomi på landsbygden i Indien. Trots att Indiens ekonomi vuxit massivt senaste decennierna och är en av världens största ekonomier är det samtidigt ett av världens fattigaste länder sett till BNP per invånare. Den ekonomiska tillväxten har inte nått alla och den ekonomiska ojämlikheten är stor, där vissa har allt och andra inget.

I december fick vi i uppdrag av Okkuta att genomföra intervjuer i fem byar med fem familjer i varje by om deras privatekonomi. En av de frågor vi ställde var om familjerna känner oro för sin privatekonomi, vilket majoriteten svarade att de gjorde. Utifrån vår studie verkar framförallt oron grunda sig i att de flesta inte har möjlighet att spara pengar och därför är extra sårbara för oväntade utgifter. När någon i familjen blir sjuk och inte kan arbeta tvingas familjer låna pengar från antingen grannar, eller från statliga och privata banker. Lån från privata banker kommer ofta med hög ränta och av de familjer som hade tagit denna typ av lån var de flesta oroliga för ekonomin och framtiden. Mikrolån från privata banker resulterar oftast i att familjerna hamnar i en lånefälla, där nya lån måste tas för att betala tillbaka det ursprungliga lånet.

Puttenahalli är en av byarna som vi genomförde studien i.

Månadsinkomsten för en familj kan variera mellan 2000 INR (ca 265 kr) och 15 000 INR (1980 kr) beroende på hur många som bor i hushållet samt vilka av dem som arbetar. De allra flesta vi intervjuat arbetar huvudsakligen med jordbruk, vilket är ett säsongsbundet arbete som inte alltid genererar en stabil inkomst under året. Flera av familjerna äger eget land som de odlar på men har inte alltid råd med all utrustning som krävs. Detta resulterar i att familjerna blir beroende av att det regnar tillräckligt för att jordbruket ska generera någon inkomst. Det är även vanligt att arbeta för dagslön utifrån de behov som finns i byn vilket inte heller genererar någon stabil inkomst eftersom det inte alltid finns arbete för alla, eller ens arbete alls. Flera av familjerna nämner även bröllop som en stor utgift som skapar ekonomisk oro. På landsbygden gifter sig kvinnor och män tidigt och det är vanligt med hemgift som kvinnans familj ska betala till mannens familj (detta är olagligt men praktiseras fortfarande i hög utsträckning i vissa områden). Vissa av de familjer som har döttrar beskriver att de oroar sig för hur de ska ha råd med bröllopet och flera kommer eller har blivit tvingade att ta ofördelaktiga lån.

Staten har flera olika slags bidrag som familjer kan söka, samtliga vi har intervjuat har ett så kallad ”ration card” för mat vilket innebär att familjen får 7 kilo ris per person i månaden. Flera har även äldrepension eller sjukpension på grund av funktionsnedsättning. Bidragen som finns att söka räcker inte alltid för att familjerna ska uppleva ekonomin som stabil. Processen för att söka bidrag kan dra ut på tiden och rädslan att pengarna inte kommer fram utan fastnar längs vägen är ständigt närvarande. På frågan vad den största månadsutgiften är blir svaret alltid detsamma: utbildning och sjukvård. Om familjen har det tillräckligt gott ställt har de råd att sätta barnen i privat skola – utbildningen håller enligt de intervjuade högre kvalitet och barnen lär sig även tala engelska. Även den statliga vården uppfattas hålla låg kvalitet och nästan samtliga vi pratat med söker sig privat vård. Ett annat hinder är att de statliga sjukhusen ligger längre från byarna, vilket också påverkar beslutet att välja privat sjukvård. På frågan vad familjerna främst söker sjukvård för är svaret sjukdomar såsom denguefeber och tyfoidfeber eller förslitningsskador i ryggen/knäna på grund av hårt fysiskt arbete.

Det råder fortfarande starka normer och traditioner där mannen är den som huvudsakligen bidrar med en inkomst till hushållet. Okkuta arbetar för att minska fattigdomen genom att öka kunskap om jämställdhet, där både kvinnor och män bidrar till familjeekonomin. En annan viktig del av deras arbete är även att informera om vilka rättigheter till exempelvis statliga bidrag/förmåner som familjerna har. Många av de familjer vi pratat med har fått stöd av Okkuta och på vis kunnat förbättra sin ekonomiska situation. Det är en lång väg kvar innan Indien är ett ekonomiskt jämställt land och förändringen sker långsamt men den går att se. Med lokala initiativ som dessa kan små medel förbättra människor liv avsevärt. Det känns hoppfullt.

/Linda  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s