Indiens gator tillhör männen

Det är tidig kväll, solen har precis gått ner och mörkret börjar lägga sig över den sydindiska landsbygden. Jag och Linda sitter i en fullpackad auto på väg från jobbet. Vi rullar in i staden Mulbagal, vår närmaste större stad (om än en by i indiska mått) med en befolkning på ca. 60.000, och jag ser mig som vanligt omkring. Det är som alltid aktivitet på gatorna. En ko drar ett lass med timmer. Motorcyklar och bilar sicksackar om varandra och tutar frenetiskt. Butikernas ljus lyser fortfarande och en kan skönja många siluetter längs gatan. Jag fokuserar lite extra på siluetterna. Vilka står längs gatan? Vad kan de tänkas göra? Vad pratar de om? Det som slår mig är att den absoluta majoriteten av människorna jag ser är män. Om jag ser en kvinna är hon oftast i sällskap av en man och är på väg någonstans. Jag ser inga grupper av kvinnor stå längs gatan och prata. Jag ställer mig förvirrat frågan:

Var är kvinnorna?

Att männen äger rätten till Indiens offentliga platser blev nog som tydligast på nyårsafton, när vi var en grupp praktikanter som firade nyår i Varkala, Kerala. När tolvslaget passerat och vi började röra oss mot vårt hostel hamnade vi i en stor folkmassa, varav den absoluta majoriteten var unga män. Alldeles förundrade frågade vi oss än en gång:

Var är kvinnorna?

För att förstå varför jag ser så många män och så få kvinnor ute på gatorna började jag göra lite efterforskning. Indien har ett rätt välkänt befolkningsproblem när det gäller könsfördelning. Enligt UN Population Division finns det 108 män på 100 kvinnor i Indien. Det är en siffra som inte sjunker, och jag undrade varför. Det skrivs då och då om detta i svensk media, senast under 2019 då inga flickor fötts i 132 byar i det nordindiska distriktet Uttarkashi under en tremånadersperiod medan 216 pojkar fötts. Distriktet sattes då på den indiska regeringens radar då detta ansågs misstänkt. Ett problem jag lärt mig om under intervjuer med kvinnor i byar jag besökt är att flickfoster ofta är oönskade, bland annat då hemgift betalas av kvinnans familj vid giftermål, och land och fastigheter ärvs från man till man. Detta leder till att många flickfoster aborteras olagligt, vilket också förstås påverkar befolkningsstatistiken. År 1994 förbjöd den indiska regeringen att ta reda på ett fosters kön för att motverka selektiva aborter, och även dowry (hemgift) är olagligt sedan 1961. Trots detta sker dessa processer fortfarande och det är ett stort problem på nationell nivå. Även när en flicka fötts fortsätter hon i många fall att vara oönskad, och kan ofta nekas vaccinationer och vård av sin familj, och flickor är i större grad undernärda.

När jag går runt på gatorna här i Indien, särskilt på landsbygden, undrar jag ibland om befolkningsstatistiken stämmer. Det känns snarare som att det skulle vara tio gånger fler män än kvinnor i Indien. Så är det förstås inte, och det ligger mer bakom den otroligt asymmetriska könsfördelningen i offentliga rum än endast befolkningsstatistik. I arbetet träffar vi främst kvinnor i byar, och vi träffas oftast i deras hem. När vi kommer till hemmet, den privata sfären, är majoriteten alltså inte längre män. Det visar tydligt på skillnaden på vilken typ av socialt utrymme som finns för kvinnor och män. Det är inte självklart för kvinnan i familjen att komma ut ur hemmet, ofta då mannen inte anser att det är tillräckligt säkert för henne.

Genom ökad utbildning och att medvetandegöra kvinnor om sina rättigheter ska kvinnorna ut ur hemmet och ta plats i det offentliga rummet. Mycket görs på statlig nivå för att flickor ska få födas och åtnjuta sina rättigheter, bland annat genom lagstiftningar som förbudet mot selektiva aborter och genom bidrag till flickor, exempelvis Bhagya Lakshmi Fund som instiftats av staten Karnataka för att ge flickor som föds i fattiga familjer ekonomiskt stöd (implementeringen av denna har dock mottagit viss kritik).  Även på civilsamhällesnivå bedrivs viktigt arbete för jämställdhet, bland annat av Okkuta där jag är praktikant. Både unga män och kvinnor i skolor och andra åldersgrupper i byar lär sig om jämställdhet och allas lika rättigheter för att på så sätt förändra traditionella normer och värderingar.

Vem vet, i framtiden kanske en kommande Svalepraktikant sitter i en auto på väg från jobbet, ser siluetterna längs gatan och ser män och kvinnor i grupp med lika rätt till det offentliga sociala utrymmet. När Indiens gator inte längre tillhör männen.

/Emy

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s