På återseende, älskade Okkuta.

Så var det även dags för mig, såhär tre dagar innan det är dags att resa tillbaka till Sverige, att på något sätt försöka summera tiden som gått sedan vi först anlände till oasen som är Okkutas campus, den 1a oktober 2017. Det känns svårt att beskriva min upplevelse i ord, men tänkte ändå göra ett ärligt försök. Jag har funderat en del över vad jag kommer att sakna när jag är tillbaka i Sverige, och vad jag kanske inte kommer sörja allt för mycket. Here goes:

 

Vad jag kommer att sakna:

  • Att bo i en avskild oas fylld av vackra växter och träd, ekorrar, fjärilar och färgsprakande blommor, där jag enbart umgås med kvinnor 95 % av tiden. Där jag har kollegor som varje dag fäster blommor i mitt hår, och som varje dag vill försäkra sig om att vi ätit en ordentlig frukost.
  • Att slippa handskas med män. Ja ja, jag vet att det kan låta radikalt, och det är inte så att jag tycker illa om alla män, men det har varit så otroligt skönt att få en liten paus från vardagen där man ständigt måste förhålla sig till patriarkala maktstrukturer. Missförstå mig rätt, patriarkatet är onekligen alive and well i Indien (varför skulle annars organisationer som Okkuta behövas), men Okkuta är som en egen oas för kvinnorna. Under vår tid här har vi nästan uteslutande arbetat med kvinnor, umgåtts med kvinnor, inspirerats av kvinnor och fått all hjälp vi behöver av kvinnor. Trots att vi är så olika, med olika bakgrund och olika villkor, har det varit så skönt och stärkande att få leva, arbeta och vila i ett starkt systerskap, för det är precis vad Okkuta är. En stor familj bestående av 9000 systrar, där vi har haft turen att få vara med en stund.
  • Att under kontorsdagar, när eftermiddagsdippen kommer, kunna ursäkta sig för att ta en välförtjänt “puppy break”. Strax efter nyår fick vår campushund Jimmie fyra små valpar, som nu vuxit till sig till fyra rultiga små liv som gärna springer efter oss vart vi än går (om det inte är för långt från mamma), och som kan stå för underhållning i timtal. Tommie, Ziggy, Alma och Joni (och självklart mamma Jimmie), kommer jag sakna något oerhört.
  • Öppenheten och vänligheten. Svenskar är lite för instängda för min smak, något som inte kan sägas om indier. All den gästvänlighet jag har fått se prov på här är helt fantastisk.
  • Magiska solnedgångar.
  • Avsaknad av snö och vinter. Är EJ pepp på att återvända till detta.
  • Melodikrysset och pannkakor med Josefine på söndagsmorgnarna.

 

 

Vad jag inte kommer att sakna:

  • Smuts och föroreningar. Jag längtar till ren luft och sopsortering.
  • Ris (två gånger om dagen, varje dag i 4,5 månad. Ibland ris i flera olika former).
  • Att inte kunna motionera som jag vill.
  • Att inte ha kontroll över min egen vardag. Planer delges oftast i sista sekund, och kan också ändras sekunden efter.
  • Att ständigt vara på helspänn pga ormar. Ja, de bor här, och ja, vi har stött på både en och två och kanske några till (lämnar exakt siffra outtalad). Det gör att man alltid är i något omedvetet slags flyktläge, och att man kan få sig en smärre chock av saker så som sladdar till dataladdare, ilande ekorrar och varenda litet prasslande löv. Ska bli så skönt att slippa ha detta i bakhuvudet hela tiden.
  • Att försöka vara en del av omvärlden utan tillgång till wifi och med enbart hyfsat dålig mobildata. Detta har på ett sätt varit skönt också – fungerar inte internet så är det bara så, och då får man bli kreativ och lösa problemen på annat sätt. Dock är det svårt att försöka sköta vissa saker som faktiskt kräver internetuppkoppling, så som arbetsuppgifter och att i allmänhet försöka hänga med i vad som händer i övriga världen.
  • Att aldrig kunna smälta in och vara en i mängden.
  • Indisk byråkrati. Jag orkar inte ens gå in på ämnet, men låt mig säga att den inte alltid är helt lätthanterlig.

 

 

Vi har blivit kallade familj från första dag, bara en sån sak. Jag kommer att sakna mina kollegor så otroligt mycket, deras värme och vänlighet och deras obotliga optimism. Arbetet de gör är så viktigt och så svårt på många sätt, och trots detta har jag inte hört ett enda ord av klagan. Inte ens när de dessutom haft två blåögda Svalepraktikanter att ta hand om vid sidan av arbetet.

 

IMG_4653

 

IMG_5156

Jag har Okkuta att tacka för så mycket, och kan med tacksamhet i hjärtat konstatera att jag kom hit ovetandes om vad som väntade, och att jag vänder tillbaka ytterligare en familj rikare. En ganska rejäl, indisk version på nästan 9000 systrar. Ganska fett ändå.

Okkuta och Indien, ni har för alltid en särskild plats i mitt hjärta och jag vet att vi en dag kommer att ses igen.

 

IMG_4108

1 kommentar

Under Uncategorized

Ett svar till “På återseende, älskade Okkuta.

  1. Marjo Qvist

    Härlig läsning! Välkomna hem till KYLAN! Det är dock ”bara” 2-3 månader kvar till värmen kommer året 🙂 På återseende i Lund eller någonstans i Sverige!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s