Indien – Kontrasternas land

Innan jag åkte till Indien läste jag mycket om hur stora klyftor och skilda kulturer, språk, religioner och klimat präglar landet som ofta beskrivs som en hel kontinent snarare än ett land. När jag en månad innan jag skulle åka, under vår förberedelse vecka i Härnösand, fick höra att ”Indien är kontrasternas land” kom jag på mig själv att småle. Ärligt talat tyckte jag att det var en ganska klyschig mening. Nu, efter över fyra månader i Indien, kan jag inte tänka mig ett bättre sätt att beskriva landet och mina upplevelser – kontraster.

 

Under min praktik har jag spenderat största delen av min tid ute på landsbygden i Pastapur i södra Indien. Här har jag vant mig vid att dela utrymme med djuren, ransonera vatten och elda sopor. Här har jag klätt mig i traditionella indiska kläder, dvs kurtas, sjal och leggings/byxor. På vägen till jobbet passerar jag kyrkor, moskéer och tempel. Om vi åker på fältbesök mindre än en timma bort hamnar vi i grannstaten Karnataka där de talar ett helt annat språk. Jag spenderar större delen av mina arbetsdagar med kvinnliga bönder som kämpar för sina rättigheter. Jag ser upp till dessa kvinnor, jag inspireras av dem dagligen. Kontrasten blir därför stor när jag rör mig runt omkring i Pastapur och närliggande staden Zaheerabad. Här är det få kvinnor som rör sig ute på eftermiddagar och kvällar och det offentliga rummet domineras av män. Här tar kvinnorna inte lika stor plats och jag har även själv vant mig vid att begränsa mitt utrymme. Att jag inte kan gå vart som helst, när som helst. Att jag ofta, efter att det blir mörkt, förväntas hålla mig inomhus eller i alla fall inte långt från mitt hem. Om jag mot förmodan är ute på kvällen har det ett specifikt mål och det krävs en chaufför.

 

Kontrasterna blir extra tydligt när jag kastas mellan totala motsatser. Som när vi under en helg åker in till den närliggande mångmiljonstaden Hyderabad. Där kan vi gå igenom moderna köpcentrum fyllda med välbekanta varumärken för att sedan åka till Charminar, där de gamla och mer konservativa delarna av staden ligger, och gå på livliga gatumarknader fylld med allt från bangels (armband) och saris till köksredskap och mat. I stadsdelen kring Charminar är det traditionella och täckande kläder som gäller samtidigt som en kan njuta av stadens bästa chai (te). På kvällen kan vi åka till moderna området Jubilee Hills där stadens växande medelklass går ut och äter och roar sig på en av stadsdelens alla pubar och nattklubbar. Här klär jag mig mer som jag gör hemma och rör mig relativt obehindrat ute på kvällarna.  Här kan jag äta annat än indisk mat (pasta, pizza, sallad och veg-burgare) och gå ut och dansa. Det räcker egentligen att jag pratar med någon av de andra praktikanterna, som är utspridda över södra Indien, för att snabbt inse hur olik vår vardag är – och i förlängningen hur olika indiernas vardag ser ut. Något annat hade väl kanske varit konstigt att förvänta sig i ett av världens mest folkrika länder.

 

Som vit västerlänning har jag privilegiet att kunna se och röra mig i olika rum –  i det moderna och det traditionella. Som praktikant har jag privilegiet att kunna se och besöka andra personers vardag som en turist normalt inte får tillgång till. Det är helt olika liv, men allt är Indien. Under min tid i Indien har jag haft möjlighet att resa runt och besöka olika delar av landet och ändå har jag inte ens kommit i närheten av att se en tiondel. Varje dag fascineras jag av landets olika natur och klimat, kulturer, religioner och språk. Varje dag upptäcker jag ett nytt lager, lär mig lite mer om detta land som för några månader sedan var helt främmande för mig. När jag först kom hit var alla kontraster svåra att ta in. Det blev nästan för mycket, min hjärna kunde inte processa och ta in allt. Nu, när jag snart ska åka hem, inser jag att jag vill ha mer. Jag vill se mer av Indien, jag vill se mer av ’kontrasternas land’.

 

Jag avslutar mitt sista blogginlägg med en getbild – för vem blir inte glad av det!

IMG_6995

I Pastapur går getterna fria. Här har en killing klättrat upp på en moped parkerad utanför DDS kontor. Bild: Louis Eberstål.

Text: Anna Vikström

Lämna en kommentar

Filed under DDS, Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s