Självtillit & tankar kring vithetsnormen

 

Tiden här går så otroligt fort nu, och det är som att det går snabbare ju längre in i praktiktiden vi kommer. Jag minns vår första vecka som om den var igår, och hur lång och utdragen den kändes. Hur nytt och oöverkomligt allt verkade vara. Vår nya kontext, en ny kultur, en ny vardag. Ett helt annat sätt att leva. Att gå från att ha så gott som total makt över sitt eget liv och leva det i en välbekant tillvaro, till att ständigt vara beroende av andra människor i en tillvaro  som är allt annat än välbekant. Den allra första tiden här var så utmattande och så fantastisk på samma gång, med alla nya intryck och upplevelser. Flera gånger fann jag också mig själv ifrågasättande mina egna förmågor. Kommer jag verkligen klara av detta under 4,5 månader? Att leva såhär isolerat, att vara såhär beroende av andra människor, att lära mig leva i denna kontext och samtidigt fullfölja mina praktikantuppgifter. Nu har mer än halva vår praktiktid gått, och ibland måste jag stanna upp och påminna mig själv om vad jag faktiskt klarat av. Hur mycket lättare allt känns nu, hur de där små sakerna i vardagen som kändes så besvärliga i början numera har blivit som vilken rutin som helst. Det är lustigt det där, hur mycket som till en början kan kännas så övermäktigt men som under tidens gång och med hjälp av lite envishet och tilltro låter sig tämjas och övervinnas. Vi människor klarar oftast så mycket mer än vi tror, och det är anledningen till att man ibland måste våga chansa.

Men så till något helt annat. Den indiska kulturen med allt vad den innehåller är ju helt ny för mig, och därför är de nya erfarenheterna som jag får vara med om många. En erfarenhet som stuckit ut aningen mer än många andra, är den oerhört starka vithetsnormen som finns här. Tecken på en rådande vithetsnorm är något som jag tycker florerar i de flesta kulturer, men aldrig tidigare har jag fått erfara att det har varit så tydligt som det är här (vilket ju också har att göra med att jag själv faller inom ramarna för och priviligeras av denna norm, och därför inte märker av den lika mycket som personer som inte är inkluderade av den gör). Detta började jag lägga märke till ganska snart efter att vi först kom hit, och tecken finns mer eller mindre överallt. För att ta ett exempel räcker det att titta på olika typer av reklam här, där de medverkande

modellerna alltid antingen är vita västerlänningar eller väldigt ljushyade indier, där det enda tecknet på att de faktiskt skulle kunna vara från Indien är att de har mörkt hår och mörka ögon, men deras hud är snövit. Givetvis finns det indiska människor som ser ut så, men dessa är de enda drag som syns i precis alla reklamer jag sett här, så det finns ingen som helst variation eller mångfald. Vi har också fått väldigt många kommentarer kring vår hudfärg, som alla handlar om hur vackra och ljusa vi är, i kontrast till deras mörkare hy som, enligt dem själva, inte alls är lika vacker. Vi får höra hur fint hår vi har eftersom det är ljusare och rakare än deras eget hår, och detta sägs som att det vore den mest självklara sak i världen. Här blir den reella effekten av en diskurs som säger att ju ljusare du är, desto vackrare och bättre är du så otroligt påtaglig. Här är det dessutom vanligt att kvinnorna använder sig av skönhetsprodukter med blekande effekt, som lovar att ett regelbundet användande ska leda till en ljusare, och därmed vackrare, hy. Vad dessa produkter innehåller vågar jag knappt tänka på, men jag kan inte för mitt liv tro att blekmedel och hud någonsin är en särskit hälsosam kombination.

IMG_2694 2

”Fair & Lovely” – ett av många märken för skönhetsprodukter som innehåller blekmedel.

I praktiken vet jag ju att det är såhär; människor världen över (särskilt kvinnor som är extra utsatta för normer kring utseende och skönhetshets) utsätts för en diskurs där ljusare hud priviligeras och anses bättre och vackrare än mörk hud, men jag har aldrig sett de reella effekterna av denna diskurs ens i närheten så tydligt som det märks här. Det är lika mycket lärorikt och viktigt som det är hjärtekrossande. Det är så fel och så vidrigt. Men, det är också en viktig lärdom för mig som vit västerlänning att faktiskt få se detta med egna ögon, och att hamna i situationer där det blir extra viktigt för mig att försöka hantera situationen på bästa möjliga sätt och ta det ansvar som min privilegierade position kräver. Det är en stor uppgift att försöka vända på dessa skeva normer, och om sanningen ska fram måste jag säga att jag tycker det är supersvårt att veta hur jag ska agera för att på bästa möjliga sätt ta ansvar för situationen. Det jag ändå brukar göra när jag får kommentarer rörande mitt hår eller min hudfärg, är att aldrig låta det stå oemotsagt. Att aldrig hålla med om att jag är finare, vackrare eller bättre på grund av min hudfärg eller mitt hår. Jag vet inte om det gör någon verklig skillnad, men tycker att vi som besitter vithetsprivilegium alltid har som ansvar att iallafall inte låta felaktiga, rasistiska påståenden flyta förbi utan att säga emot. Det är det minsta vi kan göra.

 

Text & Foto: Gabriella Johansson

 

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s