MeToo – med periferin i fokus

De senaste veckornas medierapportering har dominerats av de otaliga anklagelserna om våldtäkt och sexuella utnyttjanden mot mäktiga, erkända och uppskattade män som exempelvis Hollywoodproducenten Harvey Weinstein, Fredrik Virtanen och allas vår mysfarbror Martin Timell. Tillsammans med den efterföljande nätkampanjen #MeToo där kvinnor världen över fortsätter att dela med sig av sina egna berättelser om sexuellt våld och trakasserier, har denna dystra läsning lämnat en sträv eftersmak. Samtidigt som det sexuella (över)våldet verkar vara otroligt utbrett och normaliserat, är det häftiga motstånd som nu satts i rörelse förhoppningsvis ett tecken på att tabun kring dessa frågor äntligen är på väg att luckras upp. Förövarna skyddas inte längre av samhällets frånvända blick eller lösryckta bortförklaringar, oavsett maktposition.

Sexuellt våld och förtryck är nästan uteslutande något som drabbar kvinnor – oavsett ålder, religion, klass, eller härkomst. Den främsta anledningen är att de är just kvinnor. Vissa grupper av kvinnor däremot kan i större utsträckning vara mer utsatta för våld än andra grupper av kvinnor. Anledningen till denna extra utsatthet kan bero på klass, etnicitet, kast, etc. Det sexuella våldet är också något som återfinns, både historiskt och i nutid, i alla sorters kontexter. I krigs- och konfliktsammanhang används till exempel våldtäkt som en strategi för att bland annat förnedra och bryta ned fienden där män tvingas se sina fruar våldtas av soldater, eller för att skapa samhörighet inom beväpnade grupper där tvångsrekryterade pojkar och män uppmanas att i grupp våldta. Sexuella ofredanden, våldtäkt och trakasserier är även återkommande i samhällen som inte är drabbade av krig eller konflikter, och är högst pågående i både offentliga liksom mer privata rum – i hemmet, i skolan, på arbetet, på gatan, etc. Gemensamt är dock, oavsett situation och kontext, att kvinnors kroppar och sexualitet ses och i allra högsta grad används som passiva objekt öppna för manlig exploatering och annektering. Enligt Unizon, Sveriges kvinnojourers riksförbund, har var femte vuxen kvinna i Sverige utsatts för ett allvarligt sexuellt övergrepp någon gång under sin livstid. Förövarna utgörs till 98 procent av män och killar.

Observera att detta inte på något vis är ett inlägg som avser att lägga skuld på den enskilda individen, inte heller är tanken att utmåla ALLA män som förövare och ALLA kvinnor som offer. Avsikten är att belysa de ojämlika strukturer och de tillhörande destruktiva könsrollerna som ligger bakom denna problematik. En problematik som i sin tur motarbetar det globala utvecklingsarbetet, som utgör stora samhällsekonomiska kostnader och som förhindrar hälften av jordens befolkning att åtnjuta sina fulla mänskliga rättigheter. En problematik som tåls att belysas upprepade gånger för att successivt konfrontera och förändra de negativa strukturer som ligger till grund för det sexuella och könsbaserade våldets fortsatta existens. Dessutom är detta inlägg avsett att belysa vikten av att tillåta alla kvinnor ta del av kampen och göra sina röster hörda, inte bara de vita västerländska.

För samtidigt som #MeToo-kampanjen har rivit upp en storm av känslor, väckt debatt och lett till manifestationer i över 85 länder, finns stora områden som täcks av radioskugga. I svenska dagstidningar och bloggar förespås patriarkatet falla, och även om det inte skulle vara en dag för tidigt är det endast en begränsad och ytterst liten del av det stora globala könsmaktsordningen som i så fall skulle brisera. Här i den kontext där jag befinner mig nu, hos kvinnor på den sydindiska landsbygden, hörs inte de förargade ropen från #MeToo lika högt. Här är tillgången till sociala medier lägre liksom kunskapen om kvinnors rättigheter, men förekomsten av sexuellt och könsbaserat våld lika vanligt (om inte vanligare) som på andra ställen. Här stigmatiseras och trakasseras våldsutsatta kvinnor av förövarna, som i allra flesta fall är deras egna makar, och ibland också av grannar och övriga familjemedlemmar. Internetbaserade kampanjer likt #MeToo riskerar att tappa sin styrka när enbart vissa kvinnors röster, de med tillgång till och möjlighet att nyttja internet, kan ta plats. För att alla världens kvinnor ska kunna dra nytta av denna snöboll som satts i rullning behöver kampanjens räckvidd breddas och utkräva ansvar och handlingskraft genom att försäkra att beslutsfattare på alla nivåer inom alla sektorer sätter jämställdhetsarbetet i fokus och erkänner kvinnors rätt att existera på lika villkor som män.

Förhoppningsvis står vi inför ett paradigmskifte där sexualbrott inte längre tystas ner utan där kvinnor istället högt och tydligt gör sig hörda och river upp patriarkatet bit för bit. De hundratusentals berättelser som rullats upp på sociala medier under hashtagen #MeToo har kraften att leda till förändring för långt fler kvinnor än enbart de med twitter- eller facebookkonton. Förhoppningsvis kan #MeToo och dess efterskalv medföra att debatten kring sexuellt våld och strukturell ojämställdhet skakas om i grundvalarna för att komma alla kvinnor till gagn – oavsett bakgrund och nätverkstäckning.

Text: Josefine Mattsson

Lämna en kommentar

Filed under Praktikanter 2017-2018, Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s