Vem har rätt till det offentliga utrymmet?

Att vara en längre tid på en och samma plats kan få en att lägga märket till nya saker och leda till tankar och reflektioner man kanske inte lika ofta har hemma i sin vardagliga sfär. Under de veckor som vi nu har varit i Indien har jag tänkt mycket på möjligheten att kunna röra sig fritt i det offentliga rummet. I Sverige är jag som kvinna van vid att kunna röra mig relativt fritt och kunna vara på de flesta gemensamma platser som finns. Det blir dock väldigt tydligt att det främst är männen som tar plats i det offentliga rummet här. Visserligen är det kanske lite märkligt att, som de hurtiga svenskar vi är, envisas med att promenera till jobbet eller stan hela tiden. Men när vi gör detta så märker man att det är män som sitter ute vid tekioskerna, män som kör mopederna och motorcyklarna, män som hänger vid restaurangerna, män som socialiserar vid butikerna. Det blir speciellt tydligt i en mindre stad som här i Zaheerabad, där vi är och det blir väldigt tydligt då vi som tre ensamma västerländska kvinnor kommer och tar plats i detta offentliga utrymme. Det är inte konstigt att man på besök i ett annat land får nyfikna blickar och uppmärksamhet, men när så stor del av de många blickarna kommer från män så blir avsaknaden av kvinnor så påtaglig att det också blir en konkret känsla som nästan går att ta på. Både när vi är på stan för att uträtta ärenden eller när vi går till och från kontoret på vardagarna.

Vad spelar det då för roll vem som rör sig i det offentliga rummet? Jag är en av de feminister som alltid argumenterat för att även det privata är politiskt., att det inte endast är jämn könsfördelning och representation som räknas, utan att vi också måste arbeta med normer och värderingar och maktförhållanden mellan könen även i hemmet. Möjligheten att kunna röra sig fritt och ta del av det offentliga rummet blir på något vis som en bro mellan det privata och offentliga/representativa. För hur påverkar det en persons möjlighet att kunna göra sin röst hörd om hon i sin vardag endast är begränsad till hemmet? Vad gör det med demokratin och kvinnors möjligheter att kunna delta i offentliga sammanhang och beslutsprocesser i samhället?

När vi är i Indien jobbar vi med DDS, en organisation som arbetar med att stärka kvinnor genom att stödja dem att ta kontroll över matproduktionen och därmed säkra en försörjning och inkomst. Alla dessa otroligt starka och hårt arbetande kvinnor som sitter på så mycket kunskap och många erfarenheter, och ändå är uppdelningen så tydlig när politikerna kom till organisationen för att ta del av firandet av World Food Day. Där sitter de kvinnliga lantbrukarna som tar hand om jordbruk, familj och hushåll och in kommer politikerna som har de traditionella maktpositionerna i samhället och de är alla bara män. DDS arbetar också med media och videoproduktion som ett sätt att nå ut med kvinnors historier och berättelser, och flera av de som arrangerar och dokumenterar evenemanget från organisationens sida är kvinnor. Men pressen som kommer och bevakar eventet utifrån är alla bara män. Det blir det återigen så påtagligt och visar hur otroligt viktigt DDSs arbete är. Den tydliga uppdelningen av vilka som traditionellt har den officiella makten.

Sverige brukar kallas ett av de mest jämställda länderna i världen, men även där går det att se liknande strukturer. Kvinnor får till exempel från tidig ålder lära sig att vara vaksamma när vi går hem ensamma på kvällar och nätter. Om vi är ”utmanande” klädda får vi också eventuellt i händelse av hot och våld ofta skylla oss själva. Det är inte männen som ska sluta begå brott och övergrepp, utan kvinnor som ska hålla sig inne och anpassa sig för att undvika att detta ska ske, vilket innebär ett kompromissande av trygghet och begränsning av utrymme där kvinnor kan röra sig. Om man inte har tillgång till det offentliga utrymmet, att kunna röra sig fritt, vad händer då med rätten att kunna bestämma över sitt eget liv?

Att det privata också är politiskt behöver inte betyda att vi endast ska fokusera på det privata för att jobba med jämställdhet, utan att det behövs arbetas från båda hållen, på båda planen. Som när man står i sitt nya hem efter en vecka i Indien och ska baka chapati för första gången och allt hänger ihop i en stor kletig och komplex klump. En klump som man kanske inte alltid vill ta i eller arbeta med, för att man vet att det finns risk att fastna och att det kan kännas som att man måste knåda i en evighet. Men om man inte tar sig an det så kommer det kanske aldrig sluta kleta och klibba så förbannat. För det är så det kan kännas, den frustration över orättvisor som aldrig tycks ha ett slut. Då känns det bra att det finns organisationer som arbetar med dessa frågor; att ge kvinnor den plats i samhället som de har rätt till. För att kunna ta plats i samhället och påverka och göra sin röst hörd är inte något som man förtjänar, utan en rättighet alla borde ha.

1 kommentar

Under Kristina Johansson, Praktikanter 2016-2017

Ett svar till “Vem har rätt till det offentliga utrymmet?

  1. Maria Johansson

    Så viktiga och intressanta reflektioner! Tack för en bra text! Hoppas ni har det bra allihopa 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s