World Food Day & våra första fältbesök

Efter att ha spenderat vår första vecka i Narainbagar fick vi chansen att följa med ut på några fältbesök till grannbyarna runtomkring Pinder Valley i Uttarakhand. Just nu driver vår organisation en kampanj som uppmärksammar World Food Day som inträffade den 16 oktober. Möten hölls i några byar för att tala om millets (hirs på svenska) och alla de positiva effekter detta småfröiga sädesslag har för både människor och miljö. Millets, som är ett samlingsnamn för flera olika varianter av sädesslaget, innehåller höga halter av järn, B-vitamin, kalcium och protein. Eftersom fröerna är väldigt näringsrika är de också överlägset bättre jämfört med ris och vete som under senare tid blivit en del av vardagsförbrukningen för många. Traditionellt har millets varit en stor del av indiskt jordbruk, men på grund av den Indiska regeringens subventioner för just ris och vete så har fokus flyttats från det traditionella odlandet till mer kommersiella produkter. Dessa små fröer kräver dessutom varken gödningsmedel, besprutning eller någon särskild bevattning, vilket gör dem till hållbara ekologiska grödor. Millets har också flera sociala fördelar, bland annat att alla kan odla dem då de inte kräver insatsvaror, samt att de är mer klimatresistenta vilket minskar risken för missväxt.

img_5721

Vår granne Rikha Devi och jag på milletsfälten utanför vårt hus.

UYRDC har arbetat med byarna under varierande tid och vi fick möjlighet att följa med till byar som de arbetat med alltifrån bara ett års tid till flera år av support och nätverksarbete. Den första byn vi besökte var Palchhuni. Efter en stund i bil och därefter en brant promenad på små stigar skymtade vi byn och alla de människor, både boende i Palchhuni och gäster tillhörande andra byar, sittandes på en platå under vad som såg ut som en stor röd sjal som skydd från förmiddagssolen.

Kvinnorna satt centrerade i mitten, de äldre männen bakom kvinnorna och övriga män på en stenmur som löpte längs med kanten av platån. Det hade arrangerats stolar längst fram på mötesplatsen till representanterna från Gram Panchayat (byrådet) och Women’s Welfare Group, till personalen från UYRDC samt till oss praktikanter. Vi kände oss nog alla en aning obekväma med att bli placerade längst fram och bad om att få sitta bland kvinnorna istället. De insisterade på att vi skulle sitta längst fram ändå och vi accepterade deras inbjudan. Därefter blev vi serverade chai (te) och vatten i fina koppar medan resten av de medverkande på mötet drack ur plastmuggar vilket också kändes märkligt.

Mötet öppnades av vår handledare Siddharth och därefter fick vi kort presentera oss. Sedan presenterade Siddharth själva mötet och gick vidare in på diskussionen om millets. Vår organisation har varit noga med att pointera för oss att kunskapen kring millets redan finns runtomkring i byarna, framförallt hos kvinnorna, men att UYRDC hjälper till att återuppliva denna kunskap och återuppta odlingen och kan på så sätt fortsätta arbetet med att stärka både byar och individer i deras dagliga liv. En av huvudpunkterna är att nå ut med de hälsomässiga fördelarna då många bybor lider av olika kostrelaterade hälsoproblem.

Mötet avslutades med att en stor vit duk togs fram med ett skrivet budskap om att byinvånarna går samman och lovar att de ska prioritera sina odlade millets till sin egen familj istället för att ersätta dessa med ris och vete. Ändamålet är även att att de tillsammans vill sätta press på regeringens nuvarande mat-subventioner som borde omprioriteras till millets samt att regeringen borde inkludera millets i programmet för barns hälsa i Indien. Mötet avslutades med att kvinnorna sjöng en traditionell sång om millets, skörd och att deras barn har åkt iväg till armén för att försvara de indiska gränserna.

Våra kommande dagar av fältbesök kom att likna varandra i både upplägg av själva mötena i sig men även i välkomnandet av oss praktikanter, men just bemötandet kunde ändå skilja sig från en dag till den andra. Låt mig förklara.

Under vårt andra fältbesök besökte vi byn Jakh, en by på ungefär 50 familjer. Där blev vi bemötta med en stor tillställning. Vi fick blomkrans runt halsen, chai och snacks, stor tillagad lunch med chapati (bröd) bakat på millets och kvinnorna i byn dansade. Vi blev uppbjudna till dans, vilket vi först avböjde men till sist, lite svenskt motvilligt, fick gå med på ändå. Under detta fältbesök uppstod många tankar kring vår roll som praktikanter på mötena och jag funderade på frågor som: hur påverkar vår närvaro mötets innehåll – försvinner fokus från det egentliga syftet? Vad tänker människor om oss egentligen, vi deltar inte aktivt på mötena, har egentligen ingen direkt kunskap så som personalen från UYRDC har, men sitter ändå på första parkett? Vilka strukturer reproducerar vi och vilka motarbetar vi? Vår handledare berättade dessutom att tillställningar på det här viset vanligen inte förekommer när de själva åker ut i fält.

Under den tredje fältdagen besökte vi byn Chhaikura där bemötandet av oss var varmt och välkomnande, dock utan för mycket ståhej och fokus på oss (vi blev dock, som tidigare, placerade på första parkett under mötet och blev serverade chai först av alla i de finaste kopparna och därefter bjudna på stor lunch), men stämningen kring oss var mer avslappnad. Jag kände mig mer som välkomnad gäst än som någon som oförtjänt satts i rampljuset. Vårt fjärde besök hos byarna Nelgaon Kadakor och Nelgaon Sirgur var också mer avslappnat och det var lättare för oss att smälta in när vi fick godkänt att sitta ner på marken tillsammans med resten av kvinnorna på mötet.

Fältbesöken var intensiva och jag har varit full av nya intryck, reflektioner och frågor. Men jag är väldigt tacksam över att vi fick följa med ut på dessa besök och lära oss mer om millets och hur UYRDC arbetar. Jag är också imponerad över hur stort inflytande UYRDC verkar ha i byarna de arbetar i. Majoriteten av de medverkande på mötena var kvinnor, och vid det här laget vet vi hur svårt det är för kvinnor generellt att ta ledigt från sina dagliga uppgifter i jordbruket. Detta visar också på hur viktig organiseringen kring dessa möten faktiskt är.

På återseende från oss i Himalaya!

Hälsar,

Caroline

Lämna en kommentar

Under Caroline Wiklund, Fanny Pelin, Karin Thalberg, Linnéa Dietrichson, Praktikanter 2016-2017, UYRDC

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s