Från storstan (tillbaka) till landsbygden (lång resa = långt inlägg)

Vi började vår resa från Bangalore vid klockan 18 på tisdagskvällen, jag och Himalaya crew (som jag så glatt kallar oss). Vi hade skrattat lite åt tanken att vår resa upp till dalen Narainbagar i foten av mäktiga Himalaya skulle ta oss hela fyra dagar, men plötsligt var tiden inne och vi satt där i taxin och stirrade ut i Bangalores rusningstrafik i skymningen. Staden skiftade från höga bostadshus, hotell och kedjor till mindre frukt- och grönsaksstånd. För vissa kanske fyra dagars resa låter som en struntsak, men jag själv hade ännu inte erfarit den längd på resa under min 27 åriga livstid.

Vi hade fått tydliga och mycket exakta instruktioner för vartenda steg i vår resa, till och med hur maten skulle bli på tåget… Att maten inte skulle vara för stark och att den skulle vara okej för oss (klenisar) att äta. Tur tänkte jag, som ännu inte riktigt hade hunnit acklimatisera kropp, själ och… mage.

img_0186

På väg till tågstationen i Bangalore

Jag upplevde oss som ovanligt tysta under resan till stationen, möjligen en aningen spända, i positiv bemärkelse, över vad som väntade bakom de hörn vi snart skulle komma att runda. Slutligen släppte vår gode taxichaufför av oss på tågstationen. Med fikalagret väl påfyllt med diverse kakor och chips, riktade vi vår kosa mot tåget som vi skulle leva på under 36 timmar. Efter att ha bestigit och klättrat ner för perrongens trappor som kändes ovanligt långa, nog pga. vår packning, hittade vi vårt tåg. Vi kröp in i vår sovkupé med fyra platser och strax efter tåget börjat rulla, serverades det middag. Snart var det dags att sova. Jag och Karin fick platserna där nere och Linnea och Caroline fick inta de övre platserna. Vi som sov på britsarna där nere, var lyckligt lottade, då air condition var på för fullt. Caroline huttrade natten igenom medan Linnea hade lindat sin röda sjal, som hon hade köpt på MJ street i Bangalore, runt huvudet. Karin och jag låg och göttade oss i våra mycket perfekt tempererade krypin.

Dagen som kom vaknade vi på en helt ny plats, långt ifrån Bangalore. Huvudsysslan som jag själv ägnade mig åt den dagen var att beskåda det skiftande landskap vi passerade, timme efter timme, genom kupéns fönster. Tåget rullade förbi vackra naturområden, stora industrier, städer, risfält, byar, tågstationer, städer. Under resans gång bjöds det på gott om mat och fika. Det blev liksom något att se framemot lite extra, den goda maten. Maten bestod av en förrätt av italienskinspirerad soppa med brödpinnar, en huvudrätt av bröd (chapati), ris, två sorters gryta och en efterrätt. Det var här, på det här tåget, vi fick för första gången smaka på soan cake. Soan cake kan sägas vara som en sockervadd bombad med nöter, typ pistage eller mandel, och är fruktansvärt söt men samtidigt en ny favorit, vilket vi alla nog är enade om. Tågets vaggande orsakade en del nap accidents bland oss mellan måltiderna. Det var en sömndrucken resa. Klassikern blev när Karin sa: Jag ska bara blunda i fem minuter och sedan sov resten av dagen.

img_0174

Jag, fastetsad vid kupéns fönster

ta%cc%8agresa

Karins snoozefest

Den sista natten på tåget närmade sig, vi hade nyss ätit dagens sista måltid och förberedde oss för att sova. Då kom tre grabbar från personalen till vår sovkupé och stoppade Linnea när hon skulle borsta tänderna. De hade inte interagerat med oss tidigare, mer än stuckit in maten till oss genom draperierna som skiljde vår kupé från gången. De ville ta selfies med oss alla, oss amerikaner som vi blev märkta som. Vi är inte härifrån, vi syns, vi är alla fyra vita. De ville inte ta selfies med någon annan av passagerarna i vår vagn. Oundvikligt obekvämt, med alla tankar snurrandes i huvudet, vad min hegemoniska hudfärg innebär i vår gemensamma värld, gick jag med på selfie. Efteråt tänkte jag, var det fel av mig att gå med på att vara med på kort? Blev det enbart ett segment som skulle komma att reproducera en destruktiv maktordning, baserad på skalets ton?

Tanken fortsatte snurra runt när jag låg där och skulle sova i tågets lunkande vrå. Natten blev därför inte vidare lång för min del. Nästa morgon vaknade vi upp och av två telefoners alarm. Vi packade ihop det lilla vi hade brukat under resan, drog upp gardinerna och stirrade ut när vi rullade in i New Delhis tidiga morgonstund. Ingen av oss kände sig särskilt fräscha eftersom vi hade på oss samma kläder som vi rest i och ingen av oss hade varit ambitiös nog att dra upp nya plagg ur våra (väldigt) fullstoppade backpacks, proppade med allt ifrån en redig sovsäck mot kylan i december till en händig burk kokosolja som kan brukas till det mesta.

Tåget stannande, på med väskorna igen… Träningsvärken hade inte riktigt släppt än och vi hade inte ännu ätit någon frukost. Inte heller hade vi fått någon vidare god natts sömn, så där gick vi som illaluktande vrak med trötta ögon och möra kroppar. Vi möttes av en del taxichaufförer som erbjöd oss körning. Vi hade fått instruktioner om hur vi skulle ta oss till flygplatsen och vi skulle inte välja någon av de som kom fram till oss, utan skulle gå fram till ett visst bås som låg strax utanför stationen för att få en biljett, så att taxibilen blev registrerad. Jag kände hur min stubin var kort, ingen energi och ingen frukost. En man började dra i min väska och sa att han kunde bära den åt mig. Först tackade jag trevlig nej, men femte gången så blev det ett stadigt NO, med stöd hela vägen från magen. Mannen stirrade på mig ställt, vände på klacken och gick i rask takt från platsen. Till männen som ville erbjuda oss skjuts, sa jag till en av dem bestämt att han slösade sin tid på att följa efter oss och skulle låta oss vara. Nej, jag var inte den trevligaste av människor den morgonen och det var väl möjligen något onödigt, men jag skyller skamset på att jag var helt slut i rutan. Lagom irriterade sprang runt där med vår tunga packning på New Delhis tågstation utan att hitta det där båset där vi skulle köpa vår taxibiljett. Svetten rann ordentligt, axlarna värkte och desperationen över att hitta en taxi växte. Till slut fick jag
svälja min stolthet. Vi hoppade in i en av de efterhängsna männens taxibil och åkte mot flygplatsen.

img_5563

Himalaya crew, lagom sletna på New Delhis flygplats

Bara några timmar senare hade vi både hunnit äta frukost och landa i nästa stad, vilket var Dehradun. Där skulle vi spendera både eftermiddag och natt, för att nästa dag åka bil timmar upp i Himalaya till vår slutdestination, Narainbagar. Linnea och Caroline fick ett rum och jag och Karin delade på det andra. Karin och jag somnade den natten med kexchoklad i mungipan och med indiska musikvideor spelandes på tv:n.

img_5565

Glitter över Dehradun

img_5568

På väg tillbaka till hotellet efter en sväng på stan i Dehradun

Dagen därpå vaknade jag av att telefonen ringde, de frågade om vi ville ha en taxi. Yr som jag var svarade jag något i stil med: Vi har en bil som kommer och hämtar oss. En dryg timme senare var hela Himalaya crew redo för avfärd. Vi hade blivit förvarnade om riskerna för en ordentlig åksjuka på bergens slingrande vägar, så vi hade förberett oss väl med varsin åksjuketablett, en timme innan avfärd. Vår chaufför Sanjay hämtade upp oss och nu var vi på sista etappen av vår resa. Jädrar i det vad vi var hype i början, pratade om allt mellan himmel och jord, riktigt taggade på livet och pekade ut på de otroliga vyerna vi fick gemensamt dela. Sanjay körde på, som en professionell bergsrally chaufför, klockrent säker i sin rapida körning på de smala vägarna som avgränsades av grönska, mäktiga bergsväggar och svindlande stup. Några timmar senare avtog hypen en aning och ersattes av åksjuka, samtalet hade bytts ut mot metoder mot åksjuka. Vi mådde väl alla lite småfunky. Utbytet av metoder resulterade dock i att vi kunde åter kunde njuta av resan upp utmed Pinder River som omslöts av allt ifrån mindre byar, höga toppar och grönskande skogar upp till Narainbagar. För vackert för att ens kunna beskriva i ord, så slutet gott allting gott… Eller ja, fortsättning följer!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu är det bara 3 likadana resor genom Indien kvar, där upplevelserna garanterat kommer bli helt unika för varje resa 🙂

Rapporterat av Fanny från Himalaya crew, numera boende i dalen Narainbagar

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s